Sankt Macchi trogna

Liesl kunde inte tro sina ögon. Reinhard blev högröd i ansiktet. Fader Cammius försökte låtsas som ingenting – han tyckte det var alltför pinsamt att erkänna vad som försegick. Joisane tappade humöret och lappade till en av ynglingarna. Hur kunde de få för sig att göra så här, under mässan, mitt i processionen?
– Se så fröken, flinade broder Thibault. Det är till Sankt Macchi ära! Sedan fortsatte han försöka kliva på den sill som var fastknuten med snöre i bältet på den som gick framför honom, samtidigt som han själv försökte undvika att någon bakom klev på den sill han själv släpade efter sig.

Alla inom kyrkan är inte gudfruktiga och helgonlika, eller korrumperade och giriga. En del är till synes vanvördiga pajasar som driver med allt och alla utan urskiljning, och dessutom begivna på sprit. Möter du på sådana så är de kanske macchiarder: studenter, munkar och nunnor som författar och framför satiriska dikter, sånger och skådespel, och på fräcka sätt kritiserar dubbelmoralen inom kyrkan. De flesta är rigarditer och kan därför se missbruk av makt och rikedom på nära håll.

Macchiarderna är alltså, trots sin påtagliga världslighet, mer eller mindre på samma sida som asketerna i konflikten kring hur kyrkan ska skötas. Genom att ge nya texter till kyrkans hymner, och använda den skolastiska filosofins alla grepp framför de sin kritik tillsammans med hyllningar till kärleken, livet och vinet.

Namnet macchiarder kommer av att de ofta kallar sig anhängare till Sankt Macchus, ett helgon vanligt folk aldrig hört talas om. Det beror på att Macchus inte är något helgon, utan en av de fasta figurerna i en slags vulgär fars som spelades i det som numer är Pannonska imperiets hjärtland. Namnet klingar ofta tillräckligt bekant för att de med lite bildning inte ska våga ifrågasätta det, till macchiardernas stora nöje.

Nedan följer en dikt skriven av en macchiard. Schlaraffenland är ett fantasirike, och den Decius som omnämns är Sankt Decius – skyddshelgon för spelare och dobblare (och till skillnad från Sankt Macchus inget påhittat helgon).

Jag är abbot i Schlaraffenland,
och mitt råd är en samling drinkare,
och i Decius anhang har jag behag,
och den som om morgonen frågar efter mig på krogen,
han skall efter kvällningen gå naken därifrån,
och sålunda berövad sina kläder skall han ropa:

”Ve mig! Ve mig!
Vad har du gjort, skändliga lott!
Mitt livs hela glädje
har du tagit ifrån mig!”

---

Macchiarderna är rakt av kalkerade från vår världs goliarder. Deras idag mest välkända efterlämningar finns i Carmina Burana (som ju redan figurerat här på bloggen tidigare), en samling sånger som i sin tur idag är mest känd genom Carl Orffs tonsättning. Här finns fler av texterna därifrån i svensk översättning av Claes Wirsén.

Stort tack till K som kom med idén!

Sankta Viviane

Eftersom jag inte har något bättre för mig har jag testkört Klostermakaren. Jag fick fram ett medelstort växande nunnekloster med egenskaperna Känd kompositör och Omgivet av äppellundar.

Sankta Viviane
På Talmonts västkust ligger ett kloster som i folkmun kallas St. Viviane. Det officiella namnet är Sankta Viviane och Sankt Sebastians kloster i Larnaud. Det tar ungefär en timmes promenad från själva staden Larnaud för att komma till klostret, och det är en ganska angenäm sträcka att gå. Klostert är högt beläget med egen klosterkyrka som syns vida omkring, och är omgivet av välskötta äppellundar. Det är känt för sin goda cider, som syster Emersende ansvarar för, och för de vackra sångerna som syster Cyrielle komponerar.

I klostret bor 15 nunnor och 26 konverser, och de ser ut att bli fler. Klostret är välmående och har gott anseende så det är på väg att växa till sig ytterligare. Man håller i detta nu på att bygga ut både kyrkan och anläggningarna där man gör cidern.

Abbedissan, moder Flore, kommer från en adlig släkt och är djupt involverad i traktens politiska spel. Hennes familj kämpar för att återfå sin forna makt i regionen, men ligger för nuvarande i underläge. Istället är det en familj med albiskt påbrå som håller de rikaste förläningarna. Flore är i medelåldern, halvdöv, och girig. Hennes främsta mål just nu är att hennes bror, riddaren Guillaume de Belley, eller hon själv (för klostrets räkning) ska få rätten att hålla marknaden i Larnaud.

The Supersizer Eat … Medieval

Om inte vinterhögtiderna fått er att tröttna på mat tänkte jag föreslå något att titta på. Mitt favoritprogram på tv i höst har varit Historieätarna på SVT, där Lotta Lundgren och Erik Haag haft historiska kläder, ätit historisk mat, och borstat tänderna på historiska vis. Tyvärr gick inte programserien längre tillbaka i tiden än till 1600-talet, men det gör den brittiska förlagan, The Supersizers Eat …. Sue Perkins och Giles Coren tar sig tillbaka både till den romerska republikens dagar och till medeltiden. 

Givetvis är det det sistnämnda avsnittet jag tänkte föreslå att ni kikat på. Då får ni bland annat se en påfågel som rider en gris, höra prat om hur kryddor följde i spåren på de återvändande korsfararna, och se riktigt bordsplacering vid en fest i slottets hall.

 

Det här är bara första sjättedelen av programmet. En spellista med alla delarna finns här.

Flagellanterna från Grantie

Man tror att det började med några enstaka människor från den lilla byn Grantie som under en gudstjänst föll i extas och lämnade kyrkan för att gå ut på fälten. Där gisslade de sig själva tills blodet rann från deras ryggar.

Det sägs att den helige Calidius kom till dem och skänkte dem visioner av framtiden. Visioner där landet  drabbades av farsoter. Visioner där landet drabbades av sju år av torka följt av sju år av regn.

Nu, mindre än ett år senare, rör det sig om band om hundratals personer som vandrar från by till by och aldrig stannar mer än en dag på samma ställe. De gjuter sitt blod på fälten och lever på ett minimum av bröd och vatten. Genom att plåga sina jordiska kroppar hoppas man kunna vinna Ramas nåd, och undgå sjukdom och missväxt. Det har hänt att präster som försökt hindra självgisslarna har blivit dödade.

Än så länge har fenomenet inte spritt sig utanför Arlac, men inom hela den kyrkliga världen är det omtalat. Många präster skyller det på asketerna, och menar att det är deras irrläror som sått galenskapens frö i vanligt hederligt folk.

Kramplösande och svettdrivande

På senaste tiden har jag kikat lite på medicinalväxter och vad som skulle kunna tänkas finnas i en klosterträdgård. En av favoriterna hittills är kungsmynta som jag måste få skriva några korta rader om.

En gång i tiden ansågs kungsmynta vara en mycket användbar växt. Man smaksatte mat och dryck med den, använde den för att lindra hosta, och trodde den var kramplösande och svettdrivande. Den skyddade också mot onda ögat, häxor och otyg, och var ett motgift mot ormbett.

Fett va? Idag kallar vi den oftast för oregano och tycker allt smakar pizza om vi använder den. Det kanske inte var bättre förr, men lite coolare i alla fall!

Arcarias vanligaste möbel?

Jag har länkat till en av mina favoritbloggar St. Thomas guild ett par gånger tidigare här på Nor Bannog, men jag känner att det faktiskt inte kan bli en gång för mycket. I inlägget från idag så tittar de på kistorna i det tyska Kloster Isenhagen. Givet att kistan är en av medeltidens mest vanlig möbler så tycker jag det kan passa sig att ha lite koll på hur de ser ut egentligen om man vill vara en riktigt insnöad kulturspelare.

