Sagans regler

Har du hört talas om Silverriddaren från Cadon? Han kallas så för att hans rustning blänker som ingen annans – kanske har han fått den i gåva från fédrottningens hov? – och det sägs att han är den mest renhjärtade riddaren i hela världen. Man säger att han är så oskuldsfull att inte ens den värsta niding kan ljuga i hans närvaro.

Antagligen har du inte det, för han fanns inte nyss. Då fanns en kvinnlig riddare från fjärran Italien som var med i ett äventyr jag spelledde för flera år sedan. Hon dök upp för att delta i en tornering i Burgund, och när jag presenterade henne sa jag just att ”… det sägs att ingen kan ljuga inför hennes blick”.

I slutet på äventyret satt hon till bords med adelsmannen som inte var någon adelsman, utan en frejdig lurendrejare som lurat en annan godhjärtad riddare att hjälpa honom. Hon vände sig till honom och frågade ”Vem är ni egentligen?” Hans svar fick avsluta det hela: ”Å, jag är blott en enkel tjuv som hoppas stjäla ert hjärta.”

Det som jag tidigare presenterade som ett rykte blev faktum när spelaren spelade med. Det var ljuvligt, och kändes påtagligt sagoaktigt.

Om jag ska spela mer renodlad mysfantasy eller riddarromantik i Saga så kommer jag ta med mig sagans regler och använda dem mer handbegripligt. Egentligen handlar det bara om att sätta det vi har sagt som sant över eventuella regler som har med tärningar och värden att göra. Att låta spelvärdlens sanning komma i första hand.

Osynlighetsringen i Ivan Lejonriddaren är ett perfekt exempel på vad jag tänker mig. Den som har den i sin slutna hand kan man inte se. Inga slag eller dylikt för vi vet ju alla att det är så ringen fungerar. Samma sak med Silverriddarens blick – inför den kan ingen ljuga (men det innebär förstås inte att man är tvingad att tala).


Fler exempel:

• Om man lägger trollringen i vatten och läser ramsan över den tre gånger och lämnar den där över natten så kommer man på morgonen ha tre guldringar till – men ingen av dem med samma kraft eller skönhet som trollringen själv.
• Den blinde som dricker ur källan där sankta Lucille dränktes skall återfå synen, om så ögonen har bränts ut med glödgade järn.
• Den som bär järn mot huden kan inte rövas bort av älvorna.

Det är inget konstigt med det här, spelledare har haft den här typen av makt sedan tidernas begynnelse (eller sedan man började spela rollspel i alla fall), men jag tycker inte man ska vifta med en sådan makt hur som helst. Ge den regler så får du mystik och fantastiska under tillbaka!