Om du kliver in i en medeltida kyrka som har lite av sina inventarier kvar så bör det inte vara så lurigt att få se järn, guld och silver. Det är nog dött lopp mellan järn och guld när det gäller vilket som är mest uppenbart ifall det finns en medeltida port på plats.
Under 1000-talet och 1100-talet gör man ibland med kyrkdörrarna som man gjort med de flesta bildytor under vikingatiden: man fyller dem. Figurer, blad, slingor. Hela portarna är ibland smockfulla med smide. Den här porten i Bjälbo kyrka är ett snabbgooglat exempel:
Senare portar kom ofta att ha lite mer sparsmakad dekor, men ofta finns det kraftiga och dekorativa järnbeslag kring nyckelhålet. Det är förstås rent praktiskt till viss del, men det har också funnits en föreställning om att järnet i sig håller onda makter borta, och just nyckelhålet ansågs vara portens svaga punkt på samma vis som porten var byggnadens svaga punkt. Alla visste att hin onde skulle komma genom nyckelhålet om han ville in i kyrkan (så därför lämnade man ju eventuella meddelanden till honom instoppade där – Nordiska museet lär ha en samling med sådana lappar).
Bruket att sätta en hästsko över dörren är väl de flesta bekanta med. Nu för tiden pratas det väl mest om att den ska ge lycka och att man inte får vända öppningen neråt för att lyckan rinner ut då, men en gång i tiden så var det nog snarare fråga om att järnet i hästskon var ontavvärjande och stötte bort det onda snarare än att locka till sig det goda.
Porten från Ytterlännäs gamla kyrka (den som jag guidar i för tionde sommaren i rad i år) tillhör den mer sparsmakade typen. Själva gångjärnen och den yttre ringen på det dekorativa smidet unde lejonhuvudet lär vara det ursprungliga, från 1200-tal. Bladverket innanför ringen har bedömts kunna vara 1400-tal. Lejonhuvudet (i brons) kan vara äldre än själva kyrkan, kanske 1000-tal, och är troligen gjuten i det som idag är Turkiet och då ansåg sig vara det Romerska riket.
Den detalj jag verkligen älskar med den här porten (förutom det smått unika lejonhuvudet som verkar ha stått modell för en bild tidigt tidigt i Nordiska väsen av Johan Egerkrans) är att man verkar ha flyttat på en halva av ett C-format ornament på gångjärnet för att göra plats för huvudet. Sen är det väl lite häftigt att den bara är gjord av två plankor också (den stora mäter uppemot 80 cm på bredaste stället), men nu skulle det ju handla om metaller. Då kanske det är värt i förbifarten nämna att man ännu inte börjat såga saker av de här dimensionerna i Norden så här dags, utan man klöv stockarna och tunnade ut/jämnade till med bredbladiga yxor (bilor).
Nå, saknas en medeltida port så tar nog guldet hem priset som mest uppenbart. Guld har ju den egenheten att det inte oxiderar, så det måste bli smutsigt på annat vis för att bli fult. Guldet vi ser i svenska kyrkor idag är oftast bladguld som sitter på träskulpturer, predikstolar, altaruppsatser.
Här har vi Paulus från altarskåpet i Ytterlännäs gamla kyrka. Bilden är så pass gammal att stackarn har lite plåster på sig för att fixera färg och förgyllning, men de är borta nu efter en varsam restaurering och rengöring på länsmuseet Murberget. Guldet tvättades med ett starkt medel (aceton om jag inte minns fel) medan oljefärgerna rengjordes med det skonsammaste som konservatorn hade till hands. Eller... till muns – saliv råkar nämnligen ha precis rätt egenskaper för uppgiften. De är alltså millimeter för millimeter rengjorda med bomullstussar som fuktats i konservatorns mun. Jag tycker detta är fantastiskt.
La ni märke till silvret förresten? Inte? Nä, silver oxiderar ju. Den grådassiga långa klädnaden som Paulus har på sig under den där käcka guldsvepning är bladsilver som har oxiderat. I nyskick så var alltså mer än halva statyn antingen guld eller silver. För moderna svenska ögon hade det säkert varit väldigt kitschigt, men för många katoliker än idag så är det nya, glänsande fräscha det som man känner gör det gudomliga mest rättvisa.
Stjärnorna i bakgrunden och de andra dekorationerna i samma färg är något som kallas zwischgold: ett tunnt tunnt ark av bladguld över bladsilver. När det var nytt hade det alltså en guldglans, men silvrets förmåga att oxidera har alltså tagit överhanden i längden och fått färgen att mörkna.
Om du vill läsa lite mer om förgyllning, målning och träarbete rörande helgonskulpturer så finns det en fin liten skrift från Murberget att tanka hem: Bildhuggarens verkstad. Den är författad av konservatorn som så ömsint gnuggat sin saliv över Paulus (och alla de andra figurerna i skåpet), så han är intimt bekant med vad han skriver om!
Jag har en dröm om att göra en bildhuggarverkstad till en central del någon gång när jag spelar Saga. Kanske skulle vi följa ett träd som fälls, förädlas hos bildhuggaren och slutligen tar plats i en kyrka som en helgonbild. Om det skulle bli en lång kampanj vore det ju viktigt att veta om förgyllningen är lagd på plats med animaliskt lim (vanligaste tekniken före 1350) eller med bolus som grund (nytt i mitten på 1300-talet). Det senare är ju nämligen vattenlösligt, så eventuella rollpersoner som går och rengör skulpturen med fuktig trasa skulle ju riskera att fördärva den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar