Hästkapplöpningar och våldsamma sporter

På SVT Play finns det en fantastisk dokumentär om Palio di Siena att se fram till 18 december. Palion är en hetsig hästkapplöpning runt stadens snäckformade torg. I dokumentären beskrivs det hur somliga ser på jockeys som opålitliga legoknektar som kan köpas för pengar. Och det är mycket pengar inblandade i loppet varje år.

En bild från Palio di Siena 2010. Varje jockey har ett ridspö
av torkad oxhud och bär en contradas färger.

Varje jockey rider för en egen stadsdel (contrada) och det är mycket prestige på spel. Det har hänt att jockeys som inte vinner får rejält med stryk av arga och besvikna invånare i kvarteret.

Palio di Siena är inte den enda palion i Italien, och ur ett historiskt perspektiv är det bara en av många typer av hårda fysiska tävlingar som förekommit i italienska städer. Från artikeln om Palio di Siena hamnade jag på att läsa om andra ”spel” på Wikipedia och i den här artikeln på History Today.

Där kan man läsa om diverse upplägg som var gemensamma nämnare verkar vara att deltagarna slår på varandra, vare sig det gäller mazzascudo (där man rustar sig och slåss i lag med klubba och sköld) eller det som idag kallas calcio storico (eller till och med calcio storico fiorentino efter staden Florens) där två lag om 27 man möts på en avlång plan och ska göra mål på varandra genom att kasta bollen i det långsmala nät som går längs motsatt kortsida. En slags italiensk rugby kanske man kan säga.

Det här borde vara något att stoppa in i Arcaria. Calcio lär romerska legionärer ha spelat, varför inte även pannonska legionärer?

En kampanj satt i en stad där kvarteren har gamla rivaliteter och allianser skriver nästan sig själv när man plockar in helgonfesterna och spel där kvarteren möts med pompa, ståt och skitigt våld.

Tarroc skulle kunna vara en bra plats för en sådan kampanj. Kanske är mer än ett av de hårt konkurrerande hamndelshusen i örikets huvudstad baserade i samma kvarter och förväntas vara goda allierade under några dagar varje år?

Stället som SL glömde: Fäktskolan

Det här inlägget består av nionde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Historiska fäktskolor var från början omoraliska institutioner som existerade i lagens gråzon (och stundtals även som helt olagliga verksamheter). Så småningom blev en del respektabla skolor för respektabelt folk. Oavsett typ så har de inte mycket gemensamt med de fjantasyvarianter som brukar finnas i rollspel.

Fäktmästaren
I den här artikeln diskuteras civila fäktmästare. Med det menar jag fäktmästare som främst instruerade civila elever och inte militär. Officerare och riddare kunde mycket väl ha träna under en fäktmästare, men det var mycket ovanligt att en simpel soldat skulle göra det (han hade inte råd och han tränades redan inom det militära och dessutom var det fel sorts träning för honom).

Vi vet egentligen inte när fäktmästarna dök upp på den historiska scenen, men helt klart är att de redan var väletablerade på 1100-talet och de fortsätta sedan att verka genom resten av medeltiden och renässansen. Deras roll var främst att undervisa i kampkonst. Jag skriver främst för de kunde även ta på sig andra uppgifter som att vara förkämpar i juridiska dueller (dock var de ofta inte tillåtna att göra det på grund av sin antagna överlägsenhet). Just juridisk duell är något centralt för fäktmästare och fäktskolor, utan duellen hade den civila fäktkonsten antagligen inte haft den utveckling som den hade i Europa – speciellt norr om alperna. I korthet så byggde det juridiska systemet på att rättvisa kunde överföras till Guds bedömning genom en juridisk duell. Folket märkte dock snabbt att Gud ofta stod på den skickligas sida så det var en bra idé att träna sin fäktkonst.

Två kämpar redo (får vi hoppas) att mötas i juridisk duell. De står placerade så att
ingen av dem ska ha solen rakt i ögonen i enlighet med de riktlinjer för duell
som finns i Sachsenspiegel, en lagsamling från 1200-talet.

Fäktmästaren var sålunda en person som kunde kallas in för att utbilda personer som skulle in i juridisk duell. Att få utbildning verkar ha varit mer eller mindre en rättighet (åtminstone för vissa samhällsklasser) för det finns exempel på att dömda personer fått långa uppskov (i vissa fall upp till 6 månader) för att träna inför duellen. Det finns till och med fall där fäktmästare kallas in för att utbilda en förkämpe till en dömd person 6 månader innan själva duellen.

Mellan uppdragen så kunde fäktmästaren syssla med något annat yrke (vi har t.ex. uppgifter på fiskhandlare, ridmästare och hantverkare). Andra valde att resa mellan städer och utbilda alla och envar som var intresserade och kunde betala. Redan tidigt (nämns åtminstone så tidigt som 1189 när fäktskolor görs olagliga i London) så började en del fäktmästare att sätta upp mer eller mindre permanenta skolor där de lärde ut sin konst.

Eleverna
Det var främst borgarna som studerade under fäktmästare även om adelsmän också kunde göra det. Borgare hade pengar att betala för träningen och de hade inget annat naturligt sätt att lära sig kampkonst.

Det var givetvis mestadels män som utbildades i fäktkonst.

Fäktskolan
Vissa fäktmästare bildade fäktskolor där de utbildade betalande elever. Detta gav dem möjlighet att arbeta kontinuerligt med fäktningen och bibehålla jämn inkomst- och kunskapsnivå.

Dessa skolor var från början inte alls populära då de sades leda till omoraliskt beteende och våldsamheter. I vissa illustrationer likställs fäktskolor med horhus, vilket väl säger allt om hur respektabla ställen det rör sig om. Ofta blev de till och med förbjudna och den mästare (det verkar ha varit rätt många) som ändå bedrev skola i smyg kunde straffas hårt. I vissa stora städer som London och Paris verkar fäktskolor ha varit synnerligen förbjudna och oönskade.

Slumpa fram bondeintriger med Jord & blod!

Högtidlighållandet av det lokala helgonet närmar sig och bara prästen vet 
att reliken egentligen blivit stulen.
Tre kandelabrar i silver, stulna från kyrkan, gömda i en mjölsäck.
En änka som kräver ersättning för att ha blivit anklagad för stöld.
En ko som sinat har fått rykten om trolldom att florera.

Igår träffade jag mina historieintresserade vänner Einar och Johan. Vi skulle egentligen spela rollspel, men hittade inte riktigt fokus. Istället skrev vi ett orakel för att slumpa fram intriger i en by någonstans på Albions landsbygd. De inledande raderna är exempel på saker som finns med.

Klicka här för att ladda ner pdf:en Jord & blod!

”Vaddå orakel?” kanske du undrar. Jo, det är ungefär som en vanlig slumptabell fast istället för att vara numrerad som vanligt så är den upplagd så att man drar kort från en kortlek.

Jag har spelat mycket med orakel sen jag stötte på spelet In a Wicked Age (där idén kommer ifrån). Framförallt har jag använt dem tillsammans med det norska spelet Archipelago som är ganska friformigt.

Ta en titt och se om det är nåt du kan ha användning för!

Tillägg 16/2: Det visar sig att jag råkat välja ett namn till oraklet som är ett gammalt nazistiskt uttryck fast vänt bak och fram. Min tanke var att det handlar om bönder så jord är ju viktigt hela tiden, och att det finns lite mord och slagsmål och sånt på listan över händelser vilket symboliseras fint av blod. Jag googlade för att kolla att det inte var något som hette så redan och missade nazistvarianten. Ingen avsiktlig koppling alltså.

Namnet får i vilket fall stå. Det nazistiska projektet kan omöjligen få lägga beslag på två så grundläggande ord för varje människa som inte lever på 100 % konstgjord mat.

Hur bar folk grejer på medeltiden egentligen?

Ja, alla de där pinalerna du köpt åt din rollperson med de få silverslantarna hen fick som startkapital, vad ska de packas i när du drar ut på äventyr? ”I ryggsäcken såklart!” kanske du ropar. Mjo, ryggsäcken finns ju med i utrustningslistan i Saga. Men … det är ju inte purjo. Nåt som är lite mer historiskt förankrat är det som brukar kallas fässing eller martebosäck.

Det är i grund och botten helt enkelt ett avlångt stycke tyg som man syr ihop på sådant vis att det blir en tygtub med en öppning i mitten eller så. Eftersom jag flyger till Gotland om några timmar och det råkar vara något slags jippo där så tänkte jag att jag kanske skulle skaffa mig något att bära saker i, och sydde mig därför just en sådan säck. Jag följde min vän Lindas sömnadsbeskrivning från hennes blogg Hantverkat.

Det kanske hade varit mer pedagogiskt att ta en bild
med säcken tom, men anyways. Hål i mitten!

Det finurliga är att det går att vrida tyget lite så att öppningen går igen. Sedan är det bara att hänga den över axeln för att vips ha en bärsäck som det inte faller saker ur och förhoppningsvis inte kräver några händer. Detta demonstreras här nedan av en vacker och ödmjuk modell som av en händelse råkar vara jag:

För fler tips om hur din rollperson kan bära saker på ett mer medeltidigt vis än i ryggsäck så rekommenderar jag de här två inläggen från andra bloggare om medeltidigheter:

Out and about with all your stuff. I det här inlägget på bloggen Exploring the Medieval Hunt så går Johan Käll igenom ett flertal metoder för att få med sig saker. Han resonerar också kring om det verkligen var så många som behövde dra med sig så mycket pinaler till vardags. Riktigt matnyttigt.

Vad Sarah Wagner tittar närmare på i inlägget Innan barnvagnen - att bära barn på bloggen Som när det begav sig … ja, det kanske ni kan gissa er till? Kolla in det, bara 1300-talsbilden där det sticker upp två små struthättor ur korgen som en vandrare bär på ryggen är värd det!

Margery Russell, kapare

För ett tag sen skaffade jag Medieval Women av Eileen Power. Om jag förstått saken rätt är det något av en klassiker när det gäller böcker om medeltiden, men jag tänkte inte orda så mycket om den just nu: jag har nämligen inte hunnit läsa så mycket i den. Men här ska ni få en godsak från kapitel tre:

Någon gång under andra halvan av 1300-talet så blev Margery Russell från Coventry bestulen på varor till ett värde av £800 i den spanska hamnstaden Santander. För att hon skulle kunna ersätta summan såg hon till att skaffa ett kaparbrev som gav henne rätt att beslagta varor från spanska skepp. Tydligen passade hon på att ta mer än spanjorerna tyckte var rimligt så de framförde klagomål mot henne till den engelska kronan.

Hur mycket var £800 värt då egentligen? Väldigt bra fråga. Enligt den här sidan så skulle det ha räckt till ett år i klosterskola åt 400 barn ~1392, till nästan 900 böcker 1397. Även om det är fantastiskt grova beräkningar så tror jag det räcker för att konstatera att Margery Russell inte var någon småhandlare.

Den lilla snutten om Margery är ett av flera exempel på änkor som tog över makens affärsrörelse när efter hans frånfälle. Det är lite roligare än de flesta dock, för de andra blir inte nödvändigtvis ivriga och hämdlystna kapare. Och ivriga och hämdlystna kapare är ju rollspelsguld, oavsett om det är en spelledarperson eller rollperson!

En kampanj med handlare och kapare borde inte vara så lurig att få ihop. Haven tycks mer eller mindre ha varit laglösa, handeln flitig och rutterna vidsträckta. Och du, det behövs inga trekantiga hattar för att kunna ha kul med pirater!

Vad håller bönderna på med när äventyrarna passerar förbi?

Med en sådan titel kanske du hade väntat dig en smidig liten slumptabell, men inte då! Istället ska jag skicka vidare ett länktips jag fick idag (tack Terje!): Medieval Farming.

Oktoberarbete: sista sådden (vete eller råg) och efterföljande harvning. Bild från 

det berömda manuskriptet Très Riches Heures du Duc de Berry, tidigt 1400-tal.

Ämnet är vad engelska bönder gjorde under olika delar av året och allt är enkelt uppställt månad för månad, kompletterat med vad bönderna hoppas på för väder. Kanske läge att göra en liten lapp och ha till hands vid spelledandet?

Länken påminde mig om att jag läst en längre artikel på samma ämne, och med lite googling så hittade jag igen den: The Medieval Farming Year. Här finns lite mer om vad sysslorna innebär och flera små intressanta detaljer som att vete inte skördas på riktigt samma sätt som andra sädesslag. Rekommenderas!

För övrigt passar jag på att jubla lite över att Kickstartern för andra utgåvan av Saga nått över 40000 nu vilket innebär att det blir ett riktigt offset-tryck och en bok med stadiga fina pärmar istället för ett mjukt omslag! Det är 20 dagar kvar, så än finns det tid att gå in på någon lämplig nivå och hjälpa kampanjen att nå ytterligare ett extramål eller två.

20 saker du borde veta om hästar

Idag följde jag med min guru när det gäller medeltidskläder, Linda Öhman, till stallet. Perfekt läge för att fråga henne om 20 saker jag (och du!) borde veta om hästar!

1. En häst spenderar gärna 16-18 timmar per dygn med att äta om den får och behöver 30-50 liter vatten per dygn om den inte ligger i hårdträning (för då går det förstås åt mer).
2. En häst som ska göra mer än ett måttligt arbete under en dag (bära en ryttare en timme eller dra en lätt kärra någon enstaka timme) behöver kraftfoder (t.ex. spannmål) för att klara av att göra det regelbundet. Annars börjar den magra av och tappa orken.
3. Det är tyngre för en häst att bära en ryttare än välordnad packning av motsvarande vikt. Om packningen dessutom lastas på en vagn kan hästen på fast väglag dra 4-5 gånger så mycket med ungefär samma ansträngning.
4. En stor häst äter cirka 10 kilo hö per dygn. En liten häst kan klara sig på sex. En stridshäst eller en häst som får arbeta hårt hinner inte äta nog mycket hö per dygn utan måste även utfodras med kraftfoder (upp till 10 kilo per dygn).
5. En otränad häst bär dig utan problem 2-3 mil (i lugnt tempo eller med raster) på en dag om den får vila hela nästa dag. En vältränad häst tar dig 6-7 mil (i lugnt tempo eller med raster) på en dag om den får vila dagen efter, och några mil mindre om ni behöver fortsätta nästa dag. 
6. En otränad människa orkar rida ungefär en mil per dag. Att rida dag efter dag på fantasymanér fungerar bara för dig med fysik som en elitidrottare med motsvarande elithäst (och 10 kilo kraftfoder om dagen).
7. En tamhäst skos om varannan månad för att skydda hovarna mot slitage och hårda underlag. Tappar hästen en sko kommer du antagligen behöva leda den eftersom den i praktiken blir halt. Vildhästar, en del förvildade hästar och ursprungsraser som mustanger och islandshästar skos normalt inte då de har extremt bra hovkvalitet.
8. Typiska drag hos olika typer av vildhästar är (eller, var) att de är små, kompakta, med korta halsar och smala ben. Hovarna är små och hållbara.
9. Hästar trivs bäst i flock och kommer känna sig obekväma när de är ensamma.
10. Hästar är gjorda för att röra på sig under en stor del av dygnet. I det fria går de långsamt under tiden de betar. Att hålla en häst i stallet dygnet runt kommer leda till skador på ben och leder, och problem med matsmältningssystemet.

Gillen ombord och namn på medeltida handelsskepp

Då vi nu är utlämnade åt Ramas nåd och vågorna måste alla vara likvärdiga. Och då vi är omgivna av stormar, höga vågor, sjörövare och andra faror, måste vi upprätthålla en sträng ordning, för att vår resa ska få ett lyckosamt slut. Därför ska vi be böner för god vind och lycka och enligt sjölagen utnämna dem som ska inneha domarsätena.

Sereno den Halte, kapten på karacken Tuppen

Det är väldigt gött med pseudohistorisk kampanjvärldar att det går att surfa in på Wikipedia eller läsa valfri populärhistorisk bok, hitta nåt schysst och helt enkelt bestämma sig för att det ska vara sant i ens setting.

Texten i början av inlägget är en mycket lätt bearbetning av ett citat från Peter Kropotkins bok Inbördes hjälp. Citatet figurerar i artikeln om gillen på svenska Wikipedia, och utpekas som ett otroligt bra exempel på andan i medeltida gillen. I diskussionen till artikeln pekar nån på att texten känns alltför skönliterär och dessutom är skriven av en anarkist som kanske har politiska mål med att visa på socialistiska ideal nånstans där de kanske inte riktigt förekom i den formen.

I rollspelshistoria har vi som sagt lyxen att bara kunna slänga ut det, men det är sällan dumt att ändå ha med sig det kritiska ögat och kanske kolla upp samma sak på några fler ställen. Annars blir vi duperade på det sätt som många (exempelvis undertecknad) blev av somliga utgåvor av Drakar och Demoner vilket resulterat i helt allvarligt menade samtal om att tvåhandssvärd väger åtta kilo.

Men nog om det. Bruket att forma gillen ombord på skepp nerkokat till att kaptenen håller ett litet tal och att man sedan (som beskrivs i artikeln) väljer en fogde och fyra scabini (plural av italienskans scabino som väl närmast blir nämndeman på svenska) känns grymt rollspelsbart. Vitsen är alltså att gillet ska skipa rättvisa ombord så att dispyter ombord inte spårar ur.

Om järnets kraft och silvrets glans

När jag ändå skrivit om Järn känns det lite motiverat att skriva om järn också. Och varför inte ta med några fler metaller i samma veva?

Om du kliver in i en medeltida kyrka som har lite av sina inventarier kvar så bör det inte vara så lurigt att få se järn, guld och silver. Det är nog dött lopp mellan järn och guld när det gäller vilket som är mest uppenbart ifall det finns en medeltida port på plats.

Under 1000-talet och 1100-talet gör man ibland med kyrkdörrarna som man gjort med de flesta bildytor under vikingatiden: man fyller dem. Figurer, blad, slingor. Hela portarna är ibland smockfulla med smide. Den här porten i Bjälbo kyrka är ett snabbgooglat exempel:

Senare portar kom ofta att ha lite mer sparsmakad dekor, men ofta finns det kraftiga och dekorativa järnbeslag kring nyckelhålet. Det är förstås rent praktiskt till viss del, men det har också funnits en föreställning om att järnet i sig håller onda makter borta, och just nyckelhålet ansågs vara portens svaga punkt på samma vis som porten var byggnadens svaga punkt. Alla visste att hin onde skulle komma genom nyckelhålet om han ville in i kyrkan (så därför lämnade man ju eventuella meddelanden till honom instoppade där – Nordiska museet lär ha en samling med sådana lappar).

Två tips till: Java-heraldik och e-bok om normandiska borgar

Vi börjar med en uppföljning på förra tipset om heraldikappen till Windows 8. Einar som skrev om adliga nunnor och fäktande präster i januari skickade mig en länk till en webbaserad grej i Java där man kan göra ungefär samma saker: Coat of Arms Design Studio. Jag tycker den verkar lite bångstyrig, men det är ju skoj att testa lite i alla fall. Finns tydligen en köpesversion som erbjuder mer möjligheter också (t.ex. att importera egna bilder).

Enhörningssköld gjord i Coat of Arms Design Studio.

Nästa tips kommer via Wilhelm Person, mest känd för bland annat The Daughters of Verona (världens bästa spel för Shakespeare-komedier) och poddcasten Nordnordost. Han är liksom jag förtjust i Pendragon och Ars Magica och har, precis som jag, inte spelat dem särskilt mycket. Han snappade i alla fall upp en länk på Google+ och bollade den vidare till mig. Det gäller en e-bok på Project Gutenberg med titeln The Early Norman Castles of the British Isles. Författare är Ella S. Armitage (som blev första forskningsstudenten på Newnham College, 1874), och boken gavs ut 1912. Det betyder att en del saker som var fakta då kanske är lögn idag (historia är trots allt färskvara), men det lär finnas godsaker både i texten och bland illustrationerna.

Ett smakprov ur boken. Borgen och katedralen i Durham.

Skiftesverk och det ungerska huset

Idag tänkte jag vi skulle titta på lite skiftesverk. Jag lånar beskrivningen från svenska Wikipedia:

Väggar i skiftesverk består av liggande, grova plankor som är infällda i stolpar med spår. Denna teknik möjliggör användande av relativt korta plankor, vilket är en fördel i områden som saknar högväxt barrskog.

För att göra det här lite mer konkret tänkte jag presentera er för det ungerska huset som står på Mannaminne, ett allkonstverk/friluftsmuseum/fantastiskt ställe i Höga Kusten som jag råkade befinna mig på igår.

Det är alltså fråga om en bondgård från Somogy län i Ungern och husstommen är från 1800-tal men jag tror den tjänar oss väl som exempel på byggnadsteknik som är aktuell i Arcarias 1100-tal också.

Huset består av två delar: en boningsdel som är byggd med korsvirkesteknik och en del för djuren som är byggd med skiftesverk. Båda de här teknikerna kanske är välbekanta för skånska läsare, men för mig som hållit mig i den övre halvan av Sverige i nästan hela mitt liv så är det inget jag stött på annat än när jag rest bort.

I stora delar av Sverige är det knuttimring som är förhärskande, antaligen främst på grund av att tillgången på högväxt skog är bra, men även eftersom skiftesverk tycks ställa en hel del krav på materialet i hörnstolparna. Ek verkar vara att föredra, och ek har ingen naturlig spridning i norra halvan av Sverige.

Ungerska huset. Djurdelen i skiftesverk närmast kameran.

Det ungerska huset har dels en dörr in i boningsdelen och dels en dörr in till djurens avdelning. Det finns även en dörr mellan dessa inne i huset. I andra änden av huset finns ett ”sovrum” som skärmats av med en enkel vägg.

Väggen i skiftesverk är byggd med breda plankor,
också kallade bålar.

Den skadade plankan låter oss se
spåret i hörnstolpen tydligt.

Skiftesverk har använts i Norden i åtminstone 1000 år. Hus byggda i tekniken kallas ibland för bålhus, och de breda planken som fälls in i stolparna för bålar. Den som tar en vandring i Visby kan se tekniken bårde i bodar och boningshus, här är ett exempel på det senare:

Hus med överbyggnad i skiftesverk, Visby.

Det ungerska huset på Mannaminne har ett tak av vass. Det är inget som syns till så ofta nu för tiden, men historiskt sett så har olika typer av stråtak varit ute på banan tidigt, och kanske var de ganska vanliga i svenska kusttrakter också en gång i tiden.

Ungerska husets vasstak, troligen drygt en fot tjockt.

I vår värld verkar tekniken ha varit vanligast i t.ex. Schweiz, Tyskland, Polen, Danmark, södra Sverige och en österut en bit in i Ryssland. Om vi flyttar över det till kartan över Arcaria direkt utan att tänka för mycket på vilka förutsättningar som behövs så är Marksland och Alberan de uppenbara exemplen länder där vi hittar skiftesverk, men det går nog lika bra att stoppa in lite var som helst där det finns ek, men inte mängder med hög skog.