Jag hade nöjet att se några av de medeltida kistor som står på Historiska museet i Stockholm för ett par månader sedan, och det var riktigt läckert. De kom alla från kyrkor så det rörde sig om stora pjäser med många rejäla järnbeslag. Järnbeslagen var inte bara dekoration eller för att göra det svårt att bryta sig in i kistan – det behövdes helt enkelt för att hålla ihop den ganska grova konstruktionen. Senare kistor (som de i länken) har lite finesser som tappar och träplugg istället för mängder av järn.

Jag har inte direkt någon begåvning som snickare, men jag blir fasligt sugen på att försöka smälla ihop en för eget bruk. Förvaring, extrabord, extra sittplats – allt i ett! Så mycket bättre än nån tråkig stol.

Mer som inte hör hemma i Arcaria

När jag nu ändå gjort ankor tänkte jag att jag väl lika gärna kunde göra några av stapelvarorna från äventyrarfantasy också. Jag har inte gjort nån ansats att gestalta Arcarias alver och dvärgar, utan det här är mer allmänna varianter. Jag tar bara upp det som skiljer från människor, så om det inte står något annat är det +3 på Styrka och Motorik som gäller, och så vidare.

Alv

Motorik +4 eller Gåvan +1

Sinnen +1

Kroppspoäng 1t6+5

Rollpersonen får Mörkerseende som en fördel och är fri att välja en andra. Alver åldras inte synbart och är helt immuna mot sjukdomar.

Dvärg

Styrka +4

Motorik +2

Kroppspoäng 1t6+7

Rollpersonen får Mörkersyn (som besvärjelsen) som en fördel och är fri att välja en andra. Dvärgar kommer sällan väl överens med djur utan har -2 på alla slag där detta kan vara relevant (Djurtränare, Köra vagn, Rida).

Halvalv

Sinnen +1

Kroppspoäng 1t6+5

Det alviska blodet gör att halvalven kan se fram emot att leva dubbelt så länge som en människa. Rollpersonen får Immun som en fördel och är fri att välja en andra.

Halvling

Styrka +1

Motorik +4

Kroppspoäng 1t6+4

Halvlingar är förvånansvärt lätta i steget och får +2 i färdigheterna Gömma sig och Smyga. De har också en tendens att klara sig märkligt väl när de är ute på äventyr. När det är dags att slå fram rollpersonens Hjältepoäng slår spelaren en sexsidig tärning två gånger, tar det högsta resultatet och lägger till ett.

Karaktärsdragen i pdf-format

På nedladdningssidan finns nu en länk till en pdf-version av tabellerna med karaktärsdrag som jag la upp här på bloggen i söndags. Tanken är att det ska bli en pdf av klostermakaren också men den lär dröja tills jag har listat ut hur man bygger en skojig namngenerator för kloster (eller fått några fantastiska tips!).

Det finns inga humanoida ankor i Arcaria

… men det betyder ju inte att det inte ska finnas några riktlinjer för att spela ankrollpersoner med Sagas regler:

• När du gör en anka som rollperson lägger du bara till +1 på styrka (inte +3 som människor).
• Rollpersonen får +10 i färdigheten Simma, +2 i färdigheten Gömma sig, samt +2 någon av färdigheterna Fiske, Köpslå, eller Segla.
• För att få fram rollpersonens totala kroppspoäng så slår du 1t6+4*.

Puh, då var det klart. Jag kan bjuda på en text som skulle passa i bestiariet också:

Ankor
Kroppspoäng: 7
Förflyttning: 10
Attack närstrid: 6/-1
Attack avstånd: 7
Försvar: 5
Naturligt försvar: 0
Närvaro/Magiskt försvar: 6
Magi: –
Speciella förmågor: Se nedan

Ankfolket ser ut som stora, uppräta ankor med armar istället för vingar. Man ser dem oftast som fiskare eller köpmän i vattennära områden, och ibland som havsfarande pirater. De simmar mycket bra och är duktiga på att dyka – något många unga ankor övar sig på, men de äldre sällan gör utom när det behövs. Även om de har rykte om sig att vara envisa och