Kriminella pilgrimer

Du är ute på pilgrimsfärd. Ditt sällskap når ett värdshus där ni spenderar natten och möter där en grupp andra pilgrimer som av en händelse ska besöka samma heliga plats. Naturligtvis gör ni då det klokaste som går att göra; ni slår följe. Att resa i grupp är ju trots allt det bästa sättet att hålla sig säker från tjuvar och banditer!

Ja i vanliga fall är det ju så. I det här fallet råkar det vara så att pilgrimerna ni mötte på värdshuset bara suttit och väntat på en lämplig grupp att slå följe med för att kunna råna dem. Hoppsan.

”Ursäkta, är du också rånare?”

Några av dem kanske gav sig iväg på en uppriktig pilgrimsfärd en gång i tiden. Några av dem kanske bara använe pilgrimsfärden som ursäkt för att kunna komma iväg från sitt arbete i byn med hopp om att kunna skaffa sig tillräckligt med pengar under sin frånvaro för att betala av sina skulder.

I Criminal Behaviour by Pilgrims in the Middle Ages and Early Modern Period skriver Zoran Ladic om överfall, prostitution, slagsmål och handel med falska reliker som följer i spåren på pilgrimsfärderna. Det förklaras också att en del av de medeltida teologerna tyckte att pilgrimsfärder var strunt. Istället menade de att var och en under livet gör en inre pilgrimsfärd mot det slutliga målet, att nå paradiset, och det var den människor skulle ägna sig åt. Den rent fysiska pilgrimsfärden såg de bara mening i ifall det var som exempelvis botgöring, men att den annars var grogrund för alldeles för mycket vidskeplighet, dyrkan av tveksamma helgon, och såklart kriminaliet och dryckenskap.

Samtidigt finns det nog de som glatt drog åt andra hållet och hyllade pilgrimsfärden, inte minst de som råkade sitta i sådan position att de fick en del av kakan när pilgrimerna svämmade in i området. Med moderna termer talar vi turistnäring här: pilgrimer ska bo, äta, köpa souvenirer och lämna donationer och offergåvor. Big business för biskopen …

Adliga nunnor och fäktande präster

Det är dags för ett gästinlägg! Det är Einar Axelsson som ger oss lite konkreta exempel på vad kyrkans representanter hittat på en gång i tiden. Detta är förresten det 200:e inlägget som publiceras på Nor Bannog.

”Alltså kan du fatta att en del tror att jag bara läser böcker hela dagarna?”

Att munkar och nunnor under medeltiden var mer än bara religiöst lärda människor som kopierar manuskript hoppas jag att ni läsare förstår efter troget läsande av den här bloggen. Om denna stereotypa bild av klosterfolk ändå lever kvar bland er så kan man inte klandra er. De flesta rollspel brukar vinkla munkars och nunnors roll till att vara spelgruppens ”lärda” eller ”helare”. Det är inget fel på denna rollfördelning men för den som vill så finns dock ingen anledning att inte slänga in lite historisk information som kan ge idéer för variationer på era klosterbröder och systrar.

I Sverige på 1200- och 1300-talen så var det rätt vanligt bland den lägre aristokratin, och även ibland bland högaristokratin, att sätta en dotter i kloster. Det fanns en del anledningar till detta, som bland annat historikern Catharina Andersson diskuterar i en av sina artiklar*. Bland annat var de donationer som gavs till klostret mindre än vad en hemgift hade varit ifall man gifte bort dottern. Ännu viktigare var naturligtvis de religiösa motiven, med en släkting i klostret så hade man någon som kunde be för ens själ och släktingen kunde också utgöra ett bevis på ens egen fromhet och hjälpa till att knyta kontakt med kyrkan.

En munk eller nunna i Albion skulle därför mycket möjligt kunna vara av adlig börd. Detta kan ge rollen en insikt i aristokratisk kultur och även kontakter högt upp i samhället som skulle kunna vara av nytta för spelgruppen.

