31 december 2012

Sankt Macchi trogna

Liesl kunde inte tro sina ögon. Reinhard blev högröd i ansiktet. Fader Cammius försökte låtsas som ingenting – han tyckte det var alltför pinsamt att erkänna vad som försegick. Joisane tappade humöret och lappade till en av ynglingarna. Hur kunde de få för sig att göra så här, under mässan, mitt i processionen?
– Se så fröken, flinade broder Thibault. Det är till Sankt Macchi ära! Sedan fortsatte han försöka kliva på den sill som var fastknuten med snöre i bältet på den som gick framför honom, samtidigt som han själv försökte undvika att någon bakom klev på den sill han själv släpade efter sig.
Alla inom kyrkan är inte gudfruktiga och helgonlika, eller korrumperade och giriga. En del är till synes vanvördiga pajasar som driver med allt och alla utan urskiljning, och dessutom begivna på sprit. Möter du på sådana så är de kanske macchiarder: studenter, munkar och nunnor som författar och framför satiriska dikter, sånger och skådespel, och på fräcka sätt kritiserar dubbelmoralen inom kyrkan. De flesta är rigarditer och kan därför se missbruk av makt och rikedom på nära håll.

Macchiarderna är alltså, trots sin påtagliga världslighet, mer eller mindre på samma sida som asketerna i konflikten kring hur kyrkan ska skötas. Genom att ge nya texter till kyrkans hymner, och använda den skolastiska filosofins alla grepp framför de sin kritik tillsammans med hyllningar till kärleken, livet och vinet.

Namnet macchiarder kommer av att de ofta kallar sig anhängare till Sankt Macchus, ett helgon vanligt folk aldrig hört talas om. Det beror på att Macchus inte är något helgon, utan en av de fasta figurerna i en slags vulgär fars som spelades i det som numer är Pannonska imperiets hjärtland. Namnet klingar ofta tillräckligt bekant för att de med lite bildning inte ska våga ifrågasätta det, till macchiardernas stora nöje.

Nedan följer en dikt skriven av en macchiard. Schlaraffenland är ett fantasirike, och den Decius som omnämns är Sankt Decius – skyddshelgon för spelare och dobblare (och till skillnad från Sankt Macchus inget påhittat helgon).

Jag är abbot i Schlaraffenland,
och mitt råd är en samling drinkare,
och i Decius anhang har jag behag,
och den som om morgonen frågar efter mig på krogen,
han skall efter kvällningen gå naken därifrån,
och sålunda berövad sina kläder skall han ropa:

”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott!
Mitt livs hela glädje
har du tagit ifrån mig!”

---

Macchiarderna är rakt av kalkerade från vår världs goliarder. Deras idag mest välkända efterlämningar finns i Carmina Burana (som ju redan figurerat här på bloggen tidigare), en samling sånger som i sin tur idag är mest känd genom Carl Orffs tonsättning. Här finns fler av texterna därifrån i svensk översättning av Claes Wirsén.

Stort tack till K som kom med idén!

30 december 2012

Sankta Viviane

Eftersom jag inte har något bättre för mig har jag testkört Klostermakaren. Jag fick fram ett medelstort växande nunnekloster med egenskaperna Känd kompositör och Omgivet av äppellundar.

Sankta Viviane
På Talmonts västkust ligger ett kloster som i folkmun kallas St. Viviane. Det officiella namnet är Sankta Viviane och Sankt Sebastians kloster i Larnaud. Det tar ungefär en timmes promenad från själva staden Larnaud för att komma till klostret, och det är en ganska angenäm sträcka att gå. Klostert är högt beläget med egen klosterkyrka som syns vida omkring, och är omgivet av välskötta äppellundar. Det är känt för sin goda cider, som syster Emersende ansvarar för, och för de vackra sångerna som syster Cyrielle komponerar.

I klostret bor 15 nunnor och 26 konverser, och de ser ut att bli fler. Klostret är välmående och har gott anseende så det är på väg att växa till sig ytterligare. Man håller i detta nu på att bygga ut både kyrkan och anläggningarna där man gör cidern.

Abbedissan, moder Flore, kommer från en adlig släkt och är djupt involverad i traktens politiska spel. Hennes familj kämpar för att återfå sin forna makt i regionen, men ligger för nuvarande i underläge. Istället är det en familj med albiskt påbrå som håller de rikaste förläningarna. Flore är i medelåldern, halvdöv, och girig. Hennes främsta mål just nu är att hennes bror, riddaren Guillaume de Belley, eller hon själv (för klostrets räkning) ska få rätten att hålla marknaden i Larnaud.

The Supersizer Eat … Medieval

Om inte vinterhögtiderna fått er att tröttna på mat tänkte jag föreslå något att titta på. Mitt favoritprogram på tv i höst har varit Historieätarna på SVT, där Lotta Lundgren och Erik Haag haft historiska kläder, ätit historisk mat, och borstat tänderna på historiska vis. Tyvärr gick inte programserien längre tillbaka i tiden än till 1600-talet, men det gör den brittiska förlagan, The Supersizers Eat …. Sue Perkins och Giles Coren tar sig tillbaka både till den romerska republikens dagar och till medeltiden. 

Givetvis är det det sistnämnda avsnittet jag tänkte föreslå att ni kikat på. Då får ni bland annat se en påfågel som rider en gris, höra prat om hur kryddor följde i spåren på de återvändande korsfararna, och se riktigt bordsplacering vid en fest i slottets hall.

 

Det här är bara första sjättedelen av programmet. En spellista med alla delarna finns här.

25 december 2012

Flagellanterna från Grantie

Man tror att det började med några enstaka människor från den lilla byn Grantie som under en gudstjänst föll i extas och lämnade kyrkan för att gå ut på fälten. Där gisslade de sig själva tills blodet rann från deras ryggar.

Det sägs att den helige Calidius kom till dem och skänkte dem visioner av framtiden. Visioner där landet  drabbades av farsoter. Visioner där landet drabbades av sju år av torka följt av sju år av regn.

Nu, mindre än ett år senare, rör det sig om band om hundratals personer som vandrar från by till by och aldrig stannar mer än en dag på samma ställe. De gjuter sitt blod på fälten och lever på ett minimum av bröd och vatten. Genom att plåga sina jordiska kroppar hoppas man kunna vinna Ramas nåd, och undgå sjukdom och missväxt. Det har hänt att präster som försökt hindra självgisslarna har blivit dödade.

Än så länge har fenomenet inte spritt sig utanför Arlac, men inom hela den kyrkliga världen är det omtalat. Många präster skyller det på asketerna, och menar att det är deras irrläror som sått galenskapens frö i vanligt hederligt folk.

22 december 2012

Kramplösande och svettdrivande

På senaste tiden har jag kikat lite på medicinalväxter och vad som skulle kunna tänkas finnas i en klosterträdgård. En av favoriterna hittills är kungsmynta som jag måste få skriva några korta rader om.

En gång i tiden ansågs kungsmynta vara en mycket användbar växt. Man smaksatte mat och dryck med den, använde den för att lindra hosta, och trodde den var kramplösande och svettdrivande. Den skyddade också mot onda ögat, häxor och otyg, och var ett motgift mot ormbett.

Fett va? Idag kallar vi den oftast för oregano och tycker allt smakar pizza om vi använder den. Det kanske inte var bättre förr, men lite coolare i alla fall!

17 december 2012

Arcarias vanligaste möbel?

Jag har länkat till en av mina favoritbloggar St. Thomas guild ett par gånger tidigare här på Nor Bannog, men jag känner att det faktiskt inte kan bli en gång för mycket. I inlägget från idag så tittar de på kistorna i det tyska Kloster Isenhagen. Givet att kistan är en av medeltidens mest vanlig möbler så tycker jag det kan passa sig att ha lite koll på hur de ser ut egentligen om man vill vara en riktigt insnöad kulturspelare.


Jag hade nöjet att se några av de medeltida kistor som står på Historiska museet i Stockholm för ett par månader sedan, och det var riktigt läckert. De kom alla från kyrkor så det rörde sig om stora pjäser med många rejäla järnbeslag. Järnbeslagen var inte bara dekoration eller för att göra det svårt att bryta sig in i kistan – det behövdes helt enkelt för att hålla ihop den ganska grova konstruktionen. Senare kistor (som de i länken) har lite finesser som tappar och träplugg istället för mängder av järn.

Jag har inte direkt någon begåvning som snickare, men jag blir fasligt sugen på att försöka smälla ihop en för eget bruk. Förvaring, extrabord, extra sittplats – allt i ett! Så mycket bättre än nån tråkig stol.

16 december 2012

Mer som inte hör hemma i Arcaria

När jag nu ändå gjort ankor tänkte jag att jag väl lika gärna kunde göra några av stapelvarorna från äventyrarfantasy också. Jag har inte gjort nån ansats att gestalta Arcarias alver och dvärgar, utan det här är mer allmänna varianter. Jag tar bara upp det som skiljer från människor, så om det inte står något annat är det +3 på Styrka och Motorik som gäller, och så vidare.

Alv
Motorik +4 eller Gåvan +1
Sinnen +1
Kroppspoäng 1t6+5
Rollpersonen får Mörkerseende som en fördel och är fri att välja en andra. Alver åldras inte synbart och är helt immuna mot sjukdomar.

Dvärg
Styrka +4
Motorik +2
Kroppspoäng 1t6+7
Rollpersonen får Mörkersyn (som besvärjelsen) som en fördel och är fri att välja en andra. Dvärgar kommer sällan väl överens med djur utan har -2 på alla slag där detta kan vara relevant (Djurtränare, Köra vagn, Rida).


Halvalv
Sinnen +1
Kroppspoäng 1t6+5
Det alviska blodet gör att halvalven kan se fram emot att leva dubbelt så länge som en människa. Rollpersonen får Immun som en fördel och är fri att välja en andra.

Halvling
Styrka +1
Motorik +4
Kroppspoäng 1t6+4
Halvlingar är förvånansvärt lätta i steget och får +2 i färdigheterna Gömma sig och Smyga. De har också en tendens att klara sig märkligt väl när de är ute på äventyr. När det är dags att slå fram rollpersonens Hjältepoäng slår spelaren en sexsidig tärning två gånger, tar det högsta resultatet och lägger till ett.

13 december 2012

Karaktärsdragen i pdf-format

nedladdningssidan finns nu en länk till en pdf-version av tabellerna med karaktärsdrag som jag la upp här på bloggen i söndags. Tanken är att det ska bli en pdf av klostermakaren också men den lär dröja tills jag har listat ut hur man bygger en skojig namngenerator för kloster (eller fått några fantastiska tips!).

12 december 2012

Det finns inga humanoida ankor i Arcaria

… men det betyder ju inte att det inte ska finnas några riktlinjer för att spela ankrollpersoner med Sagas regler:
  • När du gör en anka som rollperson lägger du bara till +1 på styrka (inte +3 som människor).
  • Rollpersonen får +10 i färdigheten Simma, +2 i färdigheten Gömma sig, samt +2 någon av färdigheterna Fiske, Köpslå, eller Segla.
  • För att få fram rollpersonens totala kroppspoäng så slår du 1t6+4*.
Puh, då var det klart. Jag kan bjuda på en text som skulle passa i bestiariet också:

Ankor
Kroppspoäng: 7
Förflyttning: 10
Attack närstrid: 6/-1
Attack avstånd: 7
Försvar: 5
Naturligt försvar: 0
Närvaro/Magiskt försvar: 6
Magi: –
Speciella förmågor: Se nedan

Ankfolket ser ut som stora, uppräta ankor med armar istället för vingar. Man ser dem oftast som fiskare eller köpmän i vattennära områden, och ibland som havsfarande pirater. De simmar mycket bra och är duktiga på att dyka – något många unga ankor övar sig på, men de äldre sällan gör utom när det behövs. Även om de har rykte om sig att vara envisa och ha hett temperament.är ankornas temperament mycket likt människors. Om de tvingas (eller väljer) att ta till vapen är det för det mesta kortsvärd och lätta armborst de väljer.

---

* Eftersom ankor kan ha mindre än 7 kroppspoäng kan du behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel.

09 december 2012

120 karaktärsdrag

Lite mer färg på figurerna skadar ju sällan. Slå två eller tre gånger på tabellerna här så får du lite färgstarkare spelledarpersoner eller några idéer till en rollperson. Rulla en t6 för att se vilken tabell du hamnar på och en t20 för att se vilket karaktärsdrag det blir.

  1. Tabell A
  2. Tabell B
  3. Tabell C
  4. Tabell D
  5. Tabell E
  6. Tabell F
Tabell A:
  1. Adlig
  2. Alltid hungrig
  3. Allvarlig
  4. Arg
  5. Arrogant
  6. Attraktiv
  7. Avskyvärd
  8. Avslappnad
  9. Avundsjuk
  10. Babblig
  11. Barnslig
  12. Bekymmerslös
  13. Beroende
  14. Beskyddande
  15. Beslutsam
  16. Blyg
  17. Diktatorisk
  18. Djupt religiös
  19. Döv
  20. Eccentrisk

Music of the Troubadours

En fantastisk grej med Spotify är att man kan få smaka på massor av musik man aldrig trodde fanns, bara man råkar hitta den på något sätt. En fantastisk sak med att köpa en skiva är att det i regel står nåt på skivan eller i medföljande konvolut om vad det är man lyssnar på egentligen. När jag lyssnar på dagens tips saknar jag det där konvolutet.

Music of the Troubadours har fint harpspel, mycket fint flöjtspel, och en massa annat fint också. Det som får den att sticka ut är sångerskan. Istället för det vanliga lite klassiska stuket så har hon en stil som får mig att tänka på sydeuropeisk folkmusik.

En del av låtarna är inte bara trevlig lyssning utan förslår nästan användningsområden av sig själva dessutom: Ara Lausatz, Lausat, Lausat är en livlig fest i någonstans kring Mare Pannona, Humlis Forfaitz är ett ömt eller vemodigt kärleksmöte i Dantras, och i Quan Vei La Lauzeta Mover måste man hinna ikapp någon för att utfärda en varning.

Som jag antydde i början finns albumet på Spotify. I det här fallet finns den även YouTube, dels i ett otympligt klipp på över en timme, dels enstaka låtar här och där. Här är en av dem:

05 december 2012

Klostermakaren

Jaså, spelarna utbrister plötsligt att de söker upp närmaste kloster? Inga problem! Med några enkla rull så har du grunden klar! Plocka fram några t6 och t20 och sätt igång. Tabellerna passar bäst ihop med mysfantasy och riddarromantik där det inte är så noga vilken orden munkarna eller nunnorna tillhör.

Hur stort är klostret?
Slå 1t6, justera med -1 om klostret ligger väldigt avsides, +1 om klostret ligger väldigt centralt, +1 om det är väldigt bördigt i trakten.
1. Litet, nyligen grundlagt 2+t6 munkar eller nunnor, 2t6 konverser, 1 egenskap
2. Litet, etablerat: 4+t6 munkar eller nunnor, 6+t6 konverser, 2 egenskaper
3. Litet, växande: 6+t6 munkar eller nunnor, 4+2t6 konverser, 2 egenskaper
4. Mellanstort, etablerat: 8+2t6 munkar eller nunnor, 10+2t6 konverser, 2 egenskaper
5. Mellanstort, växande: 8+3t6 munkar eller nunnor, 16+2t6 konverser, 2 egenskaper
6. Stort: 20+2t20, 30+3t20 konverser, 3 egenskaper

Konverser kallas de män eller kvinnor som inte är munkar eller nunnor men bor i anslutning till klostret och arbetar där. De har i regel avlagt löften av något slag de också, men bär inte samma dräkter som munkarna eller nunnorna, så det är lätt att se skillnad. Många av dem är hantverksskickliga, antingen sedan tidigare eller genom sitt hårda arbete i klostret.


Vilka bor i klostret?
Förutom kloster för munkar och nunnor finns också delade kloster där de delar kyrka, men inte bostäder.

1-2. munkar
3. munkar och en mindre andel nunnor
4. nunnor och en mindre andel munkar
5-6. nunnor


Vilka egenskaper utmärker klostret?
Alla kloster är ju inte lika, utan präglas av de som bor där och verkar, eller av omgivningen. Slå en till tre gånger på tabellen (enligt klostrets storlek). Slår man samma resultat två gånger är klostret särskilt präglat av denna egenskap (kanske känt i hela riket), slår man samma resultat tre gånger är klostret antagligen känt över hela kontinenten.

1. Biodlingar (framställer honung, vax, mjöd)
2. Bryggeri (framställer öl)
3. Driver hospital (sjukhus för spetälska)
4. Har fått en gruva i förläning
5. Har fått ett stenbrott i förläning
6. Håller marknadsvecka
7. Korrumperat (många i klostret dyrkar i själva verket Shaitan)
8. Kunniga smeder (framställer varor av ovanligt god kvalitet)
9. Känd kompositör (någon i klostret skriver särskilt vackra hymner)
10. Omgivet av äppellundar (tillverkar cider)
11. Produktivt skriptorium (framställer böcker och andra handskrifter av god kvalitet)
12. Radikal teologi (abbotten eller abbedissan möjligen i konflikt med biskopen)
13. Skådespelartalanger (några av munkarna/nunnorna och konverserna framför mysteriespel)
14. Skönsång (klostret har en ovanligt välodlad sångkultur)
15. Starka murar (klostret har uppförts av särskilt skickliga murarmästare/stenhuggare och är särskilt försvarbart)
16. Stor fiskdamm (klostret är känt för att munkarna/nunnorna är välgödda)
17. Stor örtagård (odlar medicinalväxter)
18. Tar emot pilgrimer
19. Tystnadslöfte (endast konverserna talar, abbotten/abbedissan meddelar sig i skrift)
20. Öppen klosterskola (klostret tar emot elever från rikare familjer eller av ovanlig begåvning, inte bara blivande munkar eller nunnor)

Hur är abbotten/abbedissan?
Det är stor risk att spelarna känner sig viktiga och vill träffa klostrets överhuvud. Slå 1t6 två gånger så får vi se vad det är för någon typ som tar emot.

1. Sträng
2. Rundlagd
3. Mycket gammal
4. Fåordig
5. Halvdöv
6. Nyckfull

    och/men

1. gillar att skämta
2. skarpsint
3. har en djup klangrik röst
4. har allvarliga ögon
5. svarar på frågor med frågor
6. girig


Vad heter klostret?
Någon namngenerator kommer inte finnas med förrän i Klostermakaren 2.0, men några tips kan jag bjuda på. Den enklaste metoden är att du tar och rullar på en namnlista och säger att klostret är döpt efter helgonet vars reliker finns att beskåda i klosterkyrkan. Två andra varianter är att döpa klostret efter platsen där det ligger, eller att ge det något namn på latin som låter bra.

03 december 2012

Broder Anselm

Den här snubben är för cool för att inte basera en spelledarperson på:


Broder Anselm anlände till Findon för några veckor sedan. Han pratar inte så mycket, men av hans kraftiga accent listade man snabbt ut att han måste vara från Marksland från början. Han säger att han inte är eller har varit munk eller präst, men många tvivlar. Han bär bär flera pilgrimsmärken, sjunger uteslutande kyrkliga sånger (om än med en innerlighet man aldrig hör prästerna sjunga med), och ryktet säger att han dessutom är läskunnig.

De flesta dagar kan man finna honom på Sankt Oscrics torg. Om inte sången leder en rätt kan man hålla utkik efter folksamlingen. Kontrasten mellan hans höga och klara sångröst och hans björnaktiga utseende har gjort honom till en riktig attraktion i staden, och hans mystiska förflutna bidrar förstås också till hans popularitet.

Anselm var tidigare ordensriddare, medlem i Panons Näve och har tampats med Mizadhirs härar långt i söder. Efter en särskilt blodig batalj uppenbarade sig den helige Kouzaios för honom och befallde att Anselm skulle ge fångarna av Panons nåd istället för att utsätta dem för människors vrede. Flera av hans ordensbröder blev rörda till tårar när Anselm berättade om sin syn, men några förkastade hans ord. I slutändan fick de flesta av fångarna löpa med livet i behåll, främst för att riddarna var för upptagna med att slå ihjäl varandra. Sedan dess är Anselm stämplad som förrädare och kättare av sin forna orden.

Galdrbok


”Alltså, det här kommer ju inte vara särskilt bra”, tänkte jag när jag såg bilden på omslaget. Ett enhörningshuvud från slöjden, ett vattendrag, en flashig fantasifull titel, ensemblens namn satt med typsnittet Papyrus … nä, det måste ju vara nåt smetigt grejs (kanske nåt ”keltiskt” – genren som Loreena McKennitt är drottning av). En massa reverb, nån syntmatta, harpa eller smäktande hackbräde.

Tji fick jag.

Det visar sig att Daughters of Elvin är en medeltidsensemble som ligger nånstans mellan det torra jag normalt visar upp här, och de ”glättigare” partybanden med stora trummor och säckpipor. Istället för att ha mycket av samma så har albumet Galdrbok istället lite av varje. Härligt livligt slagverk, mångsidig instrumentering, och bitvis känns det ganska autentiskt. Sången är som vanligt lite för klassiskt skolad för min smak, men man kan ju inte få allt här i världen.

Albumet finns på Spotify, och det finns en del videos med ensemblen på YouTube. Här är en liveversion på en av låtarna från skivan:

01 december 2012

Ännu mer musik

I brist på någon vältuggad klokskap att dela med mig av i afton så ska jag i alla fall ställa upp med två länkar till album på Spotify.

Det första albumet snubblade jag in på via en vän som lyckats nämna och länka en låt tillräckligt ofta för att jag skulle vara tvungen att höra några versioner. Albumet heter Mil suspiros dió Maria och på det framför ensemblen Continens Paradisi musik från den brazilianska renässansen. Musiken är troligen sprungen från vad man spelade i Portugal och Spanien under renässansen, och sedan något knådad i den nya världen.

För Arcaria tror jag det här kan vara lämplig musik för besök i fina residens eller hov i Tarroc, Ondaria eller kanske Castoria.

25 november 2012

Coola äventyr (som inte finns än)

I februari i år drog jag igång en tråd på rollspel.nu där jag uppmanade folk att spotta ur sig coola namn på äventyr som inte finns än. Jag tyckte det var dags för ett återbesök i den för att se om jag kan hitta några som skulle kunna passa i Arcaria.

Dödens köpmän
Den här titeln fastnade jag för redan när det begav sig. Helt uppenbart rör det legosoldater. I Saga-äventyret Dödens köpmän spelar man armborstskyttar från Talmont och Albion som håller på att vandra hem från ett Marksland som först härjats av inbördes strider och nu av norog. På vägen stöter de på allsköns typer: gamla kamrater som hänfallit till banditliv, överlevande från skövlade byar som har god anledning att klandra alla soldater för sin olycka, munkar och nunnor vars fridfulla kloster blivit överbelamrade sjukhus eller små borgar som de aggressivt försvarar.
 
Det är mörkt och skitigt, alla kommer må dåligt, och korparna kommer få äta. Inspirationsläsning: Dimmornas skog av François Bourgeon.

18 november 2012

Smetigast möjliga riddarromantik

Jag känner att jag slarvade lite i senaste inlägget. Jag berättade ju inte var bilden jag använde kom ifrån. Det är en målning av Edmund Blair Leighton (1852 - 1922), som var britt och målade en massa smetigt medeltidsgrejs bland annat. Jag skulle tippa på att det här är den av hans bilder som är mest spridd i rollspelskretsar:


Beroende på humör kan jag ha lite svårt för sån här väldigt romantisk konst. För det mesta beror det nog att man finmålar alla ridderlighetens dygder lite extra, får riktigt tråkiga bilder av kvinnor ofta (stilriktigt superpassiva och väna – inte så hett idag), och … ja, säkert nåt mer också.

När jag kollade igenom de av hans verk som finns att beskåda på Wikimedia Commons så hittade jag dock några som slog an nåt hos mig (högerklicka och välj ”Visa bild” för att se dem i större format):

10 november 2012

Markslands lejon – en kampanjidé

Höst 1147. En armé av norog har svept in i Marksland österifrån. Staden Retzburg är under belägring.

Vinter 1147. I skydd av mörkret smiter några figurer igenom belägrarnas linjer. Med sig bär de något varje kvinna och man i Marksland skulle känna igen vid första anblicken …

Det är lejonbaneret, under vilket konungen Caspar von Freistein (av historikerna omtalad som Casparus Magnus, den ende av Markslands kungar som fått tillnamnet ”den store”) samlade sina främsta riddare i kriget mot norog 947. Han kallade dem Markslands lejon, och sa till dem att de vunnit så stor ära att deras egna liv inte räckte till för att bära den. Därför skulle deras arvtagare också få bära äran genom att rida under lejonbaneret. På så vis lades grunden för rikets mest berömda riddarorden.

16 september 2012

Falksången

En kort sång från Marksland, känd som Falksången:
Jag tämjde mig en jaktfalk under långa år.
Då han blivit fostrad som min önskan står
och jag prytt hans fjädrar rikt med guld och band
han till flykt sig höjde bort mot andra land.

Sedan såg jag falken härligt draga
och med foten sidenfjättrad jaga.
Och nu var hans fjäderskrud idel guld.
Dem som samman längtar hjälpe himlens Herre huld.
Många är de som tror att sången faktiskt handlar om en falk – vem skulle inte sakna en så värdefull ägodel om den flög bort? De som är bevandrade i det romantiska hovlivet vet dock bättre. Sångens falk var i själva verket en ung riddare, fager och från god familj, som drog iväg till Castoria för att kämpa mot härarna från Mizhadir.

15 september 2012

Medeltidsfilmernas ”Sound of Music”

Närbilder på några blommor. Panoramavy över Perugias gröna kullar. Francesco som springer bland ängsblommorna medan Donovan sjunger en smäktande folkpoplåt om att vara en av Guds varelser. Ja, Brother Sun, Sister Moon från 1972 är baske mig medeltidsfilmernas Sound of Music.
Francesco i sin finaste skrud vid staden Assisi’s stadsportar
Filmen handlar om den unge Francesco som är mer känd för oss som den helige Franciskus, grundare av Franciskanorden. Det är inte så fasligt mycket prat, det är inte så fasligt mycket handling. Ändå tar det två timmar innan filmen är slut. Många blommor och kullar blir det, men också snö, närbilder på spetälska åldringar som äter gröt, och annat man kan vänta sig av en film som vill visa både fint och fult från nån slags sjuttiotalsmedeltid.

13 september 2012

Var hittar vi sandsten i Arcaria?

Återigen kommer verkligheten och är coolare än nåt jag kunnat komma på själv. Varför har ingen sagt att det finns över 450 sandstensgrottor under Nottingham, alla utgrävda? De har förstås blivit turistattraktion, och man håller på att kartlägga grottorna med hjälp av laserscanning. I ett anonymt citat från 1870 sägs det att den fattige kan bege sig till Nottingham med verktyg för att leka mulvad och bygga sig en håla för sig och sin familj.

Det här är ju alldeles för bra för att inte sno. Någon stad i Arcaria måste genast berikas med underjordiska gångar utgrävda i sandstensgrunden. Inte bara källare och förvar åt de som har hus, utan även bostäder och verkstäder för de fattiga. Kanske bor det någon utstött dvärg bland dem, så att de inre grottorna är förvånansvärt välarbetade?

Om man är beredd på att det kommer gå illa för många av de som bor där skulle man kunna förlägga en sådan stad till Arlac, där det skulle kunna gå bra ihop med de teman om förtryck av folket och tankar på uppror som finns planterade där.

En annan variant vore att ta det i norra Albion och koppla ihop grottorna med forntiden på något vis. Kanske är de äldsta ända från druidkonungen Aldrocs tid? Kanske finns det gömda och glömda ting i gångar som inte längre används?

10 augusti 2012

Tyska tongångar

Jag blev lite nyfiken på minnesang häromdagen och var tvungen att kolla om det inte fanns lite dylikt att höra på Spotify. Jag hittade bland annat albumet Minnesang in Südtirol (Spotify) där den här låten fanns med:


Ingen alltför poppig bit, men den faller mig väldigt väl i smaken. Vill man ha något lätt och luftigt kan man istället lyssna på Ich seunge gerne huebschen sanc på Spotify, det är låten som kommer direkt efter på albumet.

För mina öron låter det som att trubadurerna i Talmont får värdig konkurrens från Marksland!

01 augusti 2012

Robin of Sherwood

Igår blev jag till slut introducerad till den brittiska 80-talsteveserien Robin of Sherwood. Jag har hört mycket gott om den och kan bara konstatera att om man bara ska snatta saker till Saga från ett enda ställe så är det kanske Robin of Sherwood man ska snatta ifrån.

Här finns kulturspel (gräl om storleken på klostrets fiskdamm!), mysfantasy (svartkonst, mystik och legender!) redan i första avsnittet. Riddarromantiken kanske infinner sig i vissa avsnitt senare i serien, men det känns inte helt säkert: det är en bitvis ganska lerig serie.

Bitvis får jag sitta och skratta lite överseende eller skruva på mig när actionscener och annat känns alldeles för daterat. Det är helt okej pris att betala för att istället få se ett av de absolut härligaste porträtten av en klassisk skurk som finns: Nickolas Grace som spelar Sheriffen av Nottingham fullkomligen glänser stundvis. Baron de Belleme som figurerar i de första avsnitten är en härlig skurk också och är perfekt för att plocka in i Saga (om han nu inte redan är där – kanske är baron Wictred av Bannok just en sådan figur som de Belleme!).

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga förutom att hela (eller i alla fall stora delar) finns på YouTube, så det finns ingen anledning för någon att missa skönaste sheriffen! Första avsnittet hittar du här nedan:


26 juli 2012

En tanke om kulturspel

Kolla vad jag hittade i en låda:
Klicka så kanske det blir läsbart!
Klottret längst till vänster och uppe i högra hörnet
är inspirerat av kalkmålningar från 1400-talet.
Verkar som jag funderat lite på vad jag skulle vilja ha med om jag skulle vara delaktig i att skriva ett supplement med fokus på gillen. Gissningsvis nedklottrat förra eller förrförra sommaren. Kanske inte så konstigt att ett par av mina första inlägg på bloggen handlade om just ett gille och helgonet som det tagit namn efter?


Jag har en stark känsla av att det skulle kunna bli en ganska torr skrift där till och med omslaget skulle påminna om sånt material som museer producerar. Jag måste erkänna att jag älskar såna trycksaker ibland, men det tror jag knappast alla gör.

