Petri tårar

I boken om svensk filmhistoria misstänker jag att kaptilet om svenska medeltidsfilmer kommer vara kort. Det kommer nog domineras av Det sjunde inseglet och filmerna om Arn. Jag känner mig ganska tillfreds med det första, och väljer att inte kommentera det andra.

Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.

En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.

Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:

Carlo Marcellini är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark …

Trots syntmusik, väldigt stolpigt skådespel av Häckner, rätt sunkiga kvinnoporträtt och en massa annat så var det faktiskt ett rätt kärt återseende. Det enda som kändes särskilt daterat tyckte jag var syntmusiken, för i övrigt har filmen rätt mycket känslan av ett historiskt lustspel, något som en omtyckt bygdeteater skulle kunna tänka sig att spela på sommaren.

Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.

Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.

Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).

Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.