Nej, det är ingen bebismössa (förrän på 1500-talet kanske)

En av de allra mest medeltidiga huvudbonader man kan tänka sig är den som på engelska och franska heter coif. Den verkar inte ha något särskilt namn på svenska men vi lånar ibland kveif/kveiv från norskan och ganska ofta får den heta hätta. Som ni kanske listat ut från rubriken pratar vi alltså om den här anspråkslösa men fantastiska skapelsen:

Enklaste möjliga huvudbonad i vitt linne som täcker öronen och håret. Det ursprungliga syftet antas vara att skydda håret från hjälm eller ringbrynjehuva. I sådana fall väljer man nog gärna en något vadderad huva, men den civila versionen är nog ofta bara i ett lager tyg. Den verkar dyka upp som allmän huvudbonad i slutet av 1100-talet, och har nog sin storhetsperiod under 1200-talet.

Som guide har använt coif till mina arbetskläder varje sommar i flera år, och även om den är liten och oansenlig så är det ett riktigt riktigt bra plagg. De flesta dagar räcker coifen själv för att skydda knoppen från solen, men under värsta värmeböljan i år så tog jag och blötte ner den för att kyla mig. Funkade väldigt bra. Det går förstås utmärkt att bränna sig i ansiktet eller nacken om man inte är försiktig, så där kan man med fördel ta hjälp av en uråldrig klassiker: den bredbrättade halmhatten.

En man med coif, en kvinna med slöja, och en man med struthätta.
Dragdjuret saknar huvudbonad. Fecanp psalter, ca 1180.

Jag har ofta tänkt på coifen som ett manligt kodat plagg, men det har visat sig vara en missuppfattning. Hättor i olika stilar förekommer i kvinnodräkten också, men ofta under slöja. Att gå runt med bara hättan på sig verkar vara mer informellt, något man gör hemma eller i arbete.

En kvinna med så kallad Birgittahätta.

I historiskt återskapande verkar Birgittahättan vara en ganska populär variant för kvinnodräkter. Namnet kommer av att det finns ett bevarat exemplar som tros ha tilhört den heliga Birgitta. Andrea Håkansson har ett inlägg på sin blogg där hon visar både historiska bilder och foton från när hon sydde sig en ny. På näst sista bilden i inlägget har hon tagit på sig både hätta, slöja och haklin (ett tygstycke som täcker halsen dras upp på sidorna av ansiktet och nålas till hättan uppe på huvudet) vilket ger något som många nog skulle kalla ”nunnelooken”. I medeltida kyrklig konst är den uppsättning (hätta+slöja+haklin) symbolen för att en kvinna är gift, medan jungfrur i regel avbildas med håret utsläppt och huvudet prytt av en krona i många fall.

Arbetande kvinna (längst till vänter) i Birgittahätta, sittande kvinna med hätta, slöja och haklin (längst till höger). Maciejowskibibeln, ca 1250 (dvs. innan Birgitta föds!).

Som huvudbonad för män så verkar coifen vara kvar i användning på egen hand i alla fall en bit in på 1400-talet. Jag har inte gjort någon djupdykning i bildmaterial, men min gissning är att den i senare perioder oftare ses på arbetare än på adliga och rika.

Man i coif sår ett fält. Av nån anledning har han hosor med hål på knäet men en kjortel som ser tokdyr ut.
Viss konstnärlig frihet kan misstänkas föreligga. Les tres riche heure du Duc de Berry, 1410-tal.

Jag har känslat av att under 1400-tal och 1500-tal kryper coifen allt mer in under andra huvudbonader. Istället för att skydda hår från hjälm så skyddar den hatt från hår. Det är också från kanske 1500- och 1600-tal som barnkläder börjar bli något annat än miniatyrer av de vuxnas kläder. Det dröjer alltså flera hundra år innan ”bebismössan” blir en mössa för bara bebisar. Eller för den delen propellerplanspiloter eller motorcyklister om man syr den i skinn och kompletterar med ett par goggles.

Undertecknad iförd coif sydd av en gammal gardin, barett av möbeltyg, samt en fuskpäls.
Ramen googlade jag fram. Eget arbete, 00-tal.

Den som vill se ytterligare några bilder från olika tider och få lite tips på hur man kan sy en coif kan kika på den här sidan till exempel.