Omslaget till den senaste utgåvan. |
Vår huvudperson är James Dunreith, hertigen av Ca’rynth, som återvänder från sin exil efter kungens död. Han är inte alltför välkommen tillbaka: serien öppnar med att han tillfångatas för att tas till ett kloster och brännas som kättare och svartkonstnär. Som du säkert redan listat ut så dödar de faktiskt inte huvudpersonen alldeles i början av serien utan Dunreith undkommer.
Hans räddare visar sig ha en mäktig uppdragsgivare, kung Henriks änkedrottning Elenora av Akvitanien. Hon har hört rykten om att Dunreiths gamla vän, bastarden Edmund De Valere, har något fuffens för sig hemma i sitt nordliga hörn av riket, och hon vill att James ska undersöka saken. ”Om han är oskyldig eller om det enda han planerar är ett vanligt förräderi så lämna honom till mig”, säger drottningen. ”Men fördärvliga trollkonster är inblandade så vill jag att de stoppas. Nu och för evigt.”
Om handligen låter lite bekant så kanske det är för att du läst serien i svensk utgivning då den gick i Conan-tidningen under tidigt 90-tal. Där var den färglagd med platta pastellfärger (vilket kanske är så som den ursprungligen gavs ut av Marvels underförlag Epic) men i nyutgåvan från 2014 så är det strikt svartvitt som gäller. Boltons teckningar ger nickningar till Prins Valiant och andra klassiska riddarserier och bildvärlden är av det mer realistiska slaget.
Den här serien passar mer eller mindre perfekt för att stjäla saker från till Saga och Arcaria. Möjligen är insatserna i serien lite väl höga för många spelledare, men för den som hellre vill brinna fort än tyna bort så är det bara att tuta och köra.
Nå, med det sagt, vidare till den spoilertyngda listan!
- Viktigaste först: Elenora av Akvitanien. Coolast i hela serien.
- Hämdlystna munkar som använder sina övernaturliga gåvor för att förutse var deras hantlangare ska lägga sig i bakhåll.
- En trogen följeslagare som till synes inte åldrats en dag på de många år sedan sist hans herre såg honom.
- En ung adelskvinna som klätt sig som väpnare för att dölja sin identitet.
- Unga riddare som ställer till med bråk och stök på värdshuset när de fått för mycket vin i kroppen.
- Småféer som spionerar.
- Heliga platser, både hedniska och kyrkliga, som vanhelgats med våld, eld och fruktansvärda dåd.
- Gengångare som hemsöker den plats där de våldsamt togs av daga, och nu drar ner olyckliga under marken, och sargar och sliter i dem med sina klor.
- Robin Hood som plötsligt dyker upp och säger ”Men är inte du han den där från Ca’rynth? Vi står till din tjänst.”
- En illvätte i bakhåll med en båge.
- En ungtupp till riddare vars förakt drivs till att bli vrede och hat genom subtil trollkonst.
- Tvekan inför om ett plagg fläckat med blod skall brännas eller lämnas över för att användas i oheliga riter.
- Porten till ett tornrum, förseglat med ett pentagram som lyser upp när den rätta magin öppnar förseglingen.
- En fé som i den onda magikerns grepp förvanskas till en ondsint liten tjänare.
- Stål, dödligt för det odödliga älvafolket.
- En förbannelse vars fördärv är så djupt och ont att den bränner en av älvafolkets ädlingar ända in på benent när han rör vid den smittade.
- En trubbig lans som genom magi får stålspets – ett försök till ”lönnmord” inför fullsatta läktare.
- En dryck som driver de som dricker den till ohämmat köttsligt begär.
- En rit som kulminerar när de som är fokus för den dräps bara för att återfödas som demoniska monster.
- En silverstav välsignad i gudinnans namn, outhärdlig att ens skåda av ondskans varleser, men ändå bruten den demoniska styggelsen.
Och du, än är det två veckor kvar på Kickstartern för andra utgåvan av Saga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar