Coola äventyr (som inte finns än)

I februari i år drog jag igång en tråd på rollspel.nu där jag uppmanade folk att spotta ur sig coola namn på äventyr som inte finns än. Jag tyckte det var dags för ett återbesök i den för att se om jag kan hitta några som skulle kunna passa i Arcaria.

Dödens köpmän

Den här titeln fastnade jag för redan när det begav sig. Helt uppenbart rör det legosoldater. I Saga-äventyret Dödens köpmän spelar man armborstskyttar från Talmont och Albion som håller på att vandra hem från ett Marksland som först härjats av inbördes strider och nu av norog. På vägen stöter de på allsköns typer: gamla kamrater som hänfallit till banditliv, överlevande från skövlade byar som har god anledning att klandra alla soldater för sin olycka, munkar och nunnor vars fridfulla kloster blivit överbelamrade sjukhus eller små borgar som de aggressivt försvarar.
 

Det är mörkt och skitigt, alla kommer må dåligt, och korparna kommer få äta. Inspirationsläsning: Dimmornas skog av François Bourgeon.

Smetigast möjliga riddarromantik

Jag känner att jag slarvade lite i senaste inlägget. Jag berättade ju inte var bilden jag använde kom ifrån. Det är en målning av Edmund Blair Leighton (1852 - 1922), som var britt och målade en massa smetigt medeltidsgrejs bland annat. Jag skulle tippa på att det här är den av hans bilder som är mest spridd i rollspelskretsar:

Beroende på humör kan jag ha lite svårt för sån här väldigt romantisk konst. För det mesta beror det nog att man finmålar alla ridderlighetens dygder lite extra, får riktigt tråkiga bilder av kvinnor ofta (stilriktigt superpassiva och väna – inte så hett idag), och … ja, säkert nåt mer också.

När jag kollade igenom de av hans verk som finns att beskåda på Wikimedia Commons så hittade jag dock några som slog an nåt hos mig (högerklicka och välj ”Visa bild” för att se dem i större format):

Markslands lejon – en kampanjidé

Höst 1147. En armé av norog har svept in i Marksland österifrån. Staden Retzburg är under belägring.

Vinter 1147. I skydd av mörkret smiter några figurer igenom belägrarnas linjer. Med sig bär de något varje kvinna och man i Marksland skulle känna igen vid första anblicken …

Det är lejonbaneret, under vilket konungen Caspar von Freistein (av historikerna omtalad som Casparus Magnus, den ende av Markslands kungar som fått tillnamnet ”den store”) samlade sina främsta riddare i kriget mot norog 947. Han kallade dem Markslands lejon, och sa till dem att de vunnit så stor ära att deras egna liv inte räckte till för att bära den. Därför skulle deras arvtagare också få bära äran genom att rida under lejonbaneret. På så vis lades grunden för rikets mest berömda riddarorden.

Falksången

En kort sång från Marksland, känd som Falksången:

Jag tämjde mig en jaktfalk under långa år.
Då han blivit fostrad som min önskan står
och jag prytt hans fjädrar rikt med guld och band
han till flykt sig höjde bort mot andra land.

Sedan såg jag falken härligt draga
och med foten sidenfjättrad jaga.
Och nu var hans fjäderskrud idel guld.
Dem som samman längtar hjälpe himlens Herre huld.

Många är de som tror att sången faktiskt handlar om en falk – vem skulle inte sakna en så värdefull ägodel om den flög bort? De som är bevandrade i det romantiska hovlivet vet dock bättre. Sångens falk var i själva verket en ung riddare, fager och från god familj, som drog iväg till Castoria för att kämpa mot härarna från Mizhadir.

Medeltidsfilmernas ”Sound of Music”

Närbilder på några blommor. Panoramavy över Perugias gröna kullar. Francesco som springer bland ängsblommorna medan Donovan sjunger en smäktande folkpoplåt om att vara en av Guds varelser. Ja, Brother Sun, Sister Moon från 1972 är baske mig medeltidsfilmernas Sound of Music.

Francesco i sin finaste skrud vid staden Assisi’s stadsportar

Filmen handlar om den unge Francesco som är mer känd för oss som den helige Franciskus, grundare av Franciskanorden. Det är inte så fasligt mycket prat, det är inte så fasligt mycket handling. Ändå tar det två timmar innan filmen är slut. Många blommor och kullar blir det, men också snö, närbilder på spetälska åldringar som äter gröt, och annat man kan vänta sig av en film som vill visa både fint och fult från nån slags sjuttiotalsmedeltid.

Var hittar vi sandsten i Arcaria?

Återigen kommer verkligheten och är coolare än nåt jag kunnat komma på själv. Varför har ingen sagt att det finns över 450 sandstensgrottor under Nottingham, alla utgrävda? De har förstås blivit turistattraktion, och man håller på att kartlägga grottorna med hjälp av laserscanning. I ett anonymt citat från 1870 sägs det att den fattige kan bege sig till Nottingham med verktyg för att leka mulvad och bygga sig en håla för sig och sin familj.

Det här är ju alldeles för bra för att inte sno. Någon stad i Arcaria måste genast berikas med underjordiska gångar utgrävda i sandstensgrunden. Inte bara källare och förvar åt de som har hus, utan även bostäder och verkstäder för de fattiga. Kanske bor det någon utstött dvärg bland dem, så att de inre grottorna är förvånansvärt välarbetade?

Om man är beredd på att det kommer gå illa för många av de som bor där skulle man kunna förlägga en sådan stad till Arlac, där det skulle kunna gå bra ihop med de teman om förtryck av folket och tankar på uppror som finns planterade där.

En annan variant vore att ta det i norra Albion och koppla ihop grottorna med forntiden på något vis. Kanske är de äldsta ända från druidkonungen Aldrocs tid? Kanske finns det gömda och glömda ting i gångar som inte längre används?

Tyska tongångar

Jag blev lite nyfiken på minnesang häromdagen och var tvungen att kolla om det inte fanns lite dylikt att höra på Spotify. Jag hittade bland annat albumet Minnesang in Südtirol (Spotify) där den här låten fanns med:

Ingen alltför poppig bit, men den faller mig väldigt väl i smaken. Vill man ha något lätt och luftigt kan man istället lyssna på Ich seunge gerne huebschen sanc på Spotify, det är låten som kommer direkt efter på albumet.

För mina öron låter det som att trubadurerna i Talmont får värdig konkurrens från Marksland!