30 december 2014

21 kvinnliga författare från före 1500

Jag tänkte slänga ut ett länktips som jag snott från Hittepou-Lukas på Facebook: 21 Women Writers From Before 1500 That You’ve Probably Never Heard Of 

För min del var det bara Heloise och Katarina av Siena (då i sin roll som helgon) som var bekanta sedan tidigare. Spana in och plocka någon som förebild till din nästa författande rollperson/bifigur vetja! Själv ska jag följa spåret från Marguerite Porete ner i heresiernas förunderliga värld.

29 december 2014

Det finns inga talande möss i Arcaria

När jag satt och skrev inlägget med kentaurer och minotaurer började jag misstänka att jag kanske råkat börjat göra spelbara versioner av saker från Narnia-böckerna snarare än från fantasy i allmänhet. Nåja, då är det ju bara en sak att göra: ge stats för talande möss som Ripipip!


Om Ripipip är obekant så är det läge att ta plats i soffan och kolla på Kung Caspian och skeppet Grynyningen (2008). Mysfantasy och ett välgjort klassiskt matinéäventyr. Hoppa över sista 10-15 minuterna om du tillhör kategorin som inte klarar av lite sentimantalt flum med kristna förtecken, de påverkar inte resten av filmen.

De narniska talande mössen blir ungefär två fot höga och 3-4 kilo tunga. De behöver av förståeliga skäl specialanpassade rustningar och vapen. Obeväpnade attacker gör 1T6-2 i skada, och mössens svärd motsvarar knivar (attackmodifikation +1, skada 1T6).
  • När du gör en talande mus som rollperson lägger du bara till +1 på styrka (inte +3 som människor), men lägger till +5 på motorik.
  • Rollpersonen får +5 i färdigheten Akrobatik, +5 i färdigheten Gömma sig, samt +5 i färdigheten Klättra.
  • För att få fram rollpersonens totala kroppspoäng så slår du 1t3+4*.

* Eftersom talande möss kan ha mindre än 7 kroppspoäng kan du behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel.

28 december 2014

Uppdaterad monsterstatistik

Ett av de tidigaste inläggen här på bloggen handlade om att samla lite statistik från bestiariet i grundboken. Poängen att underlätta när nya djur och monster skulle kläs i regelskrud.För att slippa gå tillbaka till inlägget har jag samlat informationen i en lite uppdaterad pdf som nu finns att plocka hem från nedladdningssidan.

24 december 2014

God jul från Nor Bannog

Puer natus in Bethlehem
Unde gaudet Ierusalem
Alleluia
Eftersom medeltiden utspelade sig på den tiden då man fortfarande firade jul till minnet av Kristi födelse tänkte jag bjuda på lite musik med anknytning till den saken. Inspelat i Ytterlännäs Gamla kyrka i somras och det är jag som plinkar på en oktavmandolin, sjunger två sånger som finns med i Piae Cantiones, samt spelar en möjligen svensk visa som troligen går tillbaka till medeltid den med.

Ta hand om er där hemma, oavsett om eller hur ni firar.

19 december 2014

20 saker du kan säga för att visa hur bildad du är

Så här bildad kan du också framstå oavsett om du är skrivkunnig
om du bara lär dig några enkla fraser!

Det finns ju bara ett pålitligt sätt att visa folk att man är bildad utan att faktiskt behöva prestera något: tala de lärdas språk. Här kommer 20 saker din rollperson kan säga för att visa att hen minsann talar Lingua Pannona. Och du, glöm förresten inte att du kanske redan använder såna här små uttryck på latin då och då: ”per se”, ”vice versa”, ”de facto”, ”in absurdum”, ”via” …
  1. Säg ”in primis” (~först) och ”item” (~vidare, likaså) när du ska göra uppräkningar! In primis har vi två grisar, item fem hönor, item en tupp, item en hund, gammal och trött. Det tycks vara hushållets alla djur.
  2. Precis som Ivanhoe från 1982 har lärt oss så är ”Pax vobiscum” (frid vare med er) kombinerat med en munkkåpa ett garanterat sätt att bli tagen för någon med kyrklig position.
  3. ”Dominus vobiscum” (herren vare med er) funkar nog precis lika bra!
  4. När någon föreslår förräderi spänner du ögonen i vederbörande och säger ”Pacta sunt servanda!” (avtal skall hållas).
  5. Istället för ”till exempel” säger du ”exempli gratia”. Jag är säker att hans trohet går att köpa milady, med exempli gratia ytterligare en titel eller förläning.
  6. Kräv något med detsamma, ”hic et nunc” (här och nu). Jag skall ha ett bad, hic et nunc! Jag struntar i om du behöver väcka hela hushållet för att ordna det.
  7. Mana till stillhet genom att be de närvarande utföra sina sysslor under tystnad, ”sub silentio”.
  8. ”Qui vivra verra” (den som lever får se) är det perfekta svaret på frågan ”Är du säker på att det här är en bra idé?
  9. Ge dina logiska slutsatser synbart större pregnans genom att inleda dem med ”ergo” (~alltså, således): Mördaren hade fuktig lera på stövlarna, ergo bör hon ha kommit utifrån och inte ha spenderat natten här i borgen.
  10. Dra uppmärksamhet till något kamraterna kanske har missat med ett litet ”nota bene” (märk väl).
  11. Nöj dig inte med ett trist ”årligen” utan tryck dit ett upplyst ”per annum”. Marknaden hålls två gånger per annum, dels på våren dels i början av vintern.
  12. Istället för att, som Anita Lindblom, brista ut i sång när du vill säga att ”sånt är livet” så kan du konstatera att ”sic vita est”.
  13. Om du hör någon fråga efter dig kan du ljudligt säga ”Adsum!” för att förklara att du är närvarande (det är som att ropa ”Här!” eller ”Närvarande!” i skolan).
  14. Du kan tala om fredlösa som ”caput lupinum” (bokstavligen ”varghuvud”). Så din bror har blivit caput lupinum?
  15. När allt är sammanräknat kan du ersätta ett blekt ”totalt” med ett elegant ”in toto”. Jag befarar att baronessans trupper inte överstiger femtio riddare in toto.
  16. Hitta en anledning att sy in ett litet ”in utero” (i livmodern). Ha! Smak för vin var nog en last hon la sig till med redan in utero.
  17.  Vänd dig till någon annan klok och beläst och säg allvarsamt ”Ora pro nobis” (”be för oss”) innan du beger dig iväg på ett farofyllt äventyr.
  18. Genom att utropa ”Statim!” (genast) kan du understryka hur brådskande det är. Det funkar så bra att sjukvårdare på TV använder det ännu (även om de hoppar över sista två bokstäverna).
  19. Med frasen ”Maiora premunt!” klargör du att större ting (det vill säga viktigare frågor) trycker på och kräver att behandlas.
  20. Ingen kommer misstycka att du talar om någon som inte är på plats om du slänger in ett ”in absentia” (i sin frånvaro). Jag har inga betänkligheter över att kalla honom ett fyllesvin in absentia, men givet att han är min herre vore det oklokt att göra det i hans närvaro.

18 december 2014

Ytterligare saker som inte finns i Arcaria: Kentaurer och minotaurer

Nej, några kentaurer eller minotaurer finns väl förstås inte i Arcaria, i alla fall inte utanför legenderna och bestarierna. Men det betyder ju inte att du inte ska passa på att spela en när ni plockar fram något gammalt Drakar och Demoner-äventyr och spelar med Sagas regler!

En kentaur från ett albiskt manuskript. Nåja, i själva verket från Rutland Psalter. Se mer här!

Kentaur
Styrka +4
Kroppspoäng 1t6+7

Kentaurer kan av naturliga skäl inte lära sig färdigheterna Klättra eller Rida. Med sin fyrfota kropp springer de däremot desto fortare: fullvuxna kentaurer har förflyttning 18.

Minotaur
Styrka +4
Kroppspoäng 1t6+7
Naturligt skydd: 1

När minotaurer anfaller med sina horn gör de 1t6+1 i skada och har +0 i attackmodifikation. De får automatiskt någon av nackdelarna Blodslust eller Impulsiv.

Både kentaurer och minotaurer kan ha fler mer kroppspoäng än vanliga människor så du kan behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel

15 december 2014

Rue des Jungleors

Det är ju jättelänge sen sist jag kom med något musiktips, så det kanske är dags för ett sådant? Som vanligt rör det sig om ett album som finns att höra på Spotify: Rue des Jugleors.

På det här albumet är det instrumental och vokal musik från 1100-tal till 1300-tal som gäller och det är Ensemble Anonymus från Quebec som står för musicerandet. I vanlig ordning hörs gott om ”modern” klassisk skolning i sångrösterna, men det hela hålls på något vis ganska lätt och behagligt.

En stor risk med tidig musik är att den blir väldigt enformig för lyssnaren om man gör massor av verser och inte varierar varken dynamik eller instrumentering. Den fällan tycker jag inte Ensemble Anonymus faller i, inte ens i den åtta minuter långa Souvent souspire (som för övrigt avrundas fint med hackbräde). Jag tycker det känns riktigt lättlyssnat.

I spår 9, Stantipes / Retrove Petrone, får vi höra som skulle kunna vara ett portativ, en bärbar orgel med bälg. Eftersom portativ är jätteläckra så måste jag få slänga in ett klipp på hur det går till. Det är Martin Erhardt som spelar och musiken kommer från Codex Rossi (1300-tal).


04 oktober 2014

Nej, det är ingen bebismössa (förrän på 1500-talet kanske)


En av de allra mest medeltidiga huvudbonader man kan tänka sig är den som på engelska och franska heter coif. Den verkar inte ha något särskilt namn på svenska men vi lånar ibland kveif/kveiv från norskan och ganska ofta får den heta hätta. Som ni kanske listat ut från rubriken pratar vi alltså om den här anspråkslösa men fantastiska skapelsen:


Enklaste möjliga huvudbonad i vitt linne som täcker öronen och håret. Det ursprungliga syftet antas vara att skydda håret från hjälm eller ringbrynjehuva. I sådana fall väljer man nog gärna en något vadderad huva, men den civila versionen är nog ofta bara i ett lager tyg. Den verkar dyka upp som allmän huvudbonad i slutet av 1100-talet, och har nog sin storhetsperiod under 1200-talet.

Som guide har använt coif till mina arbetskläder varje sommar i flera år, och även om den är liten och oansenlig så är det ett riktigt riktigt bra plagg. De flesta dagar räcker coifen själv för att skydda knoppen från solen, men under värsta värmeböljan i år så tog jag och blötte ner den för att kyla mig. Funkade väldigt bra. Det går förstås utmärkt att bränna sig i ansiktet eller nacken om man inte är försiktig, så där kan man med fördel ta hjälp av en uråldrig klassiker: den bredbrättade halmhatten.

En man med coif, en kvinna med slöja, och en man med struthätta.
Dragdjuret saknar huvudbonad. Fecanp psalter, ca 1180.

Jag har ofta tänkt på coifen som ett manligt kodat plagg, men det har visat sig vara en missuppfattning. Hättor i olika stilar förekommer i kvinnodräkten också, men ofta under slöja. Att gå runt med bara hättan på sig verkar vara mer informellt, något man gör hemma eller i arbete.

En kvinna med så kallad Birgittahätta.

26 september 2014

Mål och band

Jag har dykt ner i Dragon Age-rollspelet senaste veckan och läst lite regler och börjat fundera på en helt annan setting som jag kanske kommer använda för att prova systemet (det finns lite att läsa om settingen Flugornas år på rollspel.nu).

Något som jag blev lite överraskad av att hitta är det som kallas goals och ties i Dragon Age. Goals visar sig vara ganska exakt rollpersoners mål som jag skrivit om dem här på bloggen, men utan uppdelningen i långsiktiga och kortsiktiga mål även om samma sorts tänk kommer fram i texten. Varje rollperson uppmuntras ha tre mål som spelledaren kan kika på när det är dags att förbereda spel.

Vad är ties då? Det är band mellan rollpersonerna. Svaren på frågan ”Men varför hänger vi ihop då?” som lätt smyger sig på när man gjort en grupp äventyrare från världens alla hörn. Varje rollperson uppmuntras ha minst ett band till varandra. En väldigt enkel teknik, men en som direkt skapar en lite fastare grund för spelandet och, precis som mål, inspirera innehållet i äventyr.

Jag hälsade på goda vänner förra veckan och tanken var att vi skulle testa Dragon Age med ett generisk fantasyäventyr som jag snickrade ihop utifrån deras mål och band. Det var ett rätt enkelt arbete när de serverade band till varandra i form av att de stött ihop i skogen och slagit sig ihop för att överleva, ty båda deras äventyrargäng hade blivit överfallna och splittrade, möjligen utplånade. Synd att det inte blev av, för jag kände mig ganska peppad att få se hur det skulle gå för dem.

Skulle jag sätta mig och förbereda kampanj i Saga idag så skulle jag köra med mål, band och de två frågorna som skulle placera rollpersonerna i det medeltida samhället och antagligen bada i lösa trådar som kan dras in i spel.

25 september 2014

Namn och annat nyttigt

Redan ifjol nån gång samlade jag mina namnlistor och lite annat i ett häfte för eget bruk. Av nån anledning kom jag visst inte för att dela med mig av det, men nu finns det upplagt på nedladdningssidan här på bloggen.

Rulla lita på tabellerna däri så får du raskt fram att Salvagia från Tarroc är spannmålshandlare, otålig, ärlig och mager.

Jag ska också länkdumpa lite. Jag tycker platsnamn kan vara riktigt lurigt att hitta på, så här kommer några länkar jag rotat fram för att få lite input när jag behöver hitta på sånt.

List of generic forms in place namnes in the United Kingdom and Ireland
Norman toponymy
German toponymy
English place names

Hojta gärna om du har tips på nån fler bra länk om platsnamn (gärna från andra namnkulturer än engelska, franska och tyska) som jag borde lägga till!

31 augusti 2014

Nor Bannog på TullCon II

Jag hojtade ju när jag skulle till GothCon, så då kan jag väl gott hojta nu när TullCon närmar sig också. Om du befinner dig tillräckligt nära Stockholm (eller är tillräckligt spelsugen för att åka dit i alla fall) så rekommenderar jag varmt ett besök, det var riktigt trevligt ifjol och blir det säkert i år också.

Jag kommer ha med mig de få Nor Bannog-häften jag har kvar och några exemplar av Wilhelm Persons Okult. Gissningvis kommer du hitta dem tillsammans med de spel som Mikael ”krank” Bergström har med sig, men inget är spikat än. Den som inte är bekant med Mikaels spel (t.ex. Rotsystem, More Than Human och Evolutionens Barn) kan kolla in dem på urverkspel.com. Själv är jag peppad på att försöka få provspela senaste revisionen av Null State.

Om stjärnorna står rätt så kanska jag lyckas förbereda något till Saga att ha med mig och spelleda om intresse finns.

Hoppas vi ses på TullCon!

15 augusti 2014

EXTRA SPECIAL NICE BUY

Har du inget exemplar av rollspelet Saga? Galet. Vilken tur att mina vänner GnomviD och Korpa säljer lite spel då, och däribland just ett ex av Saga.

Om du köper det av dem innan 18.00 imorgon lördag (16/8) så tar jag och skickar hem en uppsättning Nor Bannog-häften (I-IV) till dig utan extra kostnad. Enda haken är att jag vill att du skriver en recension, en spelrapport eller ett äventyrsfrö som på något vis berör spelet eller häftena i så fall.

Även om EXTRA SPECIAL NICE BUY-erbjudandet inte lockar så tycker jag du kan ta en titt på deras säljtråd på rollspel.nu, det finns en del goa grejer!

Stället som SL glömde: Stadsporten

Det här inlägget består av sjunde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

När äventyrarna kommer till en ny stad så kan en av deras första kontakter med staden vara dess försvarsverk. Dessa byggnationer kan för den uppmärksamme resenären skvallra en hel del om staden. För SL är stadsmuren ett utmärkt tillfälle att ge en första bild av sin stad, ”Because first impressions last…”.

Stadsmuren

Gyllene kvällssol mot Montmars murar.

Ålder
Stadsmurens utseende skvallrar en hel del om staden som den omgärdar. Det första du som SL bör fundera på är vem som byggde stadsmuren, varför den byggdes och när detta gjordes. Om stadsmuren är gammal så är det inte alls säkert att den verkligen omgärdar staden längre utan staden kan ha växt långt utanför murarna. Ibland resulterar detta i att en stad kan ha flera murar där de inre murarna är de äldsta. Ofta rivs dock de gamla murarna och materialet återanvänds till de nya försvarsverken. Ibland kan de rikare vilja ha kvar de inre äldre murarna för att skydda sig från det fattiga slöddret som de upplever som ett hot och som bor längre ut.

Att bygga murar är en tidskrävande uppgift och det är möjligt att ett murbygge pågår i staden som äventyrarna anländer till. Det kan vara en intressant upplevelse för äventyrarna då det ger en känsla av att världen runt gruppen är levande. Något händer.

Ombyggnationer är också vanliga. Det kan röra sig om reparationer, modernisering eller omkonstruktion (t.ex. för att ge mer utrymme, göra en ny port eller förbättra försvarsförmågan). När kanonerna börjar användas på allvar så blir befintliga stadsmurar föråldrade och bör förnyas.

Styrka
Den uppenbara uppgiften för stadsmuren är att försvara staden, men det behöver inte vara den enda uppgiften. En stadsmur kan också ha som uppgift att reglera trafik in och ut från staden. På detta sätt blir det lättare att ta tull, att kontrollera befolkningen och att stoppa oönskade varor och personer från att ta sig in eller ut. Om huvudmålet med muren är kontroll så är muren antagligen inte så kraftig eftersom den inte behöver kunna stå emot en belägring.

En mur byggd för försvar kan också variera i storlek. Mycket beror på vem staden ska försvara sig mot. Om det endast är rövare eller andra lätt rustade styrkor så behöver inte murarna vara byggda för att motstå belägringsmaskiner.

En murs originalstyrka är en funktion av stadens välstånd, tillgång på kunskap, material och arbetskraft samt hoten som fanns eller förutsågs då den byggdes.

Förutom muren så kan stadens befästningsverk även inkludera torn, vallgravar, fästningar och andra försvarsanläggningar. I extrema fall kan det finnas flera murar efter varandra där de bakre är högre än de främre så att de främre murarna kan få eldunderstöd av de bakre. Detta tillhör dock undantagen eftersom dylika försvarsverk är extremt dyra att bygga och underhålla.

Skicket
Under långvarig fred är det vanligt att stadsmurarna förfaller då de härskande inte vill betala de pengar som krävs för underhåll. Ett annat skäl kan vara att staden har hamnat i dåliga tider och inte har råd med underhållet. Korruption i styret är ännu ett skäl till att underhållet kan bli lidande.

Det normala är dock att stadsmuren under fredliga tider hålls i ett någorlunda bra skick eftersom man aldrig vet när nya hot kommer att uppstå.

Innanför muren
För att muren ska vara lättförsvarad så bör insidan av muren inte vara belamrad med byggnader för det försvårar förflyttning av trupper och förnödenheter från och till muren. När tiderna är fredliga och det blir utrymmesbrist i staden så brukar försvarbarhet komma i andra hand och utrymmet närmast muren utnyttjas. Om det blir oroliga tider så kan stadens ledning bestämma att alla byggnader invid muren ska rivas vilket antagligen retar upp de som äger kåkarna.

Stadsporten
Portar är ett nödvändigt ont för städer. En port försvagar det försvarsverk som den är en del av, men samtidigt måste en stad ha portar. Det finns olika sätt att förstärka dessa svaga punkter, bl.a. kan man bygga porthus, torn, vallgravar, etc. i samband med portarna.


Stadsportarna är stadens ansikte utåt så det är inte ovanligt med flaggor och utsmyckningar av olika slag runt portarna. Det kan vara ett ställe att hänga upp avrättade brottslingar för att avskräcka de med ont uppsåt.

Vakterna
Stadsmuren och –portarna är ett naturligt ställe för bevakning. Murarna patrulleras för att se till att ingen tar sig in eller ut över muren och för att hålla utkik både mot staden (t.ex. efter eldsvåda) och utåt. Ännu viktigare är det att bevaka portarna och de resenärer som passerar. Det är här som stadens härskare kan ta tull och kontrollera både resenärer och varor som transporteras in eller ut ur staden.

14 augusti 2014

Garderoben, en skitsak

Du är i en fransk borg. Du behöver gå på toaletten. Vad frågar du efter? Garderoben, så klart!

Hur kommer det sig att stället där man gör sina behov heter som stället där man hänger in kläder? För att man hängde in kläder där såklart. Tanken har varit att ammoniakdoften håller mal och loppor borta.

En garderob från utsidan.
Huruvida det funkar vet jag inte, men en kollega såg nyligen ett prästgårdsdass som beskrevs som ”palatsliknande” med fyra hål (ett mer än vi har på stora dasset på mitt jobb!) där det fanns krokar som lär ska ha använts för att hänga upp pälsar, just av anledningen att ammoniakdoften skulle hålla ohyran borta.

Garderoben är förresten riktigt äventyrlig: i slutskedet av belägringen av Château Galliard 1204 klättrade den franske kungens soldater uppför en ränna för att kunna släppa in sina kamrater till den inre borgården. Det finns nog många fler exempel på dylikt, så tveka inte att ta med det i ditt nästa borgbelägrings- eller borginbrottsäventyr!

Château Galliard, 800 år efter garderobsincidenten.

16 juli 2014

Röd snö

Eventuella likheter med en norsk film är bara ett sammanträffande.

Åtta munkar/nunnor ska bege sig till ett avlägset kloster i bergen som man inte hört ifrån på mycket länge. De får höra av en man att vikingar anföll området för många år sen, men att lokalbefolkningen jagade upp truppen i bergen där de frös till döds. Han berättar också att det är något som inte står rätt till i bergen. Det är som om själva shaitan skulle varit där. När vännerna hittar en kista med guld så väcks vikingarnas sadistiska lustar och girighet till liv, likaså vikingarna.

Vill man ha lite rejäla berg att springa runt i skulle jag föreslå att man lägger äventyret i Albions nordöstra hörn, nära Drachemorebergen. Rollpersonerna skulle kunna vara marloniter med mycket brokiga bakgrunder. Någon kanske faktiskt är from och har sökt ett liv i Ramas tjänst, någon kanske är en före detta brottsling som inte alls ångrar sig utan bara lever under täckmantel, någon kanske är en före detta viking som seglat med de som frös ihjäl i bergen.

13 juli 2014

Är broder Tuck en munk?

Har ni tänkt på att broder Tuck tekniskt sett inte borde vara munk? I alla fall inte om vi ska envisas med att kalla honom friar Tuck på engelska.

Friar kommer från franskans frère som i sin tur kommer av latinets frater, båda de orden betyder helt enkelt broder. När man talar om en friar i nutid så menar vi en broder i exempelvis franciskanorden eller dominkanorden, det vill säga någon av mendikantordnarna (tiggarordnarna) och de är helt enkelt inte munkar. Typiskt för de här ordnarna är att de tjänar Gud genom att vara aktiva i samhället, exempelvis genom att predika eller hjälpa fattiga, svaga och sjuka. De söker sig dit människor finns och istället för att vara självförsöjande så är de beroende av allmosor och donationer.

Munkar och nunnor ger löften inte bara om fattigdom, avhållsamhet och lydnad, utan även om att det skulle bli kvar på en och samma plats och där tjäna Gud. De söker sig bort från världen i sina kloster som gärna ska ligga ödsligt och kunna försörja alla bröder eller systrar (och alla andra som kan tänkas bo där också). Om Tuck var munk borde han helt enkelt hålla sig innanför murarna på sitt kloster.

Jahapp. Var det så enkelt? Nä. Många versioner av Robin Hood utspelar sig innan mendikantordnarna nådde England. Kanske har broder Tuck blivit utkastad från sitt kloster?
Jag, utkastad? Broder Tuck från The Adventures of Robin Hood,
en av mina favorittuckar.
I många rollspel (bland annat Saga) och i en hel del medeltidsfilmer och dylikt så gör man inte den skarpa gränsdragningen mellan klosterordnar och tiggarordnar. Folk som ser ut som munkar eller nunnor får helt enkelt heta munkar och nunnor oavsett om de är det eller inte. Det ligger nog i linje med hur folk sett på det: I Stockholm hittar vi Kidhaskär (antagligen för att man lät getter beta där) som senare fick namnet Gråmunkeholmen efter gråbrödraklosteret som låg där (numer heter stället Riddarholmen). Gråbröder är ett annat namn för franciskaner, och ja, de är ju faktiskt inte munkar och såvitt jag vet ska de inte ha några kloster heller utan samlas i konvent. Men ett konvent med gråbröder ser väl ganska mycket ut som ett kloster fullt med munkar kan jag tro?

Att konstatera att det helt enkelt finns flera ordnar av munkar och nunnor i Arcaria och att en del söker avskärma sig från världen medan andra agerar i den sparar väldigt mycket tid som annars hade gått åt till att först förstå och sen förmedla likheterna och skillnaderna mellan klosterordnar och tiggarordnar.

Det gör också att vi kan vara säkra på att i Arcaria hade broder Tuck varit en munk.

12 juli 2014

Om Pernelle och löftet hon gav

Sent om hösten 1142 drabbades en kvinna vid namn Pernelle av svår feber. Den gav lyckligtvis med sig redan efter några dagar men lämnade efter sig en svårartad ögoninfektion som plågade henne under hela vintern och långt in på våren. Vändningen kom efter att hon på Uppenbarelsedagen 1143 tänt ljus och bett vid ett altare helgat till sankta Clarimond.

Pernelle hade i sina böner lovat att om hon fick synen åter skulle hon pryda altaret med en stenstaty av helgonet, huggen för egen hand. Bara veckor senare var hennes ögon friska och unga på nytt.

Pernelle i arbetet med sin staty av sankta Clarimond.
Pernelles staty är ett exempel på en votivgåva, ett föremål som skänks till eller lämnas i exempelvis en kyrka för att uppfylla ett löfte (som i det här fallet), eller bara för att visa tacksamhet eller hängivenhet. Inom Spiriti Illuminati och de flesta andra grenar av Det Sanna Ordets Kyrka lämnas den gåva efter det önskade har inträffat och fungerar då på sätt och vis som en vittnesbörd om helgonets och Ramas kraft, men det lär förekomma här och var att man lämnar gåvor på liknande vis som ett sätt att vinna gudomlig eller övernaturlig gunst på förhand.

Att lova en stenstaty huggen för egen hand tyder på att Pernelle både har råd med en sån utsvävning och den skicklighet som krävs för att genomföra löftet. En långt vanligare gåva är att lämna en miniatyr av en kroppsdel som varit sjuk men har tillfrisknat, ibland gjuten i bly eller tenn, ofta skulpterad i vax. En rikare variant är förstås att låta tillverka denna miniatyr i silver eller guld. Flera kyrkor är bygda efter löften gjorda till något helgon, en typ av votivgåva reserverad för de allra mest förmögna och mäktiga. Överlämnandet av en votivgåva är ibland motivet till att ge sig ut på pilgrimsfärd, och i vissa fall är pilgrimsfärden i sig det man lovat.

På många av gåvorna kan man se orden ”ex voto” skrivna. Det är en förkortning för ”ex voto suscepto” vilket grovt översatt betyder ”från det givna löftet”. I Pernelles fall så högg hon dessa ord i statyns sockel.

När Pernelle var färdig med sin staty på våren 1145 gjorde hon förstås som man ska: hon lät måla statyn så att den blev praktfull och färggrann.

10 juli 2014

Vattendrickande nu igen

Så här i värmeböljan vill jag påminna om att dricka tillräckligt med vatten med en ännu länk till en artikel om vattendrickande på medeltiden.


04 juli 2014

Stället som SL glömde: Templet

Det här inlägget består av sjätte delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.


Det är antagligen inte många som helt glömmer bort tempel och kyrkor, men de får ofta en begränsad roll som ställen för läkning av sårade äventyrare.

Tempel eller kyrka?
Det finns många olika namn på samma fenomen och detta kan man utnyttja som SL för att ge lite känsla åt religionerna. En religion kanske har tempel medan en annan har kyrkor, då vet spelarna vilken religion det rör sig om när SL säger att de ser en kyrka.

Några namnförslag: kyrka, katedral, kapell, tempel och kultplats.

I den här artikeln används ”tempel” som samlingsnamn.

Plats
De flesta tempel finns givetvis där deras anhängare finns, dvs i byar, städer och borgar. Men det kan finnas tempel på helt andra ställen också, t.ex. på för religionen viktiga platser (ex. där ett helgon dog), platser med speciell kraft och isolerade munk- eller nunneordnar.

De mer isolerade templen kan besökas av pilgrimer, om platserna anses extra heliga, t.ex. ett tempel byggt vid en helig läkande källa tar antagligen emot pilgrimer med diverse krämpor.

Utseende

Tempelruin i Malakans öken, kanske från den tid då riket
Arlan var det främsta i världen? Foto: Citypeek
Utifrån
Templen är viktiga för religionens anhängare. Ofta försöker man vinna gudens gunst genom att bygga så stort, högt och vackert som möjligt. Dessutom imponerar ett stort tempel på grannbyarna och på de andra religionerna. Om det finns flera olika religioner i området så är det vanligt att det uppstår en viss tävling om vilken religion som bygger störst och vackrast. I vissa fall kan det finnas lagar som säger att en viss religion ska ha högsta eller största templet.

När rollpersonerna anländer till en tätort så är templet en av de mäktigaste byggnaderna de kommer att se, så se till att beskriva den ordentligt för spelarna. Beskrivningen kan ge spelarna ledtrådar på hur religiös befolkningen är, t.ex. ett bytempel som är dåligt omskött tyder på att byborna inte är särskilt religiösa av sig eller att prästen är korrupt.

I samband med ett tempel finns oftast andra byggnader och områden som t.ex. prästgård, härbärge, fattighus, kyrkogård, statyer, sjukstuga, bibliotek, etc. Fundera på vad det är för en religion och skapa hela tempelområdet därefter.

Vissa tempel är byggda i samband med en munk-, nunne- eller riddarorden. Sådana tempel kan utvecklas till stora komplex med boningshus, hantverkare, bibliotek, garnisoner, etc. Ett sådant tempel kan vara öppet för allmänheten, men andra delar av komplexet är oftast privata.

Tempel tar åratal, decennier eller till och med århundraden att bygga och det är troligt att resande äventyrare kommer att stöta på tempelbyggen i många byar och städer. Antagligen finns mer eller mindre temporära lösningar på tempel att tillgå under tiden. Ibland finns det gamla templet kvar men det vanligaste är att det är den som byggs om. Att beskriva pågående byggnationer (inte bara tempel) ger känslan av en dynamisk värld.

Många tempel tjänstgör även som försvarsverk och kan sålunda ha murar, vallgravar och torn.

Inifrån
Många religioner ser till att göra sitt tempel så vackert och imponerande som möjligt även inuti. Utsmyckningen av ett sådant tempel är beroende på gudens inriktning och de troendes ekonomiska välstånd och religiösa övertygelse. Vilka lokala material som finns att tillgå spelar också in om inte religionen är så rik att de kan importera vad de vill.

Andra religioner har en mer asketisk hållning och då brukar templets interiörer vara relativt kala.

Tänk på vad det är för religion templet tillhör och hur välbärgade dess besökare är och beskriv templet därefter. Kom dock ihåg att det kan finnas undantag, t.ex. ett rikt tempel kanske har blivit plundrat eller en numera fattig by kan ha varit rik tidigare. Nuvarande och tidigare prästers girighet och preferenser påverkar också, kanske var förra prästen en asketisk fanatiker medan den nuvarande gillar prålighet. En del kanske har lagt pengar på välgörenhet i stället för templet.

Aktiviteter
När rollpersonerna av någon anledning söker sig till templet så är det möjligt att det pågår gudstjänster där. Om det är en helgdag så kan man utgå ifrån att det pågår en gudstjänst så titta i almanackan. Men även vid andra tillfällen så kan det vara speciella ceremonier som t.ex. begravning, vigsel, dop, konfirmation, prästinvigning, firandet av lokalt helgon, reningsritualer, offer, etc.

Även om det inte är gudstjänst så kan det pågå aktiviteter i kyrkan, t.ex. ett möte, kören övar eller reparationer pågår. Om inte annat så kan det finnas en del personer där för privat bön. Det är sällan ett tempel är tomt och utan aktivitet.

13 juni 2014

Stället som SL glömde: Bastun

Det här inlägget består av femte delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Tack till Eva Florén för idén till den här artikeln om bastun. Även om bastun eller Sauna idag mest förknippas med vårt östra grannland så är det egentligen ett fenomen som förekommit i de flesta kulturer.

Historia och utbredning
Bastun förknippas idag med Finland, men bastukonsten är en uråldrig tradition som varit välspridd. Redan de gamla grekerna (som man brukar säga) badade bastu i de lyxigt inredda antika marmorbadhusen. Romarna övertog traditionen i formen av deras balneae och thermae. Antagligen har alla länder i Europa har haft bastu under äldre tid. I många områden var dock bastun mer för avslappning och njutning än rengöring. Dessa bastun var ofta av ångbastu typ. I norra Europa fanns dock rökbastun som hade en mer praktisk prägel. I de flesta Europeiska länder så dog bastutraditionen ut mellan 1400 och 1700-talet. Det var pga syfilisepidemierna som uppstod av moraliskt förfall (prostitution) i samband med bastandet på kontinenten och att bastandet och svettandet blev ”ofint”. Men i Finland, Ryssland, Estland och nordligaste Sverige så försvann inte bastandet, eftersom det inte fanns publika bastun med prostitution utan här handlade bastutraditionen om familjebastun.

Kuriosa (citat från Svenska bastuakademins tidigare hemsida):
”1725 var ett mörkt år i den svenska bastuns historia. Det året förbjöds bastun i hela Sverige. Beslutet hörsammades inte i det geografiska område som idag heter Norrbotten. Beslutet har dock aldrig rivits upp. Kanske är det hög tid för riksdagspartierna att förenas i en gemensam motion som river upp det snart 275 år gamla beslutet?”

Bastun och liknande inrättningar har även funnits utanför Europas gränser. Några exempel:
  • Nordamerikanska indianerna använde bastutält eller bastustugor.
  • Turkarna kallade sin ångbastu för hammam.
  • I Mexico och Guatemala fanns temascal.
  • I Japan hade man hetvattenbad som gick under namnen sentoo och o-furo.
  • I Ryssland var det populärt med den nedgrävda bastun kallad bania.

Olika typer
Skorstensbastun är det vi oftast tänker på när vi diskuterar bastu (eller så tänker vi på den moderna el-bastun som är en vidareutveckling). Här finns det ett vedeldat bastuaggregat inne i bastun. Den värmer stenar som man sedan kastar bad på för att öka halten vattenånga och därmed känslan av värme. Dock är bastu med skorsten ett rätt sent påfund som inte tillkommit förrän i början av 1900-talet. Och inte ens detta var den typ som vi har idag utan här gick flammorna och röken rakt igenom stenarna till en kåpa som ledde in röken till skorstenen. Man började inte basta förrän elden slocknat och då öppnade man en lucka i kåpan för att kunna kasta bad. Den moderna varianten kom så sent som på 1930-talet.

Rökbastun är föregångaren till skorstensbastun. I rökbastun leder man inte ut röken genom skorsten utan släpper in den i basturummet och låter den försvinna genom springor i väggar och tak. Röken sotade basturummet men man tvättade sittplatserna före bastandet. Detta var den vanligaste varianten i norra Europa och finns än idag på en del platser (enligt många fortfarande den bästa bastuformen). De praktiska fördelarna var många, t.ex. att man kunde röka mat i bastun (vinden) och att röklukten drev bort loppor och andra parasiter från de bastande. Rök är inte som många tror det samma som smuts, tvärtom så är rök (eller egentligen sot) bra på att bekämpa bakterier. Nackdelarna var att rökbastun tog lång tid att värma (3-4 timmar av uppvärmning och sedan 1 timme för att ”sätta sig”) och att brandfaran var mycket hög.

I en ångbastu så leds ånga in i basturummet utifrån. Då är själva bastun inte uppvärmd av elden utan endast av den varma ångan. Det blir en något svalare och mjukare upplevelse. Ångbastu är tekniskt mer avancerat och kräver konstant övervakning. Därför förekom det endast i allmänna badhus och inte hos hushållen.

Det finns också en stenvärmd variant där stenar värms upp utanför bastun och sedan bärs in i bastun. Det är en enklare variant som är lätt att bygga men som kräver ett stort arbete med stenarna. Varianten kan med fördel användas även när man reser/vandrar om man har ett större stycke tyg (eller plast/presenning som är den moderna variant jag själv prövat).

Byggnader
De stora badhusen under antiken hade fina ångbastun byggda av marmor. De värmdes hela dagarna av personal eller slavar och det fanns plats för många personer. Här fanns omklädningsrum och en mängd andra faciliteter, t.ex. gym, massage, matinrättning, prostituerade, etc.

Badhus fanns även efter antiken men de blev enklare och kunde även vara av rökbastu typ. Många städer hade badhus med bastu under hela medeltiden och renässansen.

Det vanligaste var att en rökbastu byggdes i ett eget trähus i närheten av bostadshusen. I städer kunde det finnas en gemensam bastu på bakgården, ibland kombinerad med en tvättstuga. Man separerade rökbastun från bostadshus för det finns alltid en brandrisk. Brandrisken är stor och det är ovanligt att hitta riktigt gamla rökbastun då de flesta brunnit upp. Det vanligaste var antagligen att de brann upp när man rökte kött efter slakt eftersom då värmde man på bastun under lång tid – ofta flera dagar i sträck. Normalt så fanns det endast ett rum med jordgolv. I det rummet så bastade och tvättade man sig (kunde göras utomhus också). Man klädda av och på sig utanför bastun. Det fanns även lyxigare varianter med förrum och trägolv.

Har man inte möjligheten att bygga ett hus så kan man använda ett tält. Detta var vanligt bland nomadfolk och även hos resenärer. Det är förvånansvärt enkelt att bygga en primitiv bastu, bara man har ett tält att använda. Bastun i tält är alltid av rökbastu eller stenvärmd karaktär.

En annan variant är att gräva ner bastun i jorden. Oftast grävde man in den i en sluttning och gjorde framsidan av trä. Jordbastu sägs ge en speciell sorts värme. En jordbastu är normalt en rökbastu men kan möjligtvis vara en stenvärmd variant. Den här typen av bastu var populär i östra Europa.

Det har funnits fall där man kombinerat bastu och bostad i ett och samma rum. När nybyggare kom till ett nytt ställe så var bastun ofta det första man byggde. Det var för det mesta en temporär lösning men som alla temporära lösningar så kunde den bli rätt seglivad. För de riktigt fattiga så kunde det även vara en permanent lösning. Att man byggde bastun först var för att det var det mest praktiska, då löste man flera problem på en gång – tak över huvudet, hygien och säker förvaring av mat.


Bad
Om möjligt vill man ha möjlighet till bad i samband med bastandet. I de stora badhusen byggde man bassänger. I en mindre bastu var detta inte möjligt. Det närmaste man kunde komma vattnet var att bygga bastun på en brygga eller till och med på en flotte. Det vanligaste var dock att bygga den på stranden om möjlighet fanns. Hade man inte tillgång till vattendrag så kunde man använda ett träkar eller primitiv dusch. I norra Europa använda man snö vintertid.

Syfte
Bastubadare med lövruskor, illustration från 1400-talet.
Renhet
Ett av huvudskälen att basta är givetvis renlighet. Oavsett bastutyp så svettas man i bastun och med svetten så försvinner smutsen från huden. Till bastandet tillhör också tvätt och tvagning vilket görs i slutet.

Hälsa
"Om det inte hjälper med varken bastu, öl eller tjära, då är slutet nära."
"En stunds bastu livar upp kroppen och vederkvicker själen."
– Gamla Bastuordspråk

När kroppen värms upp så slappnar muskler av och därmed försvinner muskelspänningar och -värk. För de som arbetar fysiskt hela dagarna så är detta mycket nyttigt.

Kvastning är ett inslag i bastandet som innebär att man piskar sig med en bastukvist. Detta ökar blodcirkulationen och öppnar upp porerna. En äkta bastukvist tillverkas av björkris från nyutslagna lagom gamla björkar. På sommaren använder man färsk björk men för vinterbruk så torkar man kvistar. Före bastandet lägger man kvistarna i blöt en stund, för att sedan värmas och vattenbegjutas på stenarna. Då får man en mjuk och härligt doftande kvast (de torkade kvastarna behåller inte lukten) som är behaglig av piska med. Björkbladen innehåller ämnen som hjälper till att få bort smuts från huden. I stället för björk kan andra lövträd användas och även en som mjukats upp.

05 juni 2014

Ännu mer som inte hör hemma i Arcaria: Drakoniter och chronopiska troll

Eftersom jag nyss skrev på rollspel.nu att jag tycker drakoniter är coola så är det väl bara att fortsätta mitt mycket diskreta arbete för att utrota behovet av att spela Drakar och Demoner genom att erbjuda stats till Saga. Slänger med det chronopiska trollet som bonus.

Drakonit
Styrka +4
Kroppspoäng 1t6+7
Rollpersonen får +5 i färdigheten Simma men -2 på alla slag för färdigheten Rida (det är svårt att sitta bra på en häst när man har en kraftig svans).

Troll (chronopiskt)
Styrka +5
Motorik +1
Kroppspoäng 1t6+8 (se nedan)
För att slå fram trollets kroppspoäng slår spelaren en sexsidig tärning två gånger, tar det högsta resultatet och lägger till åtta. De chronopiska trollen är i grunden vänliga och godtrogna och har nackdelen Ärlighet om de ännu är oförstörda. Om trollet härdats genom lögner och svek får spelaren välja en annan nackdel som passar rollpersonen bättre. Oavsett vilken nackdel som väljs så ger den en nivåpoäng mindre än i vanliga fall. Ärlighet ger alltså ingen nivåpoäng att spendera på färdigheter medan Kleptoman (+2 np i vanliga fall) ger en nivåpoäng.

Både drakoniter och chronopiska troll kan ha fler mer kroppspoäng än vanliga människor så du kan behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel

03 juni 2014

Nästa gång du spelar trubadur ska du ha en rebec

Här kommer lite musik som passar till en festscen i länsherrens hall: ett 12 minuter långt framförande av en gammal chanson de geste, Chason de Guillaume, vars första halva tros vara komponerad före 1150.


I det här framförandet så är det en rebec som ackompanjerar sången. En rebec är en päronformad två- eller tresträngad föregångare till fiolen. Det var ett typiskt trubadurinstrument under 1100- och 1200-tal. I modern tid tänker sig många trubaduren med en luta, men det har nog mer att göra med hur vi använder gitarren idag än hur man använde lutan (eller dess föregångare) under medeltiden.

Musiker med rebec, från en brittisk bönebok cirka 1125-1150.

Till rebec och andra dåtida stränginstrument använde man en bågformad stråke. Den fungerar precis som de stråkar som används idag men har inte alls lika hög spännig vilket gör att de är mer förlåtande att spela med. I gengäld har de inte samma kraft och precision som moderna stråkar.

Modern rekonstruktion av en rebec och bågformad stråke.

30 maj 2014

Stället som SL glömde: Vägen

Det här inlägget består av fjärde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brukar verkligen SL glömma vägarna? Faktiskt tycker jag det. Vägar har endast blivit något som tar rollpersonerna från punkt A till punkt B i stället för någonting stämningsfullt som berätta något om världen. Det finns många typer av vägar att använda sig av och det kan finnas mycket att uppleva längs vägen.

 Vägar som Pannonska Imperiet en gång byggde kan hittas nästan överallt i norra Arcaria.
Här en väg i Castoria som leder förbi ett gammalt pannonskt fort.

Vägarnas ursprung
De flesta vägar i en historisk- eller fantasymiljö har inte planerats utan har uppstått genom en slags evolution. Vissa vägar har tillkommit från djurstigar som människor börjat använda medan andra är uppkommit av att människor travat fram där i generationer. Det gemensamma med dessa vägar är att de har en kort "räckvidd". Med räckvidd menar jag att en väg inte uppstår mellan städerna A och B som ligger på 20 mils avstånd från varandra utan mellan stad A och by 1 som ligger på 1 mils avstånd ifrån varandra. För att ta sig från stad A till stad B krävs det att man tar vägen från stad A till by 1, sen till by 2 och sen till klostret och... etc. Resan från stad A till stad B kommer därför att ske på varierande vägar och det kommer definitivt inte gå rakt!

Det finns dock undantag, t.ex. byggde romarna planerade vägar. I trakter där det finns ett mäktigt och välorganiserat rike kan vägnätet vara relativt bra. Men även om vägarna är planerade av en högt stående civilisation så kommer de aldrig i närheten av våra supereffektiva vägar. Sådana möjligheter finns helt enkelt inte (om inte magin ger det).

Vägar och vattenvägar
I medeltida miljöer så är vattenvägar att föredra framför vägar. Det är enklare, säkrare och snabbare att transportera personer och varor längs sjöar, kanaler, floder och kuster än längs landbundna vägar. I områden med bra vattenvägar så är vägarna antagligen i dåligt skick och näst intill oanvända.

Speciellt för långa resor och för tunga laster så är vattenvägarna det överlägset bästa alternativet. För dagsresor utan last så kan vägarna vara enklare.

I nordliga trakter är det under vintertid enklare att resa med skidor eller med slädar och då behövs inga vägar.

Resenärer
Nästa sak att tänka på är vem som utnyttjar vägnätet idag. Det finns ett antal vanliga grupper:

Lokalbefolkningen
De flesta vägar utnyttjas mest av lokalbefolkning, men det finns undantag som t.ex. långväga karavanvägar som passerar obefolkade områden. En väg som endast används av lokalbefolkning kommer inte vara så viktig för makthavarna och centralt organiserad underhåll saknas antagligen. Däremot kan byrådet vara intresserat av att hålla vägarna runt byn i någorlunda skick.

Handelsmän
Handelsrutter är viktiga vägar eftersom stora rikedomar transporteras på dessa. Vissa karavanvägar kan vara extremt långa, t.ex. silkesvägen till Kina. Eftersom handelsrutter är så viktiga ekonomiskt så är makthavare mer intresserade av att spendera pengar på underhåll och bevakning. Men det betyder också att tullarna kommer att sättas därefter. En makthavare kommer alltid att förvänta sig vinst i en eller annan form från sina investeringar i vägarna.

Varutransport
En väg kan byggas för att transportera en viss vara, t.ex. så vill man transportera mat till gruvor och metall ifrån dem. Helst använder man sig av vattenvägar för alla transport, men det alternativet finns inte alltid. Det kan röra sig om tillfällig transport, t.ex. till ett bygge som ska pågå ett par decennium. Vägen kan dock finnas kvar efter att behovet upphört.

Pilgrimer
I en värld med religioner som betonar pilgrimsfärder så kan de vägar som utnyttjas av dessa bli vältrafikerade. Tänk bara på vägarna runt Mecka eller Jerusalem. Pilgrimsrutter kan vara underhållna och skyddade (Tempelriddarna) av religiösa eller statliga institutioner, men det är inte säkert.

Militären
Vissa vägar är viktiga för militära transporter av trupper och/eller förnödenheter. Om det finns en organiserad stark stat så är det troligt att viktiga militära vägar är i gott skick. Romarna var specialister på att bygga bra vägnät för sina legioner.

Boskap
En del kortare vägsnuttar används främst för att förflytta boskap. Dessa vägar är ofta helt söndertrampade.

Vägarnas historia och nuvarande skick
En väg förändras under sin livstid. Om en makthavare märker att det finns resenärer som är intresserade av att reguljärt utnyttja vägar inom makthavarens domäner så kanske denne utnyttjar dagsverken, slavar, e.dyl. för att förbättra vägnätet. Detta är en bra investering, ty resenärer betyder tull och införsel av rikedom.

Det kan också finnas militära intressen för att förbättra vägnätet, t.ex. romarna.

Vägar kan även försämras. Om de inte underhålls så kommer de slitas och om de inte används så kommer de så småningom att försvinna. Gamla vägar från en svunnen civilisation kan finnas kvar, men de kanske är i dåligt skick pga dåligt underhåll, t.ex. romarnas vägar under senare medeltid.

23 maj 2014

Stället som SL glömde: Kvarnen

Det här inlägget består av tredje delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Kvarnen var en viktig plats i det medeltida samhället och runt kvarnarna uppstod det en hel del regler, traditioner och myter. Det bäddar för intriger och intressanta äventyr.

Tidvattenkvarn i Talmont? Foto: Flore Allemandou.
Användningsområden
I kvarnar mals främst säd, men även frön av olika slag (t.ex. senapsfrön) och djurmat. Kvarnar har även använts för att mala mineraler.

Men kraften från kvarnliknande konstruktioner kan även användas för att driva sågar, blåsbälgar eller pumpar av olika slag, t.ex. fanns det mängder av väderkvarnar som användes för dränering i Holland. Dessa konstruktioner är givetvis intressanta, men den här artikeln inriktar sig på malande kvarnar.

Vissa mindre hushållskvarnar som t.ex. köttkvarnar och pepparkvarnar finns också men behandlas inte heller av den här artikeln.

Tidigaste kvarnarna
Från början så hade hushållen egna kvarnar. Antingen var det handkvarnar eller enkla vatten- eller väderkvarnar. De tillgodose hushållens behov men de var tids- och arbetskrävande. Redan de gamla grekerna började bygga större kvarnar som kunde klara av flera hushålls malande och så började utvecklingen av de "riktiga" kvarnarna.

Det är runt 1100-talet som byggandet av väder- och vattenkvarnar verkligen tar fart i Europa. Teknologin har dock funnits längre, men infrastrukturen och det ekonomiska incitamentet har saknats.

Byggandet
Att bygga en kvarn var ett stort projekt som krävde specialistfärdigheter. Det var dåtidens high-tech. Det svåraste var mekaniken i kvarnen. Kvarnbyggnaden var enkel att bygga och hade inget större värde. Ofta byggde man kvarnarna av trä trots att man visste att de inte skulle hålla så länge, men i och med att det var så enkelt att ersätta byggnaden så spelade det ingen roll.

Det mest åtråvärda var dock inte kvarnen utan kvarnläget. Läget var helt avgörande för hur effektiv kvarnen blev. Detta gäller särskilt vattenkvarnar som var de kraftfullaste. Land som var beläget intill strömmande vatten var sålunda värdefullt. Men även väderkvarnar var beroende av en bra position.

Kvarnar kan vara i funktion under lång tid. Än idag finns det svenska kvarnar från åtminstone 1600-talet som fungerar. Men de flesta kvarnar förfaller snabbt pga slitage, röta (främst vattenkvarnar) och bränder. De som finns kvar är oftast senare kvarnar där det använts sten eller tegel/klinkel för byggnationen (åtminstone för bottenvåningen som är mest utsatt).

En kvarns kapacitet beräknas på antalet kvarnstenar. En liten kvarn har antagligen bara ett par kvarnstenar medan en stor kvarn vid en bra fors kunde ha tio par.

Materialet i kvarnstenarna är av betydelse. I t.ex. Egypten användes kvarnstenar som var så pass mjuka att sand och stenrester hamnade i säden vilket resulterade i att emaljen på tänderna slets sönder av de som åt. Det är en av faktorerna som gjorde att egyptiernas tänder var mycket sämre än den medeltida européns. I Europa användes tåligare stensorter.

Teknik
Som kraftkälla för kvarnar under medeltiden har muskelkraft (handkvarnen och djurdragna kvarnar), vindkraft (väderkvarnen) och vattenkraft använts. Senare så kom även ångkvarnen i och med utvecklingen av ångkraft. Väderkvarnar och vattenkvarnar var de mest avancerade och de som gav bäst effektivitet under medetiden. Vattenkraft är att föredra om man har tillgång till en bra flod eftersom man inte blir lika beroende av väderförhållanden (även om vattenmängden kan variera och i nordliga trakter så kan isbildning ställa till det).

När det gäller vattenkvarnar så finns det tre olika huvudtyper beroende på hur kraften tas från vattnet. Den effektivaste är typen där vattnet kommer uppifrån till det lodräta hjulet, detta kräver störst fallhöjd men ger mest kraft. Det är sämre om vattnet träffar hjulets nedre del (vilket gör att hjulet snurrar åt motsatt håll). En ovanlig och rätt ineffektiv variant är om hjulet ligger vågrätt och vattnet flödar förbi. Vilken typ som byggdes beror på förutsättningarna.

Rättigheter
Kvarnar var betydande inkomstkällor och det var kungen, adelsmän, kloster eller städer som ägde dem (hade "malningsrätten"). I många medeltida länder krävdes tillstånd från kung eller länsherre för att få bygga och driva en kvarn. Det krävdes också resursstarka ägare för att kunna underhålla kvarnen så det var endast rika grupper som kunde äga kvarnar.

Under senare medeltid blev bestämmelserna om ägandet svagare i och kapitalstarka borgarna klev in som kvarnägare. Samtidigt blev mjölnargillet mäktigare och det utvecklades omfattande regelverk som mjölnarna skulle följa.

22 maj 2014

Ett gammalt rollformulär

En gång för länge sen så var jag på väg att spela Vildhjarta med två fina personer i Piteå. Rollpersonerna var klara, jag hade bakat ihop nåt tänk om hur de skulle hamna i den mystiska skogen och så, men det blev aldrig något spelat vad jag kan minnas.

Igår hittade jag några utskrivna exemplar av ett rollformulär som jag gjorde enkom för det där spelandet som aldrig blev av. Efter lite rotande fick jag fram pdf:en av det i ett gammalt mail. Det har ett par anpassningar på sig och pdf:en är ohemult tung (nästan 2 Mb) trots att det inte är nåt märkvärdigt i den.


De två specialarna är dels att det står ”Son/dotter av:” (eftersom vi skulle spela vikingastuk/trudvangskt) och att det finns en färdighet som heter Rörelse där Försvar står på vanliga Saga-formulär. På den tiden när jag petade ihop det här formuläret så tyckte jag inte de vanliga reglerna för försvar var något vidare, så jag tänkte vi skulle köra Pendragon-stuket: om man fajtas så rullar båda de stridande för Närstrid, den som slår under sitt färdighetsvärde men högre än motståndaren gör skada. Rörelse skulle då dels vara en allmän färdighet för att klättra och ha sig, men också en färdighet att försvara sig med om man bara ville komma undan.

Jag la bort det där tänket ganska snart efter det där, otestat, så jag vet inte riktigt hur bra idén var. Antagligen inte så jättebra utan vidare anpassning.

Bästa biten med formuläret är nog typsnittet jag använde till rubriken, Anglo-Saxon 8th century, som dök upp i Saga Trudvang också.

21 maj 2014

Sedelärande fabler

Terje Nordin drabbades av inspiration från Skapelsens sedelärande samtal och blev tvungen att snickra några tabeller som jag fått glädjen att dela med mig av. Terje är medförfattare till bland annat Svärd & Svartkonst (som figurerar i dagens pressrelease från Fria Ligan om Spindelkungen Förlag!) och Sägen.

Den hjälpsamma gäddan talar med sina fränder
I Arcaria berättar såväl lärda som enkelt folk fabler för att förmedla sedelärande och uppbyggliga budskap. Många av de fabler som fortfarande berättas skrevs ner redan innan Pannons tid. Läsaren bör dock vara försiktig: vissa texter lånar fabelns form men döljer ett helt annat innehåll.

Historierna brukar ha titlar som ”Den hjälpsamma gäddan” eller ”Den rättfärdiga påfågelns insikt”, så rulla tre tjugosidiga tärningar för att få fram namnet på din fabel. Slå sedan ytterligare en tjugosidig tärning för att ta reda på om det är något speciellt med den eller det manuskript den återfinns i.

Djurets karaktär
1. Kyska
2. Ståndaktiga
3. Modiga
4. Ärliga
5. Renhjärtade
6. Hjälpsamma
7. Rättfärdiga
8. Botfärdiga
9. Flitiga
10. Gudfruktiga
11. Syndfulla
12. Sluga
13. Lögnaktiga
14. Falska
15. Giriga
16. Lata
17. Stolta
18. Fåfänga
19. Otuktiga
20. Hämndlystna

Djurets art
1. Kaninen
2. Hjorten
3. Vargen
4. Räven
5. Ugglan
6. Björnen
7. Oxen
8. Gäddan
9. Svanen
10. Duvan
11. Marulken
12. Mården
13. Biet
14. Spindeln
15. Kräftan
16. Fåret
17. Påfågeln
18. Ormen
19. Ödlan
20. Myran

Eventuell ändelse
1-10. Ingen ändelse
11. Dilemma
12. Lärdom
13. Belöning
14. Straff
15. Sökande
16. Uppenbarelse
17. Insikt
18. Berättelse
19. Uppvaknande
20. Svåra val

Vad är speciellt med just detta manuskript?
1-10. Inget.
11. Boken är skriven på återvunnet pergament. Tidigare fanns en hädisk text för Shaitan-dyrkare präntad på dessa sidor. Den ursprungliga texten kanske kan återställas med magi.
12. Texten innehåller ett skiffer. Vad är budskapet och vem riktar det sig till?
13. I texten finns en liten sång. Den som är skolad inom de arkana konsterna kan se att detta är en magisk besvärjelse. Vad gör den?
14. Fabelns budskap är mycket kritiskt till överheten, såväl den kyrkliga som den jordiska, och manar de arbetande massorna till uppror.
15. Fabeln är humoristisk på ett mycket grovt och vulgärt sätt.
16. Fabeln beskriver med ganska stor detalj var en skatt begravts i Highstone-skogen. Kan det vara på riktigt?
17. Fabeln är i själva verket en nidvisa riktad mot en lokal makthavare. Det kan vara farligt att ha den i sin ägo.
18. I detta uråldriga manuskript förekommer namnet på en sidhe. Detta är en verklig varelses namn och om någon uttalar det högt kommer denne att väcka varelsens uppmärksamhet.
19. Texten är skriven på en ovanlig dialekt och kan vara mycket svår att förstå.
20. Bläcket är förgiftat och riskerar döda den som kommer i kontakt med det.
 

Quant je voy hiver returner

Så här kan det låta när lekare i Cadon eller Arlac drömmer om festmåltider de vill ta del av. Låtern är från mitten av 1200-talet och av en händelse del av min egen medeltidsrepertoar!

19 maj 2014

Robin and Marian

Tittar på Robin and Marian från 1976 där Sean Connery och Audrey Hepburn spelar mogna versioner av det välbekanta medeltidsparet. Vilken märklig film.

Den är sentimental och komisk, med avsiktlig tafflighet hos figurerna. Kontrasten känns enorm när det plötsligt blir fråga om dödligt våld framställt i några av de långsammaste actionscenerna jag sett i en medeltidsrulle.

Mycket märklig film.

Egentligen är det nog mer en film om andra Robin Hood-filmer, mer än en egen medeltidsfilm. En kärleksfull granskning av vilka Robin och Marian skulle kunna ha varit om berättelsen inte handlade om ungdomliga äventyr.

Många av miljöerna är märklig dramatiska och tomma på det där sättet det lätt blir när man inte kan bygga upp en fantasimiljö utan måste filma någonstans där det helt enkelt inte finns något modernt inom synhåll. Grusslätten och de nakna bergsklipporna som ska föreställa Frankrike känns som om de skulle vara svåra att hitta om man åkte dit och letade.

Trots att de inte är så super korrekta kan jag inte låta bli att gilla en del av kläderna. Kanske är det för att Connery kan ses i bara särken ganska tidigt i filmen? Man får också njuta några glimtar av en riktigt kaminhjälm som hade passat fint i Brother Sun, Sister Moon.

En riktigt märklig film.

16 maj 2014

Stället som SL glömde: Bron

Det här inlägget består av andra delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Broar är stora investeringar som kräver organisation och resurser. De utgör perfekta positioner för tull och försvar.


Brobygget
Att bygga en enkel träbro över den lokala ån är ett jobb för byalaget. Antagligen görs det för att förenkla förflyttning av boskap eller transporter. Bron underhålls av byalaget men kommer antagligen förr eller senare rasa samman på grund av slitage eller översvämningar.

Att bygga en stenbro över en flod är ett svårt företag. Det kräver kunniga brobyggare, stora mängder material och arbetskraft. Att bygga långa stenbroar är höjden av vad byggnadstekniken klarar av under medeltiden. Det kan vara ett jobb som tar flera år att slutföra men resultatet är förhoppningsvis mer eller mindre permanent. Oftast är investeraren feodalherren som äger landet runt broplatsen, men i vissa fall kan det vara andra intressenter som vill öka möjligheterna för handel. Investerarens heraldiska vapen finns ofta tydligt presenterad på bron, inhugget i själva stenen som bron är byggd av.

I vissa fall kan bron även ha ett tak och bron kan kombineras med t.ex. en kvarn eller en borg. Broar som ligger i samband med en stad kan ha hus eller affärer på sig.

Något att förtulla?
Stenbroar är en investering som förväntas ges inkomst. Vid bron uppförs typiskt en tullstation och en broavgift/tull tas ut. Avgiften kan variera allt ifrån "en penning per ben" till en del av godsvärdet. Lokala invånare får använda bron gratis eller så betalar de en årsavgift (typ en spädgris eller två tjog ägg). Tullarnas ska förutom att ta ut tull även bevaka investeringen.

I vissa områden kan pilgrimer slippa betala avgifter. Det anses som en välgärning av broägaren att släppa över pilgrimer gratis och belöningen för givmildheten kommer i livet efter detta.

13 maj 2014

Tudor Monastery Farm

Idag har jag sett första delen av dokumentären Tudor Monastery Farm som finns upplagd på YouTube. Kort sagt är det ett gäng människor som ger sig i kast med att driva en 1500-talsbondgård.

Även om seriens fokus ligger flera hundra år bort från det 1100-tal som ligger i bakgrunden i Arcaria så är det mest bara kläderna som är sådär direkt ”fel”. Mycket av det andra man får se – ett lerklinat hus utan härd, enkla bloss som belysning om kvällen, matlagning, kalligrafi och illuminering – är nog ungefär lika i båda perioderna.

Saker jag tyckte var extra roliga: att man får se ”rätt” sorts fjädepenna (utan en massa fjäder kvar alltså) och hur man gör en fjäderpensel (!), tillverkningen av talgbloss och grisskjul, plogning med oxar.

Den främsta tveksamheten jag noterar är ”ingen dricker vatten på medeltiden”-grejen som möjligen är en riktig skröna.

Rekommenderas varmt i alla fall. Väldigt trevligt att få se lite vardagsliv!

09 maj 2014

Stället som SL glömde: Brunnen

Det här inlägget består av första delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brunnens historia
Redan de äldsta civilisationerna grävde brunnar. Den grundläggande principen är mycket enkel och kräver ingen avancerat teknologi. Det finns exempel på apor som gräver i fuktig jord för att få fram vatten, så vi kan anta att grävandet av vatten, dvs grävandet av brunnar har funnits längre än människan. Att gräva mer permanenta brunnar är endast något svårare och verkar åtminstone ha funnits i alla de gamla civilisationerna. Att kunna gräva brunnar är kanske till och med en förutsättning för att större samhällen ska kunna uppstå.

Att leda vatten med vattenledningar, kanaler eller akvedukter är även det en mycket gammal uppfinning. Vi vet att åtminstone de gamla grekerna kunde tillverka rätt avancerade vattenledningar. De förstod sig på lagen om kommunicerande kärl och kunde därmed leda vatten från en höjd till en annan (något lägre) genom att förbinda dessa med rör som tålde trycket. Romarnas vattenledningar som oftast fungerade utan tryck var på så sätt och vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Men även de kände till hur man kunde tillverka vattenrör med tryck, men den tidens teknologi tillät inte rören att transportera den enorma mängd vatten som romarna var ute efter. Akvedukterna förlitade sig i stället på en jämn (svag) lutning.

En annan mycket gammal uppfinning i detta sammanhang är brunnsborrning som användes åtminstone redan 2500 f.kr. i Indusdalen. Även Kineserna var mycket tidiga med detta.

Ett problem med brunnar är hur man ska få upp vattnet ur dem. Om det bara handlar om en brunn för en eller ett par gårdar så går det bra med en hink i änden av ett rep, men om vattnet ska användes av många personer eller till bevattning av åkrar så är man tvungen att kunna få upp vattnet mycket snabbare. I början så löstes problemet med slavar eller djur som fick driva ett ekorrhjul. Under medeltiden tog man till vindkraft och vattenkraft.

Gårdsbrunn i ett soldränkt Galvez?
Typer av brunnar

Gårdsbrunnen
En del gårdar hade en egen brunn. Det rörde sig oftast om ett enkelt schakt med ett trälock på. Vatten tog man med en skopa om grundvattnet var tillräckligt nära, annars användes rep och hink.

Bybrunnen
Byar hade alltid minst en vattenkälla. Det kunde vara en källa, bäck, flod eller sjö, men det kunde även vara en brunn. Även om det fanns en naturlig vattenkälla av något slag så grävdes ofta en brunn för att på så sätt sila vattnet. Brunnen täcktes med lock eller med ett enkelt tak för att undvika föroreningar.

Runt bybrunnen uppstod det oftast en öppen plats där folk kunde samlas. Det var även praktiskt att kunna utföra vissa vattenkrävande arbeten i närheten av brunnen i stället för att bära en massa vatten.