31 december 2013

Upprorisk läsning

För den som vill fundera lite mer på det här med uppror och familjekärlek till sin nästa kampanj:
Kings and sons: princely rebellions and the structures of revolt in western Europe, c.1170–c.1280

Gott nytt år på er!

24 december 2013

God jul i stugorna

Ja, hoppas ni har det bra där ute. Jag ska äta för mycket mat och skämmas lite och titta på Karl-Bertil och må bra. Och se fram emot Historieätarnas julspecial på annandagen förstås. Kika på deras teaser om dårmässan om ni inte har nåt bättre för er!

Vi får se om det blir så många fler uppdateringar i år. Jag har taskig uppkoppling där jag firar, och tiden kanske går åt till annat. I så fall ses vi 2014!

23 december 2013

Peppar och äventyr

Jag har funderat mycket senaste året på det här med skrivna äventyr. Jag har kommit fram till att jag inte vet hur jag ska gå till väga om jag inte får göra rollpersonerna i förväg.

Jag kom att tänka på det här igår när legendaren Anders Blixt kastade upp en länk på rollspel.nu till en artikel om pepparns historia (how's that for länkdropping?). Rolig läsning tyckte jag, och ett klockrent exempel på en text där jag skulle hitta grunden för ett äventyr. Kanske sjöfareri, kanske handel i Dantras med människor som kommer från länder man hemma i Albion aldrig hört talas om, eller nåt där förväntan på pepparns medicinska egenskaper står i centrum?

Om man läser varje medeltidsanknuten artikel eller populärhistorisk bok som äventyrsmaterial till Saga så får man raskt ganska mycket att jobba med. Sen var det ju bara det där med hur man faktiskt gör äventyr på de där sakerna också …

Jag har ju tidigare presenterat det tänk jag kör med, med mål som spelarna väljer och en mindmap för hur saker och ting hänger ihop. Utan att veta vilka rollpersonerna är har jag ganska lite att jobba med, för det är ju i relationerna med människorna runt dem som blir grunden för äventyret. Hur kommer de agera och reagera när ditt eller datt händer? Med rollpersonernas mål får man massor av extra material också, inte minst om det är spelarna själva som hittar på dem för de kommer alltid komma på nåt oförutsägbart.

Jag konstaterar helt enkelt att så länge jag inte skriver något helt platsbaserat (som en ruin att utforska eller dylikt) får jag nog helt enkelt finna mig i att det kommer gå bra att skriva konventsscenarion med färdiga roller, men att någon lysande karriär som äventyrsförfattare för hemmaspel kommer utebli.

22 december 2013

Vintersolståndet

Igår var det vintersolstånd, så natten till idag var årets längsta. För många av oss var det väl inget mer med det utom att vi sa "Tjoho, nu blir det ljusare framöver!", men för andra var det lite mer än så. I iranska hem runt om i världen firades Shab-e Yalda, och en hel bunt nyhedningar tände säkert eldar här och där.

I stora delar av Arcaria är vintersolståndet en skittråkig dag. Som medlemmar i Det sanna ordets kyrka så ska man hålla tyst hela dagen och fasta så länge man inte är ett dibarn. De enda talade orden som ska ljuda den dagen är de som uttalas under mässan som alla ska gå på.

Jag tänker mig att det inte kommer gå så bra för alla att hålla sig till det här. Tystbiten kommer brytas av många (trätande eller älskande par, folk med uppgifter som bara måste måste göras) och nog tror jag det finns gott om folk som kommer stoppa i sig både det ena och andra ändå. Tystbiten blir säkert enklast för de som bor i kloster där tysthetslöften inte är obekanta och man har utvecklat teckenspråk för att kunna kommunicera med varandra ändå.

Jag tror det är brotten mot de här förväntningarna som är det intressanta för oss i rollspel. Lät traktens präst tända eldarna för matlagning på vintersolståndet? Hördes upprörda röster från stallet på årets tystaste dag? Tror det skulle kunna vara riktigt schysst att ladda upp för ett riktigt spänt möte i någon relation och sedan låta någon påminna om att det ju är vintersolståndet imorgon. Kommer de bryta mot seden eller kommer det vara en obekväm dag med svårtolkade blickar när man hela tiden måste tassa runt varandra utan att kunna prata om det man vill eller behöver? Även om det bara blir ett kort inpass, nåt slags lugnet före stormen, tror jag det skulle vara givande för spelet.

På årets mörkaste tid har vi i vår värld i många fall förlagt våra fester, som Shab-e Yalda som jag nämnde inledningsvis. Jag kan absolut tänka mig att man har olika varianter av såna fester runt om i hela Arcaria också, nära vintersolståndet i tid. Frågan vad man kan mjölka på mest spelpotential: att den ligger före och man måste hålla truten istället för att röja upp sitt trassel, eller att man genomlider vintersolståndets tystnad för att sedan hamna mitt i festens extas och där försöka hålla huvudet på skaft?

13 december 2013

Fem filmmyter

Medievalists.com har gjort en kort artikel där de skjuter ner fem myter om medeltiden som levt gott i filmens värld. Kort och skoj!

Life in a Medieval Village

Life in a Medieval Village av Frances of Joseph Gies följer med mig i ryggsäcken sen i början av hösten. Precis som de böcker jag läst av dem tidigare så är det många inspirerande detaljer från olika källor som de lyfter fram som exempel, och den stora vinningen är nog mer hur levande det känns än hur pålitligt det är historiskt.

I Life in a Medieval Village skriver de förstås om hur hela bysystemet (eller snarare godssystemet) uppkommit och fungerar, och det är ganska invecklat på sina sätt. Fri, ofri, ofria med egen mark, fri utan mark, olika dagsverken en kan vara skyldig, hyra för stugan, böter för att ha hållit sina (eller godsägarens?) boskap utanför godsets gränser, avgifter för att grädda sitt bröd hos bagaren i byns enda ugn. Mycket att hålla reda på – jag vet redan att jag måste läsa om en eller några gånger.

En sak som jag tyckte var skönt att få uppbenat till viss del var hur styret var organiserat, i alla fall i England. Dels har vi förstås den som håller förläningen, oavsett vad för förläning det nu är, men sen kommer tre ämbeten som jag inte har lyckats lista ut vad de blir på svenska:

  • Steward: en förvaltare som åker runt mellan sin herres/frus olika gods för att kolla upp att allt står rätt till, ibland även juridisk representant. Dyker kanske upp två-tre gånger om året. Vanligen en riddare med ett eget gods att leva på.
  • Bailiff: en förvaltare på plats samt juridisk representant i sin herres/frus ställe (håller alltså rättegång och utfärdar böter/straff). Agerar som bybornas försvarare, och ser efter att godset mår bra när det gäller odlingar, boskap, osv.
  • Reeve: en arbetsledare vald från befolningen på plats, assisterar godsets bailiff, ansvarig för att se till att de som ska göra dagsverken på godset är på plats när de ska, ser efter att reparationer utförs, m.m. Ibland ansvarig för att samla in hyror. Bör enligt en medeltida handbok i förvaltare (steward alltså) vara den bästa lantbrukaren/hushållaren i byn.
Det här tycker jag verkar vara tre väldigt tackasamma positioner att arbeta med om man vill att ett gods eller en förläning ska vara basen för ens spelande. Man vad kan man tänkas kalla dem för att det ska hänga ihop?

Steward motsvaras i svenska av drots tror jag, bailiff vet jag inte, och beskrivningen av reeve passar ganska väl ihop med den funktion en bryte hade under vissa perioder. De här termerna känns väldigt nordiska dock, och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det när de ska användas i ett låtsas-England. Hjälp mig internet!

12 december 2013

Av lera tegel, av tegel en kampanj

Idag har jag spenderat lite tid med att gräva i teglets historia som byggmaterial, främst när det gäller svensk medeltid, kyrkobyggnader och dylikt. Bieffekten av det är förstås att jag kan erbjuda ett kampanjfrö:

Riddare på väg hem från kriget mot Mizadhir ser uppförande av katedral. Den blir stor och röd, man bygger med tegel, och detta finner riddaren koolt. In med nån fräsig intriggrej som gör att någon som är smart och vet hur man bränner tegel måste fly stället och får anledning att haka på upp till Albion.

Väl i Albion finner man förstås anledning att uppföra en kyrka och det är dags för mer intriger. Tegel har inte nytillverkats i nämnvärd skala i Albion på flera hundra år**, utan det mesta tegel man ser är återanvänt från byggnadsverk uppförda innan Albion bröt sig ur det Pannonska imperiet år 532. Här har vi alltså läge att stoppa in två jobbiga typer: en som har inflytande över marken där man hittar bra lera och en som råkar ha några pannonska ruiner på bakgården och gör ganska god vinst på att sälja av begagnat tegel. Bonushinder: nån som vill sabotera bygget för att det egna kyrkbygget inte ska riskera att se futtigt ut, en baron som vill kidnappa tegelbruket för att bygga på sina försvarsverk om det börjar lukta inbördeskrig (kungens trogna mot Wictred av Bannok med anhängare).

Givet att det tar några år att bygga klart under de bästa av förhållanden så behöver inte skurkarna vara överdramatiskt skurkiga hela tiden, det räcker att de är de lite då och då. In med nån eldsvåda och lite vardags intriger så bör det räcka en god bit. Stannar ekonomin i bygget kan det bli stående i åratal, och vips kanske det finns en ursäkt för att hålla på med generationsspel också (dvs. pensionera de ursprungliga rollpersonerna och gå vidare till att spela deras arvtagare).

** det här är då en direkt parallell med hur det såg ut för teglet i England. Nåt som inte fanns i England var fantasydvärgar, men såna finns i Albion. I kapitel 10 i Saga omnämns murarmästare Frondor som förestår en verkstad som hugger sten, bränner tegel och murar mot betalning.

08 december 2013

Lite läsning om att växa upp på medeltiden

Jag förstår att hela internet sitter och håller andan i väntan på att jag skriver ett inlägg om hur uppväxten kan se ut för någon i Arcaria, men tyvärr är inte det här dagen det kommer hända. Som tröst kan jag däremot dela med mig av en länk till någon skrivit om olika bitar av barndomen på medeltiden och hur de kan ha tett sig. Lite rörigt presenterat, men innehållet tyckte jag var lättillgängligt.

05 december 2013

Vilken färg är moroten?

Eftersom jag kom att tänka på det här när jag åt rivna morötter som del av min middagsmat så var jag ju tvungen att kolla. Före 1600-talet är svaret ”För det mesta lila.” Sjukt viktig detalj!

27 november 2013

Med risk för informationsöverflöd

Jag har sällan identifierat mig så mycket med uttalanden om att vi drunknar i information, att det skrivs och sägs alldeles för mycket nu för tiden för att någon ska kunna hänga med. Ja, ni vet som man sa i Europa kring år 1500 eftersom det kom så fruktansvärt mycket böcker efter att tryckpressen och de lösa blytyperna kom i bruk och man slapp skriva allt för hand eller trycka hela sidor skurna ur trä (blocktryck).

Det gör jag dock nu. Jag råkade gå in och gilla Medievalists.net på Facebook och vips kastar de hyggligt intressanta saker på mig flera gånger i veckan. Jag kommer ju aldrig hinna läsa allt!

Främst är det artiklar från olika tidskrifter och annat lite torrare och mer akademiskt, men man behöver inte snoka runt så mycket på webbplatsen för att hitta helt andra saker också. Vad sägs om en kommentar på krigandet i Game of Thrones utifrån hur det så ut under engelsk medeltid, en titt på de avsnitt av Doctor Who där man besöker medeltiden, eller en liten redgörelse för hur trevligt det var att gå på en konsert där man spelade musik från Vlad Draculas tid?

Jag tror det finns några guldkorn där för alla som är intresserade av medeltidigheter, så det är bara att börja vaska om ni inte redan dränks i nya förslag på Facebook!





13 november 2013

Tygrustning igen

Här kommer en galet intressant videosnutt. Varning för våld mot hädangången gris.


Ser ut som att jag måste leta reda på en dokumentär. Snutten kommer från BBC-producerade Braveheart: The True Story.

06 november 2013

Superenkla spelledarpersoner

Idag pysslade jag lite med ett formulär för spelledarpersoner i A6-storlek. Det blev inget i slutändan – har en förkylning på ingående så jag är inte så fiffig just nu. Istället kom jag att tänka på ett inlägg jag läst på rollspel.nu där Pete Nash (författare och medförfattare till flera RuneQuest-böcker, bland annat den senaste utgåvan av spelet) berättade hur han gjorde med spelledarpersoner som inte behöver vara så detaljerade. Lika enkelt som genialt.

Han struntar alltså i grundegenskaper och sånt utan ger spelledarpersonerna nån slags övergripande beskrivning som han sätter ett färdighetsvärde på. Sedan bestämmer han kroppspoäng och rustning och tutar och kör. Passar perfekt för Saga och många andra spel också.

Några exempel på hur jag tänker mig att det här skulle se ut:

Bister köpman 13.

Enögd tjuv 13 (före detta soldat 13), 9 kp, rutningsmodifikation 1 (läder). Försvar 6.

Enfaldig bonde 10 (förklädd spion 15), 7 kp. Försvar 7.

Ingen idé att skriva ut rustningsmodifikation för de som ingen rustning har. Ingen idé att bestämma eller rulla kroppspoäng eller försvarsvärde för dem heller om inte rollpersonerna tänker slåss med dem.

För alla saker som hör till någon av beskrivningarna (Enfaldig bonde för att sköta djur eller bygga staket, förkädd spion för att smyga omkring i skuggorna) så slår man mot värdet som står efter. Skulle det vara nåt som faller utanför det så kan man slå mot nåt lite lägre värde. Tänker mig att 7, 10, 13, 15, 17 är lagom värden att använda. Lägre än 7 så kan man lika gärna anta att personen misslyckas istället för att slå, och högre än 17 så kan man lika gärna förutsätta att personen kommer lyckas.

10 är ett värde man kan komma upp i med mycket talang, eller med en en del träning, 13-15 är en yrkeskunnig, och vid 17 så är man nog omtalad. Kom förresten ihåg det där med vapenmodifikationer: anfallsvärden är ju i princip alltid högre än värdet som står, så fläska inte på för mycket om du använder dem – 17 blir plötsligt 20 när du har rätt vapen på rätt avstånd.

Krydda med nåt bra namn och ett karaktärsdrag eller två så har du en spelledarperson som räcker hur långt som helst.

24 oktober 2013

20 saker du kan stöta på i Highstone-skogen

  1. Häxan Wulfrun med korgen full av tistel och pilblad, och en halvtam uggla på axeln.
  2. En cirkel av uppresta stenar, tjocka som en människa och dubbelt så höga.
  3. 2t6 smutsiga barn med djurmasker och primitiva spjut och bågar.
  4. Eadmund, samlar ved och söker efter sin son Turstan fast han varit borta snart en månad.
  5. En klar och fin tjärn i vilken man kan se ben och skallar från får och hästar på botten.
  6. Ett brutet spjut, blodigt och slängt på marken.
  7. En björn som nyligen fått ena ögat utstucket.
  8. Theda, en sårad riddare som fortsätter jakten på björnen med svärdet i hand.
  9. En doft av rök och en lägereld som tycks skymta bortom träden men är omöjlig att hitta.
  10. Resterna av en stenvägg, nu täckta med mossa.
  11. Några vindskydd och en pyrande lägereld, svaga hostningar från ett sjukt barn.
  12. En bok skriven på Lingua Arcana, läderklädd och dekorerad med ametister.
  13. En enkelt ihopsurrad måltavla med märken efter pilar.
  14. Ett väldigt pilträd vars grenar pryds av amuletter gjorda av fjädrar och djurben.
  15. En hjort som utan rädsla betraktar rollpersonerna och låter sig skjutas om de är i behov av mat.
  16. En kraftigt träd, till synes kluvet av blixten.
  17. En magiker som nyligen bemästrat formeln Fulguralis och förtvivlat letar sin formelsamling.
  18. Tre soldater, hungriga, vilsna och fulla av historier om vilka otäcka ljud de hört om nätterna.
  19. En svart katt som leder rollpersonerna till Wulfruns hydda om de följer efter den.
  20. Ett lik, knappt mer än ben och trasor, genomborrat med ett ålderdomligt svärd.

23 oktober 2013

Fascinerande fängelsehistoria

Jag satt just och funderade på om fängelse borde vara med som tänkbar straffpåföljd i Saga, googlade runt lite, och nu är jag lite klokare än förut. Jag har tidigare fått uppfattningen om att fängelse inte användes som straffåtgärd under medeltiden utan främst tjänade som förvar för de anklagade som man befarade skulle rymma innan rättegång, och som utpressningsmetod för de som skulle betala böter.

Historikern Guy Geltner menar dock att det är en missuppfattning. Han borde väl veta, för han har skrivit en hel bok om saken. Jag råkade hitta hans artikel Medieval Prisons: Between and Reality, Hell and Purgatory och där kan man läsa om hur kyrkan straffat klerker och munkar med fängelse sedan minst 300-talet, att Le Stinche troligen var det första helt för ändamålet avsedda fängelsebyggnaden (ca år 1300) och att det det kunde passera 800 fångar där under ett år. De flesta fångarna lär ha varit folk med obetalda skulder, men även stöld, hasardspel och att bära vapen lär visst ha kunnat ge en plats på anläggningen.

Bland det roligaste i sammanhanget är att läsa hur man på Le Stinche inte stod för sånt som för det mesta ingår i en modern fängelsedom: mat, läkarvård, utbildning, andlig ledning. Nej då, fram med stålarna, annars kommer inget käk. Vill du träffa prästen? Hit med deg. Samtidigt lär du kunnat få lämna din cell för att tigga, fixa med dina juridiska problem och vara med på familjehögtider.

Nej, nog med snabbreferat nu. Dags att läsa artikeln en gång till och se om jag förståt saker och ting rätt och leta fler fascinerande detaljer. Här finns förresten en kort intervju med Geltner för den som är intresserad.

22 oktober 2013

En glimt av framtiden

Hurra! Idag har Tomas Arfert delat med sig av det nästan färdiga omslaget till nästa utgåva av Saga! Det är Per Folmer som står för hantverket och jag blev väldans glad av att se det. Några orsaker till det:
  • Riddaren utan sköld som gruffar med riddaren som bär en sköld kvadrerad i rött och guld. Föredömlig.
  • Att nämnde sköldbärare och bågskytten från förra omslaget fortfarande är med (även om de bytt hårfärger) – nu vet vi vad de stod och väntade på för nya omslaget avbildar ju samma plats. Fiffigt!
  • Personen i bildens vänsterkant har ju uppenbarligen nån sorts tygrustning, typ en vadderad krage eller nåt (klart det plockar poäng givet gårdagens inlägg här på bloggen!).
  • Kittelhattar. Alla gillar väl kittelhattar?
Jag ger omslaget fyra fabeldjur av fem möjliga. Kanske är det bara logotypen som saknas för att få upp det i toppbetyg?

21 oktober 2013

Till tygrustningens lov

Nedanstående är en väldigt eurocentrisk propagandatext, läs med försiktighet.

Igår köpte jag ett härligt nött exemplar av medeltidsreglerna från Ivanhoe-boxen till Drakar och Demoner. Här har jag (miss)nöjet att läsa att europeiska svärd var dåliga men japanska var jättebra och att läderrustningar används i stor utsträckning.

Jaaa... det var väl inte riktigt så. Svärdsmyten har väl avlivats många gånger vid det här laget, men vad är det med den där läderrustningen egentligen? Hur håller den sig vid liv? Min gissning är att vi nutidsmänniskor tycker det låter coolt och borde se snyggt ut, särskilt när man jämför med det mer historiskt etablerade alternativet: tygrustning.

Ett exempel på tygrustning från Maciejowski-bibeln. Notera de käckt målade hjälmarna!
Kort sagt talar vi om vadderade eller stoppade plagg som förekommit som rustning för sig själva, inte bara som underlager till ringbrynja och plåtrustning. De har nog konstruerats på många olika vis och det finns många namn knutna till de här tygrustningarna (bl.a. gambeson, aketon, och i Sverige även pansar) men om namnet betydde något särskilt eller var mer eller mindre utbytbara har man inte lyckats pussla ihop.

Läder förekom förstås flitigt i rustningssammanhang under medeltid men då i regel som del av annan rustning: för att montera metall på (t.ex. visbyharnesk eller armskydd), som remmar, som överdrag eller invändig klädning, osv.

De som vill ta ett steg bort från fantasy mot historienörderi bör stryka över läder i rustningslistan och klottra dit tyg istället. De som inte vill göra det (gissningsvis den stora majoriteten) kanske kan kosta på sig att komma ihåg tygrustningen när en armé drar förbi i alla fall och spara lädret till de speciella snöflingorna som springer runt i skogen som en blandning av Aragorn, Snusmumriken och Robin Hood?


10 oktober 2013

Tusentals trollstavar

En smäcker trollstav av silverblank metall med en förstenad orm virad runt skaftet.

Vilket material är trollstaven gjord av?
  1. Svartaste ebenholts
  2. Gammal ek med barken kvar
  3. Gulnat valben
  4. Halvgenomskinligt glas
  5. Rostigt järn
  6. Silverblank metall
  7. Blankpolerat lönnträ
  8. Gjuten brons
  9. Härdat och lackat läder
  10. Blankpolerad jade
  11. Ihopbundna torkade växtdelar
  12. Len alabaster
  13. Sykomor betsad med blod
  14. Syrabehandlat meteoriskt järn
  15. Ett krökt oryxhorn
  16. Grovt arbetad kvarts
  17. Brun obsidian
  18. Svartgrön ek från havets botten
  19. En mumifierad underarm
  20. Lackerat papper

Hur är trollstaven dekorerad?
  1. Inristade runor
  2. Målade eller snidade djurmotiv (1t6 – 1: skogsdjur, 2: vattendjur, 3: ökendjur,
    4: fåglar, 5: fabeldjur, 6: insekter)
  3. Målade eller snidade geometriska mönster
  4. 1t6 tunna guldtrådar lindade kring skaftet
  5. Målade eller snidade symboler kopplat till ett av elementen

07 oktober 2013

Riga mon amour

Puh. Hela förra veckan spenderade jag i Riga. Jag kilade runt och tittade i kyrkor och museum mest. Veckans häftigaste känsla kom nog när jag stod i Rigas domkyrka och tittade ut genom dörren mot "korsmuseet" som jag fick för mig att översättningen borde bli. Jag trodde att det faktiskt skulle vara ett litet rum med en hög med skojiga kors, men korsbiten syftade på korsgången som sitter ihop med kyrkan. Jag som bitvis funderat mycket på kloster och deras uppbyggnad fylldes av en ansenlig förväntan och det var rätt stort att kliva ut genom dörren.

Museet i korsgången bjöd bland annat på stenarbeten från olika hus i Riga, mörsare
och kanoner från 1600-, 1700-, och 1800-tal, samt en mina från något av världskrigen.
Det var fint inne på gården och så, men just den där synen som är på bilden var nog ändå höjdpunkten av det besöket. Och då har ändå kyrkan i sig rötter i 1200-tal och kunde stoltsera med en dopfunt från 1100-talet och så vidare.

Riga bjöd på nya insikter i hur de medeltida städerna såg ut, hur de växte som organismer, vilka typer av kyrkorum som mötte människorna när det begav sig, och, tack vare ett besök i en ortodox katedral, en liten glimt av hur ett liv med helgontro kan vara. För mig som jobbar delar av året med att guida i en medeltida kyrka var det otroligt värdefullt för att få en mer levande bild av livet vid den tid då min kyrka uppfördes. Bieffekten är förstås att jag blev sugen på att stoppa in ett pseudo-Lettland i mitt Arcaria.

Nånstans där skulle väl bli bra?

29 september 2013

Exempelsköldar

Jag rullade fram ett par exempelsköldar bara för att. Märkte att det hade varit mycket smidigare om det var en t5-tabell för färg istället, men någon sån har jag inte. Dessutom så har jag någon fixidé om att bara göra tabeller och andra spelmaterial som innehåller t6 och t20 eftersom det är de enda två tärningar som figurerar i Saga i övrigt.


Tre gånger kluven i rött och guld.

27 september 2013

Enkel heraldik

Med stark inspiration från den här artikeln på heraldik.se har jag petat ihop ett dokument för att rulla fram en enkel vapensköld ifall det skulle dyka upp någon okänd riddare. Rulla 3-4 t20 så har du en färdig vapensköld. Jag har inte skrivit nånting i pdf:en om att guld och silver oftast avbildas som gult respektive vitt/grått utan sånt får ni läsa er till någon annanstans (till exempel i artikeln jag länkade här ovan). Hoppas dokumentet kan vara till nytta i alla fall.

Klicka på bilden för att öppna pdf:en (580 kB). Om den ser jätteknasig ut så prova att spara ner den: jag har lagt skugga bakom bilderna vilket kan dyka upp som konstiga mörka fyrkanter istället. Så ska det inte se ut.




19 september 2013

Bildinspiration: hedniska ritdräkter

”I landet Albion präglar den nya religionen människornas sätt att tänka men gammal folktro och hedniska riter lever kvar.” Så står det i baksidestexten på Saga och jag har alltid tyckt den biten med kvarhängande hednisk tro låtit som nåt man kan göra rätt skojiga saker med. Det fick sig en rejäl knuff idag när den här länken med bilder på dräkter som lär ska användas i riter runt om i Europa dök upp i mitt flöde på Facebook.

Spana in den mörka björndräkten till exempel. Om ni skulle möta på någon i en sån en mörk natt, skulle inte ni också hoppa ur hosorna i tron om att det var en riktigt björn vid första anblicken? Hua. Den och ett par andra av de här dräkterna känns perfekta att inspireras av för lite mystiska och skräckiga äventyr med hedniska övertoner i Albion. Kanske tas de behornade maskerna och bältena med bjällror fram en gång vart femtionde år för att några av byborna ska föra någon som offer till en sidhe byn gjort en pakt med en gång för länge länge sedan …?

24 juli 2013

Lortigt London på SVT Play

I några dagar till så finns det ett program på SVT Play om hur mycket skit det fanns i 1300-talets London och hur man försökte handskas med det. Det är första delen av tre i serien "Skitiga städer genom historien" där man också kommer besöka New York och Paris i förmodern tid.

Trodde först det skulle bli ett sånt där "ojoj, de var så sjuuuukt lortiga förr alltså!"-program, men det nyanserades rätt snart. Inte helt dumt! Folk som inte vill se alltför mycket av hur man gör med en gris på slakteriet kanske bör ta det lite försiktigt en bit in i programmet dock …


18 juni 2013

Svärdologi

Ja, det är ju typiskt! Alltid när man tror sig veta nåt så är det bara bevis på att man inte vet egentligen. Jag råkade kolla på svärden i vapenlistan samt beskrivningarna av dem i Saga och drabbades av den där förrädiska känslan av att jag minsann visste bättre. Lite googling och läsning senare hade jag hamnat på Björns svärdssida och nu får jag göra upp med min hybris.

Jag har varit en av de där som minsann varit snabb på att peka ut att långsvärd och bastardsvärd är samma sak. Men inte då. Snällt och pedagogiskt går Björn igenom de vanligaste svärdstyperna under europeisk medeltid och där får jag minsann veta att långsvärd, slagsvärd och bastardsvärd minsann är tre olika saker. In med ridsvärdet som jag aldrig hört talas om så är ödmjukheten total.

Jag som bara skulle kolla lite om hur det låg till med huggsvärd/falchion som man ser riddare med lite här och där och ändå påstås vara ett lågstatusvapen på många ställen … Nåja, verkar som det gått bra att svinga huggsvärd i Europa utan skam.


Ibland när jag sitter och tittar på sånt här på för nära avstånd slås jag av att det finns någon slags realism i att bara ge alla vapen samma skada som i tidiga versioner av Dungeons & Dragons. Användandet av dem, och de potentiella effekterna, är så pass komplext att man ändå aldrig kommer göra dem rättvisa. Lika bra då att de allihop gör 1t6 i skada. Man dör ju lika mycket oavsett vad man blir mördad med.

Det sagt har jag fortfarande inte ändrat mig när det gäller husregler: för strid och vapen och sånt så är det bara att omvandla skada på 1t6+4 och högre till 2t6 istället som jag skulle göra.

