Hästkapplöpningar och våldsamma sporter

På SVT Play finns det en fantastisk dokumentär om Palio di Siena att se fram till 18 december. Palion är en hetsig hästkapplöpning runt stadens snäckformade torg. I dokumentären beskrivs det hur somliga ser på jockeys som opålitliga legoknektar som kan köpas för pengar. Och det är mycket pengar inblandade i loppet varje år.

En bild från Palio di Siena 2010. Varje jockey har ett ridspö
av torkad oxhud och bär en contradas färger.

Varje jockey rider för en egen stadsdel (contrada) och det är mycket prestige på spel. Det har hänt att jockeys som inte vinner får rejält med stryk av arga och besvikna invånare i kvarteret.

Palio di Siena är inte den enda palion i Italien, och ur ett historiskt perspektiv är det bara en av många typer av hårda fysiska tävlingar som förekommit i italienska städer. Från artikeln om Palio di Siena hamnade jag på att läsa om andra ”spel” på Wikipedia och i den här artikeln på History Today.

Där kan man läsa om diverse upplägg som var gemensamma nämnare verkar vara att deltagarna slår på varandra, vare sig det gäller mazzascudo (där man rustar sig och slåss i lag med klubba och sköld) eller det som idag kallas calcio storico (eller till och med calcio storico fiorentino efter staden Florens) där två lag om 27 man möts på en avlång plan och ska göra mål på varandra genom att kasta bollen i det långsmala nät som går längs motsatt kortsida. En slags italiensk rugby kanske man kan säga.

Det här borde vara något att stoppa in i Arcaria. Calcio lär romerska legionärer ha spelat, varför inte även pannonska legionärer?

En kampanj satt i en stad där kvarteren har gamla rivaliteter och allianser skriver nästan sig själv när man plockar in helgonfesterna och spel där kvarteren möts med pompa, ståt och skitigt våld.

Tarroc skulle kunna vara en bra plats för en sådan kampanj. Kanske är mer än ett av de hårt konkurrerande hamndelshusen i örikets huvudstad baserade i samma kvarter och förväntas vara goda allierade under några dagar varje år?

Saker om Sagas värld som inte står i regelboken

I ett inlägg på rollspel.nu har Arfert just avslöjat att Arcarias alver i själva verket är från en annan värld. De har flytt från Michael Moorcocks Melniboné, det dekadenta örike där Elric var härskare.

Det här är inte första gången Arfert delar med sig av sån info: Word of God har sedan tidigare bekräftat misstanken jag haft om att människorna i Arcaria är från jorden ursprungligen. I ett annat inlägg på rollspel.nu visar det sig också att norog i själva verket också är ”alver”, bara att de varit fast som slavar i sin tidigare värld och nu lyckats fly till Arcaria även de. För min del gör det här alverna mycket lättare att förhålla sig till, och norog lite riktning i vad de håller på med.

Om man börjar pussla ihop de här nya sakerna med sånt som står i regelboken så blir det lite skojigt. I människornas egen historia menar de att Shaitan skapade världen och band människorna där, medan alver och dvärgar menar att de flydde till Arcaria genom en portal på flykt från en ond gudom de kallar Shaitan. Alverna och dvärgarna menar dessutom att det är genom portaler tillbaka till samma värld som svartkonstnärer åkallar demoner.

De som är välbekanta med Moorcocks skriverier vet att hans huvudsakliga motiv är kampen mellan ordning och kaos, och att den här kampen förs om och om och om igen. Tiden går i cykler. Om jag förstått saken rätt är Moorcocks tanke att Elrics liv och hans världs historia utspelar sig i cykeln före vår tid, men på samma jord.

Vad gör det med världen Arcaria? Har alverna och människorna flytt från samma plats, och samma typ av hot, men från olika tidscykler? Har saker läckt in från fler cykler eller världar också?

Från och med nu anser jag att aktern på alviska båtar i Arcaria ser ut så här.

I slutändan är det du som bestämmer hur det ska vara. Även om det tydligen finns en tanke hos Arfert om hur saker hänger ihop så är mycket utelämnat, och det är delvis för att du och jag ska få göra vad fasen vi vill av det. Men nog känns det väl som vi får extra stor frihet att göra whatever av alltihop när tids- och världshoppande är etablerat som en viktigt del av världens historia?

Kanske är det ett stort slag mellan ordning och kaos på gång igen …

Jag gillar den fåra av fantasy som Elric-böckerna tillhör. Där gäller andra regler för vad fantasy kan/får vara än i Tolkien-fåran, och den här typen av korsbefruktningar är inte så ovanliga (exempelvis finns ganska tydliga kopplingar mellan Conans Hyborien och Lovecrafts mythos).

På tal om Lovecraft: läs stycket om Nerons bukt i beskrivningen av Malakan och försök låta bli att låtsas som det inte är en stor inbjudan till mythos-crossover!

Stället som SL glömde: Fäktskolan

Det här inlägget består av nionde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Historiska fäktskolor var från början omoraliska institutioner som existerade i lagens gråzon (och stundtals även som helt olagliga verksamheter). Så småningom blev en del respektabla skolor för respektabelt folk. Oavsett typ så har de inte mycket gemensamt med de fjantasyvarianter som brukar finnas i rollspel.

Fäktmästaren
I den här artikeln diskuteras civila fäktmästare. Med det menar jag fäktmästare som främst instruerade civila elever och inte militär. Officerare och riddare kunde mycket väl ha träna under en fäktmästare, men det var mycket ovanligt att en simpel soldat skulle göra det (han hade inte råd och han tränades redan inom det militära och dessutom var det fel sorts träning för honom).

Vi vet egentligen inte när fäktmästarna dök upp på den historiska scenen, men helt klart är att de redan var väletablerade på 1100-talet och de fortsätta sedan att verka genom resten av medeltiden och renässansen. Deras roll var främst att undervisa i kampkonst. Jag skriver främst för de kunde även ta på sig andra uppgifter som att vara förkämpar i juridiska dueller (dock var de ofta inte tillåtna att göra det på grund av sin antagna överlägsenhet). Just juridisk duell är något centralt för fäktmästare och fäktskolor, utan duellen hade den civila fäktkonsten antagligen inte haft den utveckling som den hade i Europa – speciellt norr om alperna. I korthet så byggde det juridiska systemet på att rättvisa kunde överföras till Guds bedömning genom en juridisk duell. Folket märkte dock snabbt att Gud ofta stod på den skickligas sida så det var en bra idé att träna sin fäktkonst.

Två kämpar redo (får vi hoppas) att mötas i juridisk duell. De står placerade så att
ingen av dem ska ha solen rakt i ögonen i enlighet med de riktlinjer för duell
som finns i Sachsenspiegel, en lagsamling från 1200-talet.

Fäktmästaren var sålunda en person som kunde kallas in för att utbilda personer som skulle in i juridisk duell. Att få utbildning verkar ha varit mer eller mindre en rättighet (åtminstone för vissa samhällsklasser) för det finns exempel på att dömda personer fått långa uppskov (i vissa fall upp till 6 månader) för att träna inför duellen. Det finns till och med fall där fäktmästare kallas in för att utbilda en förkämpe till en dömd person 6 månader innan själva duellen.

Mellan uppdragen så kunde fäktmästaren syssla med något annat yrke (vi har t.ex. uppgifter på fiskhandlare, ridmästare och hantverkare). Andra valde att resa mellan städer och utbilda alla och envar som var intresserade och kunde betala. Redan tidigt (nämns åtminstone så tidigt som 1189 när fäktskolor görs olagliga i London) så började en del fäktmästare att sätta upp mer eller mindre permanenta skolor där de lärde ut sin konst.

Eleverna
Det var främst borgarna som studerade under fäktmästare även om adelsmän också kunde göra det. Borgare hade pengar att betala för träningen och de hade inget annat naturligt sätt att lära sig kampkonst.

Det var givetvis mestadels män som utbildades i fäktkonst.

Fäktskolan
Vissa fäktmästare bildade fäktskolor där de utbildade betalande elever. Detta gav dem möjlighet att arbeta kontinuerligt med fäktningen och bibehålla jämn inkomst- och kunskapsnivå.

Dessa skolor var från början inte alls populära då de sades leda till omoraliskt beteende och våldsamheter. I vissa illustrationer likställs fäktskolor med horhus, vilket väl säger allt om hur respektabla ställen det rör sig om. Ofta blev de till och med förbjudna och den mästare (det verkar ha varit rätt många) som ändå bedrev skola i smyg kunde straffas hårt. I vissa stora städer som London och Paris verkar fäktskolor ha varit synnerligen förbjudna och oönskade.

Ett möte framför katedralen

Se, de möts. Hon, grevinnan, glad att se honom. Han, en uppkomling i vackra kläder, plågad av det han måste säga henne.

Söker han hjälp? Är det kanske skulder som fått honom att uppsöka henne? Eller har han hört – kanske till och med sett – något som hon måste få veta? Stöld, planer på förräderi, samröre med svartkonst?

Målningen föreställer i själva verket Laura och författaren Petrarca. Han har tydligen skrivit mycket om henne, men exakt vilken Laura det faktiskt är fråga om är osäkert. Många har pekat ut Laura de Noves, maka till greven Hugues de Sade (ja, markisen de Sade är deras ättling)

Det är Eleanore Fortescue-Brickdale som målat och den kommer från Eleanore Fortescue-Brickdale’s Golden Book of Famous Women från 1919 som innehåller färgmålningar som hon gjort föreställande diverse kända kvinnor från litteraturen (somliga fiktiva, somliga inte) och utvalda avsnitt från olika författares texter. Du kan själv bläddra igenom den på archive.org!

Slumpa fram bondeintriger med Jord & blod!

Högtidlighållandet av det lokala helgonet närmar sig och bara prästen vet 
att reliken egentligen blivit stulen.
Tre kandelabrar i silver, stulna från kyrkan, gömda i en mjölsäck.
En änka som kräver ersättning för att ha blivit anklagad för stöld.
En ko som sinat har fått rykten om trolldom att florera.

Igår träffade jag mina historieintresserade vänner Einar och Johan. Vi skulle egentligen spela rollspel, men hittade inte riktigt fokus. Istället skrev vi ett orakel för att slumpa fram intriger i en by någonstans på Albions landsbygd. De inledande raderna är exempel på saker som finns med.

Klicka här för att ladda ner pdf:en Jord & blod!

”Vaddå orakel?” kanske du undrar. Jo, det är ungefär som en vanlig slumptabell fast istället för att vara numrerad som vanligt så är den upplagd så att man drar kort från en kortlek.

Jag har spelat mycket med orakel sen jag stötte på spelet In a Wicked Age (där idén kommer ifrån). Framförallt har jag använt dem tillsammans med det norska spelet Archipelago som är ganska friformigt.

Ta en titt och se om det är nåt du kan ha användning för!

Tillägg 16/2: Det visar sig att jag råkat välja ett namn till oraklet som är ett gammalt nazistiskt uttryck fast vänt bak och fram. Min tanke var att det handlar om bönder så jord är ju viktigt hela tiden, och att det finns lite mord och slagsmål och sånt på listan över händelser vilket symboliseras fint av blod. Jag googlade för att kolla att det inte var något som hette så redan och missade nazistvarianten. Ingen avsiktlig koppling alltså.

Namnet får i vilket fall stå. Det nazistiska projektet kan omöjligen få lägga beslag på två så grundläggande ord för varje människa som inte lever på 100 % konstgjord mat.

Fyra år med Nor Bannog

Idag är det fyraårsjubileum för Nor Bannog. Det var i januari 2012 som jag bestämde mig för att sjösätta en blogg till ett svenskt rollspel som jag tyckte förtjänade mer snack och buzz.

Nu, 2016 finns en rykande färsk utgåva i butikerna, och en del av materialet är sådant som plockats härifrån bloggen.

För min del finns det en risk med det. Jag har hållit igång bloggen, samlat en del material i häftena, och nu finns en del i nya boken. Risken är att jag skulle kunna nöja mig så. Projektet har på något sätt fått en fast form, det går att ta på.

Nor Bannog fick under 2015 på sätt och vis fast form i Mikael Hassels DrakSaga också. Mina inlägg om hur olika fantasyvarelser skulle kunna göras i Sagas regelsystem bidrog med lite inspiration till en omarbetning av Sagas grundregler där målet var att fånga känslan av Drakar och Demoner. Reslutatet finns som pdf på DriveThruRPG eller som print on demand-bok till självkostnadspris på Lulu.com.

Bloggen i sig fick inte så mycket kärlek och tid under 2015. I genomsnitt skrev jag ett inlägg varannan vecka, men i praktiken kom så gott som alla de inläggen under årets första halva. Jag hoppas att 2016 blir ett mer aktivt år. Än finns det gott om böcker som jag inte har läst eller som jag bara plockat någon enstaka godbit ur.

Några av böckerna jag skulle vilja hinna med att ösa ur i år.

Vad kan tänkas dyka upp under året då?

En del av mig skulle vilja syssla med ganska konkreta saker. Skriva ihop material om någon by eller något kloster kanske. Sånt som går att plocka fram och faktiskt använda. Det lite luriga nu när Saga finns i butik igen är om sådant material i första hand ska hit till bloggen eller om det borde skickas till speltidningen Fenix och läggas upp här eller på SagaGames hemsida sedan.

I juni ifjol skrev jag att jag tycker vi ska korspolinera mera: flytta världar till olika system, låna, stjäla och ha oss. I den andan skulle jag under året gärna titta närmare på Järn och Blood & Bronze.

Andra utgåvan av Saga är här!

Häromdagen begav jag mig till min Collectors Point här hemma i Umeå och hämtade upp ett exemplar av nya Saga. Trots att jag haft ett två dagar på mig har jag inte riktigt kommit över hur stor den nya boken är.

Andra utgåvan till vänster, den första till höger. I bakgrunden min kökstapet.

De som tyckte första utgåvan hade liten storlek på texten kan glädje sig över att texten nu är väldigt stor istället. Hade det inte var för att boken i sig var så pass stor (inlagan är hög som A4 men smalare) så hade det varit alldeles för mycket, men nu känns det maffigt på något vis.

Något som verkligen bidrar till den känslan är förstås att boken är tjock också – strax över 400 sidor, En dryg fjärdedel är material som är nytt eller tidigare har varit spritt i olika nummer av speltidningen Fenix (som förresten kör en Kickstarter just nu!) eller bara funnits på nätet.

Innehållsförteckningen ser ut som följer:

Kapitel 1, Saga
Kapitel 2, Rollpersonen
Kapitel 3, Att utföra handlingar
kapitel 4, Utrustning
Kapitel 5, Strid
Kapitel 6, Magi
Kapitel 7, Världen
Kapitel 8, Albion
Kapitel 9, Calevan
Kapitel 10, Selinor
Kapitel 11, Bestiarium albica
Kapitel 12, Äventyr

Appendix I: Spelledarverktyg
Appendix II: Helighet och hyckleri
Appendix III: Ett ständigt byggande?
Appendix IV: Arcarias helgon
Appendix V: Spelledarpersoner
Appendix VI: Namnlistor
Appendix VII: Myter och legender i Arcaria
Appendix VIII: Konspirationer

Även om det stod klart från början att nya utgåvan skulle domineras av världsmaterial, spelledarverktyg och äventyr så var jag ändå inte riktigt beredd på hur det skulle visa sig i verkligenheten. På bilden här nedanför ligger märkbandet mellan sidorna 142 och 143, där världskapitelet börjar.

Ooooh, märkband i nya utgåvan!

Boken är förresten förvånansvärt lätt för att vara så pass stor, så bli inte skrämd av allt prat om hur stor den är. Gå och kläm på den i en butik när dig, hos en kompis, eller beställ hem ett exemplar helt enkelt.

Hur bar folk grejer på medeltiden egentligen?

Ja, alla de där pinalerna du köpt åt din rollperson med de få silverslantarna hen fick som startkapital, vad ska de packas i när du drar ut på äventyr? ”I ryggsäcken såklart!” kanske du ropar. Mjo, ryggsäcken finns ju med i utrustningslistan i Saga. Men … det är ju inte purjo. Nåt som är lite mer historiskt förankrat är det som brukar kallas fässing eller martebosäck.

Det är i grund och botten helt enkelt ett avlångt stycke tyg som man syr ihop på sådant vis att det blir en tygtub med en öppning i mitten eller så. Eftersom jag flyger till Gotland om några timmar och det råkar vara något slags jippo där så tänkte jag att jag kanske skulle skaffa mig något att bära saker i, och sydde mig därför just en sådan säck. Jag följde min vän Lindas sömnadsbeskrivning från hennes blogg Hantverkat.

Det kanske hade varit mer pedagogiskt att ta en bild
med säcken tom, men anyways. Hål i mitten!

Det finurliga är att det går att vrida tyget lite så att öppningen går igen. Sedan är det bara att hänga den över axeln för att vips ha en bärsäck som det inte faller saker ur och förhoppningsvis inte kräver några händer. Detta demonstreras här nedan av en vacker och ödmjuk modell som av en händelse råkar vara jag:

För fler tips om hur din rollperson kan bära saker på ett mer medeltidigt vis än i ryggsäck så rekommenderar jag de här två inläggen från andra bloggare om medeltidigheter:

Out and about with all your stuff. I det här inlägget på bloggen Exploring the Medieval Hunt så går Johan Käll igenom ett flertal metoder för att få med sig saker. Han resonerar också kring om det verkligen var så många som behövde dra med sig så mycket pinaler till vardags. Riktigt matnyttigt.

Vad Sarah Wagner tittar närmare på i inlägget Innan barnvagnen - att bära barn på bloggen Som när det begav sig … ja, det kanske ni kan gissa er till? Kolla in det, bara 1300-talsbilden där det sticker upp två små struthättor ur korgen som en vandrare bär på ryggen är värd det!

Margery Russell, kapare

För ett tag sen skaffade jag Medieval Women av Eileen Power. Om jag förstått saken rätt är det något av en klassiker när det gäller böcker om medeltiden, men jag tänkte inte orda så mycket om den just nu: jag har nämligen inte hunnit läsa så mycket i den. Men här ska ni få en godsak från kapitel tre:

Någon gång under andra halvan av 1300-talet så blev Margery Russell från Coventry bestulen på varor till ett värde av £800 i den spanska hamnstaden Santander. För att hon skulle kunna ersätta summan såg hon till att skaffa ett kaparbrev som gav henne rätt att beslagta varor från spanska skepp. Tydligen passade hon på att ta mer än spanjorerna tyckte var rimligt så de framförde klagomål mot henne till den engelska kronan.

Hur mycket var £800 värt då egentligen? Väldigt bra fråga. Enligt den här sidan så skulle det ha räckt till ett år i klosterskola åt 400 barn ~1392, till nästan 900 böcker 1397. Även om det är fantastiskt grova beräkningar så tror jag det räcker för att konstatera att Margery Russell inte var någon småhandlare.

Den lilla snutten om Margery är ett av flera exempel på änkor som tog över makens affärsrörelse när efter hans frånfälle. Det är lite roligare än de flesta dock, för de andra blir inte nödvändigtvis ivriga och hämdlystna kapare. Och ivriga och hämdlystna kapare är ju rollspelsguld, oavsett om det är en spelledarperson eller rollperson!

En kampanj med handlare och kapare borde inte vara så lurig att få ihop. Haven tycks mer eller mindre ha varit laglösa, handeln flitig och rutterna vidsträckta. Och du, det behövs inga trekantiga hattar för att kunna ha kul med pirater!

Som om en av grundstenarna saknas

Idag kom officiellt besked från Järnringen och Fria Ligan, så nu är det bara att påbörja processen att inse att Anders Lekberg har gått bort.

Det känns väldigt märkligt.

Trots att jag inte träffade honom mer än en handfull gånger på olika konvent så känns det som ett tomrum har uppstått. Som om en av grundstenarna saknas i muren, och muren är väl i det här fallet rollspelssverige.

Jag tror det är svårt att få en riktigt bra bild av vilken impact Anders egentligen haft på rollspelshobbyn i Sverige. Jag föreställer mig att det var hans ständigt positiva och stöttande inställning som gjorde störst skillnad, utan att förringa hans bidrag som skapare eller som aktiv i branschen genom spelbutiken Lekbergs som kommit att bli en stark länk i distributionskedjan för en del svenska rollspel.

Anders var tidigt en supporter av Saga: han bloggade en del och skrev en artikel till Fenix 1/2007 om fauner och avaher, två nya sorters varelser i Calanor, och det har gått en knapp månad sedan jag ville uppmuntra till att korspollinera mera i rollspelshobbyn och lyfte fram hans Saga Trudvang som ett gott exempel.

Han fanns med i mina första tankar på ett bloggprojekt för att stötta Saga. Jag kontaktade honom, Anders Gustafsson och Anders Blixt, och åtminstone enligt mitt minne var alla ganska positiva, men ingen lika positiv som Anders Lekberg. Inte ens jag som la fram idén. Det projektet lyfte aldrig, men tanken på en Saga-blogg låg kvar hos mig och fick tillslut liv i form av Nor Bannog.

När jag blickar tillbaka på det här viset inser jag att Anders Lekberg på vissa sätt varit en förebild för mig utan att jag varit medveten om det.

Tack Anders för det du gav till hobbyn, i stort och i smått.

BBC bjuder på borgbygge

Nämen! Ruth, Peter och Tom som var programledare för BBC:s Tudor Monastery Farm har visst varit med och gjort en serie om det franska byggprojektet Guedelon som jag nämnt i förbigående här på bloggen förut.

Den nya serien heter Secrets of the Castle. Det blir till att titta nån gång snart!

Förreten, du har väl koll på att det är mindre än en vecka kvar på kickstartern för nya Saga? Än hinner du komma med!

Mer att stjäla från Ars Magica

Jag har tidigare skrivit om att truppspel är det jag skulle sno från Ars Magica och ta med mig till mitt eget bord, men nu när jag bläddrade lite i tredje och fjärde utgåvan så hittade jag ett par saker till.

Det ena är en liten läcker detalj från avsnittet om att skapa det som i Ars Magica kallas talismaner. Det är fråga om föremål som hjälper dig att koncentrera och utöka dina magiska krafter. En talisman kan vara i princip vilken typ av föremål som helst, men du måste knyta den till dig, se till att dina och föremålet magiska energier kommer i samklang. Det här ta tid, och du kan bara vara knuten till en talisman i taget. Den läckra detaljen är att föremålet räknas som en del av dig själv så länge du håller i den. Det här lockade fram många bilder i mitt huvud: magiker som lägger toppen av sin stav mot någon när de använder magi känns som en inte alltför ovanlig grej i film och litteratur, och jag gillar't.

Den andra saken är en lista med rubriken ”Form and Effect Bonuses Table”. Form i Ars Magica handlar om vilket fenomen i världen som magin är menad att påverka, medan effect handlar om vilken effekt en formel har. Listan består sedan av en uppradning av olika föremål och material och vilken effekt det har att använda dem i trollandet. Några exempel:

• Bärnsten ger +3 på magi som har med formen Corpus att göra (det vill säga magi som rör mänskliga eller människolika kroppar).
• En pil ger +2 på magi rörande att sikta eller +3 på magi rörande riktning.
• En yxa ger +4 på att förstöra trä.
• En kam ger +5 på magi som rör skönhet eller +7 på magi som påverkar hår.
• En kristall ger +5 på magi med effekter som har att göra med vatten.
• Dun ger +3 på magi som relaterar till tystnad.
• Järn ger +7 på att skada eller stöta bort féer.
• En lejonman ger +5 rörande styrka, mod och stolthet.
• Ek ger +7 i skydd mot stormar.
• En matta ger +3 i att påverka dem som står på den.
• Ett ok ger +4 på att kontrollera den som bär det eller +5 på att göra hen starkare.

Jag har rätt dålig koll på exakt vad siffrorna innebär, men min hyggligt bildade gissning är att +7 är ganska högt och +2 är en ganska blygsam bonus.

Det känns som att det skulle kunna vara mödan värt att bygga en liknande lista till Saga. Den skulle väl inte komma att användas så mycket när det ska trollas som vanligt (formelmagin i Saga är ju rätt enkel och behöver kanske inte så mycket mer krusiduller), men kan vara bra som inspiration till vad som behöver finnas med i ritualer eller skapandet av magiska föremål.

De som håller koll på Nor Bannogs facebooksida kanske noterade att jag häcklade tredje utgåvan av Chivalry & Sorcery lite grann förra veckan (ett spel som stoltserar med över 250 färdigheter!). Där nämnde jag i förbigående en tiostegsprocedur för att skapa magiska föremål. En del av de reglerna var att det skulle vara visst många magiskt laddade ingredienser med i ett föremål för varje nivå av magi den skulle laddas med. En förenkling av något sånt i kombination med en såndär lista på material kanske inte vore så dumt att kunna plocka fram när spelarna börjar vilja skapa föremål och sånt.

Det jag ser som vitsen med en sån kombination är inte så mycket att det finns regler för att göra föremål, utan för att det på sätt och vis blir ett ramverk att bygga äventyr på: rollpersonerna vill skapa ett vapen för att ta sig an en mäktig odöd som de befarar kommer komma tillbaka. Då kan du säga att de skulle kunna vara behjälpta av att inkorporera både bärnsten och onyx i vapnet, gärna en dödskalle från en människa. På med någon begränsning som att riten för att sammanfoga dem bör ske på en plats av ett visst slag eller på en viss tid, och vips kanske det finns en del för dem att pyssla med.

20 saker från The Black Dragon

Det här inlägget ska bli en såndär 20 saker-lista som jag tycker om att göra. I den kommer jag kanske TOKSPOILA serien som jag ska plocka sakerna ur, så för att det här inte ska vara ett alldeles bortkastat inlägg för dig som inte vill få serien spoilad så gör jag en liten presentation av den först. Sen får du fundera på om du vill läsa listan eller serien först (eller alls!).

Omslaget till den senaste utgåvan.

The Black Dragon, eller Den svarta draken som den fick heta på svenska, är en serie av Chris Claremont och John Bolton. Den utspelar sig i England i slutet av 1100-talet, specifikt efter 6 juli 1189 då det faktum att kung Henrik II av England just dött är en av de saker som satt handlingen i rörelse.

Vår huvudperson är James Dunreith, hertigen av Ca’rynth, som återvänder från sin exil efter kungens död. Han är inte alltför välkommen tillbaka: serien öppnar med att han tillfångatas för att tas till ett kloster och brännas som kättare och svartkonstnär. Som du säkert redan listat ut så dödar de faktiskt inte huvudpersonen alldeles i början av serien utan Dunreith undkommer.

Hans räddare visar sig ha en mäktig uppdragsgivare, kung Henriks änkedrottning Elenora av Akvitanien. Hon har hört rykten om att Dunreiths gamla vän, bastarden Edmund De Valere, har något fuffens för sig hemma i sitt nordliga hörn av riket, och hon vill att James ska undersöka saken. ”Om han är oskyldig eller om det enda han planerar är ett vanligt förräderi så lämna honom till mig”, säger drottningen. ”Men fördärvliga trollkonster är inblandade så vill jag att de stoppas. Nu och för evigt.”

Om handligen låter lite bekant så kanske det är för att du läst serien i svensk utgivning då den gick i Conan-tidningen under tidigt 90-tal. Där var den färglagd med platta pastellfärger (vilket kanske är så som den ursprungligen gavs ut av Marvels underförlag Epic) men i nyutgåvan från 2014 så är det strikt svartvitt som gäller. Boltons teckningar ger nickningar till Prins Valiant och andra klassiska riddarserier och bildvärlden är av det mer realistiska slaget.

Den här serien passar mer eller mindre perfekt för att stjäla saker från till Saga och Arcaria. Möjligen är insatserna i serien lite väl höga för många spelledare, men för den som hellre vill brinna fort än tyna bort så är det bara att tuta och köra.

Nå, med det sagt, vidare till den spoilertyngda listan!

Korspollinera mera!

Med mindre än 50 timmar kvar av kampanjen så är det klart att Västmark (från spelet Västmark) kommer bli en startmiljö till rollspelet Järn, och det kommer även Mundanas järnålder (från spelet Eon) att bli. Om du inte är bekant med Västmark kan jag avslöja att det utspelar sig på den fiktiva ön Lyonia, sydväst om Storbritannien.

Tuva med rävsvansen, Västmarks ikoniska rollfigur.

Jag är väldigt positiv till det här. Jag tror att korskopplingar mellan olika spel och spelvärldar bara är av godo. Att hänsynslöst plocka settings och regler från olika spel för att få till en bra mix för just den kampanj som önskas bör rimligen göra spelandet ännu mer givande, och till och med ur någon slags marknadsmässig aspekt bör det kunna ha positiva effekter: settingmaterial från andra produktlinjer blir intressantare och mer användbart för fler.

I just det här fallet är det bara settings och spel som Krister Sundelin själv varit inblandad i, men jag hoppas det blir fler exempel som ligger mer i linje med det Anders Lekberg gjorde när han skrev ihop Saga Trudvang (som du hittar på SagaGames nedladdningssida) för de som ville spela i Riotminds setting från de ”nyare” Drakar och Demoner-utgåvorna (nyare inom citationstecken, för Trudvang fyller 15 i år och blir väl därmed den Drakar och Demoner-värld som levt längst som produktlinje).

Jag har redan tidigare tyckt till om hur Järn är ett kanonbra spel för den som vill spela i Arcarias klansamhällen, och nu när Västmark som startmiljö upplåst kommer det dessutom ett verktyg för att skapa län som kan vara riktigt värdefullt även i Arcarias nutid. För egen del känns det därför ganska givet att jag kommer se över möjligheterna för att skriva startmiljöer baserade på de tider och platser i Arcaria som skulle passa för Järn.

Och förresten, om du vill öka mängden fantasy i Arcaria skulle du gott kunna peta in Västmark någonstans mellan Albion och kontinenten och sen bara köra på. Det största tillägget vore djurfolk – vips kanske en talande upprättgående björn blir en rollperson – men i stort bygger både Västmark och Arcaria på samma typ av gods (folktro, folksagor och en rejäl dos faktisk historia och kultur).

Vad håller bönderna på med när äventyrarna passerar förbi?

Med en sådan titel kanske du hade väntat dig en smidig liten slumptabell, men inte då! Istället ska jag skicka vidare ett länktips jag fick idag (tack Terje!): Medieval Farming.

Oktoberarbete: sista sådden (vete eller råg) och efterföljande harvning. Bild från 

det berömda manuskriptet Très Riches Heures du Duc de Berry, tidigt 1400-tal.

Ämnet är vad engelska bönder gjorde under olika delar av året och allt är enkelt uppställt månad för månad, kompletterat med vad bönderna hoppas på för väder. Kanske läge att göra en liten lapp och ha till hands vid spelledandet?

Länken påminde mig om att jag läst en längre artikel på samma ämne, och med lite googling så hittade jag igen den: The Medieval Farming Year. Här finns lite mer om vad sysslorna innebär och flera små intressanta detaljer som att vete inte skördas på riktigt samma sätt som andra sädesslag. Rekommenderas!

För övrigt passar jag på att jubla lite över att Kickstartern för andra utgåvan av Saga nått över 40000 nu vilket innebär att det blir ett riktigt offset-tryck och en bok med stadiga fina pärmar istället för ett mjukt omslag! Det är 20 dagar kvar, så än finns det tid att gå in på någon lämplig nivå och hjälpa kampanjen att nå ytterligare ett extramål eller två.

Tack för magin, Tanith

Tantith Lee, författare till över 90 romaner och 300 noveller enligt Wikipedia, lämnade oss i söndags. Jag har läst ett enda verk som hon har skrivit: Volkhavaar, utgiven 1977. Överlag tyckte jag inte att det var en succébok, men några bitar var helt fantastiska.

Bokens två viktigaste personer är slavflickan Shaina och den utstötte Volk. Jag minns inte hälften så mycket om någon av dem som om min favorit: häxan Barbayat. Smaka på namnet igen: Barbayat. Bara namnet är så fantastiskt bra att jag läst hela böcker och sett hela tv-serier som inte kommer upp i samma mängd bra. Men hon är förstås mer än bara ett namn.

Det är faktiskt så att jag skulle drista mig att säga att hon är den coolaste magiker jag någonsin upplevt. Om jag minns rätt så är hennes krumma och grå, nästan mossbevuxna, yttre en illusion. Magi håller henne ung. Magi, och det pris hon kräver av Shaina för att lära henne konsten. Häxan tar betalt i blod.

Den enskilda sak som placerar Barbayat på toppen av alla magiker jag stött på är hur ger livet åter till någon som dött. I rollspel finns det inte helt sällan nån formel eller liknande för att få folk att återuppstå, men det sägs sällan någon om riktigt hur det går till. I den här boken skildras det på ett fantastiskt sätt. Det som får dådet att bli ogjort är att själva mordvapnet förnekar det dåd som har begåtts.

Barbayat visar kroppen för bronssvärdet som delade huvud från kropp, och frågar det om det är just det svärd som ligger bakom dådet. Svärdet svarar att det är sant. Därifrån bryter häxan ner svärdet steg för steg, till sina beståndsdelar av koppar och tenn, och gör det sedan helt igen, allt medan hon om igen frågar om det är skyldigt till dådet. Når svärdet brutits ner och sedan återskapats är det samma samma svärd, men ändå inte. Det förnekar att skiljt huvudet från kroppen, att det är skyldigt till att ha tagit detta liv … och genom att förneka det blir dådet ogjort.

Passagen jag beskriver är kortare än det här blogginlägget men så fantastiskt att jag helhjärtat rekommenderar dig att läsa boken (ja, trots att jag inte tyckte den var så jättebra i helhet).

Jag ska komma mig för att läsa fler av dina böcker Tanith, det verkar som du hann skriva högvis med coola saker. Tills vidare vill jag bara säga tack för magin.

Det rör på sig!

Ja, en massa olika saker rör på sig faktiskt. Här kommer en liten rapport om några av dem:

Jag har sålt den sista uppsättningen av Nor Bannog-häften. Därför har jag uppdaterat den gamla beställningssidan till att bara vara info om häftena. I samband med det har jag ändrat lite så menyn för sidorna här på bloggen nu ligger till höger som allting annat i skrivbordsversionen.

I-IV låg stiligt upplagda i Foxshoppen på GothCon 2014.

Det är väldigt väldigt trevligt med små häften och det kanske blir fler, men i nuläget är det nya regelboken som gäller om du vill du ha Nor Bannog-material i tryck. Kickstartern för nya utgåvan har tagit sig drygt en tredjedel på vägen, och har alltså en bit kvar innan det är klart att vi får vår snitsiga bok. Ju fler vi blir desto snitsigare blir boken, så peppa din vänner och bekanta! Om de bor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Visby, Karlstad eller Umeå så kan de få gå till en spelbutik på hemmaplan och hämta ut sin bok. Trevligt säger jag som får anledning att kila ner till Collectors Point.

En annan crowdfundingnyhet är att Järn har sprängt ytterligare ett stretch goal vilket betyder att vi som bidragit kommer få bekanta oss med med häxdrottningen Östveden. Dessutom har tilläggsnivå för ett tärningsset med runinspirerad design blivit upplåst:

Slutligen en till nyhet här på bloggen: en sida för att bjuda in dig till att bidra med material till bloggen. Om du har något liggande som du tycker skulle passa fint här så tveka inte att höra av dig!

Andra utgåvan blir en rejäl bok!

Jag sneglade lite i FAQ:en längst ner på Kickstarter-sidan och noterade att nya boken kommer vara både större i formatet och i omfånget. Den beräknas landa på uppåt 380 sidor vilket är över 100 sidor mer än gamla boken. Det är en rejäl dos med extramaterial som packas in i nya utgåvan.

Så här såg uppdelningen i gamla boken ut:

Första biten är introduktion till rollspelet Saga och världen det utspelar sig i, sedan kommer reglerna som tar upp ungefär hundra sidor. Den sista (och redan då största) delen är världsinfo, bestiarium och introäventyr. Det är den som nu byggs ut, så helheten kommer verkligen domineras av världsmaterial, spelledarverktyg och äventyr. Jag tycker det passar toppen för ett spel som Saga.

