Drömmar om ett dockskåp

Av okänd anledning kom jag att tänka på Ars Magica idag. Ni vet, det klassiska rollspelet där man spelar mäktiga magiker som bor i ett magikerkonvent tillsammans? Ska jag vara ärlig så är magikerna en del av spelet som inte lockar mig så värst. Nä, när jag tänker på Ars Magica så tänker jag på spelformen.

Den kallas ”troupe play” (truppspel brukar jag och mina vänner ha sagt när vi pratat om det) och fungerar något förenklat som så att varje spelare skapar en rollperson som är magiker, en som är någon annan viktig figur i konventet, och ett antal mindre roller som kanske är vakter eller andra mer ordinära personer som bor eller arbetar i konventet. När spelet sedan kommer igång så är grundtanken att man delar på spelledarerollen, och alltså turas om att ta den sysslan. Flera alternativ på hur man kan göra det presenteras, där en av de vanligaste använda kanske är att ha en primär spelledare som har ett övergripande ansvar för kampanjen, och ett antal andra spelledare som spelleder sina egna sidohistorier eller har ansvar för ett visst område i spelet (t.ex. ett land, ett visst kloster, eller någon maktgrupp). Eftersom fokus är tänkt att ligga på konventet snarare än rollpersonerna (det är klart man engagerar sig i deras historier, men de kan komma och gå – det är konventets historia man bygger i slutändan) så blir det inte helt olikt att tillsammans skapa ett detaljerat dockskåp.

Omslaget från första utgåvan av Ars Magica, utgiven 1987.

För mig som mest spelat enkvällsäventyr och saker på tre till fem spelmöten så känns det lite skrämmande att tänka på vilka mängder material en sån här kampanj skulle generera: minst 10-15 rollpersoner för en grupp på fem (varav minst 10 lär ha egna intriger), relationer till diverse organisationer, kartor över egendomar och ägor, etc.

Om skogens mystik och äventyret Vildhjarta var det jag skulle stjäla från Drakar och Demoner 6 och lägga in när jag spelar Saga så är det definitivt truppspelet jag skulle stjäla från Ars Magica. Jag skulle gladeligen hoppa över upplägget med magikonvent (även om det passar ypperligt i Arcaria) och spela med fokus på ett gille eller en borg istället. I det senare fallet skulle jag nog ersätta magikerna med adelsfamiljen som styr borgen, bygga på med deras rådgivare, riddare, och andra betrodda, och runda av med det vanliga folket som får livet att verkligen gå runt. Hela spannet från politik och maktkamp, ner till orättvisorna bland tjänarna och kärleksintriger i köket.

Det är tanken på sånt som gör Ars Magica till ett av de bästa spel jag aldrig spelat.

---

Här hittar ni förresten Spotify-listan som rullat här senaste veckan när jag suttit och funderat och skrivit till bloggen. Det mesta är sånt jag tipsat om här på bloggen tidigare på olika sätt (t.ex. Brian Boru’s March av Clannad (vilken har blivit min främsta Saga-låt) som jag nämnde i samband med Den vita döden).

Lilou från Toury

Det runda ansiktet under hatten spricker upp i ett leende när hon ser dig. ”Min vän!” ropar hon med tung accent, trots att ni aldrig träffats förut. ”Jag ser att du har det svårt i ditt liv. Vilken tur att du hittade mig, jag har precis det du behöver.”

Hennes kläder är en pilgrims, prydda med märken från flera kända vallfärdsorter. Hennes händer är en arbetares, vana att slita och stå i. Hennes ögon är livliga och uppmärksamma, leendet självsäkert och avslappnat.

Lilou kommer från staden Toury i Arlac. Där arbetade hon bland annat som baderska, tvätterska och fiskhandlare innan hon fick nog och bara gav sig av för att få se nåt annat. Det kanske låter som tomt prat när hon berättar om fjärran länder medan hon försöker sälja sina mirakelkurer och falska reliker till folk, men hon har faktiskt besökt alla de dessa ställen. Eller i alla fall hälften, och pratat med folk som sett de andra.

I sin ränsel har hon i regel ett litet förråd av saker att sälja som på olika sätt kan förbättra köparens liv. Just nu har hon följande att erbjuda:

• En del av sankta Bronwyns underkäke, insvept i pärlgrått siden, 8 mark: ”Lägg den i sängen när det är dags, det kommer underlätta födseln. Låt den ligga kvar sen om du inte vill ha fler barn. Så länge den ligger kvar kommer inget nytt liv börja gro.”
• En bägare som sankta Juliana själv druckit ur, 4 mark: ”Drick en mun var ur bägaren, häll det sista av vinet utanför porten och göm bägaren under tröskeln. Då kan ni vara säker på att finna kärlek och lycka i ert äktenskap.”
• 1t3 små läderpåsar som innehåller hår från sankt Osrics huvud, 2 mark styck: ”Häng den om halsen och bär den mot huden innanför din skjorta så vet du att du går säker genom alla stormar och olyckor till havs.”
• 1t6+2 små linnepåsar med jord från sankt Domecrotios grav, 1 mark styck: ”Om det är för något på utsidan så blandar du den med en salva och smörjer på, om det är för något på insidan så tar du en liten nypa – liten säger jag! – och blandar i maten. Blir du inte bättre genast så sov med påsen under kudden i några dagar, då tar det garanterat effekt.”

Ett ständigt byggande

Efter att jag gjorde de små tabellerna för att se vilken typ av (riddarromantisk) borg man stötte på och att ha presenterat Hosidius som arbetar som stenhuggare kom jag att tänka på en av de största skillnaderna mellan kulturspel och de andra två smakerna: om det är riddarromantik eller mysfantasy så tänker man sig i regel att den där borgen man stöter på är färdig. Ska man kulturspela och gotta sig i paralleller med vår världs historia så är det nästan mer sannolikt att borgen är under uppförande, eller håller på att byggas om eller repareras.

Det är livliga arbetsplatser där det myllrar av kunniga hantverkare i färd med att utöva sitt yrke: stenhuggare, snickare, repslagare, korgmakare (ja nåt ska man ju bära all sten i!), smeder, osv. Ett nutida projekt i Frankrike är perfekt inspiration:

1100-talet är det århundrade då borgarna blir de klassiska stenbyggnader vi tänker på när vi pratar medeltida befästningar. Tidigare byggde man främst med jord och trä – även om sten användes för att bygga kärntorn här och var på kontinenten där goda förutsättningar fanns. Den klassiska ”motte and bailey”-modellen importeras till England tillsammans med de normandiska erövrarna under andra halvan av tusentalet. Den består grovt taget av en konstgjord kulle (motte) på vilken man ställer ett torn, och ett område inhägnat med pallisad (bailey). Ganska snart börjar man ersätta trätornen med konstruktioner i sten, och när de första korsfararna återvänder från sina upptåg i kring Jerusalem så har de med sig en hel del nya erfarenheter och idéer om hur saker och ting ska byggas för att vara lätta att försvara.

Arcarias helgon

Nu har jag lagt till en flik där jag samlat de helgon som finns omnämnda i Saga och som jag skrivit om här på bloggen. Allt eftersom det dyker upp fler så kommer den förstås uppdateras.

Hosidius gesällen

Hosidius är bördig från en av dvärgstäderna i Rhendorerna. Han gick i självvald exil och tog sig ett människonamn under tiden då han vistades i södra delarna av Pannonska imperiet, nära gränsen till Castoria. Han talar ogärna om varför han lämnade sitt första hem (som han uttrycker det) för sitt andra. Han talar nästan lika ogärna om varför han lämnade sitt andra hem för sitt tredje, fristaden Findon i Albion, men de vanligaste ryktena rör spelskulder, olycklig kärlek, eller någon rival inom yrket.

