Ja, vad hände egentligen? Hur kan lyriken ha fördummats så fruktansvärt så att det bara är en massa knappt sammanhängadne kärleksdravel? Mitt svar vore väl att säga att det mesta faktiskt är sig likt. Se bara på den här texten från 1200-talet:
Kom, kom min älskling,Om inte det där är samma sak som ”baby baby” i själ och hjärta så vet jag inte vad det är. Intet nytt under solen!
jag längtar efter dig,
jag längtar efter dig,
kom, kom min älskling.
Söta, rosenröda mun,
kom och gör mig frisk och sund,
kom och gör mig frisk och sund,
söta, rosenröda mun.
Texten är från Carmina Burana (Chume, chum, geselle min), svensk översättning av Claes Wirsén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar