14 januari 2013

Skymningens färdkamrater

Igår fick jag äntligen läsa Turkosstaden. Det är andra delen av tre i Skymningens färdkamrater av François Bourgeon, en fransk medeltidsserie från mitten av 80-talet. Jag har tidigare läst del ett och tre (i omvänd ordning) så det kändes skönt att få täppa till luckan i mitten, även om handlingen i varje album är så gott som fristående.

Det har varit väldigt trevlig läsning, inte minst tack vare Bourgeons teckningsstil. Det är detaljerat och verklighetsnära. Kläder, rustningar, vapen och hus gestaltas träffsäkert. På en myllrande gata är inga ansikten lika varandra.

En livlig stadsscen pryder omslaget till seriens tredje del, Sirenens sång
Stämningen i Skymningens färdkamrater är både tung och drömsk. Med Hundraårskriget som kuliss är det brutala och lite makabra ständigt närvarande. På första sidan av Turkosstaden undersöker huvudpersonen Mariotte en brunn för att se om vattnet är drickbart. Det är det inte, för i vattnet och kring brunnen ligger nedskjutna bönder. Ibland förstärker Bourgeon den här stämningen med illabådande omgivning och regn, ibland kontrasterar han den med vacker och idyllisk natur. Äventyrsidén Dödens köpmän i inlägget om äventyr som inte finns än bygger helt och hållet på den här stämningen, och på tanken att spela den typ av kringströvande soldater som huvudpersonerna träffar på i både Dimmornas skog och Turkosstaden.

13 januari 2013

Ett kommande manuskript?

Jag brukar skoja om det. Åsa Roos överväger att göra det. Ett handskrivet medeltidsrollspel förstås. Hur coolt vore det? Sjukt coolt. Jag hoppas bara det är okej om man handskriver kopior sen, som man gjorde back in the day!

En värld utan yrkeskvinnor?

I mellandagarna gick miniserien En värld utan slut på tv. Den är baserad på boken med samma namn, skriven av Ken Follett. Liksom föregångaren, Spiran och svärdet, kretsar handlingen kring det fiktiva Kingsbridge. Båda serierna bygger mycket på att personliga band är viktiga i det politiska spelet, och den biten gör dem till rätt bra inspiration till spel i Arcaria.

Det som var mindre bra var att del två av En värld utan slut (ja den på tv alltså) var så jävla dålig att jag slutade titta efter att ha sett halv avsnittet. Det som särskilt stack i mina ögon var när en nunna förklarade för Caris, den läkekunniga huvudpersonen som vill vara lite vetenskaplig och sånt, att (citerat fritt från minnet): ”I den här världen kan vi kvinnor bara vara fruar, horor eller nunnor. Och av dem är nunnorna friast.” Till det vill jag helst bara säga fuck you, Ken Follett. Det låter som den klassiska typen av förenkling som man gärna plockar in i många sammanhang när det gäller ”realism” i rollspel också. Sunkigt och onyanserat.

Istället för att dra iväg i nån rant om ett ämne där jag har lite dåligt på fötterna (mina akademiska poäng är i rocksång, inte historia) så tänkte jag bjuda på en lista med yrken som kvinnor utövade i Paris 1297. De kommer från en Le livre de taille de Paris från det nämnda året och listan finns med i Michael Nordbergs Den dynamiska medeltiden. För 545 av de 1295 kvinnorna i skattelängden finns en yrkestitel angiven och det är de som utgör listan nedan (minus de som varken Nordberg eller jag har en aning om vad de betyder).

11 januari 2013

Se, en borg!


Jag har ju redan gett dig verktyg att använda när dina spelare vill uppsöka närmsta kloster. Nu ska du få verktyg för när de vill söka upp närmsta borg. Jag höjer ett varningens finger dock: tabellerna nedan är direkt olämpliga om det är kulturspel du sysslar med: här är det utpräglad riddarromantik som gäller. Riddarromantik av det slaget där borgen kan vara en mystisk och främmande plats.

När man närmar sig lägger man genast märke till att:
  1. borgen är mycket gammal
  2. borgen har starka torn och murar
  3. borgen är belägen på en liten ö
  4. framför borgen är färggranna paviljonger uppslagna
  5. kråkor och korpar ser olycksbådande ner från borgens tinnar och torn
  6. borgen är under belägring
 I borgen:
  1. hålls någon ung och vacker fången, om nätterna hör hans/hennes sång
  2. hålls en enorm fest för att fira en seger, en högtid, eller en hemkomst
  3. är alla bleka, rädda, och ovilliga att prata om varför
  4. kryllar det av katter som stirrar konstigt på rollpersonerna men inte besvärar någon annan
  5. finns inga män
  6. finns ett kapell där en mäktig relik förvaras
Borgherren/borgfrun är:
  1. en äregirig riddare som utmanar alla besökande riddare att rida dust
  2. en from åldring utan arvtagare som utsätter rollpersonerna för märkliga prov för att se om någon av dem är värdig
  3. en änka/änkling som söker en ny ståtlig och skön make/maka
  4. död, men spöket vandrar ibland genom rummen och salarna och söker sin mördare
  5. ännu bara ett barn och väntar sig att varje befallning ska lydas blint
  6. galen och omger sig med siare och svartkonstnärer

Järnharpan

Den som hört många av de gamla sångerna från Calanor och Albion har hört talas om den. Järnharpan, eller den svarta harpan som den också kallas. Ett instrument som sägs ha skapats redan på druidkonungen Aldrocs tid. Enligt en sång kan få alla som hör den spelas att falla i djup sömn. I en annan lockar den fram en tjock dimma som krigarkvinnan Penarddun använder för att leda sina kämpar nära inpå fiendens läger och vinna slaget genom list och mod. I en tredje används den av en ung krigare för att vinna hans älskades hjärta.

Det sångerna inte berättar är att det i själva verket inte är harpan som har den magiska kraften. Den är bara är vad det låter som: en harpa av järn. Anledningen till att den är förknippad med magisk kraft är att klangen i järnharpa är nära nog outhärdlig för sidhe. På samma vis som de fagra och förfärliga inte kan hantera järn så hör de ogärna den svarta harpans toner, och söker därför upp källan till obehaget för att göra slut på oljudet. De djärva, dumma eller desperata hjältarna i sångerna har alltså kallat sidhe till sig med harpan och sedan förhandlat till sig övernaturliga tjänster. Ingen minns det idag, men den unga krigare som vann sin älskades hjärta lurades i sin tur att ge upp sin själ.

Sannolikheten att det finns en sidhe i närheten som järnharpan kan locka till sig beror mycket på var man är. I städer är det snarast omöjligt, men i vildmark och nära vattendrag är chanserna desto bättre.

Troligen en bra plats för att locka fram en sidhe.
När någon spelar på järnharpan för att locka till sig en sidhe kan det vara intressant att slå för färdigheten att spela harpa, eller ett Närvaroslag ifall färdigheten saknas:

07 januari 2013

Gandarabis gröna glob

På den tiden då Arlan och Cyrene kämpade om vilket rike som skulle härska över Mare Pannona levde en framstående mystiker och stjärnskådare vid namn Gandarabi. Hade hon levat idag hade vi kallat henne hovmagiker, men den titel hon bar under sin tid hade fler betydelser än så. Man tror att hon skapade många fantastiska ting, men om de verkligen har funnits har de flesta nog gått förlorade eller gömts i ökensanden.

Ett föremål som finns kvar är den gröna glob som låter människor dela med sig av sin vitalitet och energi. Globen är perfekt rund, med en diameter motsvarande måttet från handlov till långfingrets spets på någon välväxt person. Den är grön och nästan genomskinlig men inte gjord av glas, utan snarare av något keramiskt material. När två människor håller i den samtidigt lyser den upp med ett dovt ljus. Det är då den som är villig kan överföra av sin egen livskraft till den andra personen.

I speltermer låter globen en person flytta över kroppspoäng till en annan person, så många som önskas upp till att mottagaren är helt återställd. Givandet måste vara frivilligt. Om någon som kan minst en formel från den förbjudna svarta magin (Magica Diabolus) använder globen kan den personen försöka stjäla kroppspoäng istället. Offret slår ett Närvaroslag (eventuellt modifierat med fördelen Magiskt motstånd): misslyckas slaget stjäl svartkonstnären 1t6+1 kroppspoäng av offret (som normalt svimmar av chocken). Det är inte otänkbart att detta var globens ursprungliga syfte.

02 januari 2013

Tangwen Washford

Riddar Tangwen Washford är en av de två marknadsmästare som ytterst ansvarar för St. Uriens marknad, Albions tredje störtsta, som hålls i staden Cumbran. Marknaden börjar två veckor efter Uppenbarelsedagen och pågår i fyra hela veckor, så den sista veckan är mitt i högsommarvärmen.Tangwen och gillesmästare Osmær Röde (ålderman i garvarnas gille, tillika den andra marknadsmästaren) har under dessa veckor ett dussin andra tjänstemän under sig, samt kring 60 av garnisonens fotsoldater.

Det syns på hennes grånade hår att hon har varit med ett tag. Faktum är att hon vid 18 års ålder,  år 1112, var en i den allra första skaran av kvinnliga riddare som kung Breannon dubbade. Vid det laget hade hon övat vapenlek i sex år. Hennes mor satte henne i träning samma dag hon mottog beskedet att Tangwens far och äldre bröder stupat i slaget vid Camlonpasset, år 1106.

Somliga upplever Tangwen som nonchalant, särskilt på mot våren till när planeringen inför marknaden upptar hennes tankar. Hon är handlingskraftig och ser till att saker och ting händer, om hon så måste göra dem själv. En av Osmærs viktigaste sysslor i deras samarbete är att påminna Tangwen om att hon faktiskt kan delegera uppgifter.

Tangwen har två barn. Dottern Elaine är riddare och styr byn Oxton, sonen Moray studerar för närvarande i Montmar och förväntas kunna påbörja en karriär inom kyrkan. Maken Aiden dog förra våren av lunginflammation. Tangwen hade den själv också, men klarade sig igenom. Hon dras däremot fortfarande med en besvärlig hosta som slår till när hon ansträngt sig kraftigt, eller när den vill.

Några tänkbara scenarion med Tangwen Washford:
  • Senaste marknaden upptäcktes förfalskade mynt och sigill. Riddar Tangwen har varit de skyldiga på spåren ett tag utan framgång, men plötsligt dyker fler av mynten upp (kanske i rollpersonernas ägo?) och nya spår framkommer. Kanske blir rollpersonerna involverade i att försöka gillra en fälla?
  •  Tangwen upptäcker att en sina tjänstemän fiffla och tar mutor utan att betala vidare och sätter honom i skampålen. Någon rollperson med mycket gott rykte eller adlig börd kanske utses som ersättare. Har rollpersonen det som krävs för att sätta sig in i och klara av sina nya uppgifter mitt under pågående marknad?
  • Sonen Moray har inte hörts av, och inga nyheter om honom har kommit från Montmar på länge. Plötsligt dyker ett brev upp. Falskmyntarna kidnappat honom för att tvinga Tangwen att lägga ner jakten på deras liga. Kanske kan rollpersonerna hjälpa henne spåra upp dem?

Riddar Tangwen Washford
Kvinna, 54 år.
Fördelar: –
Nackdelar: –
Färdigheter: Jakt 3, Köpslå 6, Lag 4, Läsa/skriva (Albiska) 3, Närstrid 4, Politik 2, Ridderskap 4, Rida 3, Tala språk (Lingua Pannona) 2, Talare 2,

Styrka: 6  Styrkebonus: +0  Motorik: 6
Intelligens: 4  Utbildning: 4  Kunskap: 8
Sinnen: 4  Psyke: 2  Närvaro: 6
Gåvan: 2  Ars Arcana: 0  Magi: 2

Total Kroppspoäng: 7

Kroppspoäng träffområden:
Vänster ben: 4
Höger ben: 4
Kropp: 5
Vänster arm: 3
Höger arm: 3
Huvud: 2

---

Här har jag provat det som jag nämnde i mitt inlägg om husregler för att göra rollperspner, nämligen att byta 2 poäng i grundegenskaper mot 8 poäng att lägga på färdigheter. I övrigt är Tangwen skapad som en ny rollperson enligt mitt husregelsdokument. Spontant känns det bra och som något jag skulle använda vid mitt bord.

Om du är orolig för att den här variantregeln skulle leda till att alla rollpersonerna i ditt spel skulle bli superotrevliga typer med massor av extrapoäng i slåss så är det nog lika bra att bara hoppa över den. Om man vill lägga in lite begränsningar för att motverka sånt lite mjukt skulle jag föreslå att poängen från egenskaper som man byter in måste komma från Styrka eller Motorik, och att man man max får lägga 6 poäng på samma färdighet.

Ett ålderskrav skulle kunna vara vara nåt att tänka på också. Kanske måste rollpersonen vara över 30 för få byta in en poäng från en egenskap, och över 45 för att få byta in två?