Time of the Templars

Det är mer än två år sedan jag kom hem från Stockholm med en CD-box i bagaget. Time of the Templars (utgiven av Naxos) erbjuder tre skivor med varsitt tema: musik för en riddare, kyrkans musik, samt medelhavets musik. Gissningsvis är materialet från minst tre olika tidigare utgivningar som plockats fram ur arkiven och givits ett nytt gemensamt ansikte.

Jag tänkte inte orda så mycket om skiva ett och tre, de innehåller en massa låtar som är roligare att lyssna på att skriva om och mycket låter säkert bekant för den som spisat lite i den här genren tidigare. Jag vill istället vurma lite extra för skiva två, den med fokus på kyrkans musik.

Det är Nova Schola Gregoriana som sjunger, och som de sjunger. Lugnt, men inte släpigt. Mjukt. meditativt, och unisont. De låter sig aldrig lockas till att använda några billiga knep för att få det att låta ”häftigare” eller ”mer medeltida”, de bara sjunger. Som det ska vara.

Den gregorianska sången kännetecknas av att den är oackompanjerad, enstämmig och rytmiskt fri. Jag tror att det är den här rytmiska friheten som gör att mitt öra inte tröttnar på att höra det. Det finns inget mekaniskt, inget tvingande, allt sker när texten, melodin och sångaren möts. Det är lite baklänges att bli knockad av något stillsamt, men det är något som kan hända mig med den här musiken.

Det här är förstås den perfekta bakgrundsmusiken till Arcarias stora katedraler eller till kloster där stämningen är trygg och lugn.

Hela samlingen finns på Spotify, och till synes på YouTube också. Här bjuder jag på ett spår från den första skivan som bjuder på läcker växelsång: