Skiftesverk och det ungerska huset

Idag tänkte jag vi skulle titta på lite skiftesverk. Jag lånar beskrivningen från svenska Wikipedia:

Väggar i skiftesverk består av liggande, grova plankor som är infällda i stolpar med spår. Denna teknik möjliggör användande av relativt korta plankor, vilket är en fördel i områden som saknar högväxt barrskog.

För att göra det här lite mer konkret tänkte jag presentera er för det ungerska huset som står på Mannaminne, ett allkonstverk/friluftsmuseum/fantastiskt ställe i Höga Kusten som jag råkade befinna mig på igår.

Det är alltså fråga om en bondgård från Somogy län i Ungern och husstommen är från 1800-tal men jag tror den tjänar oss väl som exempel på byggnadsteknik som är aktuell i Arcarias 1100-tal också.

Huset består av två delar: en boningsdel som är byggd med korsvirkesteknik och en del för djuren som är byggd med skiftesverk. Båda de här teknikerna kanske är välbekanta för skånska läsare, men för mig som hållit mig i den övre halvan av Sverige i nästan hela mitt liv så är det inget jag stött på annat än när jag rest bort.

I stora delar av Sverige är det knuttimring som är förhärskande, antaligen främst på grund av att tillgången på högväxt skog är bra, men även eftersom skiftesverk tycks ställa en hel del krav på materialet i hörnstolparna. Ek verkar vara att föredra, och ek har ingen naturlig spridning i norra halvan av Sverige.

Ungerska huset. Djurdelen i skiftesverk närmast kameran.

Det ungerska huset har dels en dörr in i boningsdelen och dels en dörr in till djurens avdelning. Det finns även en dörr mellan dessa inne i huset. I andra änden av huset finns ett ”sovrum” som skärmats av med en enkel vägg.

Väggen i skiftesverk är byggd med breda plankor,
också kallade bålar.

Den skadade plankan låter oss se
spåret i hörnstolpen tydligt.

Skiftesverk har använts i Norden i åtminstone 1000 år. Hus byggda i tekniken kallas ibland för bålhus, och de breda planken som fälls in i stolparna för bålar. Den som tar en vandring i Visby kan se tekniken bårde i bodar och boningshus, här är ett exempel på det senare:

Hus med överbyggnad i skiftesverk, Visby.

Det ungerska huset på Mannaminne har ett tak av vass. Det är inget som syns till så ofta nu för tiden, men historiskt sett så har olika typer av stråtak varit ute på banan tidigt, och kanske var de ganska vanliga i svenska kusttrakter också en gång i tiden.

Ungerska husets vasstak, troligen drygt en fot tjockt.

I vår värld verkar tekniken ha varit vanligast i t.ex. Schweiz, Tyskland, Polen, Danmark, södra Sverige och en österut en bit in i Ryssland. Om vi flyttar över det till kartan över Arcaria direkt utan att tänka för mycket på vilka förutsättningar som behövs så är Marksland och Alberan de uppenbara exemplen länder där vi hittar skiftesverk, men det går nog lika bra att stoppa in lite var som helst där det finns ek, men inte mängder med hög skog.

Heraldik och trollstavar, tell your friends!

Idag har jag två små tips att komma med. Det första och bästa är att Tomas Brattström har gjort en app till Windows 8 i vilken man enkelt gör sig en snygg heraldisk sköld. Den är gratis och du hittar den här. Jag har inte Windows 8 själv, så nån får gärna testa den och berätta att det är precis så kul som jag tror det är. Posta gärna några av dina sköldar på Nor Bannogs facebooksida för all del!

Några exempel på sköldar som Tomas gjort med sin app. Snitsigt, inte sant?

Det andra tipset är att jag översatt de två systemoberoende tabellerna från inlägget Tusentals trollstavar till engelska och lagt upp på DriveThruRpg under titeln Hundreds of Wonderous Wands (ja, de krympte från drygt 8000 till drygt 400 när en tabell rök). Den här pdf:en är gratis den också.

Jag tror det kommer bli fler översättningar av Nor Bannog-material som hamnar där. Har en fundering på att kanske producera lite musik att lägga upp där för en liten slant också.

Så anyways, tell your friends som inte läser svenska att det finns lite godsaker att hämta om de gillar heraldig och trollstavar!

Kriminella pilgrimer

Du är ute på pilgrimsfärd. Ditt sällskap når ett värdshus där ni spenderar natten och möter där en grupp andra pilgrimer som av en händelse ska besöka samma heliga plats. Naturligtvis gör ni då det klokaste som går att göra; ni slår följe. Att resa i grupp är ju trots allt det bästa sättet att hålla sig säker från tjuvar och banditer!

Ja i vanliga fall är det ju så. I det här fallet råkar det vara så att pilgrimerna ni mötte på värdshuset bara suttit och väntat på en lämplig grupp att slå följe med för att kunna råna dem. Hoppsan.

”Ursäkta, är du också rånare?”

Några av dem kanske gav sig iväg på en uppriktig pilgrimsfärd en gång i tiden. Några av dem kanske bara använe pilgrimsfärden som ursäkt för att kunna komma iväg från sitt arbete i byn med hopp om att kunna skaffa sig tillräckligt med pengar under sin frånvaro för att betala av sina skulder.

I Criminal Behaviour by Pilgrims in the Middle Ages and Early Modern Period skriver Zoran Ladic om överfall, prostitution, slagsmål och handel med falska reliker som följer i spåren på pilgrimsfärderna. Det förklaras också att en del av de medeltida teologerna tyckte att pilgrimsfärder var strunt. Istället menade de att var och en under livet gör en inre pilgrimsfärd mot det slutliga målet, att nå paradiset, och det var den människor skulle ägna sig åt. Den rent fysiska pilgrimsfärden såg de bara mening i ifall det var som exempelvis botgöring, men att den annars var grogrund för alldeles för mycket vidskeplighet, dyrkan av tveksamma helgon, och såklart kriminaliet och dryckenskap.

Samtidigt finns det nog de som glatt drog åt andra hållet och hyllade pilgrimsfärden, inte minst de som råkade sitta i sådan position att de fick en del av kakan när pilgrimerna svämmade in i området. Med moderna termer talar vi turistnäring här: pilgrimer ska bo, äta, köpa souvenirer och lämna donationer och offergåvor. Big business för biskopen …

Nor Bannog rakt i örat

Min kollega upptäckte att hon hade ljudtjuvar hemma, det vill säga små makapärer för att spela in ljud. Jag fick låna dem och gjorde en ljudversion av ett inlägg från december i fjol för att se hur de funkar.

Här hittar du en mp3 (9,3 MB) med 20 saker du kan säga för att visa hur bildad du är.

Uppdatering: Nu är rätt länk på plats för ljudfilen! Jag klantade mig visst med min copypasta. Mea culpa!

Fördelen med att vara fäktmästare

Efter gårdagens upptäckt i RuneQuest II känns det passande att låna in en annan sak från stridskapitlet där: vad som händer när din rollperson blivit fruktat duktigt på att slåss.

Jag håller på hon i blått! Bild från Codex Manesse.

Om summan av din rollpersons Styrka och nivå i Närstrid är 20 (utan att andra modifikationer lagts till) kan du välja att göra två anfall riktade mot olika mål. Värdena för Styrka, Närstrid och attackmodifikationen från det vapen som används läggs ihop i en pott och fördelas sedan så jämnt som möjligt på de två anfallen. Eventuella andra modifikationer (för ljusförhållanden, höjdfördel eller liknande) gäller för båda attackerna.

Exempel: Isabelle da Marca blir överfallen av två tjuvar på en bakgata i Galvez. Det tjuvarna inte vet är att Isbelle är en mästerlig fäktare (Styrka 8, Närstrid 13) och alltså kan välja att göra ett anfall mot dem var i samma stridsrunda.
     Isabelle får +2 i attackmodifikation för sitt bredsvärd. Det är alltså en pott på 23 (8+13+2) som fördelas på de två anfallen: Isabelle ska slå under 12 för att träffa den ena tjuven, och under 11 för att träffa den andra. Hoppas hennes spelare slår bra, för Isabelle har ju -2 på försvaret när tjuvarna anfaller eftersom de är två mot en!


Mästerliga bågskyttar, slungare eller knivkaster då?
För att samma regelvariant ska fungera med avståndsvapen krävs det att det finns något sätt att ladda om snabbare än normalt: inget av avståndsvapnen i Saga har en eldhastighet på mer än ett anfall per stridsrunda.

Det skulle gå att lösa genom färdighetens Stridsmanöver, men det blir en del tärningsrullande. Jag tänker mig att det skulle se ut nåt sånt här:

1. Spelaren väljer att hen vill dela sitt värde på två anfall.
2. Det första anfallet sker (anfall, försvar, eventuell skada i vanlig ordning).
3. Spelaren får slå för Stridsmanöver: snabbladdning för att se om hen hinner få en till pil på strängen / fiska fram en till slungsten / dra en till kastkniv.
4. Om slaget är lyckat så sker det andra anfallet, om inte så laddar rollpersonen till nästa runda som vanligt.

Armborst kräver för lång laddningstid för att det ska gå att göra två anfall med dem samma stridsrunda. Däremot kan väl ett lyckat slag för Stridsmanöver: snabbladdning minska tiden med en runda?

Uppdaterade stridsmanövrar
Eftersom jag insåg att jag hade glömt ta med Snabbladdning i dokumentet med stridsmanövrar plockade från RuneQuest 6 har jag gått tillbaka och lagt in det. Kanske är det lämpligast att antingen använda systemet i regelboken med att göra specialversioner av färdigheten Stridsmanöver eller att använda RuneQuest-systemet i dokum. Det kan bli rörigt att ha flera olika viss att uppnå samma effekter. Den enes rörigt kan dock vara den andres valfrihet och möjlighet till taktiska val …

Jaha, det är därför det finns kroppspoäng för kroppsdelar!

Efter snart 20 år av rollspelande har det plötsligt gått upp för mig vad vitsen är med kroppspoäng för kroppsdelar. Jag har i alla år gått och tänkt att det är knasigt att det ska dubbelbokföras och att det inte är tillräckligt intressant för att hålla på med. Knäppt och trist, vi kan väl köra på totala kroppspoäng bara?

Nyss satt jag och läste i RuneQuest (version 2, från 1980) och pling sa det när poletten trillade ner. Kroppsdelarna är det primära systemet. Total kroppspoäng är i princip bara ett tröskelvärde. Mind blown! Jag kanske har läst väldigt slarvigt i regeltexterna till Saga, flera versioner av Drakar och Demoner och några spel till, men jag hade tydligen aldrig greppat tänket.

Här är texten från RQ2 som löste knuten:

Senaste versionen av RuneQuest (sjätte versionen) har slopat totala kroppspoäng och kör bara på kroppsdelarna om jag förstått saken rätt. Hade jag inte haft det i bakhuvud vet jag inte om jag har fått rätsida på det här nu heller.

Huh. 

Thomas the Rhymer

En dag knackar det på dörren hos Gavin och Meg. Det är Thomas, en harpolekare och sångare, som stiger in i deras stuga och deras liv. Inget blir sig väl riktigt likt efter det.

Ellen Kushners roman Thomas the Rhymer från 1990 är inte den typen av fantasybok där det äventyras spektakulärt. Nej, den är både drömsk och luktar jord och ylle på samma gång. Här vandrar huvudpersonerna över kullar, sitter hemma vid elden, och oroar sig lite för varandra.

Bokens fyra delare har varsin berättare. Handling och dialog glider ofta över i tankar och beskrivningar, ibland hopp till minnen eller episoder. Det, tillsammans med att det bara ges relativa tidsangivelser (aldrig några årtal) gör att det finns en ganska flytande känsla av när det utspelar sig. Det skulle kunna vara när som helst mellan 1150 eller 1750 i princip.

Jag skulle nästan säga att känslan av var det utspelar sig är lite flytande också, trots att det dyker upp platsnamn (jag har ingen aning om var Jedburgh ligger exempelvis). Istället var det på vissa karaktäristiska ord som inte används hur som helst i engelska som jag orienterade mig.

Allt det här hade säkert varit ganska annorlunda om jag vetat från början att Thomas i någon mån är en historisk person. Men: jag är faktiskt osäker på om jag hade tyckt boken var bättre om jag hade vetat det. För mig var det här pusslandet och ovissheten väldigt behaglig.

Ett av bokens stora motiv är féer och févärlden. Älvornas drottning för Thomas med sig till den andra världen. Sju år i drottningens tjänst, det var priset för en kyss. Här finns mycket att hämta för den som vill få lite tankar om hur sidhe i Saga kan se ut och bete sig.