Kriminella pilgrimer

Du är ute på pilgrimsfärd. Ditt sällskap når ett värdshus där ni spenderar natten och möter där en grupp andra pilgrimer som av en händelse ska besöka samma heliga plats. Naturligtvis gör ni då det klokaste som går att göra; ni slår följe. Att resa i grupp är ju trots allt det bästa sättet att hålla sig säker från tjuvar och banditer!

Ja i vanliga fall är det ju så. I det här fallet råkar det vara så att pilgrimerna ni mötte på värdshuset bara suttit och väntat på en lämplig grupp att slå följe med för att kunna råna dem. Hoppsan.

”Ursäkta, är du också rånare?”

Några av dem kanske gav sig iväg på en uppriktig pilgrimsfärd en gång i tiden. Några av dem kanske bara använe pilgrimsfärden som ursäkt för att kunna komma iväg från sitt arbete i byn med hopp om att kunna skaffa sig tillräckligt med pengar under sin frånvaro för att betala av sina skulder.

I Criminal Behaviour by Pilgrims in the Middle Ages and Early Modern Period skriver Zoran Ladic om överfall, prostitution, slagsmål och handel med falska reliker som följer i spåren på pilgrimsfärderna. Det förklaras också att en del av de medeltida teologerna tyckte att pilgrimsfärder var strunt. Istället menade de att var och en under livet gör en inre pilgrimsfärd mot det slutliga målet, att nå paradiset, och det var den människor skulle ägna sig åt. Den rent fysiska pilgrimsfärden såg de bara mening i ifall det var som exempelvis botgöring, men att den annars var grogrund för alldeles för mycket vidskeplighet, dyrkan av tveksamma helgon, och såklart kriminaliet och dryckenskap.

Samtidigt finns det nog de som glatt drog åt andra hållet och hyllade pilgrimsfärden, inte minst de som råkade sitta i sådan position att de fick en del av kakan när pilgrimerna svämmade in i området. Med moderna termer talar vi turistnäring här: pilgrimer ska bo, äta, köpa souvenirer och lämna donationer och offergåvor. Big business för biskopen …

Nor Bannog rakt i örat

Min kollega upptäckte att hon hade ljudtjuvar hemma, det vill säga små makapärer för att spela in ljud. Jag fick låna dem och gjorde en ljudversion av ett inlägg från december i fjol för att se hur de funkar.

Här hittar du en mp3 (9,3 MB) med 20 saker du kan säga för att visa hur bildad du är.

Uppdatering: Nu är rätt länk på plats för ljudfilen! Jag klantade mig visst med min copypasta. Mea culpa!

Äventyrare göre sig icke besvär

Här kommer ett litet gästinlägg från August Aronsson rörande ämnet äventyrare. Det är ingen hemlighet att jag själv inte alltid är så förtjust i dem, men det visar sig att en del haft ännu mindre till övers för dem: 

Jag sitter och skriver på min avhandling i historia och insåg att andra kanske skulle uppskatta att höra talas om ett gammalt medeltida brev som jag skriver om: 13 mars 1303 utfärdade kung Birger en stadga om att rikets invånare besvärades svårt av kringströvande våldsverkare som inte tjänade någon herre, och som på många platser hade gjort sig skyldiga till mord, röveri, stöld och andra brott.

Därför förordnade han nu att varje ”knekt, landstrykare och resande skojare” (Cliens vel Cursor seu Garico vagus) som påträffades i riket en månad från dagens datum, utan giltiga handlingar på vilken herre han tjänade, skulle bli berövad all sin egendom, slita spö och få öronen avskurna. Om de ännu inte hade givit sig av en månad efter det (två veckor söder om Kolmården) så skulle de drabbas av ännu strängare straff. 

Så... Äventyrare och andra murderhobos göre sig icke besvär.

Här kan du läsa källan själv, på latin om så önskas!

20 saker som kan ha fått dig att bo i klostret

En av dem ville läsa, en av dem ville gömma sig.
Ingen av dem valde klostret för de häftiga klädernas skull.

Varför söker sig människor till kloster egentligen? Här kommer 20 förslag som du kan använda för att ge en bakgrund åt rollpersoner eller spelledarfigurer. Väljer ni en var i spelgruppen och rullar lite på Klostermakarens tabeller så borde ni vara halvvägs färdiga med förberedelserna för en minikampanj i klostermiljö.

1. Redan som barn sände Rama visioner till dig: det är du som ska ta kyrkan ut ur dekadens och girighet. Du har sökt dig till klostret med den enkla ambitionen att förändra världen.
2. Du har ett liv på ditt samvete. Det kanske inte var meningen, du kanske faktiskt ångrar dig och vill göra bot, men anledningen du rest långt för att finna ett kloster är för att undkomma rättvisan.
3. Det är inte lätt att vara av adlig börd. Dina föräldrar valde en blivande make/maka åt dig innan du ens föddes, och de kunde inte ha gjort ett värre val. Du har sökt dig till klostret för att undkomma ditt arrangerade äktenskap.
4. Det är inte lätt att vara av adlig börd. Du hade andra drömmar, men din familj har utsett dig till en bricka i spelet. Du har placerats i kloster för att nå en maktposition och därifrån bevaka familjens intressen.
5. För en vanlig enkel människa är det inte lätt att få en utbildning. Ända sedan första gången du såg de illuminerade sidorna av byprästens Vox Verus har du varit besatt av de snarast magiska tecknen mellan pärmarna. Du har sökt dig till klostret för att få en chans att lära dig läsa och skriva.
6. De säger att ett enkelt liv är det som för oss närmast Rama. För somliga känns det som en trög långsam kamp men för dig är det en befrielse. Du har sökt dig till klostret för att få leva ett enkelt liv helt tillägnat Rama.
7. Efter din make/maka gick bort har det världsliga livet förlorat mycket av sin glans. Kanske är barnen redan vuxna, kanske hann ni aldrig få några. Ditt hjärta har vänt sig till Rama och det känns som att Rama har svarat och bjudit in dig till de hängivnas skara.
8. Du blev föräldralös när du var liten och lämnad i kyrkans vård. Eftersom du blev äldre tog du mer och mer hand om de andra barnen och det har bara aldrig blivit så att du givit dig iväg någon annanstans. Men du ännu ung. Kanske är det inte här du ska vara?
9. Någon i din familj har ådragit sig en långvarig och till synes obotlig sjukdom. Du har satt ditt hopp till Rama, och vigt ditt liv att be om nåd å din familjemedlems vägnar. Ditt liv består numer av böner och en ständig kamp med känslan av maktlöshet.
10. Hela livet är ett äventyr för dig. Eller, det var det i alla fall. Nu har de satt dig i kloster för att du inte ska kunna orsaka några fler incidenter.

Tungt infanteri i Arcaria

Figurspel i Arcaria var ämnet för ett litet inlägg på Nor Bannogs facebooksida igår. Det lockade fram en fråga från Hârn-fantasten Mattias om hur vanligt tungt infanteri egentligen är i Sagas värld. Det hade jag inget bra svar på, så jag plockade fram Medieval Warfare Sourcebook volym 1 ur bokhyllan och tog en titt.

I sammanhanget beskriver vi nog tungt infanteri som fotsoldater som har lika mycket rustning som riddare. Tittar vi på verklighetens 1100-tal så är riddarens rustning ringbrynja för hela kroppen samt hjälm, så det är inte fråga om någon plåtrustning än. I Saga presenteras fler rustningstyper som är i bruk och gångbara alternativ, men jag sätter dem åt sidan för stunden.

Bilden som drog igång allt: Late Saxons från Splintered Light Minis.

När det gäller utrustning har det nog i många fall varit så att den som är tillräckligt rik (och är fri, till skillnad från livegen) har ålagts att hålla sig själv (eller någon ersättare) med ordentliga saker. Jag saxar några punkter från den engelska Assize of Arms från 1181:

1. Whoever possesses one knight's fee shall have a shirt of mail, a helmet, a shield, and a lance; and every knight shall have as many shirts of mail, helmets, shields, and lances as he possesses knight's fees in demesne.
2. Moreover, every free layman who possesses chattels or rents to the value of 16m. shall have a shirt of mail, a helmet, a shield, and a lance; and every free layman possessing chattels or rents to the value of 10m. shall have a hauberk, an iron cap, and a lance.
3. Item, all burgesses and the whole community of freemen shall have [each] a gambeson, an iron cap, and a lance.

Där har vi hela skalan från att ha kit både åt sig själv och andra till att utrusta sig själv i varierande grad, ner till att åtminstone ha en tygrustning, ett spjut och enkel metallhjälm. Ett knight’s fee är i sammanhanget ett mått på jord (så mycket som krävs för att en riddare ska kunna leva av det). 

Mest intressant borde det väl egentligen vara att titta på hur trupperna rekryteras. En del är yrkessoldater i utbyte mot jord (det "klassisk"), en del är det i utbyte mot pengar (legosoldater) och en del är feodala yrkessoldater i utbyte mot pengar (stipendium istället för förläning). De kan förväntas vara välrustade och vältränade, det är ju liksom hela vitsen med dem.
 
När det gäller milis och folkuppbåd så beror det då en hel del på var man tar dem ifrån. Hur rika är de? Finns det en tidigare uppgörelse om hur de får användas? Det finns ganska gott om exempel på folk som kanske bara har 40 dagars tjänst de måste utföra, eller uppgörelser som säger att de här milistrupperna bara slåss inom visst många mil från hemmet.

Allt det här varierar över tid och från plats till plats. I slutändan så går det nog alltid att gräva fram en god anledning att ha tungt infanteri närvarande, inte minst i figurspelssammanhang (vilket var där jag började min tankebana), men riktigt hur vanligt det är känns vanskeligt att svara på. Ju rikare område desto mer sannolikt helt enkelt. Det beror helt på varifrån du samlar din här, och om de har lust att ställa upp. En stor rik stad som Montmar kan säkert stå för välrustad milis, men de lär inte gå många dagsmarscher bortom stadsmurarna.

Stället som SL glömde: Bakgården

Det här inlägget består av åttonde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Bakom husen finns en ofta bortglömd värld i form av bakgårdarna. Faktum är att de är en viktig och livlig del av staden där många verkstäder finns och mycket av hushållens arbeten utförs.

Öde idag, men en gång full av liv. Foto av Norbert Kaiser.

Bakgårdarna var väsentligt livligare förr än de är idag. Man lastade av och på varor och det fanns verkstäder, stall, lager, tvättstuga, bastu, stora vedtravar, utedass och mycket annat. Det var heller inte ovanligt att se en hel del bökande djur.

Grannar samarbetade mer förr än idag. Det fanns gemensamma utrymmen och byggnader på bakgården och man samordnade aktiviteter så som tvätt, bastu, barnpassning, slakt, etc. Alla kände alla runt gården … på gott och ont.

Variation

Bakgårdarna och deras innehåll varierar beroende på tidsera, storlek på staden, stadens huvudsakliga verksamhet, kultur och geografiskt område. Det som beskrivs i den här artikeln är gårdar i större senmedeltida städer i centrala eller norra Europa. Detta är den vanligaste typen av stad i många fantasymiljöer.

Men tankarna kan med lite modifikation användas för andra typer av städer. Det viktigaste är inte exakt hur bakgårdarna ser ut utan att de finns, för det ger mer stämning till städerna.

Utseende

Bakgårdar är sällan planerade utan de blir som de blir. Det gör att formerna på en bakgård kan variera vilt och kan vara labyrintartade. De är omgärdade av byggnader och fyllda med innehåll vilket ger en klaustrofobisk känsla. Husen som står runt bakgården kan ha fina fasader mot gatan, men oftast lämnas baksidan rå och osmyckad. Flervåningshus kan ha vinschar som används för att hissa upp och ner varor.

Nuförtiden kan man se kalla stenbelagda bakgårdar i storstäderna. Så var det inte förr. Marken täcktes av hästspillning och annan smuts. Där letade både grisar, katter, hundar, råttor, höns, och fåglar efter föda.

Kanske finns det snygga killingar på bakgården också?

Ingångarna till bakgården kan vara valv eller öppningar mellan byggnader. Ibland finns öppningar som vagnar kan åka in och ut igenom. I vissa fall fanns portar som kunde reglas eller till och med låsas, men detta var sällsynt. Om det fanns många ingångar till bakgården så kunde den fungera som genväg och blev en kombinerad gata och bakgård. Det fanns bakgårdar som inte var direkt kopplade till någon gata utan det fanns en gång till ytterligare en bakgård. Ibland kunde detta resultera i ett flertal bakgårdar sammanbundna i en lång kedja.

Ljud och lukt

Bakgårdarna är omgärdade med väggar vilket ger ett kraftigt eko. Kombinera detta med en verkstad, vagnar som åker, ungar som skriker, folk som pratar och hundar som skäller så blir ljudnivån obekvämt hög.

Adliga nunnor och fäktande präster

Det är dags för ett gästinlägg! Det är Einar Axelsson som ger oss lite konkreta exempel på vad kyrkans representanter hittat på en gång i tiden. Detta är förresten det 200:e inlägget som publiceras på Nor Bannog.

”Alltså kan du fatta att en del tror att jag bara läser böcker hela dagarna?”

Att munkar och nunnor under medeltiden var mer än bara religiöst lärda människor som kopierar manuskript hoppas jag att ni läsare förstår efter troget läsande av den här bloggen. Om denna stereotypa bild av klosterfolk ändå lever kvar bland er så kan man inte klandra er. De flesta rollspel brukar vinkla munkars och nunnors roll till att vara spelgruppens ”lärda” eller ”helare”. Det är inget fel på denna rollfördelning men för den som vill så finns dock ingen anledning att inte slänga in lite historisk information som kan ge idéer för variationer på era klosterbröder och systrar.

I Sverige på 1200- och 1300-talen så var det rätt vanligt bland den lägre aristokratin, och även ibland bland högaristokratin, att sätta en dotter i kloster. Det fanns en del anledningar till detta, som bland annat historikern Catharina Andersson diskuterar i en av sina artiklar*. Bland annat var de donationer som gavs till klostret mindre än vad en hemgift hade varit ifall man gifte bort dottern. Ännu viktigare var naturligtvis de religiösa motiven, med en släkting i klostret så hade man någon som kunde be för ens själ och släktingen kunde också utgöra ett bevis på ens egen fromhet och hjälpa till att knyta kontakt med kyrkan.

En munk eller nunna i Albion skulle därför mycket möjligt kunna vara av adlig börd. Detta kan ge rollen en insikt i aristokratisk kultur och även kontakter högt upp i samhället som skulle kunna vara av nytta för spelgruppen.

Även byapräster kan vara mer än en from man eller kvinna i religionens tjänst i Albion. Jennifer D. Thibodeaux beskriver i en artikel** de problem som Odo Rigaldus, ärkebiskop av Rouen, hade under 1200-talet. Många av de präster som fanns i församlingarna runt om i hans stift var nämligen den andra sonen till en adelsman och därför blivit tvungna att axla prästkappan för att ge sin familj ett fotfäste i kyrkan. Detta ledde till många svårigheter då dessa unga adelsmän kom från en krigarkultur som stod i motsättning till kyrkans läror. Ärkebiskop Odo fick många klagomål från församlingarna om att deras präster drack sig fulla på tavernorna, höll sig med kvinnor under äktenskapsliknande förhållanden och bar på svärd när de vandrade på gatorna. En by skrev till ärkebiskopen och jämrade sig över att deras präst gick omkring på gatorna på nätterna, beväpnad, och spred skräck. En annan präst brukade både duellera och engagera sig i tornerspel.

Så nästa gång du spelar en kyrkans man eller kvinna i Albion, varför inte bära med sig ett svärd och hota med duell när din ära blir förolämpad? Eller varför inte ha en jaktfalk med dig som du vägrar göra dig av med? Här finns också möjligheter för äventyrsuppslag, rollpersonerna kanske blir kontaktade av oroliga bybor som hotats av deras våldsamma byapräst och vill ha hjälp med att driva henom från byn. Detta kanske försvåras när rollpersonerna inser att prästen är barn till en av de mäktigaste riddarna i området.

Jag hoppas att detta kan ge er, kära läsare, lite inspiration till nästa gång ni spelar kyrkligt folk. Jag önskar er ett trevligt spelande!

* Andersson, Catharina. "Varför Satte Svantepolk Knutsson Sina Döttrar I Kloster?: Om Egendom, Kloster Och Aristokrati I 1200- Och 1300-talets Sverige." 61-79. 2003.

** Thibodeaux, Jennifer D. "Man of the Church, or Man of the Village? Gender and the Parish Clergy in Medieval Normandy." Gender & History 18, no. 2 (2006): 380-99.
 

20 saker som den elake sheriffen kan ha hittat på

I måndags fyllde jag år och traditionsenligt tiggde jag födelsedagspresenter av rollspel.nu. I år bad jag användarna berätta för mig vad den elake sheriffen hittat på den här gången. Det finns en som sticker ut lite extra mycket, men de andra 19 kan gott vara fröet till ditt nästa äventyr i Arcaria.

Innan den matiga listan kommer ska jag droppa en video med en av de allra bästa elaka sherifferna någonsin: Nickolas Grace som sheriffen av Nottingham i tv-serien Robin of Sherwood från mitten av 80-talet (tidigare omnämnd på bloggen):

1. Höjt skatten på smör. Vid första anblick är det för att han är girig och elak men i själva verket så är det för att han är girig, elak och efter att ha hört att smör gör en tjock så håller han smöret ansvarig för hans växande midjemått. Han vill alltså straffa smörproducenterna för sina växande skrädderinotor.
2. Allierat sig med en minst sagt främmande makt. En person med avancerade kunskaper har dykt upp i staden och Sheriffen har blivit lovad makt bortom den vanliga om han hjälper personen samla in stora mängder guld. Personen är en utomjording och behöver guldet för att laga felande kretsar i sitt skepp, men det är det ingen annan inblandad som vet om.
3. Sheriffen har fängslat en till synes helt oskyldig bybo. Anledningen är: 1: Den fängslades nära anhöriga har nekat till Sheriffens (sexuella eller romantiska) närmanden. 2: Den fängslade känner till hemligheter om Sheriffen eller Prinsen/Prinsessans kärleksaffärer men vet inte om det själv. 3: Den fängslade är faktiskt farlig (spion, svartmagiker etc) men av någon anledning går det inte att presentera dessa bevis.
4. Sedan Bambino sköt den förra sheriffen och tog dennes jobb har han vart gravt olycklig, att upprätthålla lagen på den här sidan av territoriet är inte vad en hästtjuv önskar sig direkt. Till råga på allt har has odugliga bror, Trinity, djävulens högra hand, dykt upp och börjat med sin vanliga jargong. Snart kommer deras liv att fyllas av slagsmål, pistoldueller och slapstick. Bambino som bara vill ta det lugnt … Det kan vara värt att påpeka att Bambino mer är otrevlig och hänsynslös bandit än den vanliga onda sheriffen, egentligen har han ett hjärta av guld.
5. Sheriffen fyller jämnt och firar det med pompa och ståt! Stor fest på borgen med tillhörande tävlingar i bågskytte, fäktning, turnering, stockkastande, ostrullande och korvätande! Något måste ju vara skumt eftersom inbjudan som sitter uppklistrad överallt hävdar att mat och fest är gratis, vad är det Sheriffen nu har hittat på? Ingenting faktiskt. Sheriffen är faktiskt uppriktigt glad över att ha överlevt till jämna 30/35/40/50 och han till och med bjuder på festligheterna från egen ficka, och inte från stadskassan som många antog. Det här kommer däremot aldrig dina spelare tro på och därför kan du vara säker på att de ställer till med något djävulskap som resulterar i ett äventyr. Och är dina spelare mer godtrogna blir det åtminstone en spännande bågskytte/fäktning/ostrullartävling de kan delta i!
6. Det kommer en cirkus till området och Sheriffen blir givetvis misstänksam. Bara tjuvar och banditer ägnar sig åt en livsstil som innebär att man reser mycket och lär sig nya saker. Sheriffen och hans män är där och terroriserar cirkusfolket direkt, men ger sig iväg då de inte hittar något. Kort efter att föreställningen börjar stormas den dock. Även om inget som sker faktiskt är olagligt så tänker Sheriffen stoppa byborna från att ha roligt. Bara Sheriffen får ha roligt. Alltså tvingar han sen cirkusfolket att hålla en enda föreställning, enbart för Sheriffen och hans närmaste.
7. Sheriffen är less på de fredlösa som ställer till förtret och försvårar fulbeskattning av bönderna och skickar efter ett litet och vältränat band av legoknektar från Talmont, anförda av den oroväckande stilige Henri Fitz Gilbert.
8. Sheriffen planterar ett falskt rykte om en värdetransport: det är såklart en fälla! Planen är att ta någon ledande figur til fånga och tvinga de andra att lämna länet/landet om de vill att hen ska komma levande ur det hela.
9. Sheriffen har tillfångatagit en populär och alltför rättskaffens riddare och stoppat in sin egen hejduk på den lediga platsen. Missnöje hos folket! Är en stormning av sheriffens torn/borg på gång?
10. Sheriffen söker kontakt med de fredlösa för att be om hjälp! Skogen och växterna och framförallt ogräset runt om i länet har börjat växa onaturligt mycket och det riskerar att förstöra skörden! Om inget görs kommer Sheriffen gå skattlös och byborna svälta ihjäl! Om de sammarbetar kan de kanske stoppa vad som visar sig vara Ondfrö, en märklig växtvarelse/ande/demon. Sheriffen tänker såklart passa på att försöka kontrollera det här för att utnyttja det till sin personliga vinst och kanske passa på att göra sig av med de fredlösa också, men det är ju som vanligt.

Om namn och signaler

Jag börjar det nya året med att fundera på namn. Om varför jag uppmuntrar folk att säga sig heta Heriman von Alterbrück eller Esclarmonde de Toury när von och de ändå bara är ”från”. Eller för den delen, varför jag, möjligen en aning ohistoriskt, skiljer på från och av här på bloggen.

Det jag kommer fram till är att det är en form av signaler. Genom att använda små snuttar av andra språk signaleras att det är något annat som försegår, nåt utöver det typiska. Att man inte är i Kansas längre, som Dorothy skulle ha sagt. Eller att man inte är i Skövde längre, som jag inbillar mig att Krille skulle ha sagt.

När jag gjort spelledarpersoner som varit helt vanligt folk och postat här på bloggen så heter de Zielind från Bendrek eller Lilou från Toury. Inget konstigt. Skulle jag däremot nämna ädlingar från samma platser skulle det nog bli von Bendrek eller de Toury. Det låter märkvärdigare i våra öron, och tjänar som signal för deras börd.

Om vi tittar på vad en albisk riddare heter, till exempel Lowyen av Fredwyc, så kan vi ju lägga märke till att det plötsligt inte är aktuellt att blanda in det tänkta språket. Signalen är istället att det albiska är det normala för oss, det är därifrån vi utgår när vi som spelare först lär oss om världen Arcaria.