Den här tankekartan illustrerar nog ganska bra på hur jag tänker kring kulturspel. I ett litet hörn så står det ”exempelgillen” medan gillenas organisation, vilka privilegier de har och hur de funkar i olika länder är mer centralt. Jag är helt enkelt mer intresserad av att ha ett grepp om hur kulturen fungerar än att översvämmas av detaljer. För mig är detaljer lätta att hitta på men jobbiga att läsa in, medan strukturer är något jag har lätt för att läsa in. Det tar däremot en väldig massa läsande och tänkande innan jag är så hemma i en sån struktur så att jag kan sammanfatta det på något kortfattat och bra sätt. Ju mer jag läser, desto mer komplext ter sig det medeltida samhället (och ju mer komplext det ter sig, desto mer intressant blir det!).

20 juli 2012

Det är mänskligt att fela

Varning! Det här är nog det nördigaste inlägget jag någonsin kommer göra på den här bloggen.

Kära läsare. Hämta din grundbok till Saga och slå upp den på sidan 60. Där finner du ett musikinstrument avbildat. Om du inte råkar ha din bok i närheten, eller inte har någon (vilken skandal!) så kan jag skvallra om att teckningen ser ut lite som den här:
  Detta anges vara en fela, troligen från Talmont eller Arlac. Så kanske det ligger till i Arcaria, men jag upptäckte nyligen att i vår värld är det en ombygd citole. Det finns bara ett medeltida exemplar bevarat, och det har tyvärr byggts om (gissningsvis under 1500-talet) till det fiolliknande instrument vi ser på bilden.

Ursprungligen lär den ha haft platt lock och botten, och inte varit försedd med f-hål utan med en eller flera rosetter (sirligt utskurna ljudhål som de man ser på t.ex. lutor). Enklare varianter av instrumentet kunde se ut såhär:
Här syns det också tydligt att instrumentet är menat att ha band (som lutor eller gitarrer), och spelas med någon form av plektrum (här gissningsvis tillverkat av en fjäder).

Felan, då känd under namnet vielle, var under medeltiden även den försedd med platt lock och botten (den moderna fiolens välvda lock och botten är ännu några hundra år bort). Hur många strängar den hade och hur den var stämd varierade (allt varierade faktiskt – det fanns just ingen standardisering alls), men här spelade man i alla fall med stråke. Jämfört med idag hade stråken betydligt lägre spänning vilket gav svagare ljud men också möjlighet att med hjälp av en plattare greppbräda spela på fler strängar samtidigt.

Nu tycker jag vi tar och provlyssnar!

Citole:

Fela:


Om du är nyfiken på fler medeltida instrument så tycker jag du ska ta en titt på gruppen Trouvère’s hemsida där de har beskrivningar och ljudexempel på ett gäng instrument. Själv vill jag skaffa en gittern, men efter att ha skrivit det här inlägget känns en citole ganska rolig också!

Namn från Malakan och Mizhadir

Dags för namn från de enda två människorikena på kartan som inte avhandlats ännu, Malakan och Mizhadir. Jag har tänkt mig att den första listan med namn är för vanligt folk och den andra är för prästerskapet och övriga delar av eliten.

Om man hamnar i något av de här länderna och behöver fler namn kan man med fördel låna in några från närliggande områden. Jag tänker särskilt på namn från Seyadh och Khamad, tawhidnamn, samt på namn tillhörande ursprungsbefolkningen i Castoria (tredje listan i inlägget). Utöver det lär det finnas slavar från hela världen i Malakan och Mizhadir, så det är nog bara att hugga till med nåt.

Kvinnonamn
  1. Amare
  2. Amata
  3. Ashayt
  4. Bennu
  5. Dedet
  6. Gemeka
  7. Irisi
  8. Kebi
  9. Kemisi
  10. Khamaat
  11. Kiwu
  12. Mehnit
  13. Nebet
  14. Nubiti
  15. Paniwi
  16. Sadeh
  17. Sagira
  18. Salidji
  19. Siti
  20. Talibah
  1. Ahassunu
  2. Arahuna
  3. Banunu
  4. Baranamtarra
  5. Erishti-Aya
  6. Gashansunu
  7. Ku-Aya
  8. Meshenna
  9. Molok-gamelat
  10. Mushezibti
  11. Nidintu
  12. Nigkalla
  13. Ninshuel
  14. Tabni-Molok
  15. Tanafriti
  16. Tiankhit
  17. Tinubiti
  18. Ubalnu
  19. Zakiti
  20. Zimuandagal
Mansnamn
  1. Adjo
  2. Baraka
  3. Bek
  4. Hemon
  5. Iteti
  6. Kemosiri
  7. Khenti
  8. Laqip
  9. Medhu
  10. Menes
  11. Mtidja
  12. Nahti
  13. Neshi
  14. Paheri
  15. Paneb
  16. Sabestet
  17. Senh
  18. Seti
  19. Shushu
  20. Wenamun
  1. Arishaka
  2. Burnaburiash
  3. Dipatusu
  4. Ekurzakir
  5. Enshunu
  6. Hillalum
  7. Ibbi-Adad
  8. Kirizal
  9. Kurigalzu
  10. Sainhur
  11. Mageshgetil
  12. Manishtusu
  13. Naram-Sin
  14. Nikanuur
  15. Puzur-Molok
  16. Sizkur
  17. Suusaandar
  18. Ugurnaszir
  19. Ulsharra
  20. Zabar
 
 

19 juli 2012

Men Tawhiderna då?

Ja, just! Jag glömde ju faktiskt en grupp igår när jag pysslade med namn från Seyadh och Khamad: de stolta ökennomaderna man kallar Tawhider. I det fallet tänker jag helt enkelt rekommendera den namnlista med berbiska namn som Jessica Hammer sammanställt för Story Games Name Project.

18 juli 2012

Namn från Seyadh och Khamad

Seyadh och Khamad är troligen de riken med mest intrikat namnkultur i Arcaria. Ett fullständigt namn kan bestå av upp till fem element som alla kan användas samtidigt:
  1. Ett förnamn, kallat ism.
  2. Ett namn som visar att man är abu (far) eller umm (mor) till sitt äldsta barn. Namnet kallas kunya, och används vid respektfullt tilltal. Vid användning av hela namnet kommer det här allra först.
  3. Ett (eller flera) namn som säger vem man är son (ibn) eller dotter (bint) till, kallat nasab. Man kan fortsätta fler generationer bakåt, men det är mycket ovanligt att gå längre än tre.
  4. Ett tillnamn som beskriver någon egenskap personen har eller skulle vilja ha, kallat laqab. I vissa fall, särskilt om namnet beskriver en som al-Wáhids tjänare, ersätter detta laqab ens ism.
  5. Ett tillnamn baserat på yrke, släkttillhörighet, eller var man kommer ifrån, kallat nisba. Sista delen av ett namn.
En del att hålla reda på, inte sant? Nå, det behöver inte göras särskilt avancerat. Det går lika bra att kalla Fathuna al-Kātiba (ism + nisba) för Fathuna skrivaren, eller Salma al-Dhalfā (ism + laqab) för Salma den trubbnästa. I fallet spelledarpersoner skulle jag till och med säga att det är att föredra om man har spelare som inte kan arabiska men kan svenska, för då säger namnet direkt det som det skulle ha sagt till rollpersonerna.

Att redogöra för några föräldrar är ett bra sätt att bygga ett mer imponerande namn. Genom att slå tre t20 och läsa av resultaten lite slumpmässigt på namnlistorna så får jag till exempel namnet Jabir ibn Asad ibn Bilal (Jabir son till Asad son till Jabir – ism + nasab för två generationer bakåt).

Som det står ovan så kan man ibland ha ett religiöst laqab som ism. För att göra det så tar man ordet för tjänare (abd för män, amat för kvinnor) och lägger till ett av den Endes namn (jag föreslår att man lånar ett av Allah om man inte har några andra idéer). Amat aš-Šakūr (”Den Tacksammes tjänarinna”) och Abd al-Khāliq (”Skaparens tjänare”) kan alltså fungera både som förnamn och tillnamn.

Här har vi alla fem elementen, med en twist:
Abu Amat aš-Šakūr Yamin al-Rashid ibn Abi Wasil ibn Sufyan al-Ashshāb
Kunya allra först, dotterns ism (Amat aš-Šakūr) är i form av en religiös laqab/ism-variant. Sedan hans eget namn Yamin (ism) och hans laqab (al-Rashid betyder ungefär ”den rättstyrde”). Sedan kommer nasab för två generationer. Här är twisten: namnet referar till Yamins far med kunya (Abu blir Abi i det sammanhanget), så Wasil är en bror till Yamin. Yamins far är i sin tur son till Sufyan. Sist av allt kommer nisba, ett tillnamn baserat på yrke i det här fallet, och Yamin är alltså medicinalväxtodlare. Puh!

För den som vill ha ett komplett namn utan för mycket krångel så är kunya + ism + nasab (förälder till, eget namn, barn till) ett bra val. Annars upprepar jag: ism + tillnamn på svenska. Det kommer man hur långt som helst med.

Vill man hitta några laqab och nisba man kan använda så finns det listor här och här. Den senare länken består i stort av en artikel om just arabisk namnsed och rekommenderas till den som vill grotta ner sig mer. Det jag har återgivit här ovan är lite förenklat.

Här kommer listorna med förnamn:

Kvinnonamn

  1. Abdah
  2. Aziza
  3. Danā
  4. Faynān
  5. Hadija
  6. Halima
  7. Ḥamda
  8. Izza
  9. Jamila
  10. Kanza
  11. Layla
  12. Maryam
  13. Najma
  14. Nuzha
  15. Rahmat
  16. Rashida
  17. Rasis
  18. Salma
  19. Ulayya
  20. Zahra
  1. Aminah
  2. Atikah
  3. Baraka
  4. Dananir
  5. Fathuna
  6. Ḥalāwa
  7. Ḥassāna
  8. Hushayma
  9. Karima
  10. Mahjūna
  11. Nalkah
  12. Nu’ayma
  13. Qusayma
  14. Rayḥana
  15. Raziya
  16. Sabiha
  17. Sayyida
  18. Umayma
  19. Zaynab
  20. Zulaikha
Mansnamn

  1. Ahmad
  2. Asad
  3. Asim
  4. Bakr
  5. Bilal
  6. Darras
  7. Dirar
  8. Farras
  9. Ghalib
  10. Hammad
  11. Jabir
  12. Khalid
  13. Salim
  14. Sinan
  15. Sufyan
  16. Tahir
  17. Umar
  18. Utbah
  19. Wasil
  20. Yaskar
  1. Babak
  2. Bashshar
  3. Dabbah
  4. Farqad
  5. Hamid
  6. Harun
  7. Hassan
  8. Khuzaymah
  9. Mansur
  10. Nasr
  11. Qurrah
  12. Rashid
  13. Sabur
  14. Shaybah
  15. Sulaiman
  16. Talib
  17. Uthman
  18. Yamin
  19. Yasir
  20. Ziyad
 

15 juli 2012

Namn från Normark, Hamar och Skjagland

Utan vidare omsvep har jag nöjet att presentera ett gäng namn som inte bara hör hemma i vikingaländerna utan även i mina två favoriter bland Albions län, nämligen Tumbria och Highstone.

Här och där förekommer den härliga bokstaven ð (edd, eth, edh). Den kanske verkar avskräckande, men man behöver inte göra det svårare än att uttala den ungefär som th i engelskans ”them”.

Kvinnonamn

  1. Alvi
  2. Botvi
  3. Disa
  4. Finna
  5. Halla
  6. Helvi
  7. Hlif
  8. Holma
  9. Ingdis
  10. Jodis
  11. Jora
  12. Njala
  13. Ragna
  14. Runa
  15. Signe
  16. Svala
  17. Tova
  18. Unna
  19. Virun
  20. Yrsa
  1. Alfhildr
  2. Auða
  3. Eydis
  4. Fríða
  5. Halldis
  6. Herdis
  7. Hroða
  8. Ingifast
  9. Ingunn
  10. Lifdis
  11. Oddrun
  12. Ragnhildr
  13. Rannveig
  14. Roshildr
  15. Salgerðr
  16. Solbjörg
  17. Solveig
  18. Ulfrun
  19. Valdis
  20. Vigdis
Mansnamn

  1. Ale
  2. Anund
  3. Are
  4. Atli
  5. Bersi
  6. Björn
  7. Egill
  8. Einarr
  9. Finn
  10. Galdur
  11. Hafni
  12. Halvdan
  13. Ketill
  14. Orm
  15. Ottarr
  16. Rafnar
  17. Ragi
  18. Runar
  19. Steinn
  20. Toli
  1. Aðalbjörn
  2. Aðalsteinn
  3. Asmundr
  4. Botvid
  5. Brandr
  6. Böðvar
  7. Eymund
  8. Eyvind
  9. Gisli
  10. Grettir
  11. Gyllir
  12. Holmfast
  13. Hrappr
  14. Kettilmundr
  15. Kolgrim
  16. Ragnfast
  17. Rurik
  18. Salmundr
  19. Valdrikr
  20. Viðfastr
 

13 juli 2012

Rollpersonen i det medeltida samhället

Jag tänkte jag skulle dela med mig av det som jag just nu tror är nyckeln till att placera sin rollperson i det medeltida samhället. Det är två enkla frågor:

1. Vem tjänar du?
2. Vilka är din familj?

Om man svarar på de frågorna utan att säga ”ingen” och ”har ingen (de blev alla dödade av illvättar)” så har man antagligen en rollperson som fungerar bra att ägna sig åt kulturspel med. Den klassiska äventyrartypen som inte har några lojaliteter är nog mest bara lämpad som tjyv och bandit om man vill ägna sig åt kulturspel.

Ingen välanpassad individ i det medeltida samhället står utan någon att tjäna. Som hantverkarlärling tjänar du din mästare, som riddare har du svurit att tjäna någon ädling av viss betydelse, som en av kyrkans tjänare så har du plikter både mot mänskliga överordnade och Rama. Till och med en regent har någon att tjäna: även om det inte finns någon önskan att tjäna folket så måste regenten i alla fall tjäna sina vasaller.

Här kommer alltså det luriga: de här banden är ömsesidiga. Jag tjänar inte dig utan förbehåll, utan jag får något tillbaka. Bonden som brukar jorden får beskydd och själva jorden i sig till låns av riddaren som äger den. Den här riddaren i sin tur kanske har en marknad som inkomstkälla som den fått som förläning från en biskop. Biskopen förväntar sig att riddaren ställer upp militärt vid behov och en viss andel av vinsten i gengäld, medan biskopen själv måste tjäna kyrkan för att bli kvar i sin maktställning. Alla de här banden är personliga och bygger på löften om tjänster och gentjänster, så det är mycket intressant att veta vem du tjänar (och vilka som tjänar dig).

Vilka som är din familj kanske är allra viktigast när du råkat illa ut. Familjen kan hjälpa dig ekonomiskt och juridiskt (ett vittnesmål om din goda karaktär kan vara tillräckligt för att fria dig från misstankar om brott!) och är din trygghet i tillvaron. På många sätt är inte individen lika intressant i det medeltida samhället, utan familjen är på sätt och vis den minsta enheten.

Med familj menar jag inte bara blodsband. Som hantverkarlärling lever du som en del av mästarens hushåll och ingår därmed i dennes familj. Som medlem i en klosterorden så är ditt kloster din familj.

Om du vill integrera din rollperson i samhället, fundera på vem du tjänar och vilka din familj är.

11 juli 2012

Life in a Medieval City

I samband med att jag fick tipset om artikeln rörande kvinnor och arbete under medeltiden i början av juni så snappade jag också upp en rekommendation om Frances och Joseph Gies’ böcker Life in a Medieval CityLife in a Medieval Castle, och Life in a Medieval Village från Meg Baker.

För några veckor sedan läste jag ut Life in a Medieval City och kan nu vidarebefordra rekommendationen. Boken fokuserar på livet i staden Troyes 1250 och är full av intressanta saker rörande vardagslivet i staden i stort och smått. Särskilt upplysande tyckte jag det var att läsa om handel och hantverk – två områden som var mycket mer utvecklade än jag hade trott.

Jag har börjat på Life in a Medieval Castle och än så länge verkar även den full med smaskiga saker. Det här är den typ av böcker som nog är min största inspiration till Saga. Jag snubblar över små bitar av information som jag gärna vill ta med mig från böckerna om historia in i spelvärlden och se hur de får liv. Ett exempel från Life in a Medieval City: vävarna är bland de första att utvidga lärlingssystemet med gesällnivån (tidigare fanns bara lärlingar och mästare). Anledningen är för att man vill säkerställa tillgång till kunniga arbetare, för det krävs en många utbildade händer för storskalig tygproduktion. Hur reagerar vävgesällerna i Selinor på att plötsligt behöva söka anställning månad för månad i flera år istället för att bli mästare direkt som generationen innan?

Paret Gies har skrivet flera böcker till, både ihop och var för sig, och jag tycker alla titlarna ser intressanta ut. Kanske har jag några år av antikvariatsurfning framför mig?

09 juli 2012

Namn från Albion och Calanor

I riket Albion kan man stöta på namn av flera ursprung. Bland adeln är pannonska namn vanliga och i öster bär nordmännens ättlingar alltjämt vikinganamn, medan befolkningen i stort oftast har namn ur den inhemska albiska traditionen. Det är albiska namn som dagens listor innehåller.

Då Albion är utgångspunkten för Saga så tänkte jag att det var bra att ha extra många albiska namn. Alltså är det tre listor idag. Den tredje är tänkt att passa Calanor lite extra bra. Jag har försökt undvika dubletter från namnlistan i regelboken, men det kan ha slunkit med något namn som redan finns där.

Kvinnonamn

  1. Adain
  2. Aife
  3. Albree
  4. Alyna
  5. Betha
  6. Cille
  7. Cinnia
  8. Dera
  9. Dusa
  10. Efa
  11. Enid
  12. Fina
  13. Imme
  14. Kinna
  15. Lia
  16. Mavie
  17. Minna
  18. Nona
  19. Tilla
  20. Tola
  1. Adara
  2. Adyna
  3. Aeaba
  4. Blitha
  5. Elewisa
  6. Emelota
  7. Fenella
  8. Gemma
  9. Godid
  10. Gunnora
  11. Idone
  12. Immine
  13. Mildrythe
  14. Owena
  15. Rhiannon
  16. Tangwen
  17. Theda
  18. Wulfrun
  19. Ysbail
  20. Ysmene
  1. Aelic
  2. Angharad
  3. Banon
  4. Braith
  5. Branwen
  6. Cerwen
  7. Cwen
  8. Cynwise
  9. Deirdriu
  10. Emer
  11. Fluri
  12. Grainne
  13. Iola
  14. Kiena
  15. Lewena
  16. Mab
  17. Mair
  18. Penarddun
  19. Roheis
  20. Rothais
Mansnamn

  1. Adarc
  2. Aiden
  3. Ath
  4. Bran
  5. Cadoc
  6. Calder
  7. Dallan
  8. Edwyn
  9. Erc
  10. Fergus
  11. Find
  12. Godric
  13. Hew
  14. Mael
  15. Rab
  16. Rhun
  17. Tam
  18. Tindell
  19. Uryen
  20. Wynn
  1. Collen
  2. Drystan
  3. Eadmund
  4. Eadric
  5. Eadwyn
  6. Graeme
  7. Iain
  8. Idris
  9. Illand
  10. Killian
  11. Moray
  12. Oengus
  13. Osmær
  14. Oswyn
  15. Owein
  16. Ranald
  17. Reduald
  18. Turstan
  19. Wulfric
  20. Wulfstan

  1. Alun
  2. Amery
  3. Aodh
  4. Brys
  5. Cailean
  6. Conmac
  7. Conn
  8. Conwy
  9. Cormag
  10. Cuichelm
  11. Donall
  12. Eanraig
  13. Fflam
  14. Hengist
  15. Hereric
  16. Kentigern
  17. Niall
  18. Rorie
  19. Tarawd
  20. Weylyn 
 
 
 

25 juni 2012

Namn från Pannonska Imperiet

Namndags! Idag är det namn från självaste Pannonska Imperiet som gäller.