I Findon arbetar Hosidius som stenhuggargesäll i mäster Eanraigs verkstad, och påpekar genast att hans namn är Hosidius gesällen om någon skulle kalla honom mäster dvärg. Arbetet som stenhuggare är nytt för honom, men han lär sig fort. I södern arbetade han som smed, men han tycks ha tappat intresse för den konsten.

Hosidius egentliga passion är i nuläget hur man kan använda mineraler och dylikt i framställandet av färg. På sin resa till Albion hade han Ambrius av Cenni som reskamrat, en målare från Pannona som nyligen fått tjänst som hovmålare hos drottning Beatrice av Talmont. På vägen samtalade de båda en stor del om färgernas mystik, och väl framme i Coronne kunde Ambrius framställa en så underskön blåfärg att ingen förut hade skådat något liknande. Det sägs att det var för den färgens skull som han fick tjänsten.

Trots att Hosidius inte är det minsta intresserad av målning har han byggt sig en liten verkstad i sitt hem och experimenterar oavbrutet med att framställa färger på nya sätt. Han är flitig kund hos stadens apotekare och drogister, så de flesta känner honom vid namn. En av dessa är Cynwise, tredje generationens apotekare, som kommit att bli en viktig medarbetare. Hennes kunskaper i alkemi har fört experimenten långt bortom att bara riva färgerna med olika mängder vatten och vinäger. De båda brevväxlar flitigt med Ambrius om sina upptäckter, och skickar prover när de framstället färger de är särskilt nöjda med.

Hosidius hyr ett hus nära norra porten, inte långt från gillesborgen Caer Cassa. Här i området ligger även värdshuset Norrporten som Hosidius gärna besöker för att äta gott och samtala med ”krögarn”*. Vid dessa besök kan man ana ett nostalgiskt skimmer i Hosidius ögon – den kryddiga maten påminner honom om tiden i söder, uppenbarligen en ganska lycklig tid.

Det dvärgiska skägget håller han förhållandevis kort och mycket välansat. Om man ser honom ute om dagarna har han alltid huvan uppfälld om det är soligt – tydligen besväras han av ljuset. Hosidius är i många lägen tystlåten, men får man honom att tala märker man snart att han är tämligen bildad. Tydligen har han både konverterat till Det sanna ordets kyrka och studerat vid någon katedralskola där nere i Pannonska imperiet. Han talar till och med albiska med pannonsk brytning.

Några tänkbara scenarion med Hosidius gesällen:

• Hosidius, som ogärna är ute och springer i solljuset, blir sedd en natt då ett brott begås (mord eller stöld), och blir utpekad som misstänkt. Cynwise söker efter de som kan vittna till hans fördel och är beredd att betala för hjälpen …
• Hosidius och Cynwise har blivit vän med en förrymd träl som vistats flera månader i Findon. En dag hör de folk på gatan som frågar efter trälen och beslutar sig för att hjälpa henne hålla sig gömd, men förföljarna är dem på spåren. Kan de ta hjälp av rollpersonerna för att hantera konfrontationen, eller är det rollpersonerna som jagar trälen?
• Någon tycks ha ett horn i sidan till Hosidius och han finner flera gånger sitt hem utsatt för fräckare vandalism. Rädd för att det kommer kulminera i att hans verkstad förstörs (eller rent utav mordbrand) ser han sig om efter redigt folk som kan hålla vakt några nätter och se vem det är som står bakom dåden.

Hosidius gesällen
Dvärg, 127 år.
Fördelar: Språksinne
Nackdelar: –

Färdigheter: Gruvdrift 5, Hantverk (stenhuggare) 4, Hantverk (smed) 5, Läsa/skriva (Lingua Pannona) 3, Matematik 2, Religion 2, Tala språk (Albiska) 2, Tala språk (Lingua Pannona) 3, Växtkunskap 1

Styrka: 6  Styrkebonus: +0  Motorik: 6
Intelligens: 5  Utbildning: 4  Kunskap: 9
Sinnen: 5  Psyke: 2  Närvaro:7
Gåvan: 2  Ars Arcana: 0  Magi: 2

Total Kroppspoäng: 9

Kroppspoäng träffområden:
Vänster ben: 6
Höger ben: 6
Kropp: 6
Vänster arm: 5
Höger arm: 5
Huvud: 3

---

* ”Krögaren” figurerar i artikeln om Findon som finns att hämta på SagaGames nedladdningssida.

Relikmakaren

Relikvarium från 1200-talet

Helgonen är folkets länkar till världen bortom Shaitans mur, och relikerna är länkarna till helgonen. Varje kyrka och kloster behöver en relik, så nedan följer några tabeller för att kunna slå fram vad de har och hur den förvaras.

Relikens övernaturliga förmågor (om några) är en fråga jag lämnar åt dig att grunna på. I grund och botten anses så gott som alla reliker besitta någon form av helande kraft, men eventuella andra mirakel de kan vara upphov till bör vara kopplade till helgonets gärningar i livet, hur det dog, och så vidare. Det allra viktigaste är att sätta ett namn på reliken. Är den namnlös är den värdelös!

De mest kraftfulla relikerna är förstås de som direkt kan kopplas till Panon, så som hans svärd Acarox, eller helgonens kvarlevor. Efter dem kommer helgonens tillhörigheter och martyrernas tortyrredskap. De minst kraftfulla relikerna är sådana föremål som bara varit i kontakt med någon kraftfullare relik. Det är nämligen så att vilka förmågor en relik än anses ha så tror man att en del av dess kraft överförs vid kontakt. Tabellerna nedan ger bara reliker av de första två sorterna, men det är ju bara att rulla fram en sådan och säga att det är en duk den har varit svept i, eller en kudde som den legat på ifall du behöver en tredje klassens relik.

Förutom att söka bot och beskydd hos reliken så kan man passa på att svära sina eder vid dem, eller (om man har flexibel moral) sälja dem. Inte främst de äkta då, utan falska reliker. Vem håller koll på hur många av Sankta Clarimonds fingerknotor som är i omlopp? Nä, just det! För bara tre mark är den din! För dyrt? Du kan få köpa den här näsduken jag haft den invirad i för bara fem pennies!

Relikens natur (slå bara en t6 om du vill vara säker på att få en mer blygsam relik, annars 2t6):

1. Hår

2. Fingerben

3. Fot

4. Revben (1t6)

5. Underkäke

6. Tillhörighet (se tabell nedan)

7. Lårben

8. Hand

9. Arm

10. Huvud

11. Hel kropp (kan sakna 1t3 delar)

12. Hjärta

Två ting som avslöjar gift

Vet ni vad man finner i huvudet på gamla paddor? En magiskt sten som kalls paddpärla. Den påstås skifta färg när nalkas gift. En liknande egenskap har hornormens horn.

Hornormen är en orm som enligt Isidorus fått sitt namn därav att den har åtta horn på huvudet, som en bagge. När man sätter fram dess horn på de rikas bord, kan det avslöja gift. Av sådant horn gör man knivskaft, och sådana knivar låter härskare lägga vid varje maträtt, för att de genom att svettas skall avslöja om någon mat som satts fram blivit förgiftad.

---

De första tre meningarna är nästan direkt stulna från Turkosstaden som jag skrev lite om igår. Det andra stycket är direkt stulet ur Skapelsens sedelärande samtal (läs en kort presentation på bloggen Explorator om den är obekant!). Med lite tur är det okej för författaren ”Maynus de Mayneriis” (som nog varit död sen 1370), eller översättaren Monica Hedlund (som förhoppningsvis lever och mår väl än idag).