Ett möte framför katedralen

Se, de möts. Hon, grevinnan, glad att se honom. Han, en uppkomling i vackra kläder, plågad av det han måste säga henne.

Söker han hjälp? Är det kanske skulder som fått honom att uppsöka henne? Eller har han hört – kanske till och med sett – något som hon måste få veta? Stöld, planer på förräderi, samröre med svartkonst?

Målningen föreställer i själva verket Laura och författaren Petrarca. Han har tydligen skrivit mycket om henne, men exakt vilken Laura det faktiskt är fråga om är osäkert. Många har pekat ut Laura de Noves, maka till greven Hugues de Sade (ja, markisen de Sade är deras ättling)

Det är Eleanore Fortescue-Brickdale som målat och den kommer från Eleanore Fortescue-Brickdale’s Golden Book of Famous Women från 1919 som innehåller färgmålningar som hon gjort föreställande diverse kända kvinnor från litteraturen (somliga fiktiva, somliga inte) och utvalda avsnitt från olika författares texter. Du kan själv bläddra igenom den på archive.org!

Två tips till: Java-heraldik och e-bok om normandiska borgar

Vi börjar med en uppföljning på förra tipset om heraldikappen till Windows 8. Einar som skrev om adliga nunnor och fäktande präster i januari skickade mig en länk till en webbaserad grej i Java där man kan göra ungefär samma saker: Coat of Arms Design Studio. Jag tycker den verkar lite bångstyrig, men det är ju skoj att testa lite i alla fall. Finns tydligen en köpesversion som erbjuder mer möjligheter också (t.ex. att importera egna bilder).

Enhörningssköld gjord i Coat of Arms Design Studio.

Nästa tips kommer via Wilhelm Person, mest känd för bland annat The Daughters of Verona (världens bästa spel för Shakespeare-komedier) och poddcasten Nordnordost. Han är liksom jag förtjust i Pendragon och Ars Magica och har, precis som jag, inte spelat dem särskilt mycket. Han snappade i alla fall upp en länk på Google+ och bollade den vidare till mig. Det gäller en e-bok på Project Gutenberg med titeln The Early Norman Castles of the British Isles. Författare är Ella S. Armitage (som blev första forskningsstudenten på Newnham College, 1874), och boken gavs ut 1912. Det betyder att en del saker som var fakta då kanske är lögn idag (historia är trots allt färskvara), men det lär finnas godsaker både i texten och bland illustrationerna.

Ett smakprov ur boken. Borgen och katedralen i Durham.

Heraldik och trollstavar, tell your friends!

Idag har jag två små tips att komma med. Det första och bästa är att Tomas Brattström har gjort en app till Windows 8 i vilken man enkelt gör sig en snygg heraldisk sköld. Den är gratis och du hittar den här. Jag har inte Windows 8 själv, så nån får gärna testa den och berätta att det är precis så kul som jag tror det är. Posta gärna några av dina sköldar på Nor Bannogs facebooksida för all del!

Några exempel på sköldar som Tomas gjort med sin app. Snitsigt, inte sant?

Det andra tipset är att jag översatt de två systemoberoende tabellerna från inlägget Tusentals trollstavar till engelska och lagt upp på DriveThruRpg under titeln Hundreds of Wonderous Wands (ja, de krympte från drygt 8000 till drygt 400 när en tabell rök). Den här pdf:en är gratis den också.

Jag tror det kommer bli fler översättningar av Nor Bannog-material som hamnar där. Har en fundering på att kanske producera lite musik att lägga upp där för en liten slant också.

Så anyways, tell your friends som inte läser svenska att det finns lite godsaker att hämta om de gillar heraldig och trollstavar!

Ivanhoe (1997)

Igår gick ju Sveriges mest kända riddarfilm, Ivanhoe från 1982, på TV i vanlig ordning. Jag hoppade över den i år. Vi vet ju hur det går, så det kanske räcker med att kolla varannan nyårsdag?

I miniserien från 1997 så sluter det inte särskilt annorlunda, men det är helt andra skådisar och ett betydligt längre format. Vad får man då? Rebecca (spelad av Susan Lynch) är bra som vanligt, men Rowena (spelad av Victoria Smurfit) bättre än … ja kanske någonsin. Spetsa öronen för Rowenas sång på natten mellan första och andra dagen av torneringen – Smurfit har (ironiskt nog?) en fantastisk altröst!

Filmen innehåller ett par namn och ansikten som kanske känns igen: Ciarán Hinds (Julius Caesar från Rome) spelar Bois-Guilbert, James Cosmo spelar Cedric, och Christopher Lee axlar manteln som Lucas de Beaumanoir, stormästare för Tempelherreorden.

Innan Saruman lät skäget växa ut var han tydligen tempelriddare.

Nick Brimble som Front-de-Boeuf är på gott och ont ingen John Rhys-Davies, Valentine Pelka ger nog den gestaltning av Maurice de Bracy som jag är mest förtjust i.

Tydligen finns hela miniserien i sex delar upplagd på YouTube, så om du också hoppade över Ivanhoe på TV igår, eller om du bara vill få en annan version av det hela, så är det bara att börja kika!

Är broder Tuck en munk?

Har ni tänkt på att broder Tuck tekniskt sett inte borde vara munk? I alla fall inte om vi ska envisas med att kalla honom friar Tuck på engelska.

Friar kommer från franskans frère som i sin tur kommer av latinets frater, båda de orden betyder helt enkelt broder. När man talar om en friar i nutid så menar vi en broder i exempelvis franciskanorden eller dominkanorden, det vill säga någon av mendikantordnarna (tiggarordnarna) och de är helt enkelt inte munkar. Typiskt för de här ordnarna är att de tjänar Gud genom att vara aktiva i samhället, exempelvis genom att predika eller hjälpa fattiga, svaga och sjuka. De söker sig dit människor finns och istället för att vara självförsöjande så är de beroende av allmosor och donationer.

Munkar och nunnor ger löften inte bara om fattigdom, avhållsamhet och lydnad, utan även om att det skulle bli kvar på en och samma plats och där tjäna Gud. De söker sig bort från världen i sina kloster som gärna ska ligga ödsligt och kunna försörja alla bröder eller systrar (och alla andra som kan tänkas bo där också). Om Tuck var munk borde han helt enkelt hålla sig innanför murarna på sitt kloster.

Jahapp. Var det så enkelt? Nä. Många versioner av Robin Hood utspelar sig innan mendikantordnarna nådde England. Kanske har broder Tuck blivit utkastad från sitt kloster?

Jag, utkastad? Broder Tuck från The Adventures of Robin Hood,
en av mina favorittuckar.

I många rollspel (bland annat Saga) och i en hel del medeltidsfilmer och dylikt så gör man inte den skarpa gränsdragningen mellan klosterordnar och tiggarordnar. Folk som ser ut som munkar eller nunnor får helt enkelt heta munkar och nunnor oavsett om de är det eller inte. Det ligger nog i linje med hur folk sett på det: I Stockholm hittar vi Kidhaskär (antagligen för att man lät getter beta där) som senare fick namnet Gråmunkeholmen efter gråbrödraklosteret som låg där (numer heter stället Riddarholmen). Gråbröder är ett annat namn för franciskaner, och ja, de är ju faktiskt inte munkar och såvitt jag vet ska de inte ha några kloster heller utan samlas i konvent. Men ett konvent med gråbröder ser väl ganska mycket ut som ett kloster fullt med munkar kan jag tro?

Att konstatera att det helt enkelt finns flera ordnar av munkar och nunnor i Arcaria och att en del söker avskärma sig från världen medan andra agerar i den sparar väldigt mycket tid som annars hade gått åt till att först förstå och sen förmedla likheterna och skillnaderna mellan klosterordnar och tiggarordnar.

Det gör också att vi kan vara säkra på att i Arcaria hade broder Tuck varit en munk.

Riddar Priscus och den dansande björnen

Se så stolt han rider! Riddar Priscus passerar genom stadens port.
Se, en björn går vid hans sida! Inte finns väl någon ann' av riddar Priscus sort?

Nej, ingen har väl skådat en så ståtlig ung riddare som Priscus? Den unge mannens leende glänser ikapp med solen. Vacker och vältalig, rask och rakryggad! Och björn följer vid hans sida! Ibland dansar den och människorna i var stad klappar i händerna av förtjusning.

I själva verket är Priscus inget annat än bondson med lite läshuvud, en stor men outnyttjad magisk potential, och dåligt med själslig styrka. Stackarn har blivit besatt. En av Shaitans demoner har tagit björnhamn och styr och manipulerar ynglingen.

Demonen vill ha hans kropp, men än så länge har demonen inte nog med styrka. Den är gammal och svag, nästan bortglömd, och behöver samla styrka. Det gör den genom att äta själ och hjärta från de som Priscus kan lura med sig avsides genom att locka dem till kärleksmöten eller fresta dem att följa med honom ut på vägarna som färdkamrater. Pojkar, flickor, fattiga, rika – det spelar ingen roll bara de är unga och friska.

Efter att de lurat iväg några enstaka drar de vidare innan ruset lagt sig. Det är som att Priscus förtrollande utstrålning dröjer kvar några dagar innan folk börjar förstå att allt inte är som det ska och att det faktiskt saknas människor.

Guldtörst

Tänkte jag skulle följa upp gårdagens inlägg med de äventyrsfrö jag egentligen hade tänkt dela med mig av då:

Syskonen Filimena och Arsenios har arbetat i flera år med att försöka skapa de vises sten, substansen som kan transmutera bly eller järn till renaste guld. Baron Wictred (eller nån annan lämplig skurk) har förstås fått nys om det här och ger någon betrodd underhuggare (en klassiskt skön rovriddare med vildsvin eller tjur på skölden kanske?) order att tillfångata syskonen och tvinga dem att slutföra arbetet.

När rollpersonerna är på resande fot och gör uppehåll vid något värdshus så är syskonen förstås där, och det båda sällskapen ska åt samma håll när det är dags att avresa. Vare sig de slår följe eller reser var för sig är rollpersonerna förstås tillräckligt nära för att hjälpa när syskonen blir överfallna i skymningen.

Om det går bra för rollpersonerna i sin räddningsaktion så tänker jag mig att det kan passa med en katt och råtta-lek i skog under natten.

Om det går dåligt så förs syskonen och möjligen rollpersonerna till en borg i närheten (en till synes övergiven kanske? Det kan se snyggt ut) där de som inte kan arbeta med att göra guld sätts i en fängelsehåla. Oavsett om det blir utbrott eller inbrott så är det väl läge för en fritagning av syskonen.

20 saker från Perilous Forest

Perilous Forest är en bok med äventyr till rollspelet King Arthur Pendragon. Äventyren är för min del helt oanvändbara eftersom de är alldeles för styrda, men nåt användbart borde det ju finnas i den. Jag passar på att Saga-anpassa innehållet när jag ändå håller på.

1. En skog som utnyttjas av både en hednisk riddare och den lokale abbotten samt deras hushåll.
2. En gammal pannonsk militäranläggning nära gränsen mot Calanor, delvis upprustad och bosatt.
3. En by där man varje kväll under höst och vinter blåser i ett jakthorn för att hjälpa resenärer hitta fram genom den täta skogen som ligger omkring.
4. Ett kloster som tvingats gräva en vallgrav och uppföra en jordvall som förstärkning till sina murar för att skydda sig mot räder från Calanor.
5. En svart klippa i vattnet som det sägs att man sett en sjöjungfru på.
6. Djävulens pilar: fyra resta stenar, omkring 20 fot höga, orienterade nordsydligt. Skall enligt legenden ha kastats av Shaitan mot en missionärsbosättning en gång i tiden.
7. Älvatrappan: trappsteg inhuggna i berg. Enligt en legend kommer den som bestiger trappan utan att röra vid väggarna kunna få en önskning att gå i uppfyllelse.
8. En fästning byggd i den gamla stilen från vilken man skådat ett begravningsfölje med sidhe.
9. Klutkällan: en källa vars vatten sägs bota ögonåkommor. Namnet kommer från seden att knyta tygremsor i trädet ovanför.
10. En förfallen kyrka, hemsökt av ett stort hundliknande monster* som måste dräpas med ett enda slag.
11. En höglänt hed över vilken hårda vindar med övernaturligt ursprung blåser. Deras kyla suger musten ur alla som ger sig ut på heden.
12. Älvorna på kullen: en bosättning med helt vanliga (om än hedniska) människor av albisk härkomst. De är glada och välnärda och lagar fantastisk mat. De skrattar bara åt att annat folk i trakten kallar dem för älvor.
13. En skog som ibland flyter samman med jättarnas värld så att väldiga versioner av mindre djur (mus, råtta, vässla, räv, grävling) och enstaka jättar vandrar in i Arcaria.
14. En stencirkel där man kan drabbas av visioner av en vild sommardans någon gång för länge sedan.
15. Ett magiskt svärd som inte kan tappas, stjälas eller brytas, som kommer återvända till sin ägare om det blir kallat, och som kommer försvinna när dess ägare dör.
16. En grotta där det är din girighet eller din andlighet som bestämmer var du hamnar, inte vilka gångar du tar.
17. En varelse som består av otaliga små fåglar, som anfaller som tillsammans som ett monster eller var för sig. En skräck för var människa som ser den.
18. En benflöjt som kan upphäva vissa förtrollningar.
19. Ett uråldrigt urtorkat träd i ett träsk som suck och stönar och säger ”Näring behöver jag för att läka detta land.”
20. En eremit som sålt sin själ till Shaitan. Han försvarar sig med en stav prydd med en dödskalle som alltid träffar – staven blir till damm om eremiten dör.

 * BARGHEST
Kroppspoäng  10
Förflyttning  18
Attack närstrid  9/+1 (klor, horn, vanligt bett), 7/+1 (huggtänder)
Attack avståndsstrid  –
Försvar  8
Naturligt försvar  –
Närvaro/Magiskt försvar  –
Magi  7
Speciella förmågor:  Skräckinjagande blick, fruktansvärt bett, måste dräpas med ett slag (se nedan)

Barghesten ser oftast ut som en svart väldig hund men kan ibland visa sig med både horn och väldiga huggtänder. Den har en het och illaluktande andedräkt och när den går låter det som raslet av kedjor.

Dess ögon är stora och röda, och den kan använda sin blick som en magisk attack. Ett lyckat slag för magi innebär att barghesten fångat någons blick: offret måste lyckas med ett Närvaroslag eller drabbas av skräck i 1-6 minuter (som trollformeln Terror).

Om barghesten visar sig med väldiga huggtänder så är dess bett särskilt fruktansvärt: varken rustning eller naturligt skydd dras av från skadan.

Barghesten måste dräpas med ett enda slag. Detta innebär att attacker som inte gör 10 poäng eller mer i skada är verkningslösa – såren läker omedelbart.

Barghesten visar sig med (1t6):
1-3: bara klor
4: klor och huggtänder
5: klor och horn
6: klor, horn och huggtänder

20 saker från svenska medeltidsballader

1. En riddare kommer hem, när skogen görs lövegrön.
2. Älvekungens dotter med utslaget hår.
3. Näcken, klädd till herreman.
4. Ett kungabarn, bundet i lindorms hamn.
5. En röst ur graven, till tröst för den trolovade som sörjer.
6. En harpa gjord, av en mördads kropp, som vid tredje slaget på strängarna bringar mördaren om livet.
7. En vision av helvetets port där de som skrivit skatt, eller slagit sin kvinna eller man, sitter i eldens lågor. Alla väntar de nåder få, utom de som mördat de små.
8. En illavarslande dröm om att hem och gård kommer stå i brand.
9. En härskare i hednarike som kräver sitt döda barn tillbaka för att erkänna en annan Gud som bättre än sin.
10. En brödramördare i begrepp att fly landet lovar sin mor att återkomma när korpen vitnar och när gråsten flyter.
11. En kvinna som inte vågar gå till kyrkan på grund av risken att den skurkaktiga riddaren hon nobbat kanske kidnappar henne.
12. Unga bråkstakar av ädel börd som rider sju gånger klostret omkring och sedan bryter sig in.
13. En kyrka i vilken sjunga präster tio, biskopen skall själv mässa idag.
14. En som tjänar på konungens gård för penningar och välskurna kläder.
15. En riddare som stjäl tillbaka sin fästmö med en skämtvisa istället för genom vapenlek.
16. En kvinna som byter kläder med sin kusk för att bli av med sin oönskade beundrare.
17. En riddare med svart sadel och svart häst, och svarta är hundarna som löper honom före.
18. En varulv som inte låter sig mutas med det röda guldband.
19. Mången gångare grå.
20. När andre svenner de dricka vin, sörjer en allra kärasten sin.

Exempelsköldar

Jag rullade fram ett par exempelsköldar bara för att. Märkte att det hade varit mycket smidigare om det var en t5-tabell för färg istället, men någon sån har jag inte. Dessutom så har jag någon fixidé om att bara göra tabeller och andra spelmaterial som innehåller t6 och t20 eftersom det är de enda två tärningar som figurerar i Saga i övrigt.

Tre gånger kluven i rött och guld.

Enkel heraldik

Med stark inspiration från den här artikeln på heraldik.se har jag petat ihop ett dokument för att rulla fram en enkel vapensköld ifall det skulle dyka upp någon okänd riddare. Rulla 3-4 t20 så har du en färdig vapensköld. Jag har inte skrivit nånting i pdf:en om att guld och silver oftast avbildas som gult respektive vitt/grått utan sånt får ni läsa er till någon annanstans (till exempel i artikeln jag länkade här ovan). Hoppas dokumentet kan vara till nytta i alla fall.

Klicka på bilden för att öppna pdf:en (580 kB). Om den ser jätteknasig ut så prova att spara ner den: jag har lagt skugga bakom bilderna vilket kan dyka upp som konstiga mörka fyrkanter istället. Så ska det inte se ut.

Prins Valiant

I lördags såg jag Prins Valiant, spelfilmen från 1954 med bland andra Robert Wagner, Janet Leigh och James Mason. Jag antar att jag borde skriva nåt om det men ärligt talat är jag fortfarande lite matt och förundrad.

Några tankar som for igenom mitt huvud:

• Vilken jäkla peruk!
• Jäklar vilket överaktivt soundtrack!
• Helveeeeete så många hornprydda hjälmar!
• Det där är ju inget svärd, det är en bit tågräls!

Det här kanske låter negativt, men jag är inte säker på att det är det. Det var en omtumlande erfarenhet att se den här filmen, och jag tror det kommer ta ytterligare ett par veckor av återhämtning för att kunna säga nåt sammanhängande om den. Gillar man mustascher, vikingahjälmar med horn och 50-talsfärg så ska man absolut se den, men man får vara beredd på att livet kan komma att delas upp i före Prins Valiant och efter Prins Valiant.

Kika på trailern och fundera på om du är villig att ta risken:

Relikmakaren

Relikvarium från 1200-talet

Helgonen är folkets länkar till världen bortom Shaitans mur, och relikerna är länkarna till helgonen. Varje kyrka och kloster behöver en relik, så nedan följer några tabeller för att kunna slå fram vad de har och hur den förvaras.

Relikens övernaturliga förmågor (om några) är en fråga jag lämnar åt dig att grunna på. I grund och botten anses så gott som alla reliker besitta någon form av helande kraft, men eventuella andra mirakel de kan vara upphov till bör vara kopplade till helgonets gärningar i livet, hur det dog, och så vidare. Det allra viktigaste är att sätta ett namn på reliken. Är den namnlös är den värdelös!

De mest kraftfulla relikerna är förstås de som direkt kan kopplas till Panon, så som hans svärd Acarox, eller helgonens kvarlevor. Efter dem kommer helgonens tillhörigheter och martyrernas tortyrredskap. De minst kraftfulla relikerna är sådana föremål som bara varit i kontakt med någon kraftfullare relik. Det är nämligen så att vilka förmågor en relik än anses ha så tror man att en del av dess kraft överförs vid kontakt. Tabellerna nedan ger bara reliker av de första två sorterna, men det är ju bara att rulla fram en sådan och säga att det är en duk den har varit svept i, eller en kudde som den legat på ifall du behöver en tredje klassens relik.

Förutom att söka bot och beskydd hos reliken så kan man passa på att svära sina eder vid dem, eller (om man har flexibel moral) sälja dem. Inte främst de äkta då, utan falska reliker. Vem håller koll på hur många av Sankta Clarimonds fingerknotor som är i omlopp? Nä, just det! För bara tre mark är den din! För dyrt? Du kan få köpa den här näsduken jag haft den invirad i för bara fem pennies!

Relikens natur (slå bara en t6 om du vill vara säker på att få en mer blygsam relik, annars 2t6):

1. Hår

2. Fingerben

3. Fot

4. Revben (1t6)

5. Underkäke

6. Tillhörighet (se tabell nedan)

7. Lårben

8. Hand

9. Arm

10. Huvud

11. Hel kropp (kan sakna 1t3 delar)

12. Hjärta

Se, en borg!

Jag har ju redan gett dig verktyg att använda när dina spelare vill uppsöka närmsta kloster. Nu ska du få verktyg för när de vill söka upp närmsta borg. Jag höjer ett varningens finger dock: tabellerna nedan är direkt olämpliga om det är kulturspel du sysslar med: här är det utpräglad riddarromantik som gäller. Riddarromantik av det slaget där borgen kan vara en mystisk och främmande plats.

När man närmar sig lägger man genast märke till att:

1. borgen är mycket gammal
2. borgen har starka torn och murar
3. borgen är belägen på en liten ö
4. framför borgen är färggranna paviljonger uppslagna
5. kråkor och korpar ser olycksbådande ner från borgens tinnar och torn
6. borgen är under belägring

 I borgen:

1. hålls någon ung och vacker fången, om nätterna hör hans/hennes sång
2. hålls en enorm fest för att fira en seger, en högtid, eller en hemkomst
3. är alla bleka, rädda, och ovilliga att prata om varför
4. kryllar det av katter som stirrar konstigt på rollpersonerna men inte besvärar någon annan
5. finns inga män
6. finns ett kapell där en mäktig relik förvaras

Borgherren/borgfrun är:

1. en äregirig riddare som utmanar alla besökande riddare att rida dust
2. en from åldring utan arvtagare som utsätter rollpersonerna för märkliga prov för att se om någon av dem är värdig
3. en änka/änkling som söker en ny ståtlig och skön make/maka
4. död, men spöket vandrar ibland genom rummen och salarna och söker sin mördare
5. ännu bara ett barn och väntar sig att varje befallning ska lydas blint
6. galen och omger sig med siare och svartkonstnärer

Sankta Viviane

Eftersom jag inte har något bättre för mig har jag testkört Klostermakaren. Jag fick fram ett medelstort växande nunnekloster med egenskaperna Känd kompositör och Omgivet av äppellundar.

Sankta Viviane
På Talmonts västkust ligger ett kloster som i folkmun kallas St. Viviane. Det officiella namnet är Sankta Viviane och Sankt Sebastians kloster i Larnaud. Det tar ungefär en timmes promenad från själva staden Larnaud för att komma till klostret, och det är en ganska angenäm sträcka att gå. Klostert är högt beläget med egen klosterkyrka som syns vida omkring, och är omgivet av välskötta äppellundar. Det är känt för sin goda cider, som syster Emersende ansvarar för, och för de vackra sångerna som syster Cyrielle komponerar.

I klostret bor 15 nunnor och 26 konverser, och de ser ut att bli fler. Klostret är välmående och har gott anseende så det är på väg att växa till sig ytterligare. Man håller i detta nu på att bygga ut både kyrkan och anläggningarna där man gör cidern.

Abbedissan, moder Flore, kommer från en adlig släkt och är djupt involverad i traktens politiska spel. Hennes familj kämpar för att återfå sin forna makt i regionen, men ligger för nuvarande i underläge. Istället är det en familj med albiskt påbrå som håller de rikaste förläningarna. Flore är i medelåldern, halvdöv, och girig. Hennes främsta mål just nu är att hennes bror, riddaren Guillaume de Belley, eller hon själv (för klostrets räkning) ska få rätten att hålla marknaden i Larnaud.

Klostermakaren

Jaså, spelarna utbrister plötsligt att de söker upp närmaste kloster? Inga problem! Med några enkla rull så har du grunden klar! Plocka fram några t6 och t20 och sätt igång. Tabellerna passar bäst ihop med mysfantasy och riddarromantik där det inte är så noga vilken orden munkarna eller nunnorna tillhör.

Hur stort är klostret?

Slå 1t6, justera med -1 om klostret ligger väldigt avsides, +1 om klostret ligger väldigt centralt, +1 om det är väldigt bördigt i trakten.

1. Litet, nyligen grundlagt 2+t6 munkar eller nunnor, 2t6 konverser, 1 egenskap
2. Litet, etablerat: 4+t6 munkar eller nunnor, 6+t6 konverser, 2 egenskaper
3. Litet, växande: 6+t6 munkar eller nunnor, 4+2t6 konverser, 2 egenskaper
4. Mellanstort, etablerat: 8+2t6 munkar eller nunnor, 10+2t6 konverser, 2 egenskaper
5. Mellanstort, växande: 8+3t6 munkar eller nunnor, 16+2t6 konverser, 2 egenskaper
6. Stort: 20+2t20, 30+3t20 konverser, 3 egenskaper

Konverser kallas de män eller kvinnor som inte är munkar eller nunnor men bor i anslutning till klostret och arbetar där. De har i regel avlagt löften av något slag de också, men bär inte samma dräkter som munkarna eller nunnorna, så det är lätt att se skillnad. Många av dem är hantverksskickliga, antingen sedan tidigare eller genom sitt hårda arbete i klostret.

Vilka bor i klostret?

Förutom kloster för munkar och nunnor finns också delade kloster där de delar kyrka, men inte bostäder.

1-2. munkar
3. munkar och en mindre andel nunnor
4. nunnor och en mindre andel munkar
5-6. nunnor


Vilka egenskaper utmärker klostret?
Alla kloster är ju inte lika, utan präglas av de som bor där och verkar, eller av omgivningen. Slå en till tre gånger på tabellen (enligt klostrets storlek). Slår man samma resultat två gånger är klostret särskilt präglat av denna egenskap (kanske känt i hela riket), slår man samma resultat tre gånger är klostret antagligen känt över hela kontinenten.

1. Biodlingar (framställer honung, vax, mjöd)

2. Bryggeri (framställer öl)

3. Driver hospital (sjukhus för spetälska)

4. Har fått en gruva i förläning

5. Har fått ett stenbrott i förläning

6. Håller marknadsvecka

7. Korrumperat (många i klostret dyrkar i själva verket Shaitan)

8. Kunniga smeder (framställer varor av ovanligt god kvalitet)

9. Känd kompositör (någon i klostret skriver särskilt vackra hymner)

10. Omgivet av äppellundar (tillverkar cider)

11. Produktivt skriptorium (framställer böcker och andra handskrifter av god kvalitet)

12. Radikal teologi (abbotten eller abbedissan möjligen i konflikt med biskopen)

13. Skådespelartalanger (några av munkarna/nunnorna och konverserna framför mysteriespel)

14. Skönsång (klostret har en ovanligt välodlad sångkultur)

15. Starka murar (klostret har uppförts av särskilt skickliga murarmästare/stenhuggare och är särskilt försvarbart)

16. Stor fiskdamm (klostret är känt för att munkarna/nunnorna är välgödda)

17. Stor örtagård (odlar medicinalväxter)

18. Tar emot pilgrimer

19. Tystnadslöfte (endast konverserna talar, abbotten/abbedissan meddelar sig i skrift)

20. Öppen klosterskola (klostret tar emot elever från rikare familjer eller av ovanlig begåvning, inte bara blivande munkar eller nunnor)

Hur är abbotten/abbedissan?

Det är stor risk att spelarna känner sig viktiga och vill träffa klostrets överhuvud. Slå 1t6 två gånger så får vi se vad det är för någon typ som tar emot.

1. Sträng

2. Rundlagd

3. Mycket gammal

4. Fåordig

5. Halvdöv

6. Nyckfull

    och/men

1. gillar att skämta

2. skarpsint

3. har en djup klangrik röst

4. har allvarliga ögon

5. svarar på frågor med frågor

6. girig

Vad heter klostret?

Någon namngenerator kommer inte finnas med förrän i Klostermakaren 2.0, men några tips kan jag bjuda på. Den enklaste metoden är att du tar och rullar på en namnlista och säger att klostret är döpt efter helgonet vars reliker finns att beskåda i klosterkyrkan. Två andra varianter är att döpa klostret efter platsen där det ligger, eller att ge det något namn på latin som låter bra.

Smetigast möjliga riddarromantik

Jag känner att jag slarvade lite i senaste inlägget. Jag berättade ju inte var bilden jag använde kom ifrån. Det är en målning av Edmund Blair Leighton (1852 - 1922), som var britt och målade en massa smetigt medeltidsgrejs bland annat. Jag skulle tippa på att det här är den av hans bilder som är mest spridd i rollspelskretsar:

Beroende på humör kan jag ha lite svårt för sån här väldigt romantisk konst. För det mesta beror det nog att man finmålar alla ridderlighetens dygder lite extra, får riktigt tråkiga bilder av kvinnor ofta (stilriktigt superpassiva och väna – inte så hett idag), och … ja, säkert nåt mer också.

När jag kollade igenom de av hans verk som finns att beskåda på Wikimedia Commons så hittade jag dock några som slog an nåt hos mig (högerklicka och välj ”Visa bild” för att se dem i större format):

Herr Gundram och ormen

Och så kom det sig att herr Gundrams häst lät sig skrämmas och sedan inte mer tyglas. Den sparkade och hoppade och störtade fram utan mål. Riddaren själv kastades olyckligt av och fann sig vilse till fots i vinterskogen.

Han vandrade där från tidig morgon till dess solen stod högt på himlen men kunde inte finna något slut på skogen. Sina böner sände han till den heliga Isentrud, vandrarnas och de vilsnas beskyddare, och till sankt Marcor, som inte bara värnar om jägare utan även om andra som dristar sig in i skogarna.

Matt av törst och hunger slog sig Gundram ned på ett fallet träd för att vila. Turligt var det, för när han suttit där bara några ögonblick hörde han ett dämpat knakande och brakande närma sig. Den tappre riddaren grep sin sköld och sin yxa och ropade:

– Vem är du som nalkas i smyg, med så tunga släpande steg?

Ingen röst svarade herr Gundram. Istället blev han plötsligt omsluten av ett isande kallt rökmoln. När röken skingrade sig blev riddaren varse att andedräkten tillhörde den väldiga orm som dvaldes i skogen.

Jag är osäker på vilken gång det är i ordningen, men jag har i dagarna återigen lekt med tanken på hur schysst det skulle kunna vara att plocka i figurspel på ett hörn i Saga. Kanske är det baronierna i Albion som möts på slagfältet? Eller är det Markslands riddare som tar sig an Norog?

I efterforskningarna kring tillgängliga figurer att använda så snubblade jag in på Paul’s Bods där jag hittade bilden här ovan. Det är en blogg där Paul visar upp sina pyssel med (främst) plastfigurer i skala 1/72 (25 mm om jag förstått saken rätt, något snäpp mindre än Warhammer-figurer alltså).

Jag tycker det är enklare att måla plastfigurer än metallfigurer (som lätt tappar färg och har sig om man inte lackar dem), och det har visat sig finnas ganska gott om tillverkare och figurer att välja. Ryska Zvezda verkar mest lovande. Metallalternativet vore figurer i 15 mm-skala, där det finns ännu mer att välja på.

Regelsystemet jag kikar på är Mighty Armies som verkar lagom komplicerat för min smak (dvs. hemskt enkelt) och gå fort att spela. Den som är nyfiken kan kika på den här recensionen som går igenom spelet rätt bra.

Medan jag fortsätter drömma om fältslag i Arcaria så tycker jag ni kan låta några äventyrare slåss mot ormen om de har vägarna förbi en skog:

Vinterskogens orm
Kroppspoäng: 25
Förflyttning: 18
Attack närstrid: 13/2T (bett), 1t6+3 (svans)
Attack avstånd: –
Försvar: 8
Naturligt försvar: 1
Närvaro/Magiskt försvar: 3
Magi: –
Speciella förmågor: Isande andedräkt (se nedan)

Ormen är fyrbent och mäter hela 16 meter från nos till svansspets och förvånansvärt snabb och tyst för sin storlek. Om den anfaller så är det i regel för att den jagar föda eller för att den vill försvara sitt bo (en grotta eller håla i skogen). Den äter hellre hästar än människor och stannar inte gärna för att strida om den kan dra sig tillbaka med ett mumsigt byte. När ormen anfaller med svansen är det för att fälla motståndare till marken.

Ormen har en isande andedräkt som kan omsluta sina offer likt en mycket kall rök eller dimma. De som är inneslutna i röken har inte klar sikt längre än en meter framför sig (-2 på anfall i närstrid, att veta vem man skjuter på i avståndsstrid är i princip omöjligt). Röken skingrar sig efter 1t6+2 rundor. Det tar en runda för ormen att använda sin isande andedräkt. Under tiden kan den inte gör något annat än försvara sig.

En riddarsida om riddargrejer

När man googlar lite så kan man halka in på de mest underbara ställen. Jag snubblade nyss in på Unga Faktas sida om riddare. Det är kanske inte faktabiten som imponerar på mig utan alla jättemysiga bilder de har. Om det hade funnits äventyrsserier för 12-åringar som utspelade sig i Arcaria så borde de se ut precis så!

Om man tänker spela Saga med riktigt unga spelare kan det vara en guldgruva för att ge lite basinfo om främst den mer militanta sidan av medeltidsvärlden, med avsnitt om vapen, rustning, heraldik och en massa annat.

Själv trillade jag ganska raskt in på avdelningen om film där följande står att läsa (jag förväntar mig att det ger alla som är bekanta med filmen ett gott skratt):

Excalibur (1981) är nog den mest realistiska och blodiga tolkningen, och samtidigt en av de vackraste. 

Bland filmtipsen finns Lioneheart från 1987. Eftersom jag aldrig hört talas om den så letade jag reda på trailern på YouTube:

Spontant fick den mig att tänka på dels Astrid Lindgren-medeltid (Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta) och det här klippet ur Alexander Nevsky från 1938.

Någonstans mellan mysfantasy och riddarromantik skulle jag tippa. Känns tyvärr inte som någon höjdarfilm dock. Är det helt ogrundat? Är Lionheart en riktig pärla, värd stor möda att få tag på? Upplys mig gärna!

Under tiden ska jag nog ta och titta på Unga Faktas sida om riddarborgen!

Sagans regler

Har du hört talas om Silverriddaren från Cadon? Han kallas så för att hans rustning blänker som ingen annans – kanske har han fått den i gåva från fédrottningens hov? – och det sägs att han är den mest renhjärtade riddaren i hela världen. Man säger att han är så oskuldsfull att inte ens den värsta niding kan ljuga i hans närvaro.

Antagligen har du inte det, för han fanns inte nyss. Då fanns en kvinnlig riddare från fjärran Italien som var med i ett äventyr jag spelledde för flera år sedan. Hon dök upp för att delta i en tornering i Burgund, och när jag presenterade henne sa jag just att ”… det sägs att ingen kan ljuga inför hennes blick”.

I slutet på äventyret satt hon till bords med adelsmannen som inte var någon adelsman, utan en frejdig lurendrejare som lurat en annan godhjärtad riddare att hjälpa honom. Hon vände sig till honom och frågade ”Vem är ni egentligen?” Hans svar fick avsluta det hela: ”Å, jag är blott en enkel tjuv som hoppas stjäla ert hjärta.”

Det som jag tidigare presenterade som ett rykte blev faktum när spelaren spelade med. Det var ljuvligt, och kändes påtagligt sagoaktigt.

Om jag ska spela mer renodlad mysfantasy eller riddarromantik i Saga så kommer jag ta med mig sagans regler och använda dem mer handbegripligt. Egentligen handlar det bara om att sätta det vi har sagt som sant över eventuella regler som har med tärningar och värden att göra. Att låta spelvärdlens sanning komma i första hand.

Osynlighetsringen i Ivan Lejonriddaren är ett perfekt exempel på vad jag tänker mig. Den som har den i sin slutna hand kan man inte se. Inga slag eller dylikt för vi vet ju alla att det är så ringen fungerar. Samma sak med Silverriddarens blick – inför den kan ingen ljuga (men det innebär förstås inte att man är tvingad att tala).


Fler exempel:

• Om man lägger trollringen i vatten och läser ramsan över den tre gånger och lämnar den där över natten så kommer man på morgonen ha tre guldringar till – men ingen av dem med samma kraft eller skönhet som trollringen själv.
• Den blinde som dricker ur källan där sankta Lucille dränktes skall återfå synen, om så ögonen har bränts ut med glödgade järn.
• Den som bär järn mot huden kan inte rövas bort av älvorna.

Det är inget konstigt med det här, spelledare har haft den här typen av makt sedan tidernas begynnelse (eller sedan man började spela rollspel i alla fall), men jag tycker inte man ska vifta med en sådan makt hur som helst. Ge den regler så får du mystik och fantastiska under tillbaka!