18 april 2013

Kort och gott om klostrets örtagård

En god vän skickade mig en gammal artikel från DN någon gång inatt. Den ser trevlig ut så jag passar på att dela med mig av den här, då hittar jag ju igen den för en ordentlig läsning när jag vaknat till dessutom. Allt innan 9 på morgonen är ju trots allt mitt i natten.

Nå, här är den: Anlägg en örtagård från medeltiden.

11 april 2013

Projekt Niederbek

Jag har funderat mer på vad jag vill göra av Niederbek som pratade lite om i förra inlägget. Det här är punkterna som står i mitt anteckningsblock:
  • KARTA! (ny och snyggare alltså)
  • 1-2 kyrkor + kloster
  • Störrebefolkning - ca 1000?
  • SLP-tabeller (inspirerat av Vornheim så klart, så en spalt vardera för namn/yrke/detalj). Troligen en tabell för vanligt folk, en för kyrkofolk, och en för adligt folk).
  • Tabeller för vad som händer och finns på marknaden?
  • Möjligen kartor över ett 2-4 olika hus/hustyper.
  • Tabell för att slå fram familjesammansättning? (Ingen aning om hur en sån skulle se ut, eller om den vore så värst användbar)
  • Gillen? Kanske 2-3, med stadgarna, mest som exempel för att skapa egna.
Ser inte ut som omöjligt mycket jobb så det kanske kan bli av. Jag läste dessutom artiklarna om de albiska städerna Dunbar och Findon igår och fick lite inspiration där. De finns att ladda ner hos SagaGames och är riktigt trevliga. Favoritsakerna var den snygga borgkartan i Dunbar-artikeln och den lilla biten om kyrkan St. Lydeon i Findon (en oväntat asketisk kyrka mitt i stad som domineras av jakten på pengar – snyggt!). Klart värda en titt!

07 april 2013

Kyrkan i Niederbek

Jag slängde upp en hafsig skiss på ett äventyr på rollspel.nu häromdagen. Det utspelar sig i en stad i Marksland som jag döpte till Niederbek. Grunden för min karta fick bli en över staden Perouges i Frankrike. När jag klottrat klart märkte jag att jag ju missat att få med något som tydligt var en kyrka. Illa illa. Tack och lov fanns det något som skulle kunna tolkas som ett kloster i alla fall.

Kanske ser klostret Nio sår i Niederbek ut så här? Bilden är från Hildesheim i Tyskland.
Det här fick mig ju att börja fundera på hur kyrkor i Marksland skulle kunna se ut egentligen. Jag ganska hemma på medeltida kyrkor i norra Sverige, men hur det ser ut på kontinenten har jag inte så bra grepp om. När vi nu dessutom ska förflytta oss till Arcaria – där rundkyrkan, som är rätt ovanlig i vår värld, är den vanligaste i Albion – så gäller det att fundera lite.

Den runda formen som symbol för livets kretslopp bör ingå på något vis förstås. Tittar man på stadskartorna i Saga så finns den hos alla avbildade kyrkor. Jag har dock svårt att släppa den avlånga formen som vår världs kyrkor ofta har: det skulle betyda att jag skulle vara tvungen att säga adjö till den klassiska klosterbyggnaden till exempel.

Tur då att många många kyrkobyggnader avslutas med en halvrund absid. De här absiderna finns på en del svenska medeltidskyrkor (verkar särskilt ha hört ihop med 1100-talkskyrkor), men finns i princip inte alls på de kyrkor som byggs under 1200-talet (inte inom mitt geografiska område i alla fall). I Arcaria tänker jag att det här är en mycket viktigare del av kyrkan, och att de kyrkor som inte har den runda formen som grundplan i alla fall har den halvrunda absiden.

Lite googling efter romanska kyrkor i Tyskland ledde mig till Sankta Cecilia i Köln (byggd ca 1130-1160), vilket verkar vara en perfekt förebild för en kyrka till Niederbek. Den nog haft tre halvrunda absider ursprungligen, och jag tänker att det stått helgonaltaren i de båda mindre absiderna. Så ska jag i alla fall låta det vara när jag stoppat in en kyrka i dess avbild i min påhittade stad.

St. Cecilia i Köln. Den fyrkantiga utbyggnaden närmast kameran byggdes 1479.


06 april 2013

Försvunnen men inte glömd

För drygt tre år sen startade jag en tråd på rollspel.nu där jag presenterade några nya besvärjelser till Saga. Rickard Elimää (författaren till Matiné och det kommande This is Pulp) hoppade in och bidrog med några formler också.

Ramverket för projektet är att en magiker från Seyadh tagit sig an att sammanställa en omtalad med förlorad grimoire – därav projektnamnet Lysander Chrysanthos försvunna formelsamling. Igår plockade jag fram materialet för första gången på länge och putsade lite på språket.

Det som finns i dagsläget är ett förord till samlingen samt 24 formler med varsin tillhörande regelsnutt och kommentar från sammanställaren. Här är ett exempel på en formel:
Hur man skapar ett gott ljus för arbete.
Att arbeta i fladdrande och ostadigt ljus är inte gott för ögat, tålamodet eller arbetets resultat. Använd därför denna formel, då kan ditt arbete bli fullkomligt. När du använder den kan veken på ditt vaxljus eller din oljelampa varken släckas av vind eller för hand, den återtänds omedelbart. Endast genom att sänka den under vatten eller utsätta den för en magisk vind kan den släckas. Du kan även göra det med vilja närhelst du så önskar.
Magica Communis
Räckvidd: 10 m. Tid: 1 timme.
Svårighetsgrad: 1

Formeln verkar på ett ljus, en oljelampa eller en annan eldkälla som inte större än en fackla.

Ännu en formel med den typ av elegans som få andra än Chrysanthos besitter. Formeln i sig är enkel och dess effekt tämligen anspråkslös. Det är också dess styrka: där formeln Lux skulle skapa oönskad uppmärksamhet kan man obemärkt använda denna formel istället. Jag gör ofta bruk av den själv, särskild då jag är på resa och önskar arbeta sent om kvällen eller in på natten.
Det saknas några bitar innan det hela är färdigt (jag tänker mig en utförlig spelledarperson med några äventyrsfrön, en text om hur utförandet av ritualer kan vara hela äventyr i sig, och kanske lite annat smått och gott), men det kanske börjar vara dags att fundera på vad det ska bli i slutändan. Det blir lite för stort för ett hemmaproducerat häfte, och lite för litet för något regelrätt tryck så det krävs lite eftertanke.

02 april 2013

Hemma från GothCon

Jag kan meddela att det var ett gott con och att jag fick med mig ett fräscht exemplar av grundboken till Saga hem. Mitt första börjar se lite trött ut efter alla mil det rest i ryggsäckar och axelväskor. Det här exemplaret ska bara bo i bokhyllan har jag tänkt.

Det blev ingen rusning efter Nor Bannog-häften på GothCon så det finns exemplar att lägga beslag på för er som inte var där eller bara missade tillfället. Jag har lagt information om innehåll och hur du kan beställa exemplar på en egen sida.

27 mars 2013

Nor Bannog på GothCon

Nor Bannog gör premiär i nerkopplad form på GothCon. Jag har förpackat några av mina favorittexter från bloggen i två mysiga A5-häften som du gärna får lägga beslag på för en blygsam peng. Du hittar dem hos Rävsvans Förlag som sitter i södra byggnaden som vanligt. Jag tror förresten Rävsvans-Krille har några exemplar av Saga kvar – köp ett om du inte redan har spelet, lätt värt det bara för att boken är fin!


Själv kommer jag nog mest hålla till i Indierummet (sal NE07) där jag spelleder små coola spel, som Meguey Bakers Psi*Run, men lär titta förbi hos Rävsvans lite då och då. Haffa mig gärna om du vill prata lite Saga!

23 mars 2013

The Dark Age Renaissance of Northern Europe

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men via Beatles som spelar dödsmetall och Chuck Norris som läser upp fakta om sig själv kan man snubbla på nåt riktigt smaskigt: en dokumentär från BBC som handlar om konst och kultur i norra Europa under den karolingiska perioden. Kan lova att det blir mycket ögongodis.


21 mars 2013

Prins Valiant

I lördags såg jag Prins Valiant, spelfilmen från 1954 med bland andra Robert Wagner, Janet Leigh och James Mason. Jag antar att jag borde skriva nåt om det men ärligt talat är jag fortfarande lite matt och förundrad.

Några tankar som for igenom mitt huvud:
  • Vilken jäkla peruk!
  • Jäklar vilket överaktivt soundtrack!
  • Helveeeeete så många hornprydda hjälmar!
  • Det där är ju inget svärd, det är en bit tågräls!
Det här kanske låter negativt, men jag är inte säker på att det är det. Det var en omtumlande erfarenhet att se den här filmen, och jag tror det kommer ta ytterligare ett par veckor av återhämtning för att kunna säga nåt sammanhängande om den. Gillar man mustascher, vikingahjälmar med horn och 50-talsfärg så ska man absolut se den, men man får vara beredd på att livet kan komma att delas upp i före Prins Valiant och efter Prins Valiant.

Kika på trailern och fundera på om du är villig att ta risken:


14 mars 2013

I miraklers tid

I morse när jag vaknade så hade jag kommit på något riktigt bra att skriva om, men jag hade inte min lilla anteckningsbok till hands. Det var med andra ord bortglömt när jag kom hem. I alla fall till jag tog Maja Hagermans bok I miraklers tid i min hand. Då kom bilderna tillbaka av hur gårdsfolket bar tillbaka de gamla gudarnas del av festmåltiden – ben och kranier från gris och häst – till källan vid våtmarken.

Den lilla scenen kommer direkt ifrån kapitlet ”Närheten till hedendomen” som berör vad som försegick, religiöst sett, i Sverige närmast innan kristendomen dyker upp och när den börjar sprida sig. Hela boken är enligt författaren tänkt att vara en lite ovanlig guidebok som bjuder in till de svenska medeltida kyrkorna och avslöjar lite av vad de har att berätta. Bilderna i boken (många och vackra) är tagna av Claes Gabrielson och presenterar både detaljer och vyer som kan kittla fantasin.

Jag har bara börjat skrapa på ytan av vad I miraklers tid har att erbjuda, men den har redan gett mycket tillbaka. För att bara nämna två saker så har jag fått ny inblick i vad torn kunde betyda för kyrkor under 1100- och 1200-tal, och så fick jag lite ny insikt i hur man kanske tänkte kring reliker när det begav sig (vilket hjälpte en hel del när jag byggde relikmakaren).

Det ska bli spännande att läsa vidare och se vad mer som dyker upp i boken, och senare att ta sig an fler av Hagermans böcker. Förstår inte riktigt att jag kunnat vara intresserad för historia så länge och inte ha blivit riktigt medveten om henne förrän nu – det verkar finnas en hel del mycket intressant material att ta sig an!
 
I miraklers tid  bjuder mig på inspiration till att spela på albisk landsbygd där gamla seder fortfarande lever kvar, eller i vikingaländerna. Kanske är det några munkar eller nunnor på väg dit just nu, med löfte om att få uppföra en kyrka bara de lägger in ett gott ord för hövdingen hos handlarna där hemma?

13 mars 2013

Codex Gigas

I jakten på bilder av medeltida kalendrar så snubblade jag in på Kungliga bibliotekets sida om Codex Gigas. Verkar finnas massor av roligt där. KB får själva presentera skriften:
Codex Gigas, eller Djävulsbibeln i Kungliga biblioteket i Stockholm är berömd av två anledningar: Den lär vara den största bevarade europeiska handskriften (Codex Gigas betyder »jättebok«) och den innehåller ett stort helsidesporträtt av Djävulen.
Den här webbplatsen innehåller en digitaliserad version av alla sidor i handskriften tillsammans med kommentarer om dess historia, dess texter, initialer och utsmyckning.
Det berömda porträttet av hin onde.
Sista biten i Codex Gigas är tydligen ett kalendarium och KB är bjuder på lite insikt i hur det är utformat och uppbyggt. Missa inte heller avsnitten rörande besvärjelser. Rena guldgruvan!

Jag har också hamnat på en sida som kan presentera den julianska kalendern för 1148 också (eller ja, vilket år som helst mellan 1 och 9999 menar den) vilket också kan visa sig användbart, för risken är rätt hög att jag bara döper om den till den pannonska kalendern.

11 mars 2013

Kalenderklur

Januar: By thys fyre I warme my handys
Februar: And with my spade I delfe my landys
Marche: Here I sette my thynge to sprynge
Aprile: And here I here the fowlis synge
Maii: I am as lught as burdie in bowe
Junii: And I wede my corn well mow
Julii: With my sythe my mede I mowe
Auguste: And here I shere my corne full lowe
September: And with my flaylle I erne my brede
October: And here I sawe my whete so rede
November: At Martynesmasse I kylle my syne
December: And at Chritemasse I drynke redde wyne
Dikten här ovan är skriven på 1300- eller 1400-talet av någon anonym typ i England. Den ger en kortbild av bondens år, och jag snubblade på den i samband med en fin liten artikel om just året såg ut för en jordbrukare under medeltiden. Ett trevligt fynd, även om det inte alls var vad jag var ute efter. Jag snubblade över jordbruksartikeln när jag googlade för att se hur det såg ut med kalendern i Hârn.

Jag slumrade nämligen till en stund ikväll efter maten och vaknade med denna fruktansvärda insikt: för att verkligen kunna kulturspela i Arcaria behövs namn på veckodagarna, och om man har namngett veckodagarna är det bara att namnge månaderna också.

Jag har aldrig pluggat in något dylikt till andra spel (kan inte ett dugg av kalendern från Warhammer Fantasy Roleplay till exempel, fast det är en av mina favoritsettings), och ofta tyckt att sånt är fullkomligt onödig information. När jag spelat Dungeons & Dragons har jag nog aldrig sagt nåt annat än ”om tre dar” och aldrig behövt nåt annat heller. Min misstanke är dock att det är väldigt givande att ha lite grepp om kalendern ifall man vill köra en kampanj som utspelar sig över längre tid, eller är baserad i något sammanhang där årets olika delar är extra intressanta: bonde- och klosterliv tänker jag på spontant.

Givet att Saga är medvetet skrivet för att ta vara på sånt som folk redan vet och är bekanta med så lär det väl bli sju veckodagar och tolv månader. Får fundera på vad de kan tänkas heta. Tror ni man kan få folk att säga ”måndag” med långt å utan att förstöra för sig själv?

10 mars 2013

Fyrkantiga trummor

Det var en gång en skäggig farbror som hade en blogg tillägnad ett fantasyspel i legendarisk medeltid. En dag snubblade han runt på YouTube och hittade några klipp med folk som spelade adufe. Här är ett av dem:


Adufe är namnet på en fyrkantig trumma som finns i portugisisk tradition och har rötter i den muslimska världen. Wikipedias artikel om instrumentet berättar att det lär ha använts i kristna processioner och att det traditionellt är ett instrument som spelas av kvinnor (åtminstone i religiösa sammanhang). Trummans båda sidor är täckta med ett skinn och ramen är en enkel konstruktion av trä. Det ska gärna finnas något skrammel innuti (vanligen ett par bjällror som knyts fast). Det hela syns rätt väl på den här videon där en äldre herre bygger ihop en adufe:


Varför är det här så intressant för mig då? Jo! För att mitt öga fastnade på en särskild bild i Maciejowskibibeln (som vi ju redan bekantat oss med här på Nor Bannog). Den föreställer Jefta som återvänder hem efter ett slag och möts av sin dotter. Vad har hon i händerna om inte en fyrkantig trumma?


09 mars 2013

Påfågelodlare är också purjo!

Jag måste få bjuda på en till länk till Tricky Dicks blogg. Om man inte vill vara varken gris- eller getodlare så verkar det gå alldeles utmärkt att vara påfågelodlare och ha en marknad för sina varor så långt bort som i Skjagland och Hamar. Coolt!

Är grisodlare purjo?

Bland mina vänner (och kanske bland dina också?) har begreppet ”period” (flitigt använt inom SCA och andra föreningar för återskapande misstänker jag) knådats ner till ”purjo”. Det är ett underbart uttryck. ”Vikingabrallor tillsammans med en doublet med knäppning? Inte särskilt purjo”, skulle vi säga.

En grej som jag avfärdat som en myt konstruerad bland rollspelare är den om grisodlaren. En god vän till mig påtalar gärna att grisar ju helst äter typ samma saker som vi människor. Genom att vi konkurrerar om samma mat till viss del så blir de alltså lyxdjur. Ett sunt resonemang, inte sant?

Under min något planlösa kvällssurfning snubblade jag in på ”Tricky Dick” Harrisons blogg på Svenska Dagbladets sida och vad ser jag där? Stöd för att grisar minsann var bland de mest mångtaliga djuren under tidig medeltid, åtminstone i franska Brebières! 40 % av djurbenen man hittade i utgrävningen visade sig tillhöra svin.

Nåja, jag får väl medge att grisodlare är väldigt purjo då, men i min mening är det ändå ett dåligt val om man poängen är att visa på vilken nolla ens rollperson är. Har man grisar är det nog inte så synd om en. Jag tror getodlare hade det mycket värre!

02 mars 2013

Medeltida borgar: maktens hus i Norden

Om du känner att du inte kan leva utan en bok som har en fin helsidesbild på ett medeltida dass så ska du genast skynda dig ut och se om Medeltida borgar ligger och skräpar på nåt bokreabord nära dig.

Jag lånade den från biblioteket när den var ny, men den blev liggande. Den verkade glättig. Titeln satt med Carol Twomblys typsnitt Charlemange med gradient och några filter? En omslagsbild som man fixat med kontrasten på så att den ska se ärkedramatisk och häftig ut? Billigt!


Förra veckan råkade jag plocka upp den från det förberedda bokreabordet och började bläddra. Då insåg jag att den skulle bo i min bokhylla. Utsidan hade inte så mycket med innehållet att göra. Innuti fanns några fina foton på diverse borgar, kastaler, och ruiner som finns spridda över Norden, några kapitel som ger en bred bild av borgens olika roller, och det hela kröns med både en diger referenslista och en förteckning över bildkällor. Så ska det se ut! Jag vill ha min populärhistoria serverad lättläst men lite träig, och det ser ut som att Martin Hansson kan leverera.

01 mars 2013

Den vita drottningen

Vad gör man om man är änka under Rosornas krig? Blir ömsesidigt tokkär i tronpretendenten som ens make slogs mot i inbördeskriget förstås. Det är upptakten till Philippa Gregorys Den vita drottningen som kretsar kring Elizabeth Woodwille (stavat Elisabet i åtminstone den svenska utgåvan – det är många olika Elisabetor att hålla reda på nämnligen. Ett par olika Richard/Rikard också vill jag minnas).


Elizabeths släkt har band till Burgund och menar sig vara ättlingar med vattengudinnan Melusina. Legenden om Melusina berättas i brottstycken då och då under bokens gång, invävda bland de politiska intriger och de långa perioder av väntan som utgör det mesta av handlingen. Ja, det är en hemsk massa väntan faktiskt. Kommer inte min make tillbaka snart? Kommer han ha segrat? Kommer skeppen som ska bära fiendehären över kanalen att avsegla från Frankrike snart?

Jag kan ärligt talat inte säga att jag tycker det händer så mycket i större delen av boken, men ändå kom jag till slutet av dem på inte allt för lång tid. Det måste finnas nånting däri som jag tycker är bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det bara att Gregory är en duktig berättare?

För den som söker rollspelsinspiration så är Den vita drottningen en bok som kan ge lite känsla för det politiska spelet som man sällan ser i film eller litteratur annars: den politiska strategin istället för den militära, funderingar över vem man ska gifta bort med vem för att vinna på det långsiktigt, och hur man ska kunna tänkas samarbeta med folk man behöver men avskyr eller misstror.

Avsnitten om Melusina och anspelningarna till att det kanske faktiskt finns krafter som följer med vattengudinnans blod ger en sagoaktig ton till politiken och det känns bitvis riktigt drömskt. Kanske är det den biten jag direkt skulle sno ur boken. Elizabeths mor Jacquetta, en högkalibrig adelsdam som gift ner sig och har diverse små trick med övernaturliga tecken för sig, är för mig den mest intressanta personen och den jag tar med mig i bakhuvudet till den dagen jag behöver en mystisk spelledarperson som besitter både list, mod och en känsla för det övernaturliga.

27 januari 2013

Ett år med Nor Bannog

Tänk att det har gått ett år sedan jag sparkade igång den här bloggen. Att jag som är en hopplös periodare och brukar byta spel att vurma för var eller varannan månad inte tappat sugen och lagt ner. Kanske hör ihop med att jag varit barnsligt förtjust i medeltid redan från barnsben?

En del av statistiken som Blogger erbjuder verkar ytterst opålitlig, men en liten summering av hur året sett ut tänkte jag ändå kosta på mig.

Inlägget från i fredags (”Sexualmoral i Arcaria”) var mitt hundrade vilket ger att jag har skrivit drygt 1,9 inlägg i veckan i snitt. I praktiken var det en väldigt produktiv inledning i februari i fjol, och en aktiv vinter nu när jag jagat ett fin siffra att landa på inför ettårsdagen.

Enligt Blogger är januari 2013 månaden med flest läsare (nästan 1300 sidvyer), men jag är rätt säker på att jag fått en hel del trafik från nätspindlar och dylikt i samband med att jag varit mycket mer generös med att länka till bloggen när jag skrivit något nytt nu på sista tiden.

25 januari 2013

Sexualmoral i Arcaria

Spiriti Illuminati, den stora kyrkan i Arcaria, skulle kort kunna beskrivas bestå av katolsk hierarki och katarisk teologi. Biskoparna, munkarna och nunnorna och kyrkorna kommer från katolicismen, medan tron att den fysiska världen är skapad av Shaitan (Satan) och är ett fängelse för människornas själar är från katarernas tro. Givet den premissen skulle jag säga att Arcaria är ett rätt bra ställe att vara homosexuell på.

Sodomi och dylikt får sig ett par kängor i Bibeln, och har fått mycket värre kängor av kristna under historien. Ideologiskt hör det bland annat ihop med att det är en del i det kristna uppdraget att befolka jorden med Hans lärjungar. Underlaget till det här tänket att det minsann är kvinna och man som ska vara tillsammans finns väl främst i Gamla Testamentet. I katarernas ögon var det inte Gud som stod för det mesta som är omskrivet där, utan något lägre skaparväsen (demiurgen med gnostisk terminologi, Satan när man tar det som ligger närmast till hands i den kristna kosmologin). Med andra ord väger inte GT så tungt i katarernas lära (även om man tog väldigt hårt på budorden).

Vad betyder det då? Jo! I förlagan till Spiriti Illuminati så finns ingen ideologisk grund för att propagera för att folk ska göra barn. Tvärtom finns det fog för att uppmana folk att inte göra barn, då det bara binder ännu en själ i bojor av kött. För katarerna är alltså idealet att leva i celibat, och det näst bästa är att se till att inte få barn om man nu prompt ska ha sex. Till skillnad från inom katolicismen där det ses som som moraliskt förkastligt att spilla sin säd (vilket var Onans synd – ni vet, han som gett namn åt onani? – han avbröt samlaget), så verkar inte katarerna haft något ont att säga om preventivmedel.

24 januari 2013

Alice från Talmont

När man väl anlänt till byn tar det inte lång tid innan man hört hennes namn eller lagt märke till hennes hus. Man talar mycket gott om Alice från Talmont i fiskebyn Galleva på Albions östkust. Hon lär ha kommit till Tumbria tillsammans med sin make och många andra bönder från Talmont i samband med en utökning och förädling av vinodlandet för snart 15 år sedan, och är idag en förmögen kvinna tack vare vinhandeln.

Få vet är att hennes bakgrund är en omsorgsfullt odlad lögn. Någon make hade hon inte med sig, och någon bondfamilj har hon egentligen aldrig tillhört. Nej, hon är i själva verket en riddare av St. Hocratius brödraskap. Hon placerades i den oansenliga byn för att bevaka läget i östra Albion där det hedniska arvet fortfarande är starkt trots att det är flera hundra år sedan vikingarna bosatte sig i de här områdena. Hennes uppgift är inte att blanda sig i religionsutövningen, utan att hålla ögonen öppna efter tecken på svartkonst i trakterna.

Alice har ett hus i byn som är lätt att känna igen. Dels är det byns största och dels har faktiskt glas i sina fönster. Samma sort som man ser hos de bemedlade borgarna i städerna: ett tjock, grönaktigt glas man inte ser igenom men som släpper in ljus och håller kylan ute. De bybor som behöver hjälp eller råd tvekar sällan att söka sig till henne, och hon tar för det mesta emot med ett något reserverat leende och ett erbjudande om något att dricka. Alice håller alltid lugnet och för sig med värdighet. Hennes ögon och öron missar väldigt lite, och hon är duktig på att bedöma människors karaktär.

Hon är alltid villig att ge hjälp till de som behöver det, kanske innan de ens märkt vilken sorts hjälp de skulle behöva. Rollpersoner som blir bekanta med Alice kan mycket väl finna att hon förutsett något de inte har, och vidtagit de mått och steg hon tror är nödvändiga utan att säga något om saken.

Vid sin sida har hon ofta den unge George, en både vacker och beläst ung man. Han har studerat läkekonst i Talmont och bor nu hos Alice. Exakt varför har ingen kommit sig för att snoka i: de flesta har vid det här laget någon i familjen som fått hjälp av George i något medicinskt spörsmål så de flesta är glada att han finns här. Kanske är han en novis i brödraskapet som hon fått uppdrag att träna, kanske är han hennes älskare? Kanske stämmer båda två?


Alice från Talmont
Kvinna, 41 år.
Fördelar: Gott rykte, Människokännare
Nackdelar: –
Färdigheter: Bluff 2, Etikett 2, Köpslå 2, Närstrid 3, Skugga 3, Smyga 3, Tala språk (Albiska) 3, Tala språk (Lingua Pannona) 2, Talare 3, Upptäcka 4

Styrka: 6  Styrkebonus: +0  Motorik: 6
Intelligens: 5  Utbildning: 2  Kunskap: 7
Sinnen: 4  Psyke: 4  Närvaro: 8
Gåvan: 3  Ars Arcana: 0  Magi: 3

Total Kroppspoäng: 8

Kroppspoäng träffområden:
Vänster ben: 5
Höger ben: 5
Kropp: 6
Vänster arm: 4
Höger arm: 4
Huvud: 3

---

Alice från Talmont är den första av spelledarpersonerna att hamna på bloggen som jag faktiskt har använt, och inte bara skrivit ihop. Jag fattade verkligen tycke för henne, inte minst i kombination med George (som förstås ska uttalas på franskt vis, ”shårrsh” eller nåt sånt) och kommer säkert återanvända henne vid något tillfälle. Det finns en rätt ordentlig spelrapport från äventyret där hon figurerade att läsa på rollspel.nu.

Hon är tänkt att vara en välvillig resurs för spelarna, men en av det mer subtila slaget. En ödmjuk deus ex machina med lite stil och klass, en beskyddare som kan ordna ett gömställe och diskret läkarvård, eller bara en intressant person att träffa i hennes ståtliga hus. Så länge huset och George följer med så är det lätt att flytta henne nästan var som helst också om hon skulle behövas någon annan stans än i en liten fiskeby.



23 januari 2013

Clarissa and the King’s Cookbook

Clarissa Dickson Wright, en av de två feta damerna som gjorde ett av världens bästa matprogram tillsammans, har gjort ett program som passar ganska fint in här på bloggen: Clarissa and the King's Cookbook är från 2008 och går helt enkelt ut på att Clarissa redogör lite för omständigheterna kring kokboken The Forme of Cury som skrevs under Rikard II av England, i slutet av 1300-talet och lagar några av rätterna ur den.

Jag såg det igår för andra gången och tycker det är värt att tipsa om. Förutom det intressant kring själva maten så uppskattar jag att man får se en del av hur köket i Windsor Castle (visst var det det? Nån får rätta mig om jag minns fel!) ser ut.


22 januari 2013

Fyra saker vi kan lära oss av Maciejowskibibeln

Wikipedia berättar för oss att: ”Maciejowskibibeln är en rikt illustrerad polsk handskrift av Bibeln, framställd under 1200-talets mitt. Även om målningarna föreställer bibliska händelser är människorna på bilderna i för mitten av 1200-talet tidstypiska dräkter. Innehåller många intressanta rustningar och vapen.”

