Ett gammalt rollformulär

En gång för länge sen så var jag på väg att spela Vildhjarta med två fina personer i Piteå. Rollpersonerna var klara, jag hade bakat ihop nåt tänk om hur de skulle hamna i den mystiska skogen och så, men det blev aldrig något spelat vad jag kan minnas.

Igår hittade jag några utskrivna exemplar av ett rollformulär som jag gjorde enkom för det där spelandet som aldrig blev av. Efter lite rotande fick jag fram pdf:en av det i ett gammalt mail. Det har ett par anpassningar på sig och pdf:en är ohemult tung (nästan 2 Mb) trots att det inte är nåt märkvärdigt i den.

De två specialarna är dels att det står ”Son/dotter av:” (eftersom vi skulle spela vikingastuk/trudvangskt) och att det finns en färdighet som heter Rörelse där Försvar står på vanliga Saga-formulär. På den tiden när jag petade ihop det här formuläret så tyckte jag inte de vanliga reglerna för försvar var något vidare, så jag tänkte vi skulle köra Pendragon-stuket: om man fajtas så rullar båda de stridande för Närstrid, den som slår under sitt färdighetsvärde men högre än motståndaren gör skada. Rörelse skulle då dels vara en allmän färdighet för att klättra och ha sig, men också en färdighet att försvara sig med om man bara ville komma undan.

Jag la bort det där tänket ganska snart efter det där, otestat, så jag vet inte riktigt hur bra idén var. Antagligen inte så jättebra utan vidare anpassning.

Bästa biten med formuläret är nog typsnittet jag använde till rubriken, Anglo-Saxon 8th century, som dök upp i Saga Trudvang också.

Sedelärande fabler

Terje Nordin drabbades av inspiration från Skapelsens sedelärande samtal och blev tvungen att snickra några tabeller som jag fått glädjen att dela med mig av. Terje är medförfattare till bland annat Svärd & Svartkonst (som figurerar i dagens pressrelease från Fria Ligan om Spindelkungen Förlag!) och Sägen.

Den hjälpsamma gäddan talar med sina fränder

I Arcaria berättar såväl lärda som enkelt folk fabler för att förmedla sedelärande och uppbyggliga budskap. Många av de fabler som fortfarande berättas skrevs ner redan innan Pannons tid. Läsaren bör dock vara försiktig: vissa texter lånar fabelns form men döljer ett helt annat innehåll.

Historierna brukar ha titlar som ”Den hjälpsamma gäddan” eller ”Den rättfärdiga påfågelns insikt”, så rulla tre tjugosidiga tärningar för att få fram namnet på din fabel. Slå sedan ytterligare en tjugosidig tärning för att ta reda på om det är något speciellt med den eller det manuskript den återfinns i.

Djurets karaktär
1. Kyska
2. Ståndaktiga
3. Modiga
4. Ärliga
5. Renhjärtade
6. Hjälpsamma
7. Rättfärdiga
8. Botfärdiga
9. Flitiga
10. Gudfruktiga
11. Syndfulla
12. Sluga
13. Lögnaktiga
14. Falska
15. Giriga
16. Lata
17. Stolta
18. Fåfänga
19. Otuktiga
20. Hämndlystna

Djurets art
1. Kaninen
2. Hjorten
3. Vargen
4. Räven
5. Ugglan
6. Björnen
7. Oxen
8. Gäddan
9. Svanen
10. Duvan
11. Marulken
12. Mården
13. Biet
14. Spindeln
15. Kräftan
16. Fåret
17. Påfågeln
18. Ormen
19. Ödlan
20. Myran

Eventuell ändelse
1-10. Ingen ändelse
11. Dilemma
12. Lärdom
13. Belöning
14. Straff
15. Sökande
16. Uppenbarelse
17. Insikt
18. Berättelse
19. Uppvaknande
20. Svåra val

Vad är speciellt med just detta manuskript?
1-10. Inget.
11. Boken är skriven på återvunnet pergament. Tidigare fanns en hädisk text för Shaitan-dyrkare präntad på dessa sidor. Den ursprungliga texten kanske kan återställas med magi.
12. Texten innehåller ett skiffer. Vad är budskapet och vem riktar det sig till?
13. I texten finns en liten sång. Den som är skolad inom de arkana konsterna kan se att detta är en magisk besvärjelse. Vad gör den?
14. Fabelns budskap är mycket kritiskt till överheten, såväl den kyrkliga som den jordiska, och manar de arbetande massorna till uppror.
15. Fabeln är humoristisk på ett mycket grovt och vulgärt sätt.
16. Fabeln beskriver med ganska stor detalj var en skatt begravts i Highstone-skogen. Kan det vara på riktigt?
17. Fabeln är i själva verket en nidvisa riktad mot en lokal makthavare. Det kan vara farligt att ha den i sin ägo.
18. I detta uråldriga manuskript förekommer namnet på en sidhe. Detta är en verklig varelses namn och om någon uttalar det högt kommer denne att väcka varelsens uppmärksamhet.
19. Texten är skriven på en ovanlig dialekt och kan vara mycket svår att förstå.
20. Bläcket är förgiftat och riskerar döda den som kommer i kontakt med det.
 

Quant je voy hiver returner

Så här kan det låta när lekare i Cadon eller Arlac drömmer om festmåltider de vill ta del av. Låtern är från mitten av 1200-talet och av en händelse del av min egen medeltidsrepertoar!

Robin and Marian

Tittar på Robin and Marian från 1976 där Sean Connery och Audrey Hepburn spelar mogna versioner av det välbekanta medeltidsparet. Vilken märklig film.

Den är sentimental och komisk, med avsiktlig tafflighet hos figurerna. Kontrasten känns enorm när det plötsligt blir fråga om dödligt våld framställt i några av de långsammaste actionscenerna jag sett i en medeltidsrulle.

Mycket märklig film.

Egentligen är det nog mer en film om andra Robin Hood-filmer, mer än en egen medeltidsfilm. En kärleksfull granskning av vilka Robin och Marian skulle kunna ha varit om berättelsen inte handlade om ungdomliga äventyr.

Många av miljöerna är märklig dramatiska och tomma på det där sättet det lätt blir när man inte kan bygga upp en fantasimiljö utan måste filma någonstans där det helt enkelt inte finns något modernt inom synhåll. Grusslätten och de nakna bergsklipporna som ska föreställa Frankrike känns som om de skulle vara svåra att hitta om man åkte dit och letade.

Trots att de inte är så super korrekta kan jag inte låta bli att gilla en del av kläderna. Kanske är det för att Connery kan ses i bara särken ganska tidigt i filmen? Man får också njuta några glimtar av en riktigt kaminhjälm som hade passat fint i Brother Sun, Sister Moon.

En riktigt märklig film.

Stället som SL glömde: Bron

Det här inlägget består av andra delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Broar är stora investeringar som kräver organisation och resurser. De utgör perfekta positioner för tull och försvar.

Brobygget

Att bygga en enkel träbro över den lokala ån är ett jobb för byalaget. Antagligen görs det för att förenkla förflyttning av boskap eller transporter. Bron underhålls av byalaget men kommer antagligen förr eller senare rasa samman på grund av slitage eller översvämningar.

Att bygga en stenbro över en flod är ett svårt företag. Det kräver kunniga brobyggare, stora mängder material och arbetskraft. Att bygga långa stenbroar är höjden av vad byggnadstekniken klarar av under medeltiden. Det kan vara ett jobb som tar flera år att slutföra men resultatet är förhoppningsvis mer eller mindre permanent. Oftast är investeraren feodalherren som äger landet runt broplatsen, men i vissa fall kan det vara andra intressenter som vill öka möjligheterna för handel. Investerarens heraldiska vapen finns ofta tydligt presenterad på bron, inhugget i själva stenen som bron är byggd av.

I vissa fall kan bron även ha ett tak och bron kan kombineras med t.ex. en kvarn eller en borg. Broar som ligger i samband med en stad kan ha hus eller affärer på sig.

Något att förtulla?

Stenbroar är en investering som förväntas ges inkomst. Vid bron uppförs typiskt en tullstation och en broavgift/tull tas ut. Avgiften kan variera allt ifrån "en penning per ben" till en del av godsvärdet. Lokala invånare får använda bron gratis eller så betalar de en årsavgift (typ en spädgris eller två tjog ägg). Tullarnas ska förutom att ta ut tull även bevaka investeringen.

