Om Pernelle och löftet hon gav

Sent om hösten 1142 drabbades en kvinna vid namn Pernelle av svår feber. Den gav lyckligtvis med sig redan efter några dagar men lämnade efter sig en svårartad ögoninfektion som plågade henne under hela vintern och långt in på våren. Vändningen kom efter att hon på Uppenbarelsedagen 1143 tänt ljus och bett vid ett altare helgat till sankta Clarimond.

Pernelle hade i sina böner lovat att om hon fick synen åter skulle hon pryda altaret med en stenstaty av helgonet, huggen för egen hand. Bara veckor senare var hennes ögon friska och unga på nytt.

Pernelle i arbetet med sin staty av sankta Clarimond.

Pernelles staty är ett exempel på en votivgåva, ett föremål som skänks till eller lämnas i exempelvis en kyrka för att uppfylla ett löfte (som i det här fallet), eller bara för att visa tacksamhet eller hängivenhet. Inom Spiriti Illuminati och de flesta andra grenar av Det Sanna Ordets Kyrka lämnas den gåva efter det önskade har inträffat och fungerar då på sätt och vis som en vittnesbörd om helgonets och Ramas kraft, men det lär förekomma här och var att man lämnar gåvor på liknande vis som ett sätt att vinna gudomlig eller övernaturlig gunst på förhand.

Att lova en stenstaty huggen för egen hand tyder på att Pernelle både har råd med en sån utsvävning och den skicklighet som krävs för att genomföra löftet. En långt vanligare gåva är att lämna en miniatyr av en kroppsdel som varit sjuk men har tillfrisknat, ibland gjuten i bly eller tenn, ofta skulpterad i vax. En rikare variant är förstås att låta tillverka denna miniatyr i silver eller guld. Flera kyrkor är bygda efter löften gjorda till något helgon, en typ av votivgåva reserverad för de allra mest förmögna och mäktiga. Överlämnandet av en votivgåva är ibland motivet till att ge sig ut på pilgrimsfärd, och i vissa fall är pilgrimsfärden i sig det man lovat.

På många av gåvorna kan man se orden ”ex voto” skrivna. Det är en förkortning för ”ex voto suscepto” vilket grovt översatt betyder ”från det givna löftet”. I Pernelles fall så högg hon dessa ord i statyns sockel.

När Pernelle var färdig med sin staty på våren 1145 gjorde hon förstås som man ska: hon lät måla statyn så att den blev praktfull och färggrann.

Arcarias helgon

Nu har jag lagt till en flik där jag samlat de helgon som finns omnämnda i Saga och som jag skrivit om här på bloggen. Allt eftersom det dyker upp fler så kommer den förstås uppdateras.

Relikmakaren

Relikvarium från 1200-talet

Helgonen är folkets länkar till världen bortom Shaitans mur, och relikerna är länkarna till helgonen. Varje kyrka och kloster behöver en relik, så nedan följer några tabeller för att kunna slå fram vad de har och hur den förvaras.

Relikens övernaturliga förmågor (om några) är en fråga jag lämnar åt dig att grunna på. I grund och botten anses så gott som alla reliker besitta någon form av helande kraft, men eventuella andra mirakel de kan vara upphov till bör vara kopplade till helgonets gärningar i livet, hur det dog, och så vidare. Det allra viktigaste är att sätta ett namn på reliken. Är den namnlös är den värdelös!

De mest kraftfulla relikerna är förstås de som direkt kan kopplas till Panon, så som hans svärd Acarox, eller helgonens kvarlevor. Efter dem kommer helgonens tillhörigheter och martyrernas tortyrredskap. De minst kraftfulla relikerna är sådana föremål som bara varit i kontakt med någon kraftfullare relik. Det är nämligen så att vilka förmågor en relik än anses ha så tror man att en del av dess kraft överförs vid kontakt. Tabellerna nedan ger bara reliker av de första två sorterna, men det är ju bara att rulla fram en sådan och säga att det är en duk den har varit svept i, eller en kudde som den legat på ifall du behöver en tredje klassens relik.

Förutom att söka bot och beskydd hos reliken så kan man passa på att svära sina eder vid dem, eller (om man har flexibel moral) sälja dem. Inte främst de äkta då, utan falska reliker. Vem håller koll på hur många av Sankta Clarimonds fingerknotor som är i omlopp? Nä, just det! För bara tre mark är den din! För dyrt? Du kan få köpa den här näsduken jag haft den invirad i för bara fem pennies!

Relikens natur (slå bara en t6 om du vill vara säker på att få en mer blygsam relik, annars 2t6):

1. Hår

2. Fingerben

3. Fot

4. Revben (1t6)

5. Underkäke

6. Tillhörighet (se tabell nedan)

7. Lårben

8. Hand

9. Arm

10. Huvud

11. Hel kropp (kan sakna 1t3 delar)

12. Hjärta

Sankt Macchi trogna

Liesl kunde inte tro sina ögon. Reinhard blev högröd i ansiktet. Fader Cammius försökte låtsas som ingenting – han tyckte det var alltför pinsamt att erkänna vad som försegick. Joisane tappade humöret och lappade till en av ynglingarna. Hur kunde de få för sig att göra så här, under mässan, mitt i processionen?
– Se så fröken, flinade broder Thibault. Det är till Sankt Macchi ära! Sedan fortsatte han försöka kliva på den sill som var fastknuten med snöre i bältet på den som gick framför honom, samtidigt som han själv försökte undvika att någon bakom klev på den sill han själv släpade efter sig.

Alla inom kyrkan är inte gudfruktiga och helgonlika, eller korrumperade och giriga. En del är till synes vanvördiga pajasar som driver med allt och alla utan urskiljning, och dessutom begivna på sprit. Möter du på sådana så är de kanske macchiarder: studenter, munkar och nunnor som författar och framför satiriska dikter, sånger och skådespel, och på fräcka sätt kritiserar dubbelmoralen inom kyrkan. De flesta är rigarditer och kan därför se missbruk av makt och rikedom på nära håll.

Macchiarderna är alltså, trots sin påtagliga världslighet, mer eller mindre på samma sida som asketerna i konflikten kring hur kyrkan ska skötas. Genom att ge nya texter till kyrkans hymner, och använda den skolastiska filosofins alla grepp framför de sin kritik tillsammans med hyllningar till kärleken, livet och vinet.

Namnet macchiarder kommer av att de ofta kallar sig anhängare till Sankt Macchus, ett helgon vanligt folk aldrig hört talas om. Det beror på att Macchus inte är något helgon, utan en av de fasta figurerna i en slags vulgär fars som spelades i det som numer är Pannonska imperiets hjärtland. Namnet klingar ofta tillräckligt bekant för att de med lite bildning inte ska våga ifrågasätta det, till macchiardernas stora nöje.

Nedan följer en dikt skriven av en macchiard. Schlaraffenland är ett fantasirike, och den Decius som omnämns är Sankt Decius – skyddshelgon för spelare och dobblare (och till skillnad från Sankt Macchus inget påhittat helgon).

Jag är abbot i Schlaraffenland,
och mitt råd är en samling drinkare,
och i Decius anhang har jag behag,
och den som om morgonen frågar efter mig på krogen,
han skall efter kvällningen gå naken därifrån,
och sålunda berövad sina kläder skall han ropa:

”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott!
Mitt livs hela glädje
har du tagit ifrån mig!”

---

Macchiarderna är rakt av kalkerade från vår världs goliarder. Deras idag mest välkända efterlämningar finns i Carmina Burana (som ju redan figurerat här på bloggen tidigare), en samling sånger som i sin tur idag är mest känd genom Carl Orffs tonsättning. Här finns fler av texterna därifrån i svensk översättning av Claes Wirsén.

Stort tack till K som kom med idén!

Flagellanterna från Grantie

Man tror att det började med några enstaka människor från den lilla byn Grantie som under en gudstjänst föll i extas och lämnade kyrkan för att gå ut på fälten. Där gisslade de sig själva tills blodet rann från deras ryggar.

Det sägs att den helige Calidius kom till dem och skänkte dem visioner av framtiden. Visioner där landet  drabbades av farsoter. Visioner där landet drabbades av sju år av torka följt av sju år av regn.

Nu, mindre än ett år senare, rör det sig om band om hundratals personer som vandrar från by till by och aldrig stannar mer än en dag på samma ställe. De gjuter sitt blod på fälten och lever på ett minimum av bröd och vatten. Genom att plåga sina jordiska kroppar hoppas man kunna vinna Ramas nåd, och undgå sjukdom och missväxt. Det har hänt att präster som försökt hindra självgisslarna har blivit dödade.

Än så länge har fenomenet inte spritt sig utanför Arlac, men inom hela den kyrkliga världen är det omtalat. Många präster skyller det på asketerna, och menar att det är deras irrläror som sått galenskapens frö i vanligt hederligt folk.

Skälmarnas furste

Det finns en sak som är gemensam för i princip alla loppisar och second hand-butiker: Samuel Shellabargers Skälmarnas furste finns på plats i någon av bokhyllorna.

Boken utspelar sig under renässansen, kring sekelskiftet 1500, och miljön är det norra Italien och dess statsstater. Sett till de sakerna så är det inte lysande inspirationsmaterial för Saga (möjligen att kivandet mellan statsstaterna kan ge några idéer för inbördeskrigen i Marksland), utan det är något annat som gör att jag tycker den är relevant att ta upp här, nämligen rollfigurerna.

Självaste huvudpersonen, Andrea Orsini, är en första klassens lurendrejare.Genom att ta på sig kläderna och spela rollen som en fin ung herre så har han i praktiken gjort sig till en fin ung herre. En godhjärtad skojare av den här kalibern är ypperligt material att basera både spelledarpersoner och rollpersoner på i mitt tycke.

Orsinis medhjälpare Mario Belli, en mördare och skurk, är en ännu intressantare figur. När det behövs en dolkstöt i någons rygg, ett bud som levereras diskret, eller en skenmanöver finns Mario Belli ständigt till hands. Medan vi får se hur Orsini väver lögner kring sig för att fortsätta vara trovärdig så får Belli vara mystisk på riktigt vilket ger honom desto mer plats för att utvecklas.

Min största behållning är dock den välsignade Lucia från Narni. Jag har tidigare nämnt den heliga stölden av reliker här på bloggen. I den här boken går man lite längre: man kidnappar Lucia, ty hon tycks vara ett helgon som ännu är i livet. Eftersom boken är från 40-talet så finns det inga alternativ till att hon gestaltas som en madonna: hon är mild, förlåtande, och allt det där som hon kan förväntas vara. Samtidigt tycker jag hon får ha en mystik. Hon känns inte helt självklar, utan det får vara något alldeles särskilt.

Kanske är det för att Lucia faktiskt är ett helgon ur verkligheten som hon känns så pass intressant i boken. Det är ju en lyx man har som historisk person, att ens bakgrundshistoria i regel är mer välarbetad än de helt fiktiva personernas. Hur som helst så tror jag en stor del av min fascination för helgon väcktes i och med att jag läste Skälmarnas furste, och den ser inte ut att avta.

Jag ser fram emot att få se en helgonstöld vid mitt eget spelbord någon dag, och hoppas du får göra det också. I väntan på det tycker jag du ska gå in på Kupan eller Erikshjälpen och spendera fem kronor på en riktigt trevlig historisk äventyrsroman.

Praecepta humilitatis

Sålunda skriver sankt Brennius i sitt verk Praecepta humilitatis – ”Regler för ödmjukhet”, en skrift riktad till de munkar och nunnor som söker uppnå den allra djupaste ödmjukhet inför Rama:

Minns det som sagts: att vi är evigt fängslade i kött och dömda att födas gång på gång i denna värld, och att all lycka här blott är en falsk och blek lycka mot den som finns bortom Shaitans mur.

Sätt inte din vilja över Ramas, utan låt Ramas vilja vara din. Njut inte av att uppfylla dina egna begär, utan låt dina handlingar spegla det sanna ordet.

Lyd dina överordnade av kärlek till Rama, liksom Panon själv löd Hans bud varje dag och timme fram till sitt slut.

Låt inte världens bördor och orättvisor förta ditt tålamod, och fly inte när din lydnad prövas. Den som uthärdar fram till slutet är den som kommer befrias från köttets bojor.

Dölj inte någon av de onda tankar som kommer in i ditt sinne, eller några av de synder du begår i hemlighet, utan bekänn dem i ödmjukhet i din bikt.

Var belåten med de enklaste och uslaste av alla ting, och betrakta dig själv som en simpel och oduglig arbetare i alla sysslor du företar dig. Säg likt Panon ”Rama, inför dig är jag blott ett arbetsdjur, och jag är evigt med dig.”

Betrakta dig själv som lägre och av mindre betydelse än alla andra, och inte bara i dina ord, utan helhjärtat. En gång var du upphöjd men nu är du blott en mask i jorden. Endast genom ödmjukhet kan du nå upplysning igen.

Gör blott det som lovordas i Ramas bud och genom dina överordnades goda exempel.

Tygla din tunga och tala endast då det anmodas, ty den som talar för mycket kan aldrig undgå synden.

Hänfall inte snabbt och beredvilligt till skratt liksom en dåre.

Tala enkelt och anspråkslöshet med få och förnuftiga ord, ty det är vad som utmärker visdom.

Ha inte bara ödmjukhet i ditt hjärta utan låt det finnas ödmjukhet i hela din kropp. När du arbetar på fälten, i klostret eller i trädgården, när du sitter, står eller går – böj ditt huvud och låt blicken falla på marken. Då du känner tyngden av dina synder i varje stund, betrakta dig som redan framme vid domens ögonblick och säg, fortfarande med blicken mot marken: ”Jag är blott en syndare, ej värdig att befrias från detta fängelse.”

När du har gjort allt detta kommer du ha funnit en fulländad kärlek till Rama, och all din fruktan kommer att tillintetgöras. Alla föreskrifter du förut inte kunnat tänka på utan rädsla kommer du att hålla, och genom denna kärlek kommer det vara helt utan ansträngning. Fruktan för köttets fängelse kommer inte längre kunna motivera dig, ty det kan bara din kärlek till ljuset, de goda dygderna och Rama.

Praecepta humilitatis är bara en av de skrifter som sankt Brennius sammanställde under sitt liv. Hans verk har haft stor inverkan på hur man ser på klosterlivet över hela Arcaria. Själv var han marlonitermunk och levde på 700-talet. Han är munkarnas, takläggarnas och de stummas skyddshelgon, men tillbes även om man önskar skydd mot gift eller häxkonst.

---

Utdraget ur Praecepta humilitatis grundar sig på kapitel sju i Benediktinregeln.

Helgonhunden sankt Guinefort

Har jag inte redan sagt att det inte går att hitta på nåt lika fräsigt som redan finns i verkligheten? Här har ni ett helgon som jag inte ens tänker bry mig om att skriva om. Använd sankt Guinefort precis som han är!

Sankta Clarimonds liv och leverne

Ur den levnadsteckning som Cateline från Marcourt författade på 300-talet:

Så kom det sig, att när hennes fars vakter kom för att gripa henne så gjorde hon motstånd, och under kampen kom hennes arm att skiljas från hennes kropp. I det att hon dog lovade hon återigen sin odödliga själ till Rama, och när det sista andetaget lämnat hennes läppar omgärdades den avhuggna armen av ett gudomligt ljus, och osynliga händer bar den till altaret.

Händelserna som beskrivs ovan ska ha inträffat kring år 40 efter Panon, innan majoriteten av befolkningen i trakten konverterat sig till Det Sanna Ordets Kyrka. Själva levnadsteckningen över sankta Clarimond tar upp en blygsam del av verket i helhet, större delen ägnas istället åt böner som antas ha författats av helgonet själv.

Man vet att Clarimond levde i en stad i södra Arlac, men man är inte ense om vilken. Både Gilvaux och Gallevaux har kyrkor döpta efter henne, och båda påstås var just den kyrka som uppfördes av Clarimonds mor efter hon bevittnat miraklet efter sin dotters död. Båda kyrkorna anses dock ha äkta reliker, delar av hennes avhuggna arm.

Större delen av sankta Clarimonds hand återfinns däremot i en kyrka i Montmar, där den hamnat genom furtum sacrum, ”helig stöld”. Munkarna från Montmar stal helt enkelt relikerna och förde dem till sin kyrka. Företeelsen är inte helt ovanlig då varje kyrka av betydelse behöver ha kraftfulla reliker och kyrkor uppförs i högre takt än helgon föds.

Sankta Clarimond är vävarnas skyddshelgon, och även den man vänder sig till för lindring eller bot av tandvärk och ögonbesvär. Det sägs att blinda har återfått synen efter att ha under bön och fasta ha vakat inför hennes reliker i tre dagar.

---

Förebilden för Clarimond är sankta Alena som levde i Belgien på 600-talet.