Om Pernelle och löftet hon gav

Sent om hösten 1142 drabbades en kvinna vid namn Pernelle av svår feber. Den gav lyckligtvis med sig redan efter några dagar men lämnade efter sig en svårartad ögoninfektion som plågade henne under hela vintern och långt in på våren. Vändningen kom efter att hon på Uppenbarelsedagen 1143 tänt ljus och bett vid ett altare helgat till sankta Clarimond.

Pernelle hade i sina böner lovat att om hon fick synen åter skulle hon pryda altaret med en stenstaty av helgonet, huggen för egen hand. Bara veckor senare var hennes ögon friska och unga på nytt.

Pernelle i arbetet med sin staty av sankta Clarimond.

Pernelles staty är ett exempel på en votivgåva, ett föremål som skänks till eller lämnas i exempelvis en kyrka för att uppfylla ett löfte (som i det här fallet), eller bara för att visa tacksamhet eller hängivenhet. Inom Spiriti Illuminati och de flesta andra grenar av Det Sanna Ordets Kyrka lämnas den gåva efter det önskade har inträffat och fungerar då på sätt och vis som en vittnesbörd om helgonets och Ramas kraft, men det lär förekomma här och var att man lämnar gåvor på liknande vis som ett sätt att vinna gudomlig eller övernaturlig gunst på förhand.

Att lova en stenstaty huggen för egen hand tyder på att Pernelle både har råd med en sån utsvävning och den skicklighet som krävs för att genomföra löftet. En långt vanligare gåva är att lämna en miniatyr av en kroppsdel som varit sjuk men har tillfrisknat, ibland gjuten i bly eller tenn, ofta skulpterad i vax. En rikare variant är förstås att låta tillverka denna miniatyr i silver eller guld. Flera kyrkor är bygda efter löften gjorda till något helgon, en typ av votivgåva reserverad för de allra mest förmögna och mäktiga. Överlämnandet av en votivgåva är ibland motivet till att ge sig ut på pilgrimsfärd, och i vissa fall är pilgrimsfärden i sig det man lovat.

På många av gåvorna kan man se orden ”ex voto” skrivna. Det är en förkortning för ”ex voto suscepto” vilket grovt översatt betyder ”från det givna löftet”. I Pernelles fall så högg hon dessa ord i statyns sockel.

När Pernelle var färdig med sin staty på våren 1145 gjorde hon förstås som man ska: hon lät måla statyn så att den blev praktfull och färggrann.