Gillen ombord och namn på medeltida handelsskepp

Då vi nu är utlämnade åt Ramas nåd och vågorna måste alla vara likvärdiga. Och då vi är omgivna av stormar, höga vågor, sjörövare och andra faror, måste vi upprätthålla en sträng ordning, för att vår resa ska få ett lyckosamt slut. Därför ska vi be böner för god vind och lycka och enligt sjölagen utnämna dem som ska inneha domarsätena.

Sereno den Halte, kapten på karacken Tuppen

Det är väldigt gött med pseudohistorisk kampanjvärldar att det går att surfa in på Wikipedia eller läsa valfri populärhistorisk bok, hitta nåt schysst och helt enkelt bestämma sig för att det ska vara sant i ens setting.

Texten i början av inlägget är en mycket lätt bearbetning av ett citat från Peter Kropotkins bok Inbördes hjälp. Citatet figurerar i artikeln om gillen på svenska Wikipedia, och utpekas som ett otroligt bra exempel på andan i medeltida gillen. I diskussionen till artikeln pekar nån på att texten känns alltför skönliterär och dessutom är skriven av en anarkist som kanske har politiska mål med att visa på socialistiska ideal nånstans där de kanske inte riktigt förekom i den formen.

I rollspelshistoria har vi som sagt lyxen att bara kunna slänga ut det, men det är sällan dumt att ändå ha med sig det kritiska ögat och kanske kolla upp samma sak på några fler ställen. Annars blir vi duperade på det sätt som många (exempelvis undertecknad) blev av somliga utgåvor av Drakar och Demoner vilket resulterat i helt allvarligt menade samtal om att tvåhandssvärd väger åtta kilo.

Men nog om det. Bruket att forma gillen ombord på skepp nerkokat till att kaptenen håller ett litet tal och att man sedan (som beskrivs i artikeln) väljer en fogde och fyra scabini (plural av italienskans scabino som väl närmast blir nämndeman på svenska) känns grymt rollspelsbart. Vitsen är alltså att gillet ska skipa rättvisa ombord så att dispyter ombord inte spårar ur.

Fisk hos fiskhandlaren

Förra veckan spenderade jag i Paris. En av de sakerna som slog mig mest var när jag kom gående längs gatan och undrade vad det var för märkligt som pågick vid gathörnet. Några personer höll på att spola av asfalten och styra runt med lite lådor på hjul.

Skylten sa något om "poisson" och i bakhuvudet tänkte jag att det hade nåt med fisk att göra. Det bekräftades strax av näsan. De som spolade av gatan var fiskmånglare. Jag måste ha sett riktigt fånig ut när jag vandrade vidare och log stort.

När det gäller både mat och många andra varor är vi rätt vana vid att allt ska finnas på samma ställe här i Sverige. I historiskt perspektiv är det väl fortfarande att se som nymodighet. Det man fortfarande ser i Paris – en slaktare här, en fiskhandlare där, ett bageri i varje kvarter – är nog inte så annorlunda från hur det var i svenska städer fram till, ja kanske 60-tal?

Under 1200- och 1300-tal växte ganska komplicerade regler och procedurer för vem som får göra vad, när och hur fram för yrkesutövning. Dels förhandlade gillena fram rättigheter från staden, dels reglerade gillenas stadgar hur de verksamma inom yrket fick agera. Här är några exempel på bestämmelser rörande guldsmederna i Paris 1268:

"IV. Ingen guldsmed får ha mer än en främmande lärling. Men från sina egna släktled eller från sin frus, vare sig nära eller avlägsna, får han ha så många som han behagar."

"VI. Ingen guldsmed får arbeta nattetid, förutom om arbetet är för Kungen, Drottningen, deras barn, deras bröder, eller biskopen av Paris."

"VII. Ingen guldsmed är skyldig tull eller andra skatter på något han köper eller säljer om det tillhör hantverket."

En fest i Montmar

Trots att det varit hårda tider i Cadon – eller kanske just därför! – ställer man till med fest. På en bakgård i Montmar samlas de som bor i kvarteret för att äta och dricka, dansa och leka, skämta och berätta historier.

Lilla Thieffane är blindbocken och famlar efter några andra barn i full fart. Hennes mor Madeleine talar affärer med grannen, Girard, en framgångsrik tyghandlare, medan hennes far hämtar mer vin.

I hörnet har musikanterna samlat sig, med sina instrument: trumma, säckpipa, vevlira och nyckelharpa. Samtalen tystnar när de börjar spela, och de som inte dansar lyssnar. Gårdens musikanter är några av stadens bästa.

De församlade är inte bara grannar. De flesta är även sammanslutna i Sankta Clarimonds gille. Gillet är ersättningen för den gemenskap man hade i byn på landet, och för tryggheten man hade med släkt och vänner nära omkring sig. En religiös gemenskap och ett socialt skyddsnät. Skulle dispyter uppstå mellan två medlemmar så är gillet den första rättsinstansen. Skulle dispyter uppstå med utomstående så är tanken att hela gillet tar medlemmens sida, på gott och ont.

Gillet kan också ställa krav på och sluta avtal med stadens beslutsfattare. Medlemmarna kan till exempel ha förhandlat sig till rätten att fritt bedriva handel i staden, medan utomstående måste betala avgifter eller hålla sig till att delta på marknadsdagar.

---

Den som vill spela hantverkare eller handlare, eller någon annan stadsbo bör absolut fundera ett slag på om rollpersonen är med i ett gille. Kanske fundera på att ta det som en fördel:

GILLESMEDLEM. När dåliga tider drabbar dig så står du inte ensam – som medlem i ett gille finns det de som är redo att backa upp dig på ett eller annat sätt (t.ex. genom att låna dig pengar). Du är också en av dem som får bedriva handel helt fritt i din hemstad medan hantverkare och köpmän utifrån oftast bara får göra det mot avgift och under marknadsdagar.