Även byapräster kan vara mer än en from man eller kvinna i religionens tjänst i Albion. Jennifer D. Thibodeaux beskriver i en artikel** de problem som Odo Rigaldus, ärkebiskop av Rouen, hade under 1200-talet. Många av de präster som fanns i församlingarna runt om i hans stift var nämligen den andra sonen till en adelsman och därför blivit tvungna att axla prästkappan för att ge sin familj ett fotfäste i kyrkan. Detta ledde till många svårigheter då dessa unga adelsmän kom från en krigarkultur som stod i motsättning till kyrkans läror. Ärkebiskop Odo fick många klagomål från församlingarna om att deras präster drack sig fulla på tavernorna, höll sig med kvinnor under äktenskapsliknande förhållanden och bar på svärd när de vandrade på gatorna. En by skrev till ärkebiskopen och jämrade sig över att deras präst gick omkring på gatorna på nätterna, beväpnad, och spred skräck. En annan präst brukade både duellera och engagera sig i tornerspel.

Så nästa gång du spelar en kyrkans man eller kvinna i Albion, varför inte bära med sig ett svärd och hota med duell när din ära blir förolämpad? Eller varför inte ha en jaktfalk med dig som du vägrar göra dig av med? Här finns också möjligheter för äventyrsuppslag, rollpersonerna kanske blir kontaktade av oroliga bybor som hotats av deras våldsamma byapräst och vill ha hjälp med att driva henom från byn. Detta kanske försvåras när rollpersonerna inser att prästen är barn till en av de mäktigaste riddarna i området.

Jag hoppas att detta kan ge er, kära läsare, lite inspiration till nästa gång ni spelar kyrkligt folk. Jag önskar er ett trevligt spelande!

* Andersson, Catharina. "Varför Satte Svantepolk Knutsson Sina Döttrar I Kloster?: Om Egendom, Kloster Och Aristokrati I 1200- Och 1300-talets Sverige." 61-79. 2003.

** Thibodeaux, Jennifer D. "Man of the Church, or Man of the Village? Gender and the Parish Clergy in Medieval Normandy." Gender & History 18, no. 2 (2006): 380-99.
 

Är broder Tuck en munk?

Har ni tänkt på att broder Tuck tekniskt sett inte borde vara munk? I alla fall inte om vi ska envisas med att kalla honom friar Tuck på engelska.

Friar kommer från franskans frère som i sin tur kommer av latinets frater, båda de orden betyder helt enkelt broder. När man talar om en friar i nutid så menar vi en broder i exempelvis franciskanorden eller dominkanorden, det vill säga någon av mendikantordnarna (tiggarordnarna) och de är helt enkelt inte munkar. Typiskt för de här ordnarna är att de tjänar Gud genom att vara aktiva i samhället, exempelvis genom att predika eller hjälpa fattiga, svaga och sjuka. De söker sig dit människor finns och istället för att vara självförsöjande så är de beroende av allmosor och donationer.

Munkar och nunnor ger löften inte bara om fattigdom, avhållsamhet och lydnad, utan även om att det skulle bli kvar på en och samma plats och där tjäna Gud. De söker sig bort från världen i sina kloster som gärna ska ligga ödsligt och kunna försörja alla bröder eller systrar (och alla andra som kan tänkas bo där också). Om Tuck var munk borde han helt enkelt hålla sig innanför murarna på sitt kloster.

Jahapp. Var det så enkelt? Nä. Många versioner av Robin Hood utspelar sig innan mendikantordnarna nådde England. Kanske har broder Tuck blivit utkastad från sitt kloster?

Jag, utkastad? Broder Tuck från The Adventures of Robin Hood,
en av mina favorittuckar.

I många rollspel (bland annat Saga) och i en hel del medeltidsfilmer och dylikt så gör man inte den skarpa gränsdragningen mellan klosterordnar och tiggarordnar. Folk som ser ut som munkar eller nunnor får helt enkelt heta munkar och nunnor oavsett om de är det eller inte. Det ligger nog i linje med hur folk sett på det: I Stockholm hittar vi Kidhaskär (antagligen för att man lät getter beta där) som senare fick namnet Gråmunkeholmen efter gråbrödraklosteret som låg där (numer heter stället Riddarholmen). Gråbröder är ett annat namn för franciskaner, och ja, de är ju faktiskt inte munkar och såvitt jag vet ska de inte ha några kloster heller utan samlas i konvent. Men ett konvent med gråbröder ser väl ganska mycket ut som ett kloster fullt med munkar kan jag tro?

Att konstatera att det helt enkelt finns flera ordnar av munkar och nunnor i Arcaria och att en del söker avskärma sig från världen medan andra agerar i den sparar väldigt mycket tid som annars hade gått åt till att först förstå och sen förmedla likheterna och skillnaderna mellan klosterordnar och tiggarordnar.

Det gör också att vi kan vara säkra på att i Arcaria hade broder Tuck varit en munk.

Om Pernelle och löftet hon gav

Sent om hösten 1142 drabbades en kvinna vid namn Pernelle av svår feber. Den gav lyckligtvis med sig redan efter några dagar men lämnade efter sig en svårartad ögoninfektion som plågade henne under hela vintern och långt in på våren. Vändningen kom efter att hon på Uppenbarelsedagen 1143 tänt ljus och bett vid ett altare helgat till sankta Clarimond.

Pernelle hade i sina böner lovat att om hon fick synen åter skulle hon pryda altaret med en stenstaty av helgonet, huggen för egen hand. Bara veckor senare var hennes ögon friska och unga på nytt.

Pernelle i arbetet med sin staty av sankta Clarimond.

Pernelles staty är ett exempel på en votivgåva, ett föremål som skänks till eller lämnas i exempelvis en kyrka för att uppfylla ett löfte (som i det här fallet), eller bara för att visa tacksamhet eller hängivenhet. Inom Spiriti Illuminati och de flesta andra grenar av Det Sanna Ordets Kyrka lämnas den gåva efter det önskade har inträffat och fungerar då på sätt och vis som en vittnesbörd om helgonets och Ramas kraft, men det lär förekomma här och var att man lämnar gåvor på liknande vis som ett sätt att vinna gudomlig eller övernaturlig gunst på förhand.

Att lova en stenstaty huggen för egen hand tyder på att Pernelle både har råd med en sån utsvävning och den skicklighet som krävs för att genomföra löftet. En långt vanligare gåva är att lämna en miniatyr av en kroppsdel som varit sjuk men har tillfrisknat, ibland gjuten i bly eller tenn, ofta skulpterad i vax. En rikare variant är förstås att låta tillverka denna miniatyr i silver eller guld. Flera kyrkor är bygda efter löften gjorda till något helgon, en typ av votivgåva reserverad för de allra mest förmögna och mäktiga. Överlämnandet av en votivgåva är ibland motivet till att ge sig ut på pilgrimsfärd, och i vissa fall är pilgrimsfärden i sig det man lovat.

På många av gåvorna kan man se orden ”ex voto” skrivna. Det är en förkortning för ”ex voto suscepto” vilket grovt översatt betyder ”från det givna löftet”. I Pernelles fall så högg hon dessa ord i statyns sockel.

När Pernelle var färdig med sin staty på våren 1145 gjorde hon förstås som man ska: hon lät måla statyn så att den blev praktfull och färggrann.

Vintersolståndet

Igår var det vintersolstånd, så natten till idag var årets längsta. För många av oss var det väl inget mer med det utom att vi sa "Tjoho, nu blir det ljusare framöver!", men för andra var det lite mer än så. I iranska hem runt om i världen firades Shab-e Yalda, och en hel bunt nyhedningar tände säkert eldar här och där.

I stora delar av Arcaria är vintersolståndet en skittråkig dag. Som medlemmar i Det sanna ordets kyrka så ska man hålla tyst hela dagen och fasta så länge man inte är ett dibarn. De enda talade orden som ska ljuda den dagen är de som uttalas under mässan som alla ska gå på.

Jag tänker mig att det inte kommer gå så bra för alla att hålla sig till det här. Tystbiten kommer brytas av många (trätande eller älskande par, folk med uppgifter som bara måste måste göras) och nog tror jag det finns gott om folk som kommer stoppa i sig både det ena och andra ändå. Tystbiten blir säkert enklast för de som bor i kloster där tysthetslöften inte är obekanta och man har utvecklat teckenspråk för att kunna kommunicera med varandra ändå.

Jag tror det är brotten mot de här förväntningarna som är det intressanta för oss i rollspel. Lät traktens präst tända eldarna för matlagning på vintersolståndet? Hördes upprörda röster från stallet på årets tystaste dag? Tror det skulle kunna vara riktigt schysst att ladda upp för ett riktigt spänt möte i någon relation och sedan låta någon påminna om att det ju är vintersolståndet imorgon. Kommer de bryta mot seden eller kommer det vara en obekväm dag med svårtolkade blickar när man hela tiden måste tassa runt varandra utan att kunna prata om det man vill eller behöver? Även om det bara blir ett kort inpass, nåt slags lugnet före stormen, tror jag det skulle vara givande för spelet.

På årets mörkaste tid har vi i vår värld i många fall förlagt våra fester, som Shab-e Yalda som jag nämnde inledningsvis. Jag kan absolut tänka mig att man har olika varianter av såna fester runt om i hela Arcaria också, nära vintersolståndet i tid. Frågan vad man kan mjölka på mest spelpotential: att den ligger före och man måste hålla truten istället för att röja upp sitt trassel, eller att man genomlider vintersolståndets tystnad för att sedan hamna mitt i festens extas och där försöka hålla huvudet på skaft?

Kyrkan i Niederbek

Jag slängde upp en hafsig skiss på ett äventyr på rollspel.nu häromdagen. Det utspelar sig i en stad i Marksland som jag döpte till Niederbek. Grunden för min karta fick bli en över staden Perouges i Frankrike. När jag klottrat klart märkte jag att jag ju missat att få med något som tydligt var en kyrka. Illa illa. Tack och lov fanns det något som skulle kunna tolkas som ett kloster i alla fall.

Kanske ser klostret Nio sår i Niederbek ut så här? Bilden är från Hildesheim i Tyskland

.

Det här fick mig ju att börja fundera på hur kyrkor i Marksland skulle kunna se ut egentligen. Jag ganska hemma på medeltida kyrkor i norra Sverige, men hur det ser ut på kontinenten har jag inte så bra grepp om. När vi nu dessutom ska förflytta oss till Arcaria – där rundkyrkan, som är rätt ovanlig i vår värld, är den vanligaste i Albion – så gäller det att fundera lite.

Den runda formen som symbol för livets kretslopp bör ingå på något vis förstås. Tittar man på stadskartorna i Saga så finns den hos alla avbildade kyrkor. Jag har dock svårt att släppa den avlånga formen som vår världs kyrkor ofta har: det skulle betyda att jag skulle vara tvungen att säga adjö till den klassiska klosterbyggnaden till exempel.

Tur då att många många kyrkobyggnader avslutas med en halvrund absid. De här absiderna finns på en del svenska medeltidskyrkor (verkar särskilt ha hört ihop med 1100-talkskyrkor), men finns i princip inte alls på de kyrkor som byggs under 1200-talet (inte inom mitt geografiska område i alla fall). I Arcaria tänker jag att det här är en mycket viktigare del av kyrkan, och att de kyrkor som inte har den runda formen som grundplan i alla fall har den halvrunda absiden.

Lite googling efter romanska kyrkor i Tyskland ledde mig till Sankta Cecilia i Köln (byggd ca 1130-1160), vilket verkar vara en perfekt förebild för en kyrka till Niederbek. Den nog haft tre halvrunda absider ursprungligen, och jag tänker att det stått helgonaltaren i de båda mindre absiderna. Så ska jag i alla fall låta det vara när jag stoppat in en kyrka i dess avbild i min påhittade stad.

St. Cecilia i Köln. Den fyrkantiga utbyggnaden närmast kameran byggdes 1479.

Fyrkantiga trummor

Det var en gång en skäggig farbror som hade en blogg tillägnad ett fantasyspel i legendarisk medeltid. En dag snubblade han runt på YouTube och hittade några klipp med folk som spelade adufe. Här är ett av dem:

Adufe är namnet på en fyrkantig trumma som finns i portugisisk tradition och har rötter i den muslimska världen. Wikipedias artikel om instrumentet berättar att det lär ha använts i kristna processioner och att det traditionellt är ett instrument som spelas av kvinnor (åtminstone i religiösa sammanhang). Trummans båda sidor är täckta med ett skinn och ramen är en enkel konstruktion av trä. Det ska gärna finnas något skrammel innuti (vanligen ett par bjällror som knyts fast). Det hela syns rätt väl på den här videon där en äldre herre bygger ihop en adufe:

Varför är det här så intressant för mig då? Jo! För att mitt öga fastnade på en särskild bild i Maciejowskibibeln (som vi ju redan bekantat oss med här på Nor Bannog). Den föreställer Jefta som återvänder hem efter ett slag och möts av sin dotter. Vad har hon i händerna om inte en fyrkantig trumma?

Sexualmoral i Arcaria

Spiriti Illuminati, den stora kyrkan i Arcaria, skulle kort kunna beskrivas bestå av katolsk hierarki och katarisk teologi. Biskoparna, munkarna och nunnorna och kyrkorna kommer från katolicismen, medan tron att den fysiska världen är skapad av Shaitan (Satan) och är ett fängelse för människornas själar är från katarernas tro. Givet den premissen skulle jag säga att Arcaria är ett rätt bra ställe att vara homosexuell på.

Sodomi och dylikt får sig ett par kängor i Bibeln, och har fått mycket värre kängor av kristna under historien. Ideologiskt hör det bland annat ihop med att det är en del i det kristna uppdraget att befolka jorden med Hans lärjungar. Underlaget till det här tänket att det minsann är kvinna och man som ska vara tillsammans finns väl främst i Gamla Testamentet. I katarernas ögon var det inte Gud som stod för det mesta som är omskrivet där, utan något lägre skaparväsen (demiurgen med gnostisk terminologi, Satan när man tar det som ligger närmast till hands i den kristna kosmologin). Med andra ord väger inte GT så tungt i katarernas lära (även om man tog väldigt hårt på budorden).

Vad betyder det då? Jo! I förlagan till Spiriti Illuminati så finns ingen ideologisk grund för att propagera för att folk ska göra barn. Tvärtom finns det fog för att uppmana folk att inte göra barn, då det bara binder ännu en själ i bojor av kött. För katarerna är alltså idealet att leva i celibat, och det näst bästa är att se till att inte få barn om man nu prompt ska ha sex. Till skillnad från inom katolicismen där det ses som som moraliskt förkastligt att spilla sin säd (vilket var Onans synd – ni vet, han som gett namn åt onani? – han avbröt samlaget), så verkar inte katarerna haft något ont att säga om preventivmedel.

Relikmakaren

Relikvarium från 1200-talet

Helgonen är folkets länkar till världen bortom Shaitans mur, och relikerna är länkarna till helgonen. Varje kyrka och kloster behöver en relik, så nedan följer några tabeller för att kunna slå fram vad de har och hur den förvaras.

Relikens övernaturliga förmågor (om några) är en fråga jag lämnar åt dig att grunna på. I grund och botten anses så gott som alla reliker besitta någon form av helande kraft, men eventuella andra mirakel de kan vara upphov till bör vara kopplade till helgonets gärningar i livet, hur det dog, och så vidare. Det allra viktigaste är att sätta ett namn på reliken. Är den namnlös är den värdelös!

De mest kraftfulla relikerna är förstås de som direkt kan kopplas till Panon, så som hans svärd Acarox, eller helgonens kvarlevor. Efter dem kommer helgonens tillhörigheter och martyrernas tortyrredskap. De minst kraftfulla relikerna är sådana föremål som bara varit i kontakt med någon kraftfullare relik. Det är nämligen så att vilka förmågor en relik än anses ha så tror man att en del av dess kraft överförs vid kontakt. Tabellerna nedan ger bara reliker av de första två sorterna, men det är ju bara att rulla fram en sådan och säga att det är en duk den har varit svept i, eller en kudde som den legat på ifall du behöver en tredje klassens relik.

Förutom att söka bot och beskydd hos reliken så kan man passa på att svära sina eder vid dem, eller (om man har flexibel moral) sälja dem. Inte främst de äkta då, utan falska reliker. Vem håller koll på hur många av Sankta Clarimonds fingerknotor som är i omlopp? Nä, just det! För bara tre mark är den din! För dyrt? Du kan få köpa den här näsduken jag haft den invirad i för bara fem pennies!

Relikens natur (slå bara en t6 om du vill vara säker på att få en mer blygsam relik, annars 2t6):

1. Hår

2. Fingerben

3. Fot

4. Revben (1t6)

5. Underkäke

6. Tillhörighet (se tabell nedan)

7. Lårben

8. Hand

9. Arm

10. Huvud

11. Hel kropp (kan sakna 1t3 delar)

12. Hjärta

Sankt Macchi trogna

Liesl kunde inte tro sina ögon. Reinhard blev högröd i ansiktet. Fader Cammius försökte låtsas som ingenting – han tyckte det var alltför pinsamt att erkänna vad som försegick. Joisane tappade humöret och lappade till en av ynglingarna. Hur kunde de få för sig att göra så här, under mässan, mitt i processionen?
– Se så fröken, flinade broder Thibault. Det är till Sankt Macchi ära! Sedan fortsatte han försöka kliva på den sill som var fastknuten med snöre i bältet på den som gick framför honom, samtidigt som han själv försökte undvika att någon bakom klev på den sill han själv släpade efter sig.

Alla inom kyrkan är inte gudfruktiga och helgonlika, eller korrumperade och giriga. En del är till synes vanvördiga pajasar som driver med allt och alla utan urskiljning, och dessutom begivna på sprit. Möter du på sådana så är de kanske macchiarder: studenter, munkar och nunnor som författar och framför satiriska dikter, sånger och skådespel, och på fräcka sätt kritiserar dubbelmoralen inom kyrkan. De flesta är rigarditer och kan därför se missbruk av makt och rikedom på nära håll.

Macchiarderna är alltså, trots sin påtagliga världslighet, mer eller mindre på samma sida som asketerna i konflikten kring hur kyrkan ska skötas. Genom att ge nya texter till kyrkans hymner, och använda den skolastiska filosofins alla grepp framför de sin kritik tillsammans med hyllningar till kärleken, livet och vinet.

Namnet macchiarder kommer av att de ofta kallar sig anhängare till Sankt Macchus, ett helgon vanligt folk aldrig hört talas om. Det beror på att Macchus inte är något helgon, utan en av de fasta figurerna i en slags vulgär fars som spelades i det som numer är Pannonska imperiets hjärtland. Namnet klingar ofta tillräckligt bekant för att de med lite bildning inte ska våga ifrågasätta det, till macchiardernas stora nöje.

Nedan följer en dikt skriven av en macchiard. Schlaraffenland är ett fantasirike, och den Decius som omnämns är Sankt Decius – skyddshelgon för spelare och dobblare (och till skillnad från Sankt Macchus inget påhittat helgon).

Jag är abbot i Schlaraffenland,
och mitt råd är en samling drinkare,
och i Decius anhang har jag behag,
och den som om morgonen frågar efter mig på krogen,
han skall efter kvällningen gå naken därifrån,
och sålunda berövad sina kläder skall han ropa:

”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott!
Mitt livs hela glädje
har du tagit ifrån mig!”

---

Macchiarderna är rakt av kalkerade från vår världs goliarder. Deras idag mest välkända efterlämningar finns i Carmina Burana (som ju redan figurerat här på bloggen tidigare), en samling sånger som i sin tur idag är mest känd genom Carl Orffs tonsättning. Här finns fler av texterna därifrån i svensk översättning av Claes Wirsén.

Stort tack till K som kom med idén!

Flagellanterna från Grantie

Man tror att det började med några enstaka människor från den lilla byn Grantie som under en gudstjänst föll i extas och lämnade kyrkan för att gå ut på fälten. Där gisslade de sig själva tills blodet rann från deras ryggar.

Det sägs att den helige Calidius kom till dem och skänkte dem visioner av framtiden. Visioner där landet  drabbades av farsoter. Visioner där landet drabbades av sju år av torka följt av sju år av regn.

Nu, mindre än ett år senare, rör det sig om band om hundratals personer som vandrar från by till by och aldrig stannar mer än en dag på samma ställe. De gjuter sitt blod på fälten och lever på ett minimum av bröd och vatten. Genom att plåga sina jordiska kroppar hoppas man kunna vinna Ramas nåd, och undgå sjukdom och missväxt. Det har hänt att präster som försökt hindra självgisslarna har blivit dödade.

Än så länge har fenomenet inte spritt sig utanför Arlac, men inom hela den kyrkliga världen är det omtalat. Många präster skyller det på asketerna, och menar att det är deras irrläror som sått galenskapens frö i vanligt hederligt folk.

Nåd och bot: två nya fördelar

Jag gick och la mig i god tid igår, men då jag vänt ordentligt på dygnet i början av helgen så fick jag gott om tid att låta tankarna vandra innan jag somnade. Då trillade de här två idéerna på fördelar ned. Jag bjuder på några kommentarer efter båda.

RAMAS NÅD. I en värld full av faror är det en självklarhet att man vänder sig till högre makter för att be om beskydd. Dina böner tycks bli hörda, för du undgår ibland faror med en hårsmån. Någon annan förklaring för detta än att Rama eller något helgon måste vaka över dig kan du inte finna. En gång per spelmöte kan spelaren välja att rollpersonen genom Ramas nåd undkommer de allvarliga konsekvenserna av ett misslyckat slag då den annars skulle gjort att den kom till skada. Rollpersonen kanske träffas med bredsidan av ett vapen, eller mirakulöst bara stukar en fot när den faller istället för att slå ihjäl sig.

I praktiken ger den här fördelen spelaren chansen att rädda livet en gång varje spelmöte i utbyte mot att rollpersonen är religiös. Det blir inte riktigt som att ha ett extra hjältepoäng (det är ju bara verksamt i specifika situationer), men ganska nära. Jag tycker religionen är en otroligt viktig del i den medeltida världen, så i mina ögon är det en helt okej deal. Jag tänker mig att den bör passa lika väl i spelet oavsett om man tänker sig att kyrkan faktiskt har rätt (och Rama finns) eller om det bara är inbillning: rollpersonen och de runt omkring ser faktiskt ingen skillnad på gudomligt beskydd och ofantlig tur som tolkas som gudomligt beskydd.

Man skulle kunna ha en variant på fördelen där beskyddet upplevs komma från skyddsformler från hednisk folktro: hartassar, häxstenar och liknande. Säkert inte helt populärt hos kyrkan …

HELBRÄGDAGÖRARE. Rollpersonen besitter läkande kraft och kan genom handpåläggning lindra och bota sjukdomar och skador. Förmågan kräver dock sina pris:

• Rollpersonen kan fritt stilla blod, lindra smärta och läka enkla färska benbrott. 
• För att läka ett gammalt benbrott som läkt fel, bota lindrigare åkommor såsom t.ex. hudbesvär och enklare sjukdomar får rollpersonen betala 1 kroppspoäng.
• För att hela skador (återställer 1t6 kroppspoäng hos mottagaren), eller bota allvarligare åkommor såsom lunginflammation får rollpersonen betala 2 kroppspoäng. 
• För att bota svåra sjukdomar som normalt anses obotliga, t.ex. pest eller spetälska, får rollpersonen betala 3 kroppspoäng.

Att använda förmågan kräver tid, minst 10-30 minuter beroende på hur allvarlig åkomman är, och rollpersonen känner sig matt efteråt. En helbrägdagörare är nästan helt immun mot sjukdom (undgår alltid smitta från även de mest smittsamma sjukdomar på 2-6 på 1t6), men kan inte läka genom magi (t.ex. genom formeln Medicus Vulnus) utan måste själv läka sina sår på naturlig väg. De som besitter denna förmåga blir inte helt sällan helgonförklarade, eller brända på bål.

Jag har flera gånger funderat på hur jag skulle vilja göra helgon i Saga (för helgon är faktiskt grymt coola). Det här skulle kunna vara ett sätt. Fördelen ger en väldigt kraftfull förmåga, men den kommer inte gratis. Min tidiga tanke var att förmågan skulle höra ihop med att man levde i enlighet med sin tro (oavsett vilken), och att förmågan gick förlorad om man handlade emot sin tro. När jag väl börjat skriva upp fördelen kändes det däremot som att det räckte utan att klistra på ytterligare en förhållningsregel.

Jag är osäker på om det går att ha den här fördelen utan att rollpersonen på ett eller annat sätt blir en martyr. Kroppspoäng är ju en resurs som man visserligen återfår, men inte i en sån takt att helbrägdagöraren kan stå emot en epidemi. Om spelet drar åt ett sånt håll att det blir mycket misär i bilden så kommer nog en rollperson med den fördelen (och dess spelare) få lida kval. Skulle kunna bli hur bra som helst, om man gillar sånt.

Praecepta humilitatis

Sålunda skriver sankt Brennius i sitt verk Praecepta humilitatis – ”Regler för ödmjukhet”, en skrift riktad till de munkar och nunnor som söker uppnå den allra djupaste ödmjukhet inför Rama:

Minns det som sagts: att vi är evigt fängslade i kött och dömda att födas gång på gång i denna värld, och att all lycka här blott är en falsk och blek lycka mot den som finns bortom Shaitans mur.

Sätt inte din vilja över Ramas, utan låt Ramas vilja vara din. Njut inte av att uppfylla dina egna begär, utan låt dina handlingar spegla det sanna ordet.

Lyd dina överordnade av kärlek till Rama, liksom Panon själv löd Hans bud varje dag och timme fram till sitt slut.

Låt inte världens bördor och orättvisor förta ditt tålamod, och fly inte när din lydnad prövas. Den som uthärdar fram till slutet är den som kommer befrias från köttets bojor.

