04 oktober 2014

Nej, det är ingen bebismössa (förrän på 1500-talet kanske)


En av de allra mest medeltidiga huvudbonader man kan tänka sig är den som på engelska och franska heter coif. Den verkar inte ha något särskilt namn på svenska men vi lånar ibland kveif/kveiv från norskan och ganska ofta får den heta hätta. Som ni kanske listat ut från rubriken pratar vi alltså om den här anspråkslösa men fantastiska skapelsen:


Enklaste möjliga huvudbonad i vitt linne som täcker öronen och håret. Det ursprungliga syftet antas vara att skydda håret från hjälm eller ringbrynjehuva. I sådana fall väljer man nog gärna en något vadderad huva, men den civila versionen är nog ofta bara i ett lager tyg. Den verkar dyka upp som allmän huvudbonad i slutet av 1100-talet, och har nog sin storhetsperiod under 1200-talet.

Som guide har använt coif till mina arbetskläder varje sommar i flera år, och även om den är liten och oansenlig så är det ett riktigt riktigt bra plagg. De flesta dagar räcker coifen själv för att skydda knoppen från solen, men under värsta värmeböljan i år så tog jag och blötte ner den för att kyla mig. Funkade väldigt bra. Det går förstås utmärkt att bränna sig i ansiktet eller nacken om man inte är försiktig, så där kan man med fördel ta hjälp av en uråldrig klassiker: den bredbrättade halmhatten.

En man med coif, en kvinna med slöja, och en man med struthätta.
Dragdjuret saknar huvudbonad. Fecanp psalter, ca 1180.

Jag har ofta tänkt på coifen som ett manligt kodat plagg, men det har visat sig vara en missuppfattning. Hättor i olika stilar förekommer i kvinnodräkten också, men ofta under slöja. Att gå runt med bara hättan på sig verkar vara mer informellt, något man gör hemma eller i arbete.

En kvinna med så kallad Birgittahätta.