Hästkapplöpningar och våldsamma sporter

På SVT Play finns det en fantastisk dokumentär om Palio di Siena att se fram till 18 december. Palion är en hetsig hästkapplöpning runt stadens snäckformade torg. I dokumentären beskrivs det hur somliga ser på jockeys som opålitliga legoknektar som kan köpas för pengar. Och det är mycket pengar inblandade i loppet varje år.

En bild från Palio di Siena 2010. Varje jockey har ett ridspö
av torkad oxhud och bär en contradas färger.

Varje jockey rider för en egen stadsdel (contrada) och det är mycket prestige på spel. Det har hänt att jockeys som inte vinner får rejält med stryk av arga och besvikna invånare i kvarteret.

Palio di Siena är inte den enda palion i Italien, och ur ett historiskt perspektiv är det bara en av många typer av hårda fysiska tävlingar som förekommit i italienska städer. Från artikeln om Palio di Siena hamnade jag på att läsa om andra ”spel” på Wikipedia och i den här artikeln på History Today.

Där kan man läsa om diverse upplägg som var gemensamma nämnare verkar vara att deltagarna slår på varandra, vare sig det gäller mazzascudo (där man rustar sig och slåss i lag med klubba och sköld) eller det som idag kallas calcio storico (eller till och med calcio storico fiorentino efter staden Florens) där två lag om 27 man möts på en avlång plan och ska göra mål på varandra genom att kasta bollen i det långsmala nät som går längs motsatt kortsida. En slags italiensk rugby kanske man kan säga.

Det här borde vara något att stoppa in i Arcaria. Calcio lär romerska legionärer ha spelat, varför inte även pannonska legionärer?

En kampanj satt i en stad där kvarteren har gamla rivaliteter och allianser skriver nästan sig själv när man plockar in helgonfesterna och spel där kvarteren möts med pompa, ståt och skitigt våld.

Tarroc skulle kunna vara en bra plats för en sådan kampanj. Kanske är mer än ett av de hårt konkurrerande hamndelshusen i örikets huvudstad baserade i samma kvarter och förväntas vara goda allierade under några dagar varje år?

BBC bjuder på borgbygge

Nämen! Ruth, Peter och Tom som var programledare för BBC:s Tudor Monastery Farm har visst varit med och gjort en serie om det franska byggprojektet Guedelon som jag nämnt i förbigående här på bloggen förut.

Den nya serien heter Secrets of the Castle. Det blir till att titta nån gång snart!

Förreten, du har väl koll på att det är mindre än en vecka kvar på kickstartern för nya Saga? Än hinner du komma med!

20 saker som den elake sheriffen kan ha hittat på

I måndags fyllde jag år och traditionsenligt tiggde jag födelsedagspresenter av rollspel.nu. I år bad jag användarna berätta för mig vad den elake sheriffen hittat på den här gången. Det finns en som sticker ut lite extra mycket, men de andra 19 kan gott vara fröet till ditt nästa äventyr i Arcaria.

Innan den matiga listan kommer ska jag droppa en video med en av de allra bästa elaka sherifferna någonsin: Nickolas Grace som sheriffen av Nottingham i tv-serien Robin of Sherwood från mitten av 80-talet (tidigare omnämnd på bloggen):

1. Höjt skatten på smör. Vid första anblick är det för att han är girig och elak men i själva verket så är det för att han är girig, elak och efter att ha hört att smör gör en tjock så håller han smöret ansvarig för hans växande midjemått. Han vill alltså straffa smörproducenterna för sina växande skrädderinotor.
2. Allierat sig med en minst sagt främmande makt. En person med avancerade kunskaper har dykt upp i staden och Sheriffen har blivit lovad makt bortom den vanliga om han hjälper personen samla in stora mängder guld. Personen är en utomjording och behöver guldet för att laga felande kretsar i sitt skepp, men det är det ingen annan inblandad som vet om.
3. Sheriffen har fängslat en till synes helt oskyldig bybo. Anledningen är: 1: Den fängslades nära anhöriga har nekat till Sheriffens (sexuella eller romantiska) närmanden. 2: Den fängslade känner till hemligheter om Sheriffen eller Prinsen/Prinsessans kärleksaffärer men vet inte om det själv. 3: Den fängslade är faktiskt farlig (spion, svartmagiker etc) men av någon anledning går det inte att presentera dessa bevis.
4. Sedan Bambino sköt den förra sheriffen och tog dennes jobb har han vart gravt olycklig, att upprätthålla lagen på den här sidan av territoriet är inte vad en hästtjuv önskar sig direkt. Till råga på allt har has odugliga bror, Trinity, djävulens högra hand, dykt upp och börjat med sin vanliga jargong. Snart kommer deras liv att fyllas av slagsmål, pistoldueller och slapstick. Bambino som bara vill ta det lugnt … Det kan vara värt att påpeka att Bambino mer är otrevlig och hänsynslös bandit än den vanliga onda sheriffen, egentligen har han ett hjärta av guld.
5. Sheriffen fyller jämnt och firar det med pompa och ståt! Stor fest på borgen med tillhörande tävlingar i bågskytte, fäktning, turnering, stockkastande, ostrullande och korvätande! Något måste ju vara skumt eftersom inbjudan som sitter uppklistrad överallt hävdar att mat och fest är gratis, vad är det Sheriffen nu har hittat på? Ingenting faktiskt. Sheriffen är faktiskt uppriktigt glad över att ha överlevt till jämna 30/35/40/50 och han till och med bjuder på festligheterna från egen ficka, och inte från stadskassan som många antog. Det här kommer däremot aldrig dina spelare tro på och därför kan du vara säker på att de ställer till med något djävulskap som resulterar i ett äventyr. Och är dina spelare mer godtrogna blir det åtminstone en spännande bågskytte/fäktning/ostrullartävling de kan delta i!
6. Det kommer en cirkus till området och Sheriffen blir givetvis misstänksam. Bara tjuvar och banditer ägnar sig åt en livsstil som innebär att man reser mycket och lär sig nya saker. Sheriffen och hans män är där och terroriserar cirkusfolket direkt, men ger sig iväg då de inte hittar något. Kort efter att föreställningen börjar stormas den dock. Även om inget som sker faktiskt är olagligt så tänker Sheriffen stoppa byborna från att ha roligt. Bara Sheriffen får ha roligt. Alltså tvingar han sen cirkusfolket att hålla en enda föreställning, enbart för Sheriffen och hans närmaste.
7. Sheriffen är less på de fredlösa som ställer till förtret och försvårar fulbeskattning av bönderna och skickar efter ett litet och vältränat band av legoknektar från Talmont, anförda av den oroväckande stilige Henri Fitz Gilbert.
8. Sheriffen planterar ett falskt rykte om en värdetransport: det är såklart en fälla! Planen är att ta någon ledande figur til fånga och tvinga de andra att lämna länet/landet om de vill att hen ska komma levande ur det hela.
9. Sheriffen har tillfångatagit en populär och alltför rättskaffens riddare och stoppat in sin egen hejduk på den lediga platsen. Missnöje hos folket! Är en stormning av sheriffens torn/borg på gång?
10. Sheriffen söker kontakt med de fredlösa för att be om hjälp! Skogen och växterna och framförallt ogräset runt om i länet har börjat växa onaturligt mycket och det riskerar att förstöra skörden! Om inget görs kommer Sheriffen gå skattlös och byborna svälta ihjäl! Om de sammarbetar kan de kanske stoppa vad som visar sig vara Ondfrö, en märklig växtvarelse/ande/demon. Sheriffen tänker såklart passa på att försöka kontrollera det här för att utnyttja det till sin personliga vinst och kanske passa på att göra sig av med de fredlösa också, men det är ju som vanligt.

Ivanhoe (1997)

Igår gick ju Sveriges mest kända riddarfilm, Ivanhoe från 1982, på TV i vanlig ordning. Jag hoppade över den i år. Vi vet ju hur det går, så det kanske räcker med att kolla varannan nyårsdag?

I miniserien från 1997 så sluter det inte särskilt annorlunda, men det är helt andra skådisar och ett betydligt längre format. Vad får man då? Rebecca (spelad av Susan Lynch) är bra som vanligt, men Rowena (spelad av Victoria Smurfit) bättre än … ja kanske någonsin. Spetsa öronen för Rowenas sång på natten mellan första och andra dagen av torneringen – Smurfit har (ironiskt nog?) en fantastisk altröst!

Filmen innehåller ett par namn och ansikten som kanske känns igen: Ciarán Hinds (Julius Caesar från Rome) spelar Bois-Guilbert, James Cosmo spelar Cedric, och Christopher Lee axlar manteln som Lucas de Beaumanoir, stormästare för Tempelherreorden.

Innan Saruman lät skäget växa ut var han tydligen tempelriddare.

Nick Brimble som Front-de-Boeuf är på gott och ont ingen John Rhys-Davies, Valentine Pelka ger nog den gestaltning av Maurice de Bracy som jag är mest förtjust i.

Tydligen finns hela miniserien i sex delar upplagd på YouTube, så om du också hoppade över Ivanhoe på TV igår, eller om du bara vill få en annan version av det hela, så är det bara att börja kika!

Robin and Marian

Tittar på Robin and Marian från 1976 där Sean Connery och Audrey Hepburn spelar mogna versioner av det välbekanta medeltidsparet. Vilken märklig film.

Den är sentimental och komisk, med avsiktlig tafflighet hos figurerna. Kontrasten känns enorm när det plötsligt blir fråga om dödligt våld framställt i några av de långsammaste actionscenerna jag sett i en medeltidsrulle.

Mycket märklig film.

Egentligen är det nog mer en film om andra Robin Hood-filmer, mer än en egen medeltidsfilm. En kärleksfull granskning av vilka Robin och Marian skulle kunna ha varit om berättelsen inte handlade om ungdomliga äventyr.

Många av miljöerna är märklig dramatiska och tomma på det där sättet det lätt blir när man inte kan bygga upp en fantasimiljö utan måste filma någonstans där det helt enkelt inte finns något modernt inom synhåll. Grusslätten och de nakna bergsklipporna som ska föreställa Frankrike känns som om de skulle vara svåra att hitta om man åkte dit och letade.

Trots att de inte är så super korrekta kan jag inte låta bli att gilla en del av kläderna. Kanske är det för att Connery kan ses i bara särken ganska tidigt i filmen? Man får också njuta några glimtar av en riktigt kaminhjälm som hade passat fint i Brother Sun, Sister Moon.

En riktigt märklig film.

Tudor Monastery Farm

Idag har jag sett första delen av dokumentären Tudor Monastery Farm som finns upplagd på YouTube. Kort sagt är det ett gäng människor som ger sig i kast med att driva en 1500-talsbondgård.

Även om seriens fokus ligger flera hundra år bort från det 1100-tal som ligger i bakgrunden i Arcaria så är det mest bara kläderna som är sådär direkt ”fel”. Mycket av det andra man får se – ett lerklinat hus utan härd, enkla bloss som belysning om kvällen, matlagning, kalligrafi och illuminering – är nog ungefär lika i båda perioderna.

Saker jag tyckte var extra roliga: att man får se ”rätt” sorts fjädepenna (utan en massa fjäder kvar alltså) och hur man gör en fjäderpensel (!), tillverkningen av talgbloss och grisskjul, plogning med oxar.

Den främsta tveksamheten jag noterar är ”ingen dricker vatten på medeltiden”-grejen som möjligen är en riktig skröna.

Rekommenderas varmt i alla fall. Väldigt trevligt att få se lite vardagsliv!

Fem filmmyter

Medievalists.com har gjort en kort artikel där de skjuter ner fem myter om medeltiden som levt gott i filmens värld. Kort och skoj!

Med risk för informationsöverflöd

Jag har sällan identifierat mig så mycket med uttalanden om att vi drunknar i information, att det skrivs och sägs alldeles för mycket nu för tiden för att någon ska kunna hänga med. Ja, ni vet som man sa i Europa kring år 1500 eftersom det kom så fruktansvärt mycket böcker efter att tryckpressen och de lösa blytyperna kom i bruk och man slapp skriva allt för hand eller trycka hela sidor skurna ur trä (blocktryck).

Det gör jag dock nu. Jag råkade gå in och gilla Medievalists.net på Facebook och vips kastar de hyggligt intressanta saker på mig flera gånger i veckan. Jag kommer ju aldrig hinna läsa allt!

Främst är det artiklar från olika tidskrifter och annat lite torrare och mer akademiskt, men man behöver inte snoka runt så mycket på webbplatsen för att hitta helt andra saker också. Vad sägs om en kommentar på krigandet i Game of Thrones utifrån hur det så ut under engelsk medeltid, en titt på de avsnitt av Doctor Who där man besöker medeltiden, eller en liten redgörelse för hur trevligt det var att gå på en konsert där man spelade musik från Vlad Draculas tid?

Jag tror det finns några guldkorn där för alla som är intresserade av medeltidigheter, så det är bara att börja vaska om ni inte redan dränks i nya förslag på Facebook!

Tygrustning igen

Här kommer en galet intressant videosnutt. Varning för våld mot hädangången gris.

Ser ut som att jag måste leta reda på en dokumentär. Snutten kommer från BBC-producerade Braveheart: The True Story.

Lortigt London på SVT Play

I några dagar till så finns det ett program på SVT Play om hur mycket skit det fanns i 1300-talets London och hur man försökte handskas med det. Det är första delen av tre i serien "Skitiga städer genom historien" där man också kommer besöka New York och Paris i förmodern tid.

Trodde först det skulle bli ett sånt där "ojoj, de var så sjuuuukt lortiga förr alltså!"-program, men det nyanserades rätt snart. Inte helt dumt! Folk som inte vill se alltför mycket av hur man gör med en gris på slakteriet kanske bör ta det lite försiktigt en bit in i programmet dock …

The Dark Age Renaissance of Northern Europe

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men via Beatles som spelar dödsmetall och Chuck Norris som läser upp fakta om sig själv kan man snubbla på nåt riktigt smaskigt: en dokumentär från BBC som handlar om konst och kultur i norra Europa under den karolingiska perioden. Kan lova att det blir mycket ögongodis.

Prins Valiant

I lördags såg jag Prins Valiant, spelfilmen från 1954 med bland andra Robert Wagner, Janet Leigh och James Mason. Jag antar att jag borde skriva nåt om det men ärligt talat är jag fortfarande lite matt och förundrad.

Några tankar som for igenom mitt huvud:

• Vilken jäkla peruk!
• Jäklar vilket överaktivt soundtrack!
• Helveeeeete så många hornprydda hjälmar!
• Det där är ju inget svärd, det är en bit tågräls!

Det här kanske låter negativt, men jag är inte säker på att det är det. Det var en omtumlande erfarenhet att se den här filmen, och jag tror det kommer ta ytterligare ett par veckor av återhämtning för att kunna säga nåt sammanhängande om den. Gillar man mustascher, vikingahjälmar med horn och 50-talsfärg så ska man absolut se den, men man får vara beredd på att livet kan komma att delas upp i före Prins Valiant och efter Prins Valiant.

Kika på trailern och fundera på om du är villig att ta risken:

Clarissa and the King’s Cookbook

Clarissa Dickson Wright, en av de två feta damerna som gjorde ett av världens bästa matprogram tillsammans, har gjort ett program som passar ganska fint in här på bloggen: Clarissa and the King's Cookbook är från 2008 och går helt enkelt ut på att Clarissa redogör lite för omständigheterna kring kokboken The Forme of Cury som skrevs under Rikard II av England, i slutet av 1300-talet och lagar några av rätterna ur den.

Jag såg det igår för andra gången och tycker det är värt att tipsa om. Förutom det intressant kring själva maten så uppskattar jag att man får se en del av hur köket i Windsor Castle (visst var det det? Nån får rätta mig om jag minns fel!) ser ut.

Ett ständigt byggande

Efter att jag gjorde de små tabellerna för att se vilken typ av (riddarromantisk) borg man stötte på och att ha presenterat Hosidius som arbetar som stenhuggare kom jag att tänka på en av de största skillnaderna mellan kulturspel och de andra två smakerna: om det är riddarromantik eller mysfantasy så tänker man sig i regel att den där borgen man stöter på är färdig. Ska man kulturspela och gotta sig i paralleller med vår världs historia så är det nästan mer sannolikt att borgen är under uppförande, eller håller på att byggas om eller repareras.

Det är livliga arbetsplatser där det myllrar av kunniga hantverkare i färd med att utöva sitt yrke: stenhuggare, snickare, repslagare, korgmakare (ja nåt ska man ju bära all sten i!), smeder, osv. Ett nutida projekt i Frankrike är perfekt inspiration:

1100-talet är det århundrade då borgarna blir de klassiska stenbyggnader vi tänker på när vi pratar medeltida befästningar. Tidigare byggde man främst med jord och trä – även om sten användes för att bygga kärntorn här och var på kontinenten där goda förutsättningar fanns. Den klassiska ”motte and bailey”-modellen importeras till England tillsammans med de normandiska erövrarna under andra halvan av tusentalet. Den består grovt taget av en konstgjord kulle (motte) på vilken man ställer ett torn, och ett område inhägnat med pallisad (bailey). Ganska snart börjar man ersätta trätornen med konstruktioner i sten, och när de första korsfararna återvänder från sina upptåg i kring Jerusalem så har de med sig en hel del nya erfarenheter och idéer om hur saker och ting ska byggas för att vara lätta att försvara.

The Supersizer Eat … Medieval

Om inte vinterhögtiderna fått er att tröttna på mat tänkte jag föreslå något att titta på. Mitt favoritprogram på tv i höst har varit Historieätarna på SVT, där Lotta Lundgren och Erik Haag haft historiska kläder, ätit historisk mat, och borstat tänderna på historiska vis. Tyvärr gick inte programserien längre tillbaka i tiden än till 1600-talet, men det gör den brittiska förlagan, The Supersizers Eat …. Sue Perkins och Giles Coren tar sig tillbaka både till den romerska republikens dagar och till medeltiden. 

Givetvis är det det sistnämnda avsnittet jag tänkte föreslå att ni kikat på. Då får ni bland annat se en påfågel som rider en gris, höra prat om hur kryddor följde i spåren på de återvändande korsfararna, och se riktigt bordsplacering vid en fest i slottets hall.

 

Det här är bara första sjättedelen av programmet. En spellista med alla delarna finns här.

Medeltidsfilmernas ”Sound of Music”

Närbilder på några blommor. Panoramavy över Perugias gröna kullar. Francesco som springer bland ängsblommorna medan Donovan sjunger en smäktande folkpoplåt om att vara en av Guds varelser. Ja, Brother Sun, Sister Moon från 1972 är baske mig medeltidsfilmernas Sound of Music.

Francesco i sin finaste skrud vid staden Assisi’s stadsportar

Filmen handlar om den unge Francesco som är mer känd för oss som den helige Franciskus, grundare av Franciskanorden. Det är inte så fasligt mycket prat, det är inte så fasligt mycket handling. Ändå tar det två timmar innan filmen är slut. Många blommor och kullar blir det, men också snö, närbilder på spetälska åldringar som äter gröt, och annat man kan vänta sig av en film som vill visa både fint och fult från nån slags sjuttiotalsmedeltid.

Robin of Sherwood

Igår blev jag till slut introducerad till den brittiska 80-talsteveserien Robin of Sherwood. Jag har hört mycket gott om den och kan bara konstatera att om man bara ska snatta saker till Saga från ett enda ställe så är det kanske Robin of Sherwood man ska snatta ifrån.

Här finns kulturspel (gräl om storleken på klostrets fiskdamm!), mysfantasy (svartkonst, mystik och legender!) redan i första avsnittet. Riddarromantiken kanske infinner sig i vissa avsnitt senare i serien, men det känns inte helt säkert: det är en bitvis ganska lerig serie.

Bitvis får jag sitta och skratta lite överseende eller skruva på mig när actionscener och annat känns alldeles för daterat. Det är helt okej pris att betala för att istället få se ett av de absolut härligaste porträtten av en klassisk skurk som finns: Nickolas Grace som spelar Sheriffen av Nottingham fullkomligen glänser stundvis. Baron de Belleme som figurerar i de första avsnitten är en härlig skurk också och är perfekt för att plocka in i Saga (om han nu inte redan är där – kanske är baron Wictred av Bannok just en sådan figur som de Belleme!).

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga förutom att hela (eller i alla fall stora delar) finns på YouTube, så det finns ingen anledning för någon att missa skönaste sheriffen! Första avsnittet hittar du här nedan:

En riddarsida om riddargrejer

När man googlar lite så kan man halka in på de mest underbara ställen. Jag snubblade nyss in på Unga Faktas sida om riddare. Det är kanske inte faktabiten som imponerar på mig utan alla jättemysiga bilder de har. Om det hade funnits äventyrsserier för 12-åringar som utspelade sig i Arcaria så borde de se ut precis så!

Om man tänker spela Saga med riktigt unga spelare kan det vara en guldgruva för att ge lite basinfo om främst den mer militanta sidan av medeltidsvärlden, med avsnitt om vapen, rustning, heraldik och en massa annat.

Själv trillade jag ganska raskt in på avdelningen om film där följande står att läsa (jag förväntar mig att det ger alla som är bekanta med filmen ett gott skratt):

Excalibur (1981) är nog den mest realistiska och blodiga tolkningen, och samtidigt en av de vackraste. 

Bland filmtipsen finns Lioneheart från 1987. Eftersom jag aldrig hört talas om den så letade jag reda på trailern på YouTube:

Spontant fick den mig att tänka på dels Astrid Lindgren-medeltid (Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta) och det här klippet ur Alexander Nevsky från 1938.

Någonstans mellan mysfantasy och riddarromantik skulle jag tippa. Känns tyvärr inte som någon höjdarfilm dock. Är det helt ogrundat? Är Lionheart en riktig pärla, värd stor möda att få tag på? Upplys mig gärna!

Under tiden ska jag nog ta och titta på Unga Faktas sida om riddarborgen!

Petri tårar

I boken om svensk filmhistoria misstänker jag att kaptilet om svenska medeltidsfilmer kommer vara kort. Det kommer nog domineras av Det sjunde inseglet och filmerna om Arn. Jag känner mig ganska tillfreds med det första, och väljer att inte kommentera det andra.

Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.

En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.

Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:

Carlo Marcellini är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark …

Trots syntmusik, väldigt stolpigt skådespel av Häckner, rätt sunkiga kvinnoporträtt och en massa annat så var det faktiskt ett rätt kärt återseende. Det enda som kändes särskilt daterat tyckte jag var syntmusiken, för i övrigt har filmen rätt mycket känslan av ett historiskt lustspel, något som en omtyckt bygdeteater skulle kunna tänka sig att spela på sommaren.

Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.

Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.

Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).

Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.

Weapons that Made Britain

Finns det nåt bättre än att se en skallig britt vifta med en massa medeltida vapen? Jo, självklart, men serien Weapons that Made Britain är riktigt trevlig att titta på ändå. Lite handbegripligt förevisande av hur man använt de vapen som behandlas, lite återkoppling till historiska slag då de varit viktiga, och en del mer tekniska tester av vad de egentligen duger till, lite om hantverket bakom dem. En bra blandning.

Serien består av fem avsnitt och behandlar svärd, rustning, lans, långbåge och sköld. Hela serien finns att se på YouTube så det är bara att sätta igång och kika när du känner att du inte har nåt bättre för dig.

I flera av avsnitten ligger fokus på perioder som ligger efter Sagas ungefärliga 1100-tal (rustningsavsnittet handlar främst om plåtrustning t.ex.) men utöver korta omnämnanden av artilleri så behandlas inget som inte finns med i spelet.