I vissa områden kan pilgrimer slippa betala avgifter. Det anses som en välgärning av broägaren att släppa över pilgrimer gratis och belöningen för givmildheten kommer i livet efter detta.

Tudor Monastery Farm

Idag har jag sett första delen av dokumentären Tudor Monastery Farm som finns upplagd på YouTube. Kort sagt är det ett gäng människor som ger sig i kast med att driva en 1500-talsbondgård.

Även om seriens fokus ligger flera hundra år bort från det 1100-tal som ligger i bakgrunden i Arcaria så är det mest bara kläderna som är sådär direkt ”fel”. Mycket av det andra man får se – ett lerklinat hus utan härd, enkla bloss som belysning om kvällen, matlagning, kalligrafi och illuminering – är nog ungefär lika i båda perioderna.

Saker jag tyckte var extra roliga: att man får se ”rätt” sorts fjädepenna (utan en massa fjäder kvar alltså) och hur man gör en fjäderpensel (!), tillverkningen av talgbloss och grisskjul, plogning med oxar.

Den främsta tveksamheten jag noterar är ”ingen dricker vatten på medeltiden”-grejen som möjligen är en riktig skröna.

Rekommenderas varmt i alla fall. Väldigt trevligt att få se lite vardagsliv!

Stället som SL glömde: Brunnen

Det här inlägget består av första delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brunnens historia

Redan de äldsta civilisationerna grävde brunnar. Den grundläggande principen är mycket enkel och kräver ingen avancerat teknologi. Det finns exempel på apor som gräver i fuktig jord för att få fram vatten, så vi kan anta att grävandet av vatten, dvs grävandet av brunnar har funnits längre än människan. Att gräva mer permanenta brunnar är endast något svårare och verkar åtminstone ha funnits i alla de gamla civilisationerna. Att kunna gräva brunnar är kanske till och med en förutsättning för att större samhällen ska kunna uppstå.

Att leda vatten med vattenledningar, kanaler eller akvedukter är även det en mycket gammal uppfinning. Vi vet att åtminstone de gamla grekerna kunde tillverka rätt avancerade vattenledningar. De förstod sig på lagen om kommunicerande kärl och kunde därmed leda vatten från en höjd till en annan (något lägre) genom att förbinda dessa med rör som tålde trycket. Romarnas vattenledningar som oftast fungerade utan tryck var på så sätt och vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Men även de kände till hur man kunde tillverka vattenrör med tryck, men den tidens teknologi tillät inte rören att transportera den enorma mängd vatten som romarna var ute efter. Akvedukterna förlitade sig i stället på en jämn (svag) lutning.

En annan mycket gammal uppfinning i detta sammanhang är brunnsborrning som användes åtminstone redan 2500 f.kr. i Indusdalen. Även Kineserna var mycket tidiga med detta.

Ett problem med brunnar är hur man ska få upp vattnet ur dem. Om det bara handlar om en brunn för en eller ett par gårdar så går det bra med en hink i änden av ett rep, men om vattnet ska användes av många personer eller till bevattning av åkrar så är man tvungen att kunna få upp vattnet mycket snabbare. I början så löstes problemet med slavar eller djur som fick driva ett ekorrhjul. Under medeltiden tog man till vindkraft och vattenkraft.

Gårdsbrunn i ett soldränkt Galvez?

Typer av brunnar

Gårdsbrunnen

En del gårdar hade en egen brunn. Det rörde sig oftast om ett enkelt schakt med ett trälock på. Vatten tog man med en skopa om grundvattnet var tillräckligt nära, annars användes rep och hink.

Bybrunnen

Byar hade alltid minst en vattenkälla. Det kunde vara en källa, bäck, flod eller sjö, men det kunde även vara en brunn. Även om det fanns en naturlig vattenkälla av något slag så grävdes ofta en brunn för att på så sätt sila vattnet. Brunnen täcktes med lock eller med ett enkelt tak för att undvika föroreningar.

Runt bybrunnen uppstod det oftast en öppen plats där folk kunde samlas. Det var även praktiskt att kunna utföra vissa vattenkrävande arbeten i närheten av brunnen i stället för att bära en massa vatten.