31 december 2013

Upprorisk läsning

För den som vill fundera lite mer på det här med uppror och familjekärlek till sin nästa kampanj:
Kings and sons: princely rebellions and the structures of revolt in western Europe, c.1170–c.1280

Gott nytt år på er!

24 december 2013

God jul i stugorna

Ja, hoppas ni har det bra där ute. Jag ska äta för mycket mat och skämmas lite och titta på Karl-Bertil och må bra. Och se fram emot Historieätarnas julspecial på annandagen förstås. Kika på deras teaser om dårmässan om ni inte har nåt bättre för er!

Vi får se om det blir så många fler uppdateringar i år. Jag har taskig uppkoppling där jag firar, och tiden kanske går åt till annat. I så fall ses vi 2014!

23 december 2013

Peppar och äventyr

Jag har funderat mycket senaste året på det här med skrivna äventyr. Jag har kommit fram till att jag inte vet hur jag ska gå till väga om jag inte får göra rollpersonerna i förväg.

Jag kom att tänka på det här igår när legendaren Anders Blixt kastade upp en länk på rollspel.nu till en artikel om pepparns historia (how's that for länkdropping?). Rolig läsning tyckte jag, och ett klockrent exempel på en text där jag skulle hitta grunden för ett äventyr. Kanske sjöfareri, kanske handel i Dantras med människor som kommer från länder man hemma i Albion aldrig hört talas om, eller nåt där förväntan på pepparns medicinska egenskaper står i centrum?

Om man läser varje medeltidsanknuten artikel eller populärhistorisk bok som äventyrsmaterial till Saga så får man raskt ganska mycket att jobba med. Sen var det ju bara det där med hur man faktiskt gör äventyr på de där sakerna också …

Jag har ju tidigare presenterat det tänk jag kör med, med mål som spelarna väljer och en mindmap för hur saker och ting hänger ihop. Utan att veta vilka rollpersonerna är har jag ganska lite att jobba med, för det är ju i relationerna med människorna runt dem som blir grunden för äventyret. Hur kommer de agera och reagera när ditt eller datt händer? Med rollpersonernas mål får man massor av extra material också, inte minst om det är spelarna själva som hittar på dem för de kommer alltid komma på nåt oförutsägbart.

Jag konstaterar helt enkelt att så länge jag inte skriver något helt platsbaserat (som en ruin att utforska eller dylikt) får jag nog helt enkelt finna mig i att det kommer gå bra att skriva konventsscenarion med färdiga roller, men att någon lysande karriär som äventyrsförfattare för hemmaspel kommer utebli.

22 december 2013

Vintersolståndet

Igår var det vintersolstånd, så natten till idag var årets längsta. För många av oss var det väl inget mer med det utom att vi sa "Tjoho, nu blir det ljusare framöver!", men för andra var det lite mer än så. I iranska hem runt om i världen firades Shab-e Yalda, och en hel bunt nyhedningar tände säkert eldar här och där.

I stora delar av Arcaria är vintersolståndet en skittråkig dag. Som medlemmar i Det sanna ordets kyrka så ska man hålla tyst hela dagen och fasta så länge man inte är ett dibarn. De enda talade orden som ska ljuda den dagen är de som uttalas under mässan som alla ska gå på.

Jag tänker mig att det inte kommer gå så bra för alla att hålla sig till det här. Tystbiten kommer brytas av många (trätande eller älskande par, folk med uppgifter som bara måste måste göras) och nog tror jag det finns gott om folk som kommer stoppa i sig både det ena och andra ändå. Tystbiten blir säkert enklast för de som bor i kloster där tysthetslöften inte är obekanta och man har utvecklat teckenspråk för att kunna kommunicera med varandra ändå.

Jag tror det är brotten mot de här förväntningarna som är det intressanta för oss i rollspel. Lät traktens präst tända eldarna för matlagning på vintersolståndet? Hördes upprörda röster från stallet på årets tystaste dag? Tror det skulle kunna vara riktigt schysst att ladda upp för ett riktigt spänt möte i någon relation och sedan låta någon påminna om att det ju är vintersolståndet imorgon. Kommer de bryta mot seden eller kommer det vara en obekväm dag med svårtolkade blickar när man hela tiden måste tassa runt varandra utan att kunna prata om det man vill eller behöver? Även om det bara blir ett kort inpass, nåt slags lugnet före stormen, tror jag det skulle vara givande för spelet.

På årets mörkaste tid har vi i vår värld i många fall förlagt våra fester, som Shab-e Yalda som jag nämnde inledningsvis. Jag kan absolut tänka mig att man har olika varianter av såna fester runt om i hela Arcaria också, nära vintersolståndet i tid. Frågan vad man kan mjölka på mest spelpotential: att den ligger före och man måste hålla truten istället för att röja upp sitt trassel, eller att man genomlider vintersolståndets tystnad för att sedan hamna mitt i festens extas och där försöka hålla huvudet på skaft?

13 december 2013

Fem filmmyter

Medievalists.com har gjort en kort artikel där de skjuter ner fem myter om medeltiden som levt gott i filmens värld. Kort och skoj!

Life in a Medieval Village

Life in a Medieval Village av Frances of Joseph Gies följer med mig i ryggsäcken sen i början av hösten. Precis som de böcker jag läst av dem tidigare så är det många inspirerande detaljer från olika källor som de lyfter fram som exempel, och den stora vinningen är nog mer hur levande det känns än hur pålitligt det är historiskt.

I Life in a Medieval Village skriver de förstås om hur hela bysystemet (eller snarare godssystemet) uppkommit och fungerar, och det är ganska invecklat på sina sätt. Fri, ofri, ofria med egen mark, fri utan mark, olika dagsverken en kan vara skyldig, hyra för stugan, böter för att ha hållit sina (eller godsägarens?) boskap utanför godsets gränser, avgifter för att grädda sitt bröd hos bagaren i byns enda ugn. Mycket att hålla reda på – jag vet redan att jag måste läsa om en eller några gånger.

En sak som jag tyckte var skönt att få uppbenat till viss del var hur styret var organiserat, i alla fall i England. Dels har vi förstås den som håller förläningen, oavsett vad för förläning det nu är, men sen kommer tre ämbeten som jag inte har lyckats lista ut vad de blir på svenska:

  • Steward: en förvaltare som åker runt mellan sin herres/frus olika gods för att kolla upp att allt står rätt till, ibland även juridisk representant. Dyker kanske upp två-tre gånger om året. Vanligen en riddare med ett eget gods att leva på.
  • Bailiff: en förvaltare på plats samt juridisk representant i sin herres/frus ställe (håller alltså rättegång och utfärdar böter/straff). Agerar som bybornas försvarare, och ser efter att godset mår bra när det gäller odlingar, boskap, osv.
  • Reeve: en arbetsledare vald från befolningen på plats, assisterar godsets bailiff, ansvarig för att se till att de som ska göra dagsverken på godset är på plats när de ska, ser efter att reparationer utförs, m.m. Ibland ansvarig för att samla in hyror. Bör enligt en medeltida handbok i förvaltare (steward alltså) vara den bästa lantbrukaren/hushållaren i byn.
Det här tycker jag verkar vara tre väldigt tackasamma positioner att arbeta med om man vill att ett gods eller en förläning ska vara basen för ens spelande. Man vad kan man tänkas kalla dem för att det ska hänga ihop?

Steward motsvaras i svenska av drots tror jag, bailiff vet jag inte, och beskrivningen av reeve passar ganska väl ihop med den funktion en bryte hade under vissa perioder. De här termerna känns väldigt nordiska dock, och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det när de ska användas i ett låtsas-England. Hjälp mig internet!

12 december 2013

Av lera tegel, av tegel en kampanj

Idag har jag spenderat lite tid med att gräva i teglets historia som byggmaterial, främst när det gäller svensk medeltid, kyrkobyggnader och dylikt. Bieffekten av det är förstås att jag kan erbjuda ett kampanjfrö:

Riddare på väg hem från kriget mot Mizadhir ser uppförande av katedral. Den blir stor och röd, man bygger med tegel, och detta finner riddaren koolt. In med nån fräsig intriggrej som gör att någon som är smart och vet hur man bränner tegel måste fly stället och får anledning att haka på upp till Albion.

Väl i Albion finner man förstås anledning att uppföra en kyrka och det är dags för mer intriger. Tegel har inte nytillverkats i nämnvärd skala i Albion på flera hundra år**, utan det mesta tegel man ser är återanvänt från byggnadsverk uppförda innan Albion bröt sig ur det Pannonska imperiet år 532. Här har vi alltså läge att stoppa in två jobbiga typer: en som har inflytande över marken där man hittar bra lera och en som råkar ha några pannonska ruiner på bakgården och gör ganska god vinst på att sälja av begagnat tegel. Bonushinder: nån som vill sabotera bygget för att det egna kyrkbygget inte ska riskera att se futtigt ut, en baron som vill kidnappa tegelbruket för att bygga på sina försvarsverk om det börjar lukta inbördeskrig (kungens trogna mot Wictred av Bannok med anhängare).

Givet att det tar några år att bygga klart under de bästa av förhållanden så behöver inte skurkarna vara överdramatiskt skurkiga hela tiden, det räcker att de är de lite då och då. In med nån eldsvåda och lite vardags intriger så bör det räcka en god bit. Stannar ekonomin i bygget kan det bli stående i åratal, och vips kanske det finns en ursäkt för att hålla på med generationsspel också (dvs. pensionera de ursprungliga rollpersonerna och gå vidare till att spela deras arvtagare).

** det här är då en direkt parallell med hur det såg ut för teglet i England. Nåt som inte fanns i England var fantasydvärgar, men såna finns i Albion. I kapitel 10 i Saga omnämns murarmästare Frondor som förestår en verkstad som hugger sten, bränner tegel och murar mot betalning.

08 december 2013

Lite läsning om att växa upp på medeltiden

Jag förstår att hela internet sitter och håller andan i väntan på att jag skriver ett inlägg om hur uppväxten kan se ut för någon i Arcaria, men tyvärr är inte det här dagen det kommer hända. Som tröst kan jag däremot dela med mig av en länk till någon skrivit om olika bitar av barndomen på medeltiden och hur de kan ha tett sig. Lite rörigt presenterat, men innehållet tyckte jag var lättillgängligt.

05 december 2013

Vilken färg är moroten?

Eftersom jag kom att tänka på det här när jag åt rivna morötter som del av min middagsmat så var jag ju tvungen att kolla. Före 1600-talet är svaret ”För det mesta lila.” Sjukt viktig detalj!