Till tygrustningens lov

Nedanstående är en väldigt eurocentrisk propagandatext, läs med försiktighet.

Igår köpte jag ett härligt nött exemplar av medeltidsreglerna från Ivanhoe-boxen till Drakar och Demoner. Här har jag (miss)nöjet att läsa att europeiska svärd var dåliga men japanska var jättebra och att läderrustningar används i stor utsträckning.

Jaaa... det var väl inte riktigt så. Svärdsmyten har väl avlivats många gånger vid det här laget, men vad är det med den där läderrustningen egentligen? Hur håller den sig vid liv? Min gissning är att vi nutidsmänniskor tycker det låter coolt och borde se snyggt ut, särskilt när man jämför med det mer historiskt etablerade alternativet: tygrustning.

Ett exempel på tygrustning från Maciejowski-bibeln. Notera de käckt målade hjälmarna!

Kort sagt talar vi om vadderade eller stoppade plagg som förekommit som rustning för sig själva, inte bara som underlager till ringbrynja och plåtrustning. De har nog konstruerats på många olika vis och det finns många namn knutna till de här tygrustningarna (bl.a. gambeson, aketon, och i Sverige även pansar) men om namnet betydde något särskilt eller var mer eller mindre utbytbara har man inte lyckats pussla ihop.

Läder förekom förstås flitigt i rustningssammanhang under medeltid men då i regel som del av annan rustning: för att montera metall på (t.ex. visbyharnesk eller armskydd), som remmar, som överdrag eller invändig klädning, osv.

De som vill ta ett steg bort från fantasy mot historienörderi bör stryka över läder i rustningslistan och klottra dit tyg istället. De som inte vill göra det (gissningsvis den stora majoriteten) kanske kan kosta på sig att komma ihåg tygrustningen när en armé drar förbi i alla fall och spara lädret till de speciella snöflingorna som springer runt i skogen som en blandning av Aragorn, Snusmumriken och Robin Hood?