Lyckliga stund

Från hovet i Coronne, diktat av en ung riddare vars namn är okänt:

Lyckliga stund, då jag först henne kände,
hon, som i fjättrar mitt väsen har slagit!
Sinne och sans så till henne jag vände,
att hon dem båda ifrån mig har tagit.
Att från den sköna ej skiljas jag kan
har hon, den goda besörjt utan möda
– och hennes läppar, de leende röda.

Så har jag helgat min själ och mitt sinne
blott åt den kära, den goda, den rena.
Bägge omsider den sällhet vi vinne
jag vågar kräva av henne allena.
Allt vad på jorden av glädje jag vann
har hon, den goda, mig räckt utan möda
– och hennes läppar, de leende röda.

Dikten har hörts i många hallar i Albion under det senaste året. Många säger sig veta vem som skrivit den, och ännu fler har själv påstått sig vara författaren. Vid ett olyckligt tillfälle hände det att tre unga herrar tog till vapen mot varandra för att styrka sina anspråk. Du förstår, de sade sig alla tre vara författaren. En miste två fingrar, en blev halt, och en lär visst helt ha slutat prata efter incidenten.

Ytterst lustigt att jag skulle råka vara där och bevittna det hela förresten, för det är i själva verket jag som skrivit dikten. Jo, det är sant! Jag svär vid sankt Cergius!

---


Dikten är i vår värld skriven av Walter von der Vogelweide under 1200-talets början. Den översattes till svenska av A. U. Bååth, och den här versionen är bearbetad av Karl-Ivar Hildeman.