Ellen Kushners roman Thomas the Rhymer från 1990 är inte den typen av fantasybok där det äventyras spektakulärt. Nej, den är både drömsk och luktar jord och ylle på samma gång. Här vandrar huvudpersonerna över kullar, sitter hemma vid elden, och oroar sig lite för varandra.
Bokens fyra delare har varsin berättare. Handling och dialog glider ofta över i tankar och beskrivningar, ibland hopp till minnen eller episoder. Det, tillsammans med att det bara ges relativa tidsangivelser (aldrig några årtal) gör att det finns en ganska flytande känsla av när det utspelar sig. Det skulle kunna vara när som helst mellan 1150 eller 1750 i princip.
Jag skulle nästan säga att känslan av var det utspelar sig är lite flytande också, trots att det dyker upp platsnamn (jag har ingen aning om var Jedburgh ligger exempelvis). Istället var det på vissa karaktäristiska ord som inte används hur som helst i engelska som jag orienterade mig.
Allt det här hade säkert varit ganska annorlunda om jag vetat från början att Thomas i någon mån är en historisk person. Men: jag är faktiskt osäker på om jag hade tyckt boken var bättre om jag hade vetat det. För mig var det här pusslandet och ovissheten väldigt behaglig.
Ett av bokens stora motiv är féer och févärlden. Älvornas drottning för Thomas med sig till den andra världen. Sju år i drottningens tjänst, det var priset för en kyss. Här finns mycket att hämta för den som vill få lite tankar om hur sidhe i Saga kan se ut och bete sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar