Sankt Macchi trogna

Liesl kunde inte tro sina ögon. Reinhard blev högröd i ansiktet. Fader Cammius försökte låtsas som ingenting – han tyckte det var alltför pinsamt att erkänna vad som försegick. Joisane tappade humöret och lappade till en av ynglingarna. Hur kunde de få för sig att göra så här, under mässan, mitt i processionen?
– Se så fröken, flinade broder Thibault. Det är till Sankt Macchi ära! Sedan fortsatte han försöka kliva på den sill som var fastknuten med snöre i bältet på den som gick framför honom, samtidigt som han själv försökte undvika att någon bakom klev på den sill han själv släpade efter sig.

Alla inom kyrkan är inte gudfruktiga och helgonlika, eller korrumperade och giriga. En del är till synes vanvördiga pajasar som driver med allt och alla utan urskiljning, och dessutom begivna på sprit. Möter du på sådana så är de kanske macchiarder: studenter, munkar och nunnor som författar och framför satiriska dikter, sånger och skådespel, och på fräcka sätt kritiserar dubbelmoralen inom kyrkan. De flesta är rigarditer och kan därför se missbruk av makt och rikedom på nära håll.

Macchiarderna är alltså, trots sin påtagliga världslighet, mer eller mindre på samma sida som asketerna i konflikten kring hur kyrkan ska skötas. Genom att ge nya texter till kyrkans hymner, och använda den skolastiska filosofins alla grepp framför de sin kritik tillsammans med hyllningar till kärleken, livet och vinet.

Namnet macchiarder kommer av att de ofta kallar sig anhängare till Sankt Macchus, ett helgon vanligt folk aldrig hört talas om. Det beror på att Macchus inte är något helgon, utan en av de fasta figurerna i en slags vulgär fars som spelades i det som numer är Pannonska imperiets hjärtland. Namnet klingar ofta tillräckligt bekant för att de med lite bildning inte ska våga ifrågasätta det, till macchiardernas stora nöje.

Nedan följer en dikt skriven av en macchiard. Schlaraffenland är ett fantasirike, och den Decius som omnämns är Sankt Decius – skyddshelgon för spelare och dobblare (och till skillnad från Sankt Macchus inget påhittat helgon).

Jag är abbot i Schlaraffenland,
och mitt råd är en samling drinkare,
och i Decius anhang har jag behag,
och den som om morgonen frågar efter mig på krogen,
han skall efter kvällningen gå naken därifrån,
och sålunda berövad sina kläder skall han ropa:

”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott!
Mitt livs hela glädje
har du tagit ifrån mig!”

---

Macchiarderna är rakt av kalkerade från vår världs goliarder. Deras idag mest välkända efterlämningar finns i Carmina Burana (som ju redan figurerat här på bloggen tidigare), en samling sånger som i sin tur idag är mest känd genom Carl Orffs tonsättning. Här finns fler av texterna därifrån i svensk översättning av Claes Wirsén.

Stort tack till K som kom med idén!

Sankta Viviane

Eftersom jag inte har något bättre för mig har jag testkört Klostermakaren. Jag fick fram ett medelstort växande nunnekloster med egenskaperna Känd kompositör och Omgivet av äppellundar.

Sankta Viviane
På Talmonts västkust ligger ett kloster som i folkmun kallas St. Viviane. Det officiella namnet är Sankta Viviane och Sankt Sebastians kloster i Larnaud. Det tar ungefär en timmes promenad från själva staden Larnaud för att komma till klostret, och det är en ganska angenäm sträcka att gå. Klostert är högt beläget med egen klosterkyrka som syns vida omkring, och är omgivet av välskötta äppellundar. Det är känt för sin goda cider, som syster Emersende ansvarar för, och för de vackra sångerna som syster Cyrielle komponerar.

I klostret bor 15 nunnor och 26 konverser, och de ser ut att bli fler. Klostret är välmående och har gott anseende så det är på väg att växa till sig ytterligare. Man håller i detta nu på att bygga ut både kyrkan och anläggningarna där man gör cidern.

Abbedissan, moder Flore, kommer från en adlig släkt och är djupt involverad i traktens politiska spel. Hennes familj kämpar för att återfå sin forna makt i regionen, men ligger för nuvarande i underläge. Istället är det en familj med albiskt påbrå som håller de rikaste förläningarna. Flore är i medelåldern, halvdöv, och girig. Hennes främsta mål just nu är att hennes bror, riddaren Guillaume de Belley, eller hon själv (för klostrets räkning) ska få rätten att hålla marknaden i Larnaud.

The Supersizer Eat … Medieval

Om inte vinterhögtiderna fått er att tröttna på mat tänkte jag föreslå något att titta på. Mitt favoritprogram på tv i höst har varit Historieätarna på SVT, där Lotta Lundgren och Erik Haag haft historiska kläder, ätit historisk mat, och borstat tänderna på historiska vis. Tyvärr gick inte programserien längre tillbaka i tiden än till 1600-talet, men det gör den brittiska förlagan, The Supersizers Eat …. Sue Perkins och Giles Coren tar sig tillbaka både till den romerska republikens dagar och till medeltiden. 

Givetvis är det det sistnämnda avsnittet jag tänkte föreslå att ni kikat på. Då får ni bland annat se en påfågel som rider en gris, höra prat om hur kryddor följde i spåren på de återvändande korsfararna, och se riktigt bordsplacering vid en fest i slottets hall.

 

Det här är bara första sjättedelen av programmet. En spellista med alla delarna finns här.

Flagellanterna från Grantie

Man tror att det började med några enstaka människor från den lilla byn Grantie som under en gudstjänst föll i extas och lämnade kyrkan för att gå ut på fälten. Där gisslade de sig själva tills blodet rann från deras ryggar.

Det sägs att den helige Calidius kom till dem och skänkte dem visioner av framtiden. Visioner där landet  drabbades av farsoter. Visioner där landet drabbades av sju år av torka följt av sju år av regn.

Nu, mindre än ett år senare, rör det sig om band om hundratals personer som vandrar från by till by och aldrig stannar mer än en dag på samma ställe. De gjuter sitt blod på fälten och lever på ett minimum av bröd och vatten. Genom att plåga sina jordiska kroppar hoppas man kunna vinna Ramas nåd, och undgå sjukdom och missväxt. Det har hänt att präster som försökt hindra självgisslarna har blivit dödade.

Än så länge har fenomenet inte spritt sig utanför Arlac, men inom hela den kyrkliga världen är det omtalat. Många präster skyller det på asketerna, och menar att det är deras irrläror som sått galenskapens frö i vanligt hederligt folk.

Kramplösande och svettdrivande

På senaste tiden har jag kikat lite på medicinalväxter och vad som skulle kunna tänkas finnas i en klosterträdgård. En av favoriterna hittills är kungsmynta som jag måste få skriva några korta rader om.

En gång i tiden ansågs kungsmynta vara en mycket användbar växt. Man smaksatte mat och dryck med den, använde den för att lindra hosta, och trodde den var kramplösande och svettdrivande. Den skyddade också mot onda ögat, häxor och otyg, och var ett motgift mot ormbett.

Fett va? Idag kallar vi den oftast för oregano och tycker allt smakar pizza om vi använder den. Det kanske inte var bättre förr, men lite coolare i alla fall!

Arcarias vanligaste möbel?

Jag har länkat till en av mina favoritbloggar St. Thomas guild ett par gånger tidigare här på Nor Bannog, men jag känner att det faktiskt inte kan bli en gång för mycket. I inlägget från idag så tittar de på kistorna i det tyska Kloster Isenhagen. Givet att kistan är en av medeltidens mest vanlig möbler så tycker jag det kan passa sig att ha lite koll på hur de ser ut egentligen om man vill vara en riktigt insnöad kulturspelare.

Jag hade nöjet att se några av de medeltida kistor som står på Historiska museet i Stockholm för ett par månader sedan, och det var riktigt läckert. De kom alla från kyrkor så det rörde sig om stora pjäser med många rejäla järnbeslag. Järnbeslagen var inte bara dekoration eller för att göra det svårt att bryta sig in i kistan – det behövdes helt enkelt för att hålla ihop den ganska grova konstruktionen. Senare kistor (som de i länken) har lite finesser som tappar och träplugg istället för mängder av järn.

Jag har inte direkt någon begåvning som snickare, men jag blir fasligt sugen på att försöka smälla ihop en för eget bruk. Förvaring, extrabord, extra sittplats – allt i ett! Så mycket bättre än nån tråkig stol.

Mer som inte hör hemma i Arcaria

När jag nu ändå gjort ankor tänkte jag att jag väl lika gärna kunde göra några av stapelvarorna från äventyrarfantasy också. Jag har inte gjort nån ansats att gestalta Arcarias alver och dvärgar, utan det här är mer allmänna varianter. Jag tar bara upp det som skiljer från människor, så om det inte står något annat är det +3 på Styrka och Motorik som gäller, och så vidare.

Alv

Motorik +4 eller Gåvan +1

Sinnen +1

Kroppspoäng 1t6+5

Rollpersonen får Mörkerseende som en fördel och är fri att välja en andra. Alver åldras inte synbart och är helt immuna mot sjukdomar.

Dvärg

Styrka +4

Motorik +2

Kroppspoäng 1t6+7

Rollpersonen får Mörkersyn (som besvärjelsen) som en fördel och är fri att välja en andra. Dvärgar kommer sällan väl överens med djur utan har -2 på alla slag där detta kan vara relevant (Djurtränare, Köra vagn, Rida).

Halvalv

Sinnen +1

Kroppspoäng 1t6+5

Det alviska blodet gör att halvalven kan se fram emot att leva dubbelt så länge som en människa. Rollpersonen får Immun som en fördel och är fri att välja en andra.

Halvling

Styrka +1

Motorik +4

Kroppspoäng 1t6+4

Halvlingar är förvånansvärt lätta i steget och får +2 i färdigheterna Gömma sig och Smyga. De har också en tendens att klara sig märkligt väl när de är ute på äventyr. När det är dags att slå fram rollpersonens Hjältepoäng slår spelaren en sexsidig tärning två gånger, tar det högsta resultatet och lägger till ett.