När första versionen kom pratades mycket om att de enkla reglerna gjorde att det passade så bra för nybörjare. Själv tror jag att reglerna som finns i Saga är perfekta för den som började spela rollspel i slutet av 80-talet eller i början av 90-talet, och håller helt med Anders Blixt om att Saga är en av de tydligaste arvtagarna till Drakar och Demoner i flera avseenden (jag använder ju till och med ”Istället för DoD” som en etikett här på bloggen), och reglerna är en av dem: tjugosidig tärning, slå lågt, kroppsdelar och kroppspoäng. Även om reglerna i Saga har ett lite annat stamträd så ser de i spel väldigt mycket ut som en enkel version av Drakar och Demoner.

Men det är just i enkelheten jag skulle säga att skillnaden mellan de båda ligger. Saga har skalat bort väldigt mycket av det jag tycker var onödigt krångel i exempelvis 1991 års version av Drakar och Demoner. Det är inte hundratals poäng att räkna på när du gör rollpersoner, och det är inte flera olika poängkostnader att hålla reda på. Fantastiskt skönt. Att göra en rollperson går på en kvart utan att du lärt dig tabellerna utantill tack vare åratal av spelande. Vi måste tillbaka till Drakar och Demoner före Expert för att komma åt en liknande enkelhet.

Om du vill spela igenom gamla Drakar och Demoner-äventyr från tiden innan Trudvang (som ju RiotMinds har lagt upp de flesta av som pdf på sin hemsida) så är Saga ett riktigt bra alternativ på regelsidan. Dra ner lite på kroppspoängen på varelserna i äventyren, se över hur mycket skada de gör och hur mycket rustning de har, och sen är det nog bara att köra.

Enkelt är förstås inte lika med bra för alla spelare, men även för dig som vill ha tyngre regler att bita i så tycker jag Sagas enkelhet är en styrka. Genom att systemet är så lätt att känna igen för svenska rollspelare så blir eventuella konverteringar till andra system ganska lätta. Plocka för all del fram ett crunchigare spel som Burning Wheel, RuneQuest 6 eller till och med Eon IV om du har lust! Det som är vitsen med Saga, fantasymedeltid med mer medeltid och lite matinékänsla, behöver du inte konvertera. Den biten är det bara att använda i alla fall.

Varenda medeltidsfilm och varenda historisk roman eller seriealbum med medeltida tema är skitlätt att bara stoppa in utan att du behöver ta alltför stor hänsyn till magiska eller kulturella egenheter i världen, det är liksom gjort för att passa ihop ändå även om Sagas värld Arcaria inte är precis som våran.

Nä, nog med svammel för idag. Iväg och sparka in några slantar till andra utgåvan på Kickstarter, än finns lite drygt hälften av paketen med spelledarskärm kvar!

It's alive!

Nu är kickstartern för nya utgåvan av Saga igång!

Precis som igår knuffar jag lite för nivån där du får med den gamla spelledarskärmen. Tomas hittade visst en låda någonstans, och när de är slut så är de nog slut på riktigt. Hemskt praktisk att ha till hands som tabellsamling även om du inte använder skärm när du spelleder.

Och du, gör gärna som damen här nedan och berätta för dina vänner om kampanjen!

»Jadå, jag tror säkert att även jaktfalkar skulle ha nöje av att spela Saga!«

Imorgon börjar Kickstartern för andra upplagan av Saga

Har du gjort slut på alla nöjespengar på Järn än? Inte? Vad bra, för imorgon börjar Kickstartern för nya versionen av Saga. Jag har tjatat lite om det på facebooksidan redan och mer lär det väl bli – hoppas ni står ut!

Nya omslaget signerat Per Folmer. Jag är så förtjust i hur det ser ut att det nästan är lite pinsamt.

Om du redan har första versionen av Saga så är förstås frågan varför du skulle lägga pengar på den nya som till stor del är en reprint av första upplagan. Här kommer mina tre bästa argument:

• Eftersom spelet i stort sett är oförändrat (mest lite korrektur bara) så är din gamla bok inte överflödig. Tvärtom är det ju skitsmidigt att ha en extra vid spelbordet när det ska göras nya rollpersoner. Du kan också göra som jag och ha en bok på båda ställena du bor ifall du arbetar på annan ort och är borta hemifrån mycket!
• Extra allt. En hel del av materialet i nya versionen är hämtat härifrån Nor Bannog eller från Fenix (och det har varit ett par riktigt göttiga Fenix-artiklar till Saga vill jag påstå). Det är inte bara klippt och klistrat utan anpassat enkom för boken, och det får sällskap av en del nyskrivet material. Sammantaget lär det vara bortåt 100 sidor extramaterial i nya versionen. Och, kanske viktigast av allt: utrustningslistan kommer uppdateras till att innehålla tygrustning! Om det där sista inte känns asbra i dina öron så behöver du nog läsa min propagandatext om just tygrustningar.
• En stilig, begåvad och ödmjuk typ med skägg, medeltidskläder och oktavmandolin figurerar i promotionvideon. Enligt uppgift lär det vara den enda anledningen till att Piruett-Magnus skulle lägga pengar på kampanjen, så det kanske funkar som argument för fler personer också!

Övertygad? Klicka in dig imorgon och var en av de 50 som kan knipa nivån där du får med spelledarskärmen!