Min kollega upptäckte att hon hade ljudtjuvar hemma, det vill säga små makapärer för att spela in ljud. Jag fick låna dem och gjorde en ljudversion av ett inlägg från december i fjol för att se hur de funkar.
Här hittar du en mp3 (9,3 MB) med 20 saker du kan säga för att visa hur bildad du är.
Uppdatering: Nu är rätt länk på plats för ljudfilen! Jag klantade mig visst med min copypasta. Mea culpa!
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
27 mars 2015
18 januari 2015
Time of the Templars
Det är mer än två år sedan jag kom hem från Stockholm med en CD-box i bagaget. Time of the Templars (utgiven av Naxos) erbjuder tre skivor med varsitt tema: musik för en riddare, kyrkans musik, samt medelhavets musik. Gissningsvis är materialet från minst tre olika tidigare utgivningar som plockats fram ur arkiven och givits ett nytt gemensamt ansikte.
Jag tänkte inte orda så mycket om skiva ett och tre, de innehåller en massa låtar som är roligare att lyssna på att skriva om och mycket låter säkert bekant för den som spisat lite i den här genren tidigare. Jag vill istället vurma lite extra för skiva två, den med fokus på kyrkans musik.
Det är Nova Schola Gregoriana som sjunger, och som de sjunger. Lugnt, men inte släpigt. Mjukt. meditativt, och unisont. De låter sig aldrig lockas till att använda några billiga knep för att få det att låta ”häftigare” eller ”mer medeltida”, de bara sjunger. Som det ska vara.
Den gregorianska sången kännetecknas av att den är oackompanjerad, enstämmig och rytmiskt fri. Jag tror att det är den här rytmiska friheten som gör att mitt öra inte tröttnar på att höra det. Det finns inget mekaniskt, inget tvingande, allt sker när texten, melodin och sångaren möts. Det är lite baklänges att bli knockad av något stillsamt, men det är något som kan hända mig med den här musiken.
Det här är förstås den perfekta bakgrundsmusiken till Arcarias stora katedraler eller till kloster där stämningen är trygg och lugn.
Hela samlingen finns på Spotify, och till synes på YouTube också. Här bjuder jag på ett spår från den första skivan som bjuder på läcker växelsång:
Jag tänkte inte orda så mycket om skiva ett och tre, de innehåller en massa låtar som är roligare att lyssna på att skriva om och mycket låter säkert bekant för den som spisat lite i den här genren tidigare. Jag vill istället vurma lite extra för skiva två, den med fokus på kyrkans musik.
Det är Nova Schola Gregoriana som sjunger, och som de sjunger. Lugnt, men inte släpigt. Mjukt. meditativt, och unisont. De låter sig aldrig lockas till att använda några billiga knep för att få det att låta ”häftigare” eller ”mer medeltida”, de bara sjunger. Som det ska vara.
Den gregorianska sången kännetecknas av att den är oackompanjerad, enstämmig och rytmiskt fri. Jag tror att det är den här rytmiska friheten som gör att mitt öra inte tröttnar på att höra det. Det finns inget mekaniskt, inget tvingande, allt sker när texten, melodin och sångaren möts. Det är lite baklänges att bli knockad av något stillsamt, men det är något som kan hända mig med den här musiken.
Det här är förstås den perfekta bakgrundsmusiken till Arcarias stora katedraler eller till kloster där stämningen är trygg och lugn.
Hela samlingen finns på Spotify, och till synes på YouTube också. Här bjuder jag på ett spår från den första skivan som bjuder på läcker växelsång:
24 december 2014
God jul från Nor Bannog
Eftersom medeltiden utspelade sig på den tiden då man fortfarande firade jul till minnet av Kristi födelse tänkte jag bjuda på lite musik med anknytning till den saken. Inspelat i Ytterlännäs Gamla kyrka i somras och det är jag som plinkar på en oktavmandolin, sjunger två sånger som finns med i Piae Cantiones, samt spelar en möjligen svensk visa som troligen går tillbaka till medeltid den med.Puer natus in BethlehemUnde gaudet IerusalemAlleluia
Ta hand om er där hemma, oavsett om eller hur ni firar.
15 december 2014
Rue des Jungleors
Det är ju jättelänge sen sist jag kom med något musiktips, så det kanske är dags för ett sådant? Som vanligt rör det sig om ett album som finns att höra på Spotify: Rue des Jugleors.
På det här albumet är det instrumental och vokal musik från 1100-tal till 1300-tal som gäller och det är Ensemble Anonymus från Quebec som står för musicerandet. I vanlig ordning hörs gott om ”modern” klassisk skolning i sångrösterna, men det hela hålls på något vis ganska lätt och behagligt.
En stor risk med tidig musik är att den blir väldigt enformig för lyssnaren om man gör massor av verser och inte varierar varken dynamik eller instrumentering. Den fällan tycker jag inte Ensemble Anonymus faller i, inte ens i den åtta minuter långa Souvent souspire (som för övrigt avrundas fint med hackbräde). Jag tycker det känns riktigt lättlyssnat.
I spår 9, Stantipes / Retrove Petrone, får vi höra som skulle kunna vara ett portativ, en bärbar orgel med bälg. Eftersom portativ är jätteläckra så måste jag få slänga in ett klipp på hur det går till. Det är Martin Erhardt som spelar och musiken kommer från Codex Rossi (1300-tal).
På det här albumet är det instrumental och vokal musik från 1100-tal till 1300-tal som gäller och det är Ensemble Anonymus från Quebec som står för musicerandet. I vanlig ordning hörs gott om ”modern” klassisk skolning i sångrösterna, men det hela hålls på något vis ganska lätt och behagligt.
En stor risk med tidig musik är att den blir väldigt enformig för lyssnaren om man gör massor av verser och inte varierar varken dynamik eller instrumentering. Den fällan tycker jag inte Ensemble Anonymus faller i, inte ens i den åtta minuter långa Souvent souspire (som för övrigt avrundas fint med hackbräde). Jag tycker det känns riktigt lättlyssnat.
I spår 9, Stantipes / Retrove Petrone, får vi höra som skulle kunna vara ett portativ, en bärbar orgel med bälg. Eftersom portativ är jätteläckra så måste jag få slänga in ett klipp på hur det går till. Det är Martin Erhardt som spelar och musiken kommer från Codex Rossi (1300-tal).
03 juni 2014
Nästa gång du spelar trubadur ska du ha en rebec
Här kommer lite musik som passar till en festscen i länsherrens hall: ett 12 minuter långt framförande av en gammal chanson de geste, Chason de Guillaume, vars första halva tros vara komponerad före 1150.
I det här framförandet så är det en rebec som ackompanjerar sången. En rebec är en päronformad två- eller tresträngad föregångare till fiolen. Det var ett typiskt trubadurinstrument under 1100- och 1200-tal. I modern tid tänker sig många trubaduren med en luta, men det har nog mer att göra med hur vi använder gitarren idag än hur man använde lutan (eller dess föregångare) under medeltiden.
Till rebec och andra dåtida stränginstrument använde man en bågformad stråke. Den fungerar precis som de stråkar som används idag men har inte alls lika hög spännig vilket gör att de är mer förlåtande att spela med. I gengäld har de inte samma kraft och precision som moderna stråkar.
I det här framförandet så är det en rebec som ackompanjerar sången. En rebec är en päronformad två- eller tresträngad föregångare till fiolen. Det var ett typiskt trubadurinstrument under 1100- och 1200-tal. I modern tid tänker sig många trubaduren med en luta, men det har nog mer att göra med hur vi använder gitarren idag än hur man använde lutan (eller dess föregångare) under medeltiden.
 |
| Musiker med rebec, från en brittisk bönebok cirka 1125-1150. |
Till rebec och andra dåtida stränginstrument använde man en bågformad stråke. Den fungerar precis som de stråkar som används idag men har inte alls lika hög spännig vilket gör att de är mer förlåtande att spela med. I gengäld har de inte samma kraft och precision som moderna stråkar.
 |
| Modern rekonstruktion av en rebec och bågformad stråke. |
21 maj 2014
Quant je voy hiver returner
Så här kan det låta när lekare i Cadon eller Arlac drömmer om festmåltider de vill ta del av. Låtern är från mitten av 1200-talet och av en händelse del av min egen medeltidsrepertoar!
03 januari 2014
Ensidig musikalisk kost?
Jag har sett att en del av mina vänner delat med sig av nån sammanställning från vad de lyssnat på under året på Spotify. Jag blev förstås nyfiken på att se hur det såg ut för min del. Jag hade inte räknat med med att det skulle se så ensidigt ut som det gör:
Mest spelade låtarna är nästan alla från Saga-spellistan som jag lyssnar på när jag sitter här och klottrar. Hoppsan. Undantaget är Bright Lights med Gary Clark Jr – mycket fin fuzzrock!
Mest spelade låtarna är nästan alla från Saga-spellistan som jag lyssnar på när jag sitter här och klottrar. Hoppsan. Undantaget är Bright Lights med Gary Clark Jr – mycket fin fuzzrock!
27 november 2013
Med risk för informationsöverflöd
Jag har sällan identifierat mig så mycket med uttalanden om att vi drunknar i information, att det skrivs och sägs alldeles för mycket nu för tiden för att någon ska kunna hänga med. Ja, ni vet som man sa i Europa kring år 1500 eftersom det kom så fruktansvärt mycket böcker efter att tryckpressen och de lösa blytyperna kom i bruk och man slapp skriva allt för hand eller trycka hela sidor skurna ur trä (blocktryck).
Det gör jag dock nu. Jag råkade gå in och gilla Medievalists.net på Facebook och vips kastar de hyggligt intressanta saker på mig flera gånger i veckan. Jag kommer ju aldrig hinna läsa allt!
Främst är det artiklar från olika tidskrifter och annat lite torrare och mer akademiskt, men man behöver inte snoka runt så mycket på webbplatsen för att hitta helt andra saker också. Vad sägs om en kommentar på krigandet i Game of Thrones utifrån hur det så ut under engelsk medeltid, en titt på de avsnitt av Doctor Who där man besöker medeltiden, eller en liten redgörelse för hur trevligt det var att gå på en konsert där man spelade musik från Vlad Draculas tid?
Jag tror det finns några guldkorn där för alla som är intresserade av medeltidigheter, så det är bara att börja vaska om ni inte redan dränks i nya förslag på Facebook!
Det gör jag dock nu. Jag råkade gå in och gilla Medievalists.net på Facebook och vips kastar de hyggligt intressanta saker på mig flera gånger i veckan. Jag kommer ju aldrig hinna läsa allt!
Främst är det artiklar från olika tidskrifter och annat lite torrare och mer akademiskt, men man behöver inte snoka runt så mycket på webbplatsen för att hitta helt andra saker också. Vad sägs om en kommentar på krigandet i Game of Thrones utifrån hur det så ut under engelsk medeltid, en titt på de avsnitt av Doctor Who där man besöker medeltiden, eller en liten redgörelse för hur trevligt det var att gå på en konsert där man spelade musik från Vlad Draculas tid?
Jag tror det finns några guldkorn där för alla som är intresserade av medeltidigheter, så det är bara att börja vaska om ni inte redan dränks i nya förslag på Facebook!
10 mars 2013
Fyrkantiga trummor
Det var en gång en skäggig farbror som hade en blogg tillägnad ett fantasyspel i legendarisk medeltid. En dag snubblade han runt på YouTube och hittade några klipp med folk som spelade adufe. Här är ett av dem:
Adufe är namnet på en fyrkantig trumma som finns i portugisisk tradition och har rötter i den muslimska världen. Wikipedias artikel om instrumentet berättar att det lär ha använts i kristna processioner och att det traditionellt är ett instrument som spelas av kvinnor (åtminstone i religiösa sammanhang). Trummans båda sidor är täckta med ett skinn och ramen är en enkel konstruktion av trä. Det ska gärna finnas något skrammel innuti (vanligen ett par bjällror som knyts fast). Det hela syns rätt väl på den här videon där en äldre herre bygger ihop en adufe:
Adufe är namnet på en fyrkantig trumma som finns i portugisisk tradition och har rötter i den muslimska världen. Wikipedias artikel om instrumentet berättar att det lär ha använts i kristna processioner och att det traditionellt är ett instrument som spelas av kvinnor (åtminstone i religiösa sammanhang). Trummans båda sidor är täckta med ett skinn och ramen är en enkel konstruktion av trä. Det ska gärna finnas något skrammel innuti (vanligen ett par bjällror som knyts fast). Det hela syns rätt väl på den här videon där en äldre herre bygger ihop en adufe:
Varför är det här så intressant för mig då? Jo! För att mitt öga fastnade på en särskild bild i Maciejowskibibeln (som vi ju redan bekantat oss med här på Nor Bannog). Den föreställer Jefta som återvänder hem efter ett slag och möts av sin dotter. Vad har hon i händerna om inte en fyrkantig trumma?
20 januari 2013
Drömmar om ett dockskåp
Av okänd anledning kom jag att tänka på Ars Magica idag. Ni vet, det klassiska rollspelet där man spelar mäktiga magiker som bor i ett magikerkonvent tillsammans? Ska jag vara ärlig så är magikerna en del av spelet som inte lockar mig så värst. Nä, när jag tänker på Ars Magica så tänker jag på spelformen.
Den kallas ”troupe play” (truppspel brukar jag och mina vänner ha sagt när vi pratat om det) och fungerar något förenklat som så att varje spelare skapar en rollperson som är magiker, en som är någon annan viktig figur i konventet, och ett antal mindre roller som kanske är vakter eller andra mer ordinära personer som bor eller arbetar i konventet. När spelet sedan kommer igång så är grundtanken att man delar på spelledarerollen, och alltså turas om att ta den sysslan. Flera alternativ på hur man kan göra det presenteras, där en av de vanligaste använda kanske är att ha en primär spelledare som har ett övergripande ansvar för kampanjen, och ett antal andra spelledare som spelleder sina egna sidohistorier eller har ansvar för ett visst område i spelet (t.ex. ett land, ett visst kloster, eller någon maktgrupp). Eftersom fokus är tänkt att ligga på konventet snarare än rollpersonerna (det är klart man engagerar sig i deras historier, men de kan komma och gå – det är konventets historia man bygger i slutändan) så blir det inte helt olikt att tillsammans skapa ett detaljerat dockskåp.
För mig som mest spelat enkvällsäventyr och saker på tre till fem spelmöten så känns det lite skrämmande att tänka på vilka mängder material en sån här kampanj skulle generera: minst 10-15 rollpersoner för en grupp på fem (varav minst 10 lär ha egna intriger), relationer till diverse organisationer, kartor över egendomar och ägor, etc.
Om skogens mystik och äventyret Vildhjarta var det jag skulle stjäla från Drakar och Demoner 6 och lägga in när jag spelar Saga så är det definitivt truppspelet jag skulle stjäla från Ars Magica. Jag skulle gladeligen hoppa över upplägget med magikonvent (även om det passar ypperligt i Arcaria) och spela med fokus på ett gille eller en borg istället. I det senare fallet skulle jag nog ersätta magikerna med adelsfamiljen som styr borgen, bygga på med deras rådgivare, riddare, och andra betrodda, och runda av med det vanliga folket som får livet att verkligen gå runt. Hela spannet från politik och maktkamp, ner till orättvisorna bland tjänarna och kärleksintriger i köket.
Det är tanken på sånt som gör Ars Magica till ett av de bästa spel jag aldrig spelat.
---
Här hittar ni förresten Spotify-listan som rullat här senaste veckan när jag suttit och funderat och skrivit till bloggen. Det mesta är sånt jag tipsat om här på bloggen tidigare på olika sätt (t.ex. Brian Boru’s March av Clannad (vilken har blivit min främsta Saga-låt) som jag nämnde i samband med Den vita döden).
Den kallas ”troupe play” (truppspel brukar jag och mina vänner ha sagt när vi pratat om det) och fungerar något förenklat som så att varje spelare skapar en rollperson som är magiker, en som är någon annan viktig figur i konventet, och ett antal mindre roller som kanske är vakter eller andra mer ordinära personer som bor eller arbetar i konventet. När spelet sedan kommer igång så är grundtanken att man delar på spelledarerollen, och alltså turas om att ta den sysslan. Flera alternativ på hur man kan göra det presenteras, där en av de vanligaste använda kanske är att ha en primär spelledare som har ett övergripande ansvar för kampanjen, och ett antal andra spelledare som spelleder sina egna sidohistorier eller har ansvar för ett visst område i spelet (t.ex. ett land, ett visst kloster, eller någon maktgrupp). Eftersom fokus är tänkt att ligga på konventet snarare än rollpersonerna (det är klart man engagerar sig i deras historier, men de kan komma och gå – det är konventets historia man bygger i slutändan) så blir det inte helt olikt att tillsammans skapa ett detaljerat dockskåp.
 |
| Omslaget från första utgåvan av Ars Magica, utgiven 1987. |
För mig som mest spelat enkvällsäventyr och saker på tre till fem spelmöten så känns det lite skrämmande att tänka på vilka mängder material en sån här kampanj skulle generera: minst 10-15 rollpersoner för en grupp på fem (varav minst 10 lär ha egna intriger), relationer till diverse organisationer, kartor över egendomar och ägor, etc.
Om skogens mystik och äventyret Vildhjarta var det jag skulle stjäla från Drakar och Demoner 6 och lägga in när jag spelar Saga så är det definitivt truppspelet jag skulle stjäla från Ars Magica. Jag skulle gladeligen hoppa över upplägget med magikonvent (även om det passar ypperligt i Arcaria) och spela med fokus på ett gille eller en borg istället. I det senare fallet skulle jag nog ersätta magikerna med adelsfamiljen som styr borgen, bygga på med deras rådgivare, riddare, och andra betrodda, och runda av med det vanliga folket som får livet att verkligen gå runt. Hela spannet från politik och maktkamp, ner till orättvisorna bland tjänarna och kärleksintriger i köket.
Det är tanken på sånt som gör Ars Magica till ett av de bästa spel jag aldrig spelat.
---
Här hittar ni förresten Spotify-listan som rullat här senaste veckan när jag suttit och funderat och skrivit till bloggen. Det mesta är sånt jag tipsat om här på bloggen tidigare på olika sätt (t.ex. Brian Boru’s March av Clannad (vilken har blivit min främsta Saga-låt) som jag nämnde i samband med Den vita döden).
09 december 2012
Music of the Troubadours
En fantastisk grej med Spotify är att man kan få smaka på massor av musik man aldrig trodde fanns, bara man råkar hitta den på något sätt. En fantastisk sak med att köpa en skiva är att det i regel står nåt på skivan eller i medföljande konvolut om vad det är man lyssnar på egentligen. När jag lyssnar på dagens tips saknar jag det där konvolutet.
Music of the Troubadours har fint harpspel, mycket fint flöjtspel, och en massa annat fint också. Det som får den att sticka ut är sångerskan. Istället för det vanliga lite klassiska stuket så har hon en stil som får mig att tänka på sydeuropeisk folkmusik.
En del av låtarna är inte bara trevlig lyssning utan förslår nästan användningsområden av sig själva dessutom: Ara Lausatz, Lausat, Lausat är en livlig fest i någonstans kring Mare Pannona, Humlis Forfaitz är ett ömt eller vemodigt kärleksmöte i Dantras, och i Quan Vei La Lauzeta Mover måste man hinna ikapp någon för att utfärda en varning.
Som jag antydde i början finns albumet på Spotify. I det här fallet finns den även YouTube, dels i ett otympligt klipp på över en timme, dels enstaka låtar här och där. Här är en av dem:
Music of the Troubadours har fint harpspel, mycket fint flöjtspel, och en massa annat fint också. Det som får den att sticka ut är sångerskan. Istället för det vanliga lite klassiska stuket så har hon en stil som får mig att tänka på sydeuropeisk folkmusik.
En del av låtarna är inte bara trevlig lyssning utan förslår nästan användningsområden av sig själva dessutom: Ara Lausatz, Lausat, Lausat är en livlig fest i någonstans kring Mare Pannona, Humlis Forfaitz är ett ömt eller vemodigt kärleksmöte i Dantras, och i Quan Vei La Lauzeta Mover måste man hinna ikapp någon för att utfärda en varning.
Som jag antydde i början finns albumet på Spotify. I det här fallet finns den även YouTube, dels i ett otympligt klipp på över en timme, dels enstaka låtar här och där. Här är en av dem:
03 december 2012
Broder Anselm
Den här snubben är för cool för att inte basera en spelledarperson på:
Broder Anselm anlände till Findon för några veckor sedan. Han pratar inte så mycket, men av hans kraftiga accent listade man snabbt ut att han måste vara från Marksland från början. Han säger att han inte är eller har varit munk eller präst, men många tvivlar. Han bär bär flera pilgrimsmärken, sjunger uteslutande kyrkliga sånger (om än med en innerlighet man aldrig hör prästerna sjunga med), och ryktet säger att han dessutom är läskunnig.
De flesta dagar kan man finna honom på Sankt Oscrics torg. Om inte sången leder en rätt kan man hålla utkik efter folksamlingen. Kontrasten mellan hans höga och klara sångröst och hans björnaktiga utseende har gjort honom till en riktig attraktion i staden, och hans mystiska förflutna bidrar förstås också till hans popularitet.
Anselm var tidigare ordensriddare, medlem i Panons Näve och har tampats med Mizadhirs härar långt i söder. Efter en särskilt blodig batalj uppenbarade sig den helige Kouzaios för honom och befallde att Anselm skulle ge fångarna av Panons nåd istället för att utsätta dem för människors vrede. Flera av hans ordensbröder blev rörda till tårar när Anselm berättade om sin syn, men några förkastade hans ord. I slutändan fick de flesta av fångarna löpa med livet i behåll, främst för att riddarna var för upptagna med att slå ihjäl varandra. Sedan dess är Anselm stämplad som förrädare och kättare av sin forna orden.
Broder Anselm anlände till Findon för några veckor sedan. Han pratar inte så mycket, men av hans kraftiga accent listade man snabbt ut att han måste vara från Marksland från början. Han säger att han inte är eller har varit munk eller präst, men många tvivlar. Han bär bär flera pilgrimsmärken, sjunger uteslutande kyrkliga sånger (om än med en innerlighet man aldrig hör prästerna sjunga med), och ryktet säger att han dessutom är läskunnig.
De flesta dagar kan man finna honom på Sankt Oscrics torg. Om inte sången leder en rätt kan man hålla utkik efter folksamlingen. Kontrasten mellan hans höga och klara sångröst och hans björnaktiga utseende har gjort honom till en riktig attraktion i staden, och hans mystiska förflutna bidrar förstås också till hans popularitet.
Anselm var tidigare ordensriddare, medlem i Panons Näve och har tampats med Mizadhirs härar långt i söder. Efter en särskilt blodig batalj uppenbarade sig den helige Kouzaios för honom och befallde att Anselm skulle ge fångarna av Panons nåd istället för att utsätta dem för människors vrede. Flera av hans ordensbröder blev rörda till tårar när Anselm berättade om sin syn, men några förkastade hans ord. I slutändan fick de flesta av fångarna löpa med livet i behåll, främst för att riddarna var för upptagna med att slå ihjäl varandra. Sedan dess är Anselm stämplad som förrädare och kättare av sin forna orden.
Galdrbok
”Alltså, det här kommer ju inte vara särskilt bra”, tänkte jag när jag såg bilden på omslaget. Ett enhörningshuvud från slöjden, ett vattendrag, en flashig fantasifull titel, ensemblens namn satt med typsnittet Papyrus … nä, det måste ju vara nåt smetigt grejs (kanske nåt ”keltiskt” – genren som Loreena McKennitt är drottning av). En massa reverb, nån syntmatta, harpa eller smäktande hackbräde.
Tji fick jag.
Det visar sig att Daughters of Elvin är en medeltidsensemble som ligger nånstans mellan det torra jag normalt visar upp här, och de ”glättigare” partybanden med stora trummor och säckpipor. Istället för att ha mycket av samma så har albumet Galdrbok istället lite av varje. Härligt livligt slagverk, mångsidig instrumentering, och bitvis känns det ganska autentiskt. Sången är som vanligt lite för klassiskt skolad för min smak, men man kan ju inte få allt här i världen.
Albumet finns på Spotify, och det finns en del videos med ensemblen på YouTube. Här är en liveversion på en av låtarna från skivan:
01 december 2012
Ännu mer musik
I brist på någon vältuggad klokskap att dela med mig av i afton så ska jag i alla fall ställa upp med två länkar till album på Spotify.
Det första albumet snubblade jag in på via en vän som lyckats nämna och länka en låt tillräckligt ofta för att jag skulle vara tvungen att höra några versioner. Albumet heter Mil suspiros dió Maria och på det framför ensemblen Continens Paradisi musik från den brazilianska renässansen. Musiken är troligen sprungen från vad man spelade i Portugal och Spanien under renässansen, och sedan något knådad i den nya världen.
För Arcaria tror jag det här kan vara lämplig musik för besök i fina residens eller hov i Tarroc, Ondaria eller kanske Castoria.
Det första albumet snubblade jag in på via en vän som lyckats nämna och länka en låt tillräckligt ofta för att jag skulle vara tvungen att höra några versioner. Albumet heter Mil suspiros dió Maria och på det framför ensemblen Continens Paradisi musik från den brazilianska renässansen. Musiken är troligen sprungen från vad man spelade i Portugal och Spanien under renässansen, och sedan något knådad i den nya världen.
För Arcaria tror jag det här kan vara lämplig musik för besök i fina residens eller hov i Tarroc, Ondaria eller kanske Castoria.
10 augusti 2012
Tyska tongångar
Jag blev lite nyfiken på minnesang häromdagen och var tvungen att kolla om det inte fanns lite dylikt att höra på Spotify. Jag hittade bland annat albumet Minnesang in Südtirol (Spotify) där den här låten fanns med:
Ingen alltför poppig bit, men den faller mig väldigt väl i smaken. Vill man ha något lätt och luftigt kan man istället lyssna på Ich seunge gerne huebschen sanc på Spotify, det är låten som kommer direkt efter på albumet.
För mina öron låter det som att trubadurerna i Talmont får värdig konkurrens från Marksland!
Ingen alltför poppig bit, men den faller mig väldigt väl i smaken. Vill man ha något lätt och luftigt kan man istället lyssna på Ich seunge gerne huebschen sanc på Spotify, det är låten som kommer direkt efter på albumet.
För mina öron låter det som att trubadurerna i Talmont får värdig konkurrens från Marksland!
20 juli 2012
Det är mänskligt att fela
Varning! Det här är nog det nördigaste inlägget jag någonsin kommer göra på den här bloggen.
Kära läsare. Hämta din grundbok till Saga och slå upp den på sidan 60. Där finner du ett musikinstrument avbildat. Om du inte råkar ha din bok i närheten, eller inte har någon (vilken skandal!) så kan jag skvallra om att teckningen ser ut lite som den här:
Detta anges vara en fela, troligen från Talmont eller Arlac. Så kanske det ligger till i Arcaria, men jag upptäckte nyligen att i vår värld är det en ombygd citole. Det finns bara ett medeltida exemplar bevarat, och det har tyvärr byggts om (gissningsvis under 1500-talet) till det fiolliknande instrument vi ser på bilden.
Ursprungligen lär den ha haft platt lock och botten, och inte varit försedd med f-hål utan med en eller flera rosetter (sirligt utskurna ljudhål som de man ser på t.ex. lutor). Enklare varianter av instrumentet kunde se ut såhär:
Här syns det också tydligt att instrumentet är menat att ha band (som lutor eller gitarrer), och spelas med någon form av plektrum (här gissningsvis tillverkat av en fjäder).
Felan, då känd under namnet vielle, var under medeltiden även den försedd med platt lock och botten (den moderna fiolens välvda lock och botten är ännu några hundra år bort). Hur många strängar den hade och hur den var stämd varierade (allt varierade faktiskt – det fanns just ingen standardisering alls), men här spelade man i alla fall med stråke. Jämfört med idag hade stråken betydligt lägre spänning vilket gav svagare ljud men också möjlighet att med hjälp av en plattare greppbräda spela på fler strängar samtidigt.
Nu tycker jag vi tar och provlyssnar!
Citole:
Fela:
Om du är nyfiken på fler medeltida instrument så tycker jag du ska ta en titt på gruppen Trouvère’s hemsida där de har beskrivningar och ljudexempel på ett gäng instrument. Själv vill jag skaffa en gittern, men efter att ha skrivit det här inlägget känns en citole ganska rolig också!
Kära läsare. Hämta din grundbok till Saga och slå upp den på sidan 60. Där finner du ett musikinstrument avbildat. Om du inte råkar ha din bok i närheten, eller inte har någon (vilken skandal!) så kan jag skvallra om att teckningen ser ut lite som den här:
Ursprungligen lär den ha haft platt lock och botten, och inte varit försedd med f-hål utan med en eller flera rosetter (sirligt utskurna ljudhål som de man ser på t.ex. lutor). Enklare varianter av instrumentet kunde se ut såhär:
Felan, då känd under namnet vielle, var under medeltiden även den försedd med platt lock och botten (den moderna fiolens välvda lock och botten är ännu några hundra år bort). Hur många strängar den hade och hur den var stämd varierade (allt varierade faktiskt – det fanns just ingen standardisering alls), men här spelade man i alla fall med stråke. Jämfört med idag hade stråken betydligt lägre spänning vilket gav svagare ljud men också möjlighet att med hjälp av en plattare greppbräda spela på fler strängar samtidigt.
Nu tycker jag vi tar och provlyssnar!
Citole:
Fela:
Om du är nyfiken på fler medeltida instrument så tycker jag du ska ta en titt på gruppen Trouvère’s hemsida där de har beskrivningar och ljudexempel på ett gäng instrument. Själv vill jag skaffa en gittern, men efter att ha skrivit det här inlägget känns en citole ganska rolig också!
19 februari 2012
Väggmålningar och skönsång
I ett tidigare inlägg så beklagade jag mig över bristen på målade väggar i stora salen. Ni ska få ett litet litet smakprov på hur det skulle kunna ha sett ut. Målningen bakom de två musikerna är nämligen en bit av den ursprungliga väggmålningen i en sal i slottet Germolles, målad på 1300-talet.
Ta dig tid att njuta en stund – sån här musik ska inte blandas med stress!
Ta dig tid att njuta en stund – sån här musik ska inte blandas med stress!
13 februari 2012
Mer musik
Idag ska jag ta det soft och bara vidarebefordra två tips:
Calle tipsade om gruppen Alla Francesca och deras skiva Tristan et Yseut förra veckan som kommentar till inlägget om A-la-mi-re Manuscripts. Man kan höra lite från den på YouTube. De har en del på Spotify också, främst skivan Sur la terre comme au ciel. Mycket fina saker!
Martin sa lite kort på Facebook att A chantar m’er de so var hemskt bra så jag var tvungen att kolla in den på Spotify. Vips hade jag snubblat på ett helt album som kretsade kring katarerna som innehöll massor med fantastisk musik. Det heter The Forgotten Kingdom och verkar bisarrt nog bara finnas att köpa som Super Audio CD (och som mp3 då). Du som har smak för tidig musik och ett Spotify-konto bör genast lyssna!
Calle tipsade om gruppen Alla Francesca och deras skiva Tristan et Yseut förra veckan som kommentar till inlägget om A-la-mi-re Manuscripts. Man kan höra lite från den på YouTube. De har en del på Spotify också, främst skivan Sur la terre comme au ciel. Mycket fina saker!
Martin sa lite kort på Facebook att A chantar m’er de so var hemskt bra så jag var tvungen att kolla in den på Spotify. Vips hade jag snubblat på ett helt album som kretsade kring katarerna som innehöll massor med fantastisk musik. Det heter The Forgotten Kingdom och verkar bisarrt nog bara finnas att köpa som Super Audio CD (och som mp3 då). Du som har smak för tidig musik och ett Spotify-konto bör genast lyssna!
06 februari 2012
A-la-mi-re Manuscripts
Idag vill jag komma med ett till tips på tidig musik, nämligen om skivan A-la-mi-re Manuscripts: Flemish Polyphonic Treasures.
Jag köpte den här skivan för flera års sedan, lite på måfå, och var helt oförberedd på vad jag skulle mötas av när jag lyssna på den första gången. Här finns änglalika röster (countertenorer, män som sjunger i det som normalt är kvinnoregister), intrikata stämmor som väver klanger på förunderligt sätt, och några instrumentala stycken med ljuvligt tidstypiska blåsinstrument.
Den här musiken kommer från kring 1500, och hade varit för komplex för Arcaria om Saga hade varit ett direkt historiskt spel. Nu är det ju istället Prins Valiant-tid som Tomas Arfert kallar det (dvs. lite av varje som är ”typ medeltid”, som vikingar och sånt!), så den här musiken slinker precis in för mig som är kräsen på sånt.
Om den ska tjäna som inspiration eller backgrundsmusik så passar det nog bäst i något andligt sammanhang när det gäller sångerna. De flesta instrumentala styckena är korta (dryga minuten) och skulle kunna tjäna som mellanvinjetter. Själv har jag mest lyssnat på den när jag gått och lagt mig, för trots att det är ständigt rörlig musik så finns det en otrolig harmoni.
Precis som Music from the Time of the Crusades finns även den här skivan på Spotify.
Den här musiken kommer från kring 1500, och hade varit för komplex för Arcaria om Saga hade varit ett direkt historiskt spel. Nu är det ju istället Prins Valiant-tid som Tomas Arfert kallar det (dvs. lite av varje som är ”typ medeltid”, som vikingar och sånt!), så den här musiken slinker precis in för mig som är kräsen på sånt.
Om den ska tjäna som inspiration eller backgrundsmusik så passar det nog bäst i något andligt sammanhang när det gäller sångerna. De flesta instrumentala styckena är korta (dryga minuten) och skulle kunna tjäna som mellanvinjetter. Själv har jag mest lyssnat på den när jag gått och lagt mig, för trots att det är ständigt rörlig musik så finns det en otrolig harmoni.
Precis som Music from the Time of the Crusades finns även den här skivan på Spotify.
29 januari 2012
Music from the Time of the Crusades
Om man vill få sig ett smakprov på hur musik skulle kunna tänkas låta i Arcaria så har jag ett tips som jag tycker är lite bättre än alla andra: skivan Music from the Time of the Crusades.
Av de skivor med tidig musik som jag hört så är nog den här den som håller bäst klass när det gäller att både leverera tillgängliga framföranden och en bra autentisk känsla.
Om du har Spotify så hittar du skivan här (under namnet Music at the Time of the Crusades). Annars kanske det bara är att beställa en CD, till exempel från Amazon.com.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)