Dölj inte någon av de onda tankar som kommer in i ditt sinne, eller några av de synder du begår i hemlighet, utan bekänn dem i ödmjukhet i din bikt.

Var belåten med de enklaste och uslaste av alla ting, och betrakta dig själv som en simpel och oduglig arbetare i alla sysslor du företar dig. Säg likt Panon ”Rama, inför dig är jag blott ett arbetsdjur, och jag är evigt med dig.”

Betrakta dig själv som lägre och av mindre betydelse än alla andra, och inte bara i dina ord, utan helhjärtat. En gång var du upphöjd men nu är du blott en mask i jorden. Endast genom ödmjukhet kan du nå upplysning igen.

Gör blott det som lovordas i Ramas bud och genom dina överordnades goda exempel.

Tygla din tunga och tala endast då det anmodas, ty den som talar för mycket kan aldrig undgå synden.

Hänfall inte snabbt och beredvilligt till skratt liksom en dåre.

Tala enkelt och anspråkslöshet med få och förnuftiga ord, ty det är vad som utmärker visdom.

Ha inte bara ödmjukhet i ditt hjärta utan låt det finnas ödmjukhet i hela din kropp. När du arbetar på fälten, i klostret eller i trädgården, när du sitter, står eller går – böj ditt huvud och låt blicken falla på marken. Då du känner tyngden av dina synder i varje stund, betrakta dig som redan framme vid domens ögonblick och säg, fortfarande med blicken mot marken: ”Jag är blott en syndare, ej värdig att befrias från detta fängelse.”

När du har gjort allt detta kommer du ha funnit en fulländad kärlek till Rama, och all din fruktan kommer att tillintetgöras. Alla föreskrifter du förut inte kunnat tänka på utan rädsla kommer du att hålla, och genom denna kärlek kommer det vara helt utan ansträngning. Fruktan för köttets fängelse kommer inte längre kunna motivera dig, ty det kan bara din kärlek till ljuset, de goda dygderna och Rama.

Praecepta humilitatis är bara en av de skrifter som sankt Brennius sammanställde under sitt liv. Hans verk har haft stor inverkan på hur man ser på klosterlivet över hela Arcaria. Själv var han marlonitermunk och levde på 700-talet. Han är munkarnas, takläggarnas och de stummas skyddshelgon, men tillbes även om man önskar skydd mot gift eller häxkonst.

---

Utdraget ur Praecepta humilitatis grundar sig på kapitel sju i Benediktinregeln.

Sankta Clarimonds liv och leverne

Ur den levnadsteckning som Cateline från Marcourt författade på 300-talet:

Så kom det sig, att när hennes fars vakter kom för att gripa henne så gjorde hon motstånd, och under kampen kom hennes arm att skiljas från hennes kropp. I det att hon dog lovade hon återigen sin odödliga själ till Rama, och när det sista andetaget lämnat hennes läppar omgärdades den avhuggna armen av ett gudomligt ljus, och osynliga händer bar den till altaret.

Händelserna som beskrivs ovan ska ha inträffat kring år 40 efter Panon, innan majoriteten av befolkningen i trakten konverterat sig till Det Sanna Ordets Kyrka. Själva levnadsteckningen över sankta Clarimond tar upp en blygsam del av verket i helhet, större delen ägnas istället åt böner som antas ha författats av helgonet själv.

Man vet att Clarimond levde i en stad i södra Arlac, men man är inte ense om vilken. Både Gilvaux och Gallevaux har kyrkor döpta efter henne, och båda påstås var just den kyrka som uppfördes av Clarimonds mor efter hon bevittnat miraklet efter sin dotters död. Båda kyrkorna anses dock ha äkta reliker, delar av hennes avhuggna arm.

Större delen av sankta Clarimonds hand återfinns däremot i en kyrka i Montmar, där den hamnat genom furtum sacrum, ”helig stöld”. Munkarna från Montmar stal helt enkelt relikerna och förde dem till sin kyrka. Företeelsen är inte helt ovanlig då varje kyrka av betydelse behöver ha kraftfulla reliker och kyrkor uppförs i högre takt än helgon föds.

Sankta Clarimond är vävarnas skyddshelgon, och även den man vänder sig till för lindring eller bot av tandvärk och ögonbesvär. Det sägs att blinda har återfått synen efter att ha under bön och fasta ha vakat inför hennes reliker i tre dagar.

---

Förebilden för Clarimond är sankta Alena som levde i Belgien på 600-talet.