30 maj 2012

Ett litet smakprov på klosterinteriör

Jag är ledsen, men jag måste länka till underbara St. Thomas guild nu igen. Jag kan inte låta bli när de bjuder på så fina bilder av medeltida garderober som är en del av klostrets murar (och ännu i bruk).

Förutom de fina bilderna så myser jag också över det ljuvliga namnet på klostret: Isenhagen. Nu vet jag vad jag döper första bästa kloster till om jag spelar i Marksland eller Alberan!

28 maj 2012

Nåd och bot: två nya fördelar

Jag gick och la mig i god tid igår, men då jag vänt ordentligt på dygnet i början av helgen så fick jag gott om tid att låta tankarna vandra innan jag somnade. Då trillade de här två idéerna på fördelar ned. Jag bjuder på några kommentarer efter båda.

RAMAS NÅD. I en värld full av faror är det en självklarhet att man vänder sig till högre makter för att be om beskydd. Dina böner tycks bli hörda, för du undgår ibland faror med en hårsmån. Någon annan förklaring för detta än att Rama eller något helgon måste vaka över dig kan du inte finna. En gång per spelmöte kan spelaren välja att rollpersonen genom Ramas nåd undkommer de allvarliga konsekvenserna av ett misslyckat slag då den annars skulle gjort att den kom till skada. Rollpersonen kanske träffas med bredsidan av ett vapen, eller mirakulöst bara stukar en fot när den faller istället för att slå ihjäl sig.
I praktiken ger den här fördelen spelaren chansen att rädda livet en gång varje spelmöte i utbyte mot att rollpersonen är religiös. Det blir inte riktigt som att ha ett extra hjältepoäng (det är ju bara verksamt i specifika situationer), men ganska nära. Jag tycker religionen är en otroligt viktig del i den medeltida världen, så i mina ögon är det en helt okej deal. Jag tänker mig att den bör passa lika väl i spelet oavsett om man tänker sig att kyrkan faktiskt har rätt (och Rama finns) eller om det bara är inbillning: rollpersonen och de runt omkring ser faktiskt ingen skillnad på gudomligt beskydd och ofantlig tur som tolkas som gudomligt beskydd.
Man skulle kunna ha en variant på fördelen där beskyddet upplevs komma från skyddsformler från hednisk folktro: hartassar, häxstenar och liknande. Säkert inte helt populärt hos kyrkan …

HELBRÄGDAGÖRARE. Rollpersonen besitter läkande kraft och kan genom handpåläggning lindra och bota sjukdomar och skador. Förmågan kräver dock sina pris:
  • Rollpersonen kan fritt stilla blod, lindra smärta och läka enkla färska benbrott. 
  • För att läka ett gammalt benbrott som läkt fel, bota lindrigare åkommor såsom t.ex. hudbesvär och enklare sjukdomar får rollpersonen betala 1 kroppspoäng.
  • För att hela skador (återställer 1t6 kroppspoäng hos mottagaren), eller bota allvarligare åkommor såsom lunginflammation får rollpersonen betala 2 kroppspoäng. 
  • För att bota svåra sjukdomar som normalt anses obotliga, t.ex. pest eller spetälska, får rollpersonen betala 3 kroppspoäng.
Att använda förmågan kräver tid, minst 10-30 minuter beroende på hur allvarlig åkomman är, och rollpersonen känner sig matt efteråt. En helbrägdagörare är nästan helt immun mot sjukdom (undgår alltid smitta från även de mest smittsamma sjukdomar på 2-6 på 1t6), men kan inte läka genom magi (t.ex. genom formeln Medicus Vulnus) utan måste själv läka sina sår på naturlig väg. De som besitter denna förmåga blir inte helt sällan helgonförklarade, eller brända på bål.
Jag har flera gånger funderat på hur jag skulle vilja göra helgon i Saga (för helgon är faktiskt grymt coola). Det här skulle kunna vara ett sätt. Fördelen ger en väldigt kraftfull förmåga, men den kommer inte gratis. Min tidiga tanke var att förmågan skulle höra ihop med att man levde i enlighet med sin tro (oavsett vilken), och att förmågan gick förlorad om man handlade emot sin tro. När jag väl börjat skriva upp fördelen kändes det däremot som att det räckte utan att klistra på ytterligare en förhållningsregel.
Jag är osäker på om det går att ha den här fördelen utan att rollpersonen på ett eller annat sätt blir en martyr. Kroppspoäng är ju en resurs som man visserligen återfår, men inte i en sån takt att helbrägdagöraren kan stå emot en epidemi. Om spelet drar åt ett sånt håll att det blir mycket misär i bilden så kommer nog en rollperson med den fördelen (och dess spelare) få lida kval. Skulle kunna bli hur bra som helst, om man gillar sånt.

22 maj 2012

Herr Gundram och ormen

Och så kom det sig att herr Gundrams häst lät sig skrämmas och sedan inte mer tyglas. Den sparkade och hoppade och störtade fram utan mål. Riddaren själv kastades olyckligt av och fann sig vilse till fots i vinterskogen.
Han vandrade där från tidig morgon till dess solen stod högt på himlen men kunde inte finna något slut på skogen. Sina böner sände han till den heliga Isentrud, vandrarnas och de vilsnas beskyddare, och till sankt Marcor, som inte bara värnar om jägare utan även om andra som dristar sig in i skogarna.
Matt av törst och hunger slog sig Gundram ned på ett fallet träd för att vila. Turligt var det, för när han suttit där bara några ögonblick hörde han ett dämpat knakande och brakande närma sig. Den tappre riddaren grep sin sköld och sin yxa och ropade:
– Vem är du som nalkas i smyg, med så tunga släpande steg?
Ingen röst svarade herr Gundram. Istället blev han plötsligt omsluten av ett isande kallt rökmoln. När röken skingrade sig blev riddaren varse att andedräkten tillhörde den väldiga orm som dvaldes i skogen.

Jag är osäker på vilken gång det är i ordningen, men jag har i dagarna återigen lekt med tanken på hur schysst det skulle kunna vara att plocka i figurspel på ett hörn i Saga. Kanske är det baronierna i Albion som möts på slagfältet? Eller är det Markslands riddare som tar sig an Norog?

I efterforskningarna kring tillgängliga figurer att använda så snubblade jag in på Paul’s Bods där jag hittade bilden här ovan. Det är en blogg där Paul visar upp sina pyssel med (främst) plastfigurer i skala 1/72 (25 mm om jag förstått saken rätt, något snäpp mindre än Warhammer-figurer alltså).

Jag tycker det är enklare att måla plastfigurer än metallfigurer (som lätt tappar färg och har sig om man inte lackar dem), och det har visat sig finnas ganska gott om tillverkare och figurer att välja. Ryska Zvezda verkar mest lovande. Metallalternativet vore figurer i 15 mm-skala, där det finns ännu mer att välja på.

Regelsystemet jag kikar på är Mighty Armies som verkar lagom komplicerat för min smak (dvs. hemskt enkelt) och gå fort att spela. Den som är nyfiken kan kika på den här recensionen som går igenom spelet rätt bra.

Medan jag fortsätter drömma om fältslag i Arcaria så tycker jag ni kan låta några äventyrare slåss mot ormen om de har vägarna förbi en skog:

Vinterskogens orm
Kroppspoäng: 25
Förflyttning: 18
Attack närstrid: 13/2T (bett), 1t6+3 (svans)
Attack avstånd: –
Försvar: 8
Naturligt försvar: 1
Närvaro/Magiskt försvar: 3
Magi: –
Speciella förmågor: Isande andedräkt (se nedan)

Ormen är fyrbent och mäter hela 16 meter från nos till svansspets och förvånansvärt snabb och tyst för sin storlek. Om den anfaller så är det i regel för att den jagar föda eller för att den vill försvara sitt bo (en grotta eller håla i skogen). Den äter hellre hästar än människor och stannar inte gärna för att strida om den kan dra sig tillbaka med ett mumsigt byte. När ormen anfaller med svansen är det för att fälla motståndare till marken.

Ormen har en isande andedräkt som kan omsluta sina offer likt en mycket kall rök eller dimma. De som är inneslutna i röken har inte klar sikt längre än en meter framför sig (-2 på anfall i närstrid, att veta vem man skjuter på i avståndsstrid är i princip omöjligt). Röken skingrar sig efter 1t6+2 rundor. Det tar en runda för ormen att använda sin isande andedräkt. Under tiden kan den inte gör något annat än försvara sig.