De flesta av de här namnen går enkelt att göra om från feminina former till maskulina, och tvärtom. Byt bara -a och -ia till mot -us eller -ius. Fabia blir Fabius, Rufa blir Rufus, Furius blir Furia, Trebellius blir Trebella, etc.

Namnen är förstås tagna från listor med romerska namn. I romersk namnsed har man i regel flera namn (i alla fall som fri man): ett praenomen, ett nomen, ett cognomen. Jag känner inget behov av att stoppa in något liknande i Arcaria, men det kan vara roligt att läsa lite om ifall man är nyfiken. Det kan man t.ex. göra här.

Som vanligt består första listan i varje par av namn med enklare klang.

Kvinnonamn:
  1. Aelia
  2. Atia
  3. Bassa
  4. Bestia
  5. Caelia
  6. Crassa
  7. Decria
  8. Didia
  9. Fabia
  10. Graccha
  11. Livia
  12. Marcia
  13. Novia
  14. Ocella
  15. Petillia
  16. Rufa
  17. Saturia
  18. Spuria
  19. Vatia
  20. Vesnia
  1. Amatia
  2. Aquillia
  3. Desticia
  4. Epria
  5. Flava
  6. Floria
  7. Herennia
  8. Herminia
  9. Hosidia
  10. Icilia
  11. Lucilia
  12. Modia
  13. Nigidia
  14. Platoria
  15. Praesentia
  16. Quirinia
  17. Sallustia
  18. Sulpicia
  19. Terentia
  20. Viducia
Mansnamn
  1. Ambustus
  2. Asellio
  3. Atellus
  4. Balventius
  5. Barbatius
  6. Bucco
  7. Caesennius
  8. Calidius
  9. Calvus
  10. Cammius
  11. Cossus
  12. Denter
  13. Furius
  14. Larcius
  15. Norbanus
  16. Pansa
  17. Pedius
  18. Rullus
  19. Rustius
  20. Silus
  1. Aemilius
  2. Albius
  3. Ecimius
  4. Epidius
  5. Helvidius
  6. Honorius
  7. Lucretius
  8. Marius
  9. Metellus
  10. Milonius
  11. Olcinius
  12. Priscus
  13. Scribonius
  14. Socellius
  15. Statorius
  16. Trebellius
  17. Umbrius
  18. Valerius
  19. Varius
  20. Vitellius
 

16 juni 2012

Namn från Tarroc och Ondaria

Ny veckan, nya namn. Denna gång från kommer de från örikena i Mare Pannona.


Kvinnonamn från Tarroc
  1. Bianca
  2. Donata
  3. Elizabeta
  4. Florentia
  5. Luca
  6. Marte
  7. Micola
  8. Penina
  9. Gervisa
  10. Maroccia
  11. Sica
  12. Magalda
  13. Cosetta
  14. Gostanza
  15. Emerenzia
  16. Morena
  17. Salvagia
  18. Lizia
  19. Dina
  20. Iolanda
Mansnamn från Tarroc
  1. Almerico
  2. Andrea
  3. Baiamonte
  4. Bernardo
  5. Bertuccio
  6. Dario
  7. Dragano
  8. Giorgio
  9. Iordanus
  10. Lionetto
  11. Lodovico
  12. Marco
  13. Melchion
  14. Nicolo
  15. Pascal
  16. Poluccia
  17. Rizardo
  18. Tusco
  19. Uberto
  20. Vito
 
Kvinnonamn från Ondaria
  1. Auria
  2. Blanca
  3. Bona
  4. Costanza
  5. Dinisa
  6. Domeca
  7. Elena
  8. Enez
  9. Estevania
  10. Godina
  11. Ildaria
  12. Iuliana
  13. Marquesa
  14. Missol
  15. Ortissa
  16. Ramira
  17. Sancia
  18. Servanda
  19. Taresa
  20. Vitoria
Mansnamn från Ondaria
  1. Alfonso
  2. Alvaro
  3. Andemio
  4. Bartolome
  5. Diago
  6. Durante
  7. Esteuan
  8. Felipe
  9. Garvisso
  10. Guillermo
  11. Lazaro
  12. Lupi
  13. Marcos
  14. Paulo
  15. Petro
  16. Ramón
  17. Ranemiro
  18. Rodrico
  19. Sebastian
  20. Sereno
 

09 juni 2012

Namn från Belagros och Castoria

Idag har jag lite extra många namn åt er. Dels är det namn från Belagros (som till stor del också används i sydöstra delarna av Pannonska Imperiet och i Castoria), dels är det namn som kan användas för ursprungsbefolkningen i Castoria. Den nämns inte i världskaptilet i Saga men figurerar som hastigast i artikeln om Dantras som fanns i Fenix 2/2009. Artikeln finns tillgänglig för att ladda ner från Saga Games.


Kvinnonamn
  1. Aella
  2. Agacia
  3. Anna
  4. Catelin
  5. Daria
  6. Destasia
  7. Diota
  8. Dorcas
  9. Eirene
  10. Elana
  11. Elene
  12. Galene
  13. Ioanna
  14. Ioulia
  15. Petra
  16. Phemie
  17. Sophia
  18. Thais
  19. Xene
  20. Zora
  1. Anestasia
  2. Antigonia
  3. Appolina
  4. Ariadne
  5. Barbata
  6. Chrysoula
  7. Deonisia
  8. Despoina
  9. Elaiodora
  10. Epiphania
  11. Eufemia
  12. Filimena
  13. Isidora
  14. Marilena
  15. Pateria
  16. Pelagia
  17. Sostrate
  18. Theokleia
  19. Xanthe
  20. Zenais
  1. Ashourina
  2. Aurya
  3. Awita
  4. Baila
  5. Damrina
  6. Domarina
  7. Erfanieh
  8. Jila
  9. Martha
  10. Mehrzad
  11. Naramsina
  12. Nardina
  13. Nineveh
  14. Parvaneh
  15. Ramsina
  16. Sahra
  17. Samaneh
  18. Tajie
  19. Wardina
  20. Zhila

Mansnamn

  1. Alexios
  2. Aniketos
  3. Arsenios
  4. Bardas
  5. Ector
  6. Galenos
  7. Gregoras
  8. Ioannes
  9. Jani
  10. Karpos
  11. Kouzaios
  12. Kyros
  13. Lykos
  14. Michali
  15. Nestor
  16. Nikolaos
  17. Nilos
  18. Okeanos
  19. Pagos
  20. Petros
  1. Alisander
  2. Andronikos
  3. Bartolomaios
  4. Basileios
  5. Chodainos
  6. Demetrios
  7. Diomedes
  8. Hilarion
  9. Iakobos
  10. Leontios
  11. Lysandros
  12. Makarios
  13. Mardauos
  14. Orsiomichos
  15. Pankratios
  16. Pantoleon
  17. Phourtas
  18. Sanagos
  19. Sarakos
  20. Theodoulos
  1. Aram
  2. Arsalan
  3. Baildan
  4. Bareil
  5. Davoud
  6. Esfandiyar
  7. Farrokh
  8. Farzin
  9. Hamid
  10. Hardar
  11. Javid
  12. Madsa
  13. Nardeen
  14. Navid
  15. Parviz
  16. Ramak
  17. Sahand
  18. Shahruz
  19. Yaraan
  20. Zahir
 
 

03 juni 2012

Kvinnor och arbete under medeltiden

Jag tycker ni ska klicka er iväg och läsa en liten artikel som heter Women and Work in the Middle Ages som Pat Knapp och Monica von Zell har skrivit. Artikeln ger exempel på hur liv och arbete kunde se ut för kvinnor i olika klasser (från borgfrun och kvinnorna i kloster, via kvinnorna i städerna till bönder och trälar).

Några exempel på intressanta punkter som tas upp:
  • Ju lägre samhällsklass, desto större jämlikhet. I bondefamiljen delades arbete och ansvar ungefär lika.
  • Att spinna (typiskt en kvinnosyssla) var ofta det enda som gav inkomst i pengar till bondefamiljen.
  • Högre medelklasskvinnor i städer förväntades vara inblandade i affärerna och kunde ofta fortsätta verksamheten själva om de blev änkor.
Det är sånt här som jag tycker man ska mumsa i sig om man vill ha en mer levande bild av det medeltida samhället. I rollspel (och i skolan!) förenklar man ofta ner hela grejen så det bara blir riddare och prinsessor av alltihop, och så slänger man sig lite med f-ordet (feodalism).

Ju mer jag snappat upp om det medeltida samhället desto mer dynamiskt ter det sig, och desto mer märker jag att man faktiskt kan göra lite precis hur som helst – det blir mer korrekt än att hålla sig till de alltför strama ramar som man ofta får serverade när man ska försöka presentera medeltiden kortfattat.

02 juni 2012

Namn från Talmont, Arlac och Cadon

Det blåser kraftigt, regnar och är så väldigt grönt utanför mitt fönster. Fantasin svävar iväg till Talmonts norra kust, där en båt gör sig redo att korsa Brandus sund trots vädret. Lasten är legoknektar vars svärd och låsbågar ska tjäna Wictred av Bannok.

Men vilka är de? Vad heter de, och deras familjer? Ja, det är väl bara att greppa några t20:or och slå fram några namn.


Kvinnonamn
  1. Arlette
  2. Aude
  3. Avelina
  4. Calliste
  5. Corinne
  6. Edelina
  7. Elianor
  8. Elisot
  9. Elysant
  10. Flore
  11. Jacotte
  12. Joisane
  13. Lilou
  14. Luisette
  15. Maura
  16. Pernelle
  17. Solène
  18. Sybille
  19. Ursanne
  20. Yvette
  1. Alissende
  2. Alphonsine
  3. Bernadette
  4. Clarimond
  5. Cyrielle
  6. Emelenine
  7. Emersende
  8. Esclarmonde
  9. Fredegonde
  10. Genevieve
  11. Isabelle
  12. Julienne
  13. Marceline
  14. Melisande
  15. Mirabelle
  16. Oriabel
  17. Philomène
  18. Rosemonde
  19. Viviane
  20. Zénaïde

Mansnamn
  1. Abelard
  2. Alain
  3. Bastian
  4. Bernier
  5. Colinet
  6. Dedier
  7. Fallard
  8. Garnot
  9. Gontier
  10. Guillot
  11. Henry
  12. Jacques
  13. Jean
  14. Joçon
  15. Laurent
  16. Marcel
  17. Pierre
  18. Rémi
  19. Renier
  20. Richart
  1. Alphonse
  2. Arnaud
  3. Bertrant
  4. Brantome
  5. Clarembaut
  6. Durand
  7. Flourent
  8. Fouqueret
  9. Fromondin
  10. Guillaume
  11. Isembard
  12. Lijart
  13. Malbert
  14. Ogier
  15. Philippe
  16. Poincet
  17. Raymond
  18. Thibault
  19. Ydevert
  20. Ymbert

30 maj 2012

Ett litet smakprov på klosterinteriör

Jag är ledsen, men jag måste länka till underbara St. Thomas guild nu igen. Jag kan inte låta bli när de bjuder på så fina bilder av medeltida garderober som är en del av klostrets murar (och ännu i bruk).

Förutom de fina bilderna så myser jag också över det ljuvliga namnet på klostret: Isenhagen. Nu vet jag vad jag döper första bästa kloster till om jag spelar i Marksland eller Alberan!

28 maj 2012

Nåd och bot: två nya fördelar

Jag gick och la mig i god tid igår, men då jag vänt ordentligt på dygnet i början av helgen så fick jag gott om tid att låta tankarna vandra innan jag somnade. Då trillade de här två idéerna på fördelar ned. Jag bjuder på några kommentarer efter båda.

RAMAS NÅD. I en värld full av faror är det en självklarhet att man vänder sig till högre makter för att be om beskydd. Dina böner tycks bli hörda, för du undgår ibland faror med en hårsmån. Någon annan förklaring för detta än att Rama eller något helgon måste vaka över dig kan du inte finna. En gång per spelmöte kan spelaren välja att rollpersonen genom Ramas nåd undkommer de allvarliga konsekvenserna av ett misslyckat slag då den annars skulle gjort att den kom till skada. Rollpersonen kanske träffas med bredsidan av ett vapen, eller mirakulöst bara stukar en fot när den faller istället för att slå ihjäl sig.
I praktiken ger den här fördelen spelaren chansen att rädda livet en gång varje spelmöte i utbyte mot att rollpersonen är religiös. Det blir inte riktigt som att ha ett extra hjältepoäng (det är ju bara verksamt i specifika situationer), men ganska nära. Jag tycker religionen är en otroligt viktig del i den medeltida världen, så i mina ögon är det en helt okej deal. Jag tänker mig att den bör passa lika väl i spelet oavsett om man tänker sig att kyrkan faktiskt har rätt (och Rama finns) eller om det bara är inbillning: rollpersonen och de runt omkring ser faktiskt ingen skillnad på gudomligt beskydd och ofantlig tur som tolkas som gudomligt beskydd.
Man skulle kunna ha en variant på fördelen där beskyddet upplevs komma från skyddsformler från hednisk folktro: hartassar, häxstenar och liknande. Säkert inte helt populärt hos kyrkan …

HELBRÄGDAGÖRARE. Rollpersonen besitter läkande kraft och kan genom handpåläggning lindra och bota sjukdomar och skador. Förmågan kräver dock sina pris:
  • Rollpersonen kan fritt stilla blod, lindra smärta och läka enkla färska benbrott. 
  • För att läka ett gammalt benbrott som läkt fel, bota lindrigare åkommor såsom t.ex. hudbesvär och enklare sjukdomar får rollpersonen betala 1 kroppspoäng.
  • För att hela skador (återställer 1t6 kroppspoäng hos mottagaren), eller bota allvarligare åkommor såsom lunginflammation får rollpersonen betala 2 kroppspoäng. 
  • För att bota svåra sjukdomar som normalt anses obotliga, t.ex. pest eller spetälska, får rollpersonen betala 3 kroppspoäng.
Att använda förmågan kräver tid, minst 10-30 minuter beroende på hur allvarlig åkomman är, och rollpersonen känner sig matt efteråt. En helbrägdagörare är nästan helt immun mot sjukdom (undgår alltid smitta från även de mest smittsamma sjukdomar på 2-6 på 1t6), men kan inte läka genom magi (t.ex. genom formeln Medicus Vulnus) utan måste själv läka sina sår på naturlig väg. De som besitter denna förmåga blir inte helt sällan helgonförklarade, eller brända på bål.
Jag har flera gånger funderat på hur jag skulle vilja göra helgon i Saga (för helgon är faktiskt grymt coola). Det här skulle kunna vara ett sätt. Fördelen ger en väldigt kraftfull förmåga, men den kommer inte gratis. Min tidiga tanke var att förmågan skulle höra ihop med att man levde i enlighet med sin tro (oavsett vilken), och att förmågan gick förlorad om man handlade emot sin tro. När jag väl börjat skriva upp fördelen kändes det däremot som att det räckte utan att klistra på ytterligare en förhållningsregel.
Jag är osäker på om det går att ha den här fördelen utan att rollpersonen på ett eller annat sätt blir en martyr. Kroppspoäng är ju en resurs som man visserligen återfår, men inte i en sån takt att helbrägdagöraren kan stå emot en epidemi. Om spelet drar åt ett sånt håll att det blir mycket misär i bilden så kommer nog en rollperson med den fördelen (och dess spelare) få lida kval. Skulle kunna bli hur bra som helst, om man gillar sånt.

22 maj 2012

Herr Gundram och ormen

Och så kom det sig att herr Gundrams häst lät sig skrämmas och sedan inte mer tyglas. Den sparkade och hoppade och störtade fram utan mål. Riddaren själv kastades olyckligt av och fann sig vilse till fots i vinterskogen.
Han vandrade där från tidig morgon till dess solen stod högt på himlen men kunde inte finna något slut på skogen. Sina böner sände han till den heliga Isentrud, vandrarnas och de vilsnas beskyddare, och till sankt Marcor, som inte bara värnar om jägare utan även om andra som dristar sig in i skogarna.
Matt av törst och hunger slog sig Gundram ned på ett fallet träd för att vila. Turligt var det, för när han suttit där bara några ögonblick hörde han ett dämpat knakande och brakande närma sig. Den tappre riddaren grep sin sköld och sin yxa och ropade:
– Vem är du som nalkas i smyg, med så tunga släpande steg?
Ingen röst svarade herr Gundram. Istället blev han plötsligt omsluten av ett isande kallt rökmoln. När röken skingrade sig blev riddaren varse att andedräkten tillhörde den väldiga orm som dvaldes i skogen.

Jag är osäker på vilken gång det är i ordningen, men jag har i dagarna återigen lekt med tanken på hur schysst det skulle kunna vara att plocka i figurspel på ett hörn i Saga. Kanske är det baronierna i Albion som möts på slagfältet? Eller är det Markslands riddare som tar sig an Norog?

I efterforskningarna kring tillgängliga figurer att använda så snubblade jag in på Paul’s Bods där jag hittade bilden här ovan. Det är en blogg där Paul visar upp sina pyssel med (främst) plastfigurer i skala 1/72 (25 mm om jag förstått saken rätt, något snäpp mindre än Warhammer-figurer alltså).

Jag tycker det är enklare att måla plastfigurer än metallfigurer (som lätt tappar färg och har sig om man inte lackar dem), och det har visat sig finnas ganska gott om tillverkare och figurer att välja. Ryska Zvezda verkar mest lovande. Metallalternativet vore figurer i 15 mm-skala, där det finns ännu mer att välja på.

Regelsystemet jag kikar på är Mighty Armies som verkar lagom komplicerat för min smak (dvs. hemskt enkelt) och gå fort att spela. Den som är nyfiken kan kika på den här recensionen som går igenom spelet rätt bra.

Medan jag fortsätter drömma om fältslag i Arcaria så tycker jag ni kan låta några äventyrare slåss mot ormen om de har vägarna förbi en skog:

Vinterskogens orm
Kroppspoäng: 25
Förflyttning: 18
Attack närstrid: 13/2T (bett), 1t6+3 (svans)
Attack avstånd: –
Försvar: 8
Naturligt försvar: 1
Närvaro/Magiskt försvar: 3
Magi: –
Speciella förmågor: Isande andedräkt (se nedan)

Ormen är fyrbent och mäter hela 16 meter från nos till svansspets och förvånansvärt snabb och tyst för sin storlek. Om den anfaller så är det i regel för att den jagar föda eller för att den vill försvara sitt bo (en grotta eller håla i skogen). Den äter hellre hästar än människor och stannar inte gärna för att strida om den kan dra sig tillbaka med ett mumsigt byte. När ormen anfaller med svansen är det för att fälla motståndare till marken.

Ormen har en isande andedräkt som kan omsluta sina offer likt en mycket kall rök eller dimma. De som är inneslutna i röken har inte klar sikt längre än en meter framför sig (-2 på anfall i närstrid, att veta vem man skjuter på i avståndsstrid är i princip omöjligt). Röken skingrar sig efter 1t6+2 rundor. Det tar en runda för ormen att använda sin isande andedräkt. Under tiden kan den inte gör något annat än försvara sig.

30 mars 2012

Mer än bara möbler

En av bloggarna jag håller koll på heter St. Thomas guild. Den har namn efter en liten reenactmentgrupp i östra Nederländerna, nära tyska gränsen. I första hand brukar bloggen handla om trähantverk och möbler, och det finns massor med fint bildmaterial att kika på – dels på deras egna saker, dels på bilder ur historiska källor. Perfekt för den som vill få ett hum om hur möbler i Arcaria skulle kunna tänkas se ut.

I det allra senaste inlägget i skrivandets stund så bjuder de dock på något annat än möbler, nämligen matrecept! Den som känner sig nyfiken på vad en torta in balconata är för något, eller titta på gamla hyvlar gör bäst i att besöka St. Thomas guild omgående!

15 mars 2012

En dos husregler

Jag har precis uppdaterat nedladdningssidan med en ny länk. Den leder raka vägen till en PDF med mina husregler för att göra rollpersoner till Saga.

Kortfattat så kör jag med 18 poäng att dela ut på grundegenskaper (sist jag spelade drog jag till med 20, och det kändes som lite för många), kortsiktiga och långsiktiga mål som jag berättat om tidigare, och språkregler rakt av från Saga Trudvang (om jag minns rätt i alla fall). Inga konstigheter.

Det som kan vara nytt är modifieringen av kroppspoäng baserat på några frågor, inspirerat av rollspelet Burning Wheel. Lever rollpersonen i smuts och misär? Dra av 1 kp. Är rollpersonen atletisk och aktiv? Lägg till 1 kp. Just nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag tänkte var så bra med det när jag först skrev ihop de här husreglerna för mer än ett år sedan, men jag gillar fortfarande själva grejen så det fick vara kvar.

Utöver de här husreglerna som bara gäller hur man gör rollpersoner och hur språk funkar så har jag nog bara en husregel till jag tänkt använda, även den från Saga Trudvang. Det är regeln om att attacker som gör mellan 1T6+4 och 1T6+6 i skada omvandlas till 2T6 istället. 1T6+7 blir 2T6+1, osv. Höga fasta plus på skada känns helt enkelt för farligt i ett spel som Saga där man inte har så rikligt med kroppspoäng. Då känns det sportsligare att slå en tärning istället.

När jag putsade på mina husregler idag och funderade på det här med att Utbildning ger extra poäng att köpa språk för kom jag att tänka på det här problemet att alla duktiga magiker per automatik blir sämre på språk. Tanken slog mig då att man kanske skulle kunna tänka sig något slags bytessystem. Det jag tänker mig är att man kanske skulle kunna välja att köpa grundegenskaper för en eller två poäng mindre, och då få växla in mot nivåpoäng i sekundära egenskaper eller färdigheter.

En möjlig växlingskurs vore att 1 poäng från grundegenskaperna är lika med 2 poäng i sekundära egenskaper eller 4 färdighetspoäng. Då får man samma förhållande mellan de olika värdena som man har när man höjer dem med erfarenhetspoäng.

Jag tror det här skulle kunna vara en hygglig variant för att ha ovanligt belästa eller erfarna rollpersoner, något som jag funderat många gånger på hur man kan lösa.

Nå, det är lite vad jag har tänkt på när det gäller husregler. Hur ser det ut vid ditt spelbord?

14 mars 2012

En riddarsida om riddargrejer

När man googlar lite så kan man halka in på de mest underbara ställen. Jag snubblade nyss in på Unga Faktas sida om riddare. Det är kanske inte faktabiten som imponerar på mig utan alla jättemysiga bilder de har. Om det hade funnits äventyrsserier för 12-åringar som utspelade sig i Arcaria så borde de se ut precis så!

Om man tänker spela Saga med riktigt unga spelare kan det vara en guldgruva för att ge lite basinfo om främst den mer militanta sidan av medeltidsvärlden, med avsnitt om vapen, rustning, heraldik och en massa annat.

Själv trillade jag ganska raskt in på avdelningen om film där följande står att läsa (jag förväntar mig att det ger alla som är bekanta med filmen ett gott skratt):
Excalibur (1981) är nog den mest realistiska och blodiga tolkningen, och samtidigt en av de vackraste. 
Bland filmtipsen finns Lioneheart från 1987. Eftersom jag aldrig hört talas om den så letade jag reda på trailern på YouTube:


Spontant fick den mig att tänka på dels Astrid Lindgren-medeltid (Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta) och det här klippet ur Alexander Nevsky från 1938.

Någonstans mellan mysfantasy och riddarromantik skulle jag tippa. Känns tyvärr inte som någon höjdarfilm dock. Är det helt ogrundat? Är Lionheart en riktig pärla, värd stor möda att få tag på? Upplys mig gärna!

Under tiden ska jag nog ta och titta på Unga Faktas sida om riddarborgen!

08 mars 2012

Bestiarium

Vilken sällsam värld de levde i, medeltidsmänniskorna! För dem var drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som apor, hundar och elefanter. I bestiarier, djurböcker, skildrades riktiga djur sida vid sida med rena fabelväsen. Syftet med djurböckerna var inte att visa vilka djur som fanns i världen, utan att förklara vad de olika djuren symboliserade.
Så börjar baksidestexten på Bo Erikssons bok Bestiarium: en medeltida djurbok. Det är en stilig lila sak i nästan samma storlek som Sagas regelbok.
Boken är illustrerad med bilder ur de medeltida djurböckerna, och tar upp många djur och monster. Som baksidestexten säger så är inte poängen med de gamla bestiarierna att lära ut en massa fakta om olika varelser. De handlar istället om människor och ideal. Bokens inledning ger läsaren en bild av hur bestiarierna passade in den medeltida världen.

Efter inledningen kommer olika kapitel med olika typer av varelser, t.ex. fiskar, stenar och träd, vilddjur och monster. Ja, stenar och träd får också vara med då de figurerar i en del gamla bestiarier. Anledningen är kort sagt att de ansågs vara besjälade och inneha vissa förmågor och krafter, snarare än att vara helt livlösa ting.

Varje djur presenteras först kortfattat med medeltida glasögon på, och sedan blir visar Eriksson hur djuret passar in i dåtidens symbolvärld och vad olika källor säger om det. För att få en känsla för presentationen så ska ni få läsa den om bin:
Bina är de minsta av fåglar: de föds ur oxarnas kroppar och ur ruttnande kött då de utvecklas från mask till bi. De lever i stora samhällen som styrs av en rättrådig kung, och precis som människorna tvingas de ibland dra ut i krig. Av daggstänk tillverkar bin honung, och av blommor gör de bivax.
Jajamen, de minsta av fåglar, styrda av en rättrådig kung. Kort sagt kan vi säga att människor idag tror och vet andra saker om djuren än vad medeltidsmänniskorna gjorde.

Vad har rollspelaren för glädje av den då? Tja, om man är ute efter häftiga monster att slåss mot så är den inte så bra faktiskt. De flesta lite vettiga monster som finns i den här boken finns redan i Saga, och de som blir över är av sådan typ att de kanske inte är så kittlande. Låt oss ta leucrotan som exempel: en varelse som bor i Indien, är en blandning av hyena och lejon, med storleken av en åsna, en hästs huvud, klövar på som en hjort och en käft som går från öra till öra. Precis som hyenan kan den härma mänskligt tal.

Nej vet ni vad, jag vill inte slåss mot leucrotan. Jag ser däremot gärna att de lärda i Arcaria kan ge exempel på fantasifulla bestar som lever i fjärran länder. Till sånt är de här monstren superba förstås, för det är ju bara att sno dem rakt av!

Det mesta av boken går inte åt till drakar och gripar, utan till helt vanliga djur. Inte heller så intressant för den som främst är ute efter att dryga ut monsteravsnittet i regelboken, men klart intressant för den som vill få fler insikter i vilken slags tankevärld som medeltidsmänniskan levde i.

27 februari 2012

En månad med Nor Bannog

Tänk vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sen jag sparkade igång Nor Bannog. Under den här månaden har jag hållit ett rasande tempo med lite drygt inlägg om dagen. Framöver kommer jag slå av på takten, men jag siktar på ett par inlägg per vecka i alla fall.

Den här veckan blir nog väldigt lugn på inläggsfronten eftersom jag tillfälligt är datorlös privat. Eftersom ni får tid över från utebliven läsning så tycker jag ni ska passa på att fundera över vad ni vill se här på Nor Bannog i framtiden och skriv en kommentar. Jag har en del idéer, men jag snor gärna era också!

26 februari 2012

Namn från Marksland och Alberan

Här kommer 80 namn från Marksland och Alberan, insamlade från sidor med historiska tyska namn, främst senmedeltida. De är uppdelade på fyra listor, två för kvinnor och två för män, och den första listan av de två har i regel lite enklare och mindre pompösa namn.

Många av namnen går ganska bra att knåda om så de får en karaktär av Lingua Pannona. Det passar väl främst för de som vill vara lite märkvärdiga eller är belästa och beresta. Gertrud kan bli Gertrudis, Hedwig kan bli Hedewigis, Anselm kan bli Anselmus och Jocop kan bli Jocopius.

Grovt sett på med ändelsen -is för kvinnor och -us för män alltså.

Kvinnonamn
  1. Agnes
  2. Agnete
  3. Beate
  4. Brigitta
  5. Elisabeth
  6. Else
  7. Erlinda
  8. Gertrud
  9. Ghisela
  10. Hedwig
  11. Helena
  12. Ilse
  13. Judith
  14. Katherine
  15. Liesl
  16. Lore
  17. Marlene
  18. Regine
  19. Sophia
  20. Trudi
  1. Adelheid
  2. Berchte
  3. Gerdhild
  4. Gütel
  5. Herlinde
  6. Hildeburg
  7. Hildegard
  8. Hildegund
  9. Isentrud
  10. Kunegunde
  11. Margarethe
  12. Methild
  13. Osanna
  14. Ottilie
  15. Reinhed
  16. Roswitha
  17. Sascha
  18. Ursula
  19. Wiebke
  20. Yrmegard
 Mansnamn
  1. Anselm
  2. Barthel
  3. Berhtold
  4. Bernhard
  5. Berold
  6. Clement
  7. Eberhart
  8. Gunther
  9. Herman
  10. Hertil
  11. Jocop
  12. Jörg
  13. Konrad
  14. Ludolf
  15. Ludwig
  16. Otmar
  17. Otto
  18. Reinhard
  19. Richel
  20. Valten
  1. Adolfus
  2. Albrecht
  3. Baldewin
  4. Balthasar
  5. Caspar
  6. Dietmar
  7. Diterich
  8. Ermenrich
  9. Friderich
  10. Greimolt
  11. Gundram
  12. Heinrich
  13. Hildebrand
  14. Leopold
  15. Manegold
  16. Olbrecht
  17. Sigmund
  18. Ulrich
  19. Volkmar
  20. Wilhelm

25 februari 2012

Petri tårar

I boken om svensk filmhistoria misstänker jag att kaptilet om svenska medeltidsfilmer kommer vara kort. Det kommer nog domineras av Det sjunde inseglet och filmerna om Arn. Jag känner mig ganska tillfreds med det första, och väljer att inte kommentera det andra.

Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.

En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.

Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:
Carlo Marcellini är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark …
Trots syntmusik, väldigt stolpigt skådespel av Häckner, rätt sunkiga kvinnoporträtt och en massa annat så var det faktiskt ett rätt kärt återseende. Det enda som kändes särskilt daterat tyckte jag var syntmusiken, för i övrigt har filmen rätt mycket känslan av ett historiskt lustspel, något som en omtyckt bygdeteater skulle kunna tänka sig att spela på sommaren.

Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.

Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.

Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).

Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.