Som vanligt har den engelska artikeln mer att säga, till exempel att den nog är illuminerad någonstans i norra Frankrike. Det är just några av de illuminationerna jag tänkte ägna det här inlägget åt. Vi ska titta på några bra saker man kan lära sig av Maciejowskibibeln.



1. Högmedeltidens herrunderkläder, brokor, är ett väldigt sexigt plagg som ser ut lite som en blandning mellan pösiga shorts och blöjor. På huvudet bär den här arbetaren en coif, ett plagg som inte har något särskilt namn belagt på svenska men heter kveif på norska. Den finns inte nämnvärt representerad i svenskt bildmaterial så kanske användes den inte här uppe. Efter att ha haft en huvudbonad av det här slaget på mig varje sommar de senaste sex åren kan jag försäkra er om att den faktiskt räcker ganska långt när det gäller att skydda knoppen från solens hetta.



2. Jäkligt små hundar höll man sig med redan på den tiden. Enligt Människan och djuren i den medeltida staden, en liten publikation som Stockholms medeltidsmuseum gjorde för en utställning med samma namn, kan man i medeltida källor läsa sig till att knähunden varit de högst skattade. Långhåriga knähundar klipptes ibland för att se ut lite som miniatyrlejon. De var inte bara dekoration utan användes som kroppsvärmare också. De hade rykte om sig att kunna vara riktigt ettriga även under medeltiden. För att räknas som knähund skulle hunden vara så liten att en manshand kunde omsluta halsen.




3. Rätt sätt att ta av sig en ringbrynja är att böja sig fram och ruska överkroppen tills brynjan faller av. Man vill gärna ha en coif eller liknande på sig medan man gör det så man slipper ha flera kilo metall hängande i håret.



4. Den här kanske ni kunde räkna ut själva, men ändå: Det suger att få en yxa i huvudet. Jag vill dock påpeka att ett stort mått av konstnärlig frihet har tagits när det gäller avbildningen av själva skadan.

Det finns förstås mycket mycket mer att upptäcka bland Maciejowskibibelns många bilder. De finns att beskåda här och var på internet, bland annat på den riktigt 90-talskitschiga sidan Medieval Tymes.

20 januari 2013

Drömmar om ett dockskåp

Av okänd anledning kom jag att tänka på Ars Magica idag. Ni vet, det klassiska rollspelet där man spelar mäktiga magiker som bor i ett magikerkonvent tillsammans? Ska jag vara ärlig så är magikerna en del av spelet som inte lockar mig så värst. Nä, när jag tänker på Ars Magica så tänker jag på spelformen.

Den kallas ”troupe play” (truppspel brukar jag och mina vänner ha sagt när vi pratat om det) och fungerar något förenklat som så att varje spelare skapar en rollperson som är magiker, en som är någon annan viktig figur i konventet, och ett antal mindre roller som kanske är vakter eller andra mer ordinära personer som bor eller arbetar i konventet. När spelet sedan kommer igång så är grundtanken att man delar på spelledarerollen, och alltså turas om att ta den sysslan. Flera alternativ på hur man kan göra det presenteras, där en av de vanligaste använda kanske är att ha en primär spelledare som har ett övergripande ansvar för kampanjen, och ett antal andra spelledare som spelleder sina egna sidohistorier eller har ansvar för ett visst område i spelet (t.ex. ett land, ett visst kloster, eller någon maktgrupp). Eftersom fokus är tänkt att ligga på konventet snarare än rollpersonerna (det är klart man engagerar sig i deras historier, men de kan komma och gå – det är konventets historia man bygger i slutändan) så blir det inte helt olikt att tillsammans skapa ett detaljerat dockskåp.

Omslaget från första utgåvan av Ars Magica, utgiven 1987.

För mig som mest spelat enkvällsäventyr och saker på tre till fem spelmöten så känns det lite skrämmande att tänka på vilka mängder material en sån här kampanj skulle generera: minst 10-15 rollpersoner för en grupp på fem (varav minst 10 lär ha egna intriger), relationer till diverse organisationer, kartor över egendomar och ägor, etc.

Om skogens mystik och äventyret Vildhjarta var det jag skulle stjäla från Drakar och Demoner 6 och lägga in när jag spelar Saga så är det definitivt truppspelet jag skulle stjäla från Ars Magica. Jag skulle gladeligen hoppa över upplägget med magikonvent (även om det passar ypperligt i Arcaria) och spela med fokus på ett gille eller en borg istället. I det senare fallet skulle jag nog ersätta magikerna med adelsfamiljen som styr borgen, bygga på med deras rådgivare, riddare, och andra betrodda, och runda av med det vanliga folket som får livet att verkligen gå runt. Hela spannet från politik och maktkamp, ner till orättvisorna bland tjänarna och kärleksintriger i köket.

Det är tanken på sånt som gör Ars Magica till ett av de bästa spel jag aldrig spelat.

---

Här hittar ni förresten Spotify-listan som rullat här senaste veckan när jag suttit och funderat och skrivit till bloggen. Det mesta är sånt jag tipsat om här på bloggen tidigare på olika sätt (t.ex. Brian Boru’s March av Clannad (vilken har blivit min främsta Saga-låt) som jag nämnde i samband med Den vita döden).

19 januari 2013

Lilou från Toury

Det runda ansiktet under hatten spricker upp i ett leende när hon ser dig. ”Min vän!” ropar hon med tung accent, trots att ni aldrig träffats förut. ”Jag ser att du har det svårt i ditt liv. Vilken tur att du hittade mig, jag har precis det du behöver.”

Hennes kläder är en pilgrims, prydda med märken från flera kända vallfärdsorter. Hennes händer är en arbetares, vana att slita och stå i. Hennes ögon är livliga och uppmärksamma, leendet självsäkert och avslappnat.

Lilou kommer från staden Toury i Arlac. Där arbetade hon bland annat som baderska, tvätterska och fiskhandlare innan hon fick nog och bara gav sig av för att få se nåt annat. Det kanske låter som tomt prat när hon berättar om fjärran länder medan hon försöker sälja sina mirakelkurer och falska reliker till folk, men hon har faktiskt besökt alla de dessa ställen. Eller i alla fall hälften, och pratat med folk som sett de andra.

I sin ränsel har hon i regel ett litet förråd av saker att sälja som på olika sätt kan förbättra köparens liv. Just nu har hon följande att erbjuda:
  • En del av sankta Bronwyns underkäke, insvept i pärlgrått siden, 8 mark: ”Lägg den i sängen när det är dags, det kommer underlätta födseln. Låt den ligga kvar sen om du inte vill ha fler barn. Så länge den ligger kvar kommer inget nytt liv börja gro.”
  • En bägare som sankta Juliana själv druckit ur, 4 mark: ”Drick en mun var ur bägaren, häll det sista av vinet utanför porten och göm bägaren under tröskeln. Då kan ni vara säker på att finna kärlek och lycka i ert äktenskap.”
  • 1t3 små läderpåsar som innehåller hår från sankt Osrics huvud, 2 mark styck: ”Häng den om halsen och bär den mot huden innanför din skjorta så vet du att du går säker genom alla stormar och olyckor till havs.”
  • 1t6+2 små linnepåsar med jord från sankt Domecrotios grav, 1 mark styck: ”Om det är för något på utsidan så blandar du den med en salva och smörjer på, om det är för något på insidan så tar du en liten nypa – liten säger jag! – och blandar i maten. Blir du inte bättre genast så sov med påsen under kudden i några dagar, då tar det garanterat effekt.”

18 januari 2013

Ett ständigt byggande

Efter att jag gjorde de små tabellerna för att se vilken typ av (riddarromantisk) borg man stötte på och att ha presenterat Hosidius som arbetar som stenhuggare kom jag att tänka på en av de största skillnaderna mellan kulturspel och de andra två smakerna: om det är riddarromantik eller mysfantasy så tänker man sig i regel att den där borgen man stöter på är färdig. Ska man kulturspela och gotta sig i paralleller med vår världs historia så är det nästan mer sannolikt att borgen är under uppförande, eller håller på att byggas om eller repareras.

Det är livliga arbetsplatser där det myllrar av kunniga hantverkare i färd med att utöva sitt yrke: stenhuggare, snickare, repslagare, korgmakare (ja nåt ska man ju bära all sten i!), smeder, osv. Ett nutida projekt i Frankrike är perfekt inspiration:


1100-talet är det århundrade då borgarna blir de klassiska stenbyggnader vi tänker på när vi pratar medeltida befästningar. Tidigare byggde man främst med jord och trä – även om sten användes för att bygga kärntorn här och var på kontinenten där goda förutsättningar fanns. Den klassiska ”motte and bailey”-modellen importeras till England tillsammans med de normandiska erövrarna under andra halvan av tusentalet. Den består grovt taget av en konstgjord kulle (motte) på vilken man ställer ett torn, och ett område inhägnat med pallisad (bailey). Ganska snart börjar man ersätta trätornen med konstruktioner i sten, och när de första korsfararna återvänder från sina upptåg i kring Jerusalem så har de med sig en hel del nya erfarenheter och idéer om hur saker och ting ska byggas för att vara lätta att försvara.

17 januari 2013

Arcarias helgon

Nu har jag lagt till en flik där jag samlat de helgon som finns omnämnda i Saga och som jag skrivit om här på bloggen. Allt eftersom det dyker upp fler så kommer den förstås uppdateras.

Hosidius gesällen

Hosidius är bördig från en av dvärgstäderna i Rhendorerna. Han gick i självvald exil och tog sig ett människonamn under tiden då han vistades i södra delarna av Pannonska imperiet, nära gränsen till Castoria. Han talar ogärna om varför han lämnade sitt första hem (som han uttrycker det) för sitt andra. Han talar nästan lika ogärna om varför han lämnade sitt andra hem för sitt tredje, fristaden Findon i Albion, men de vanligaste ryktena rör spelskulder, olycklig kärlek, eller någon rival inom yrket.

I Findon arbetar Hosidius som stenhuggargesäll i mäster Eanraigs verkstad, och påpekar genast att hans namn är Hosidius gesällen om någon skulle kalla honom mäster dvärg. Arbetet som stenhuggare är nytt för honom, men han lär sig fort. I södern arbetade han som smed, men han tycks ha tappat intresse för den konsten.

Hosidius egentliga passion är i nuläget hur man kan använda mineraler och dylikt i framställandet av färg. På sin resa till Albion hade han Ambrius av Cenni som reskamrat, en målare från Pannona som nyligen fått tjänst som hovmålare hos drottning Beatrice av Talmont. På vägen samtalade de båda en stor del om färgernas mystik, och väl framme i Coronne kunde Ambrius framställa en så underskön blåfärg att ingen förut hade skådat något liknande. Det sägs att det var för den färgens skull som han fick tjänsten.

Trots att Hosidius inte är det minsta intresserad av målning har han byggt sig en liten verkstad i sitt hem och experimenterar oavbrutet med att framställa färger på nya sätt. Han är flitig kund hos stadens apotekare och drogister, så de flesta känner honom vid namn. En av dessa är Cynwise, tredje generationens apotekare, som kommit att bli en viktig medarbetare. Hennes kunskaper i alkemi har fört experimenten långt bortom att bara riva färgerna med olika mängder vatten och vinäger. De båda brevväxlar flitigt med Ambrius om sina upptäckter, och skickar prover när de framstället färger de är särskilt nöjda med.

Hosidius hyr ett hus nära norra porten, inte långt från gillesborgen Caer Cassa. Här i området ligger även värdshuset Norrporten som Hosidius gärna besöker för att äta gott och samtala med ”krögarn”*. Vid dessa besök kan man ana ett nostalgiskt skimmer i Hosidius ögon – den kryddiga maten påminner honom om tiden i söder, uppenbarligen en ganska lycklig tid.

Det dvärgiska skägget håller han förhållandevis kort och mycket välansat. Om man ser honom ute om dagarna har han alltid huvan uppfälld om det är soligt – tydligen besväras han av ljuset. Hosidius är i många lägen tystlåten, men får man honom att tala märker man snart att han är tämligen bildad. Tydligen har han både konverterat till Det sanna ordets kyrka och studerat vid någon katedralskola där nere i Pannonska imperiet. Han talar till och med albiska med pannonsk brytning.

Några tänkbara scenarion med Hosidius gesällen:
  • Hosidius, som ogärna är ute och springer i solljuset, blir sedd en natt då ett brott begås (mord eller stöld), och blir utpekad som misstänkt. Cynwise söker efter de som kan vittna till hans fördel och är beredd att betala för hjälpen …
  • Hosidius och Cynwise har blivit vän med en förrymd träl som vistats flera månader i Findon. En dag hör de folk på gatan som frågar efter trälen och beslutar sig för att hjälpa henne hålla sig gömd, men förföljarna är dem på spåren. Kan de ta hjälp av rollpersonerna för att hantera konfrontationen, eller är det rollpersonerna som jagar trälen?
  • Någon tycks ha ett horn i sidan till Hosidius och han finner flera gånger sitt hem utsatt för fräckare vandalism. Rädd för att det kommer kulminera i att hans verkstad förstörs (eller rent utav mordbrand) ser han sig om efter redigt folk som kan hålla vakt några nätter och se vem det är som står bakom dåden.

Hosidius gesällen
Dvärg, 127 år.
Fördelar: Språksinne
Nackdelar: –
Färdigheter: Gruvdrift 5, Hantverk (stenhuggare) 4, Hantverk (smed) 5, Läsa/skriva (Lingua Pannona) 3, Matematik 2, Religion 2, Tala språk (Albiska) 2, Tala språk (Lingua Pannona) 3, Växtkunskap 1

Styrka: 6  Styrkebonus: +0  Motorik: 6
Intelligens: 5  Utbildning: 4  Kunskap: 9
Sinnen: 5  Psyke: 2  Närvaro:7
Gåvan: 2  Ars Arcana: 0  Magi: 2

Total Kroppspoäng: 9

Kroppspoäng träffområden:
Vänster ben: 6
Höger ben: 6
Kropp: 6
Vänster arm: 5
Höger arm: 5
Huvud: 3

---

* ”Krögaren” figurerar i artikeln om Findon som finns att hämta på SagaGames nedladdningssida.

16 januari 2013

Relikmakaren

Relikvarium från 1200-talet
Helgonen är folkets länkar till världen bortom Shaitans mur, och relikerna är länkarna till helgonen. Varje kyrka och kloster behöver en relik, så nedan följer några tabeller för att kunna slå fram vad de har och hur den förvaras.

Relikens övernaturliga förmågor (om några) är en fråga jag lämnar åt dig att grunna på. I grund och botten anses så gott som alla reliker besitta någon form av helande kraft, men eventuella andra mirakel de kan vara upphov till bör vara kopplade till helgonets gärningar i livet, hur det dog, och så vidare. Det allra viktigaste är att sätta ett namn på reliken. Är den namnlös är den värdelös!

De mest kraftfulla relikerna är förstås de som direkt kan kopplas till Panon, så som hans svärd Acarox, eller helgonens kvarlevor. Efter dem kommer helgonens tillhörigheter och martyrernas tortyrredskap. De minst kraftfulla relikerna är sådana föremål som bara varit i kontakt med någon kraftfullare relik. Det är nämligen så att vilka förmågor en relik än anses ha så tror man att en del av dess kraft överförs vid kontakt. Tabellerna nedan ger bara reliker av de första två sorterna, men det är ju bara att rulla fram en sådan och säga att det är en duk den har varit svept i, eller en kudde som den legat på ifall du behöver en tredje klassens relik.

Förutom att söka bot och beskydd hos reliken så kan man passa på att svära sina eder vid dem, eller (om man har flexibel moral) sälja dem. Inte främst de äkta då, utan falska reliker. Vem håller koll på hur många av Sankta Clarimonds fingerknotor som är i omlopp? Nä, just det! För bara tre mark är den din! För dyrt? Du kan få köpa den här näsduken jag haft den invirad i för bara fem pennies!

Relikens natur (slå bara en t6 om du vill vara säker på att få en mer blygsam relik, annars 2t6):
1. Hår
2. Fingerben
3. Fot
4. Revben (1t6)
5. Underkäke
6. Tillhörighet (se tabell nedan)
7. Lårben
8. Hand
9. Arm
10. Huvud
11. Hel kropp (kan sakna 1t3 delar)
12. Hjärta

15 januari 2013

Två ting som avslöjar gift

Vet ni vad man finner i huvudet på gamla paddor? En magiskt sten som kalls paddpärla. Den påstås skifta färg när nalkas gift. En liknande egenskap har hornormens horn.

Hornormen är en orm som enligt Isidorus fått sitt namn därav att den har åtta horn på huvudet, som en bagge. När man sätter fram dess horn på de rikas bord, kan det avslöja gift. Av sådant horn gör man knivskaft, och sådana knivar låter härskare lägga vid varje maträtt, för att de genom att svettas skall avslöja om någon mat som satts fram blivit förgiftad.

---

De första tre meningarna är nästan direkt stulna från Turkosstaden som jag skrev lite om igår. Det andra stycket är direkt stulet ur Skapelsens sedelärande samtal (läs en kort presentation på bloggen Explorator om den är obekant!). Med lite tur är det okej för författaren ”Maynus de Mayneriis” (som nog varit död sen 1370), eller översättaren Monica Hedlund (som förhoppningsvis lever och mår väl än idag).

14 januari 2013

Skymningens färdkamrater

Igår fick jag äntligen läsa Turkosstaden. Det är andra delen av tre i Skymningens färdkamrater av François Bourgeon, en fransk medeltidsserie från mitten av 80-talet. Jag har tidigare läst del ett och tre (i omvänd ordning) så det kändes skönt att få täppa till luckan i mitten, även om handlingen i varje album är så gott som fristående.

Det har varit väldigt trevlig läsning, inte minst tack vare Bourgeons teckningsstil. Det är detaljerat och verklighetsnära. Kläder, rustningar, vapen och hus gestaltas träffsäkert. På en myllrande gata är inga ansikten lika varandra.

En livlig stadsscen pryder omslaget till seriens tredje del, Sirenens sång
Stämningen i Skymnings färdkamrater är både tung och drömsk. Med Hundraårskriget som kuliss är det brutala och lite makabra ständigt närvarande. På första sidan av Turkosstaden undersöker huvudpersonen Mariotte en brunn för att se om vattnet är drickbart. Det är det inte, för i vattnet och kring brunnen ligger nedskjutna bönder. Ibland förstärker Bourgeon den här stämningen med illabådande omgivning och regn, ibland kontrasterar han den med vacker och idyllisk natur. Äventyrsidén Dödens köpmän i inlägget om äventyr som inte finns än bygger helt och hållet på den här stämningen, och på tanken att spela den typ av kringströvande soldater som huvudpersonerna träffar på i både Dimmornas skog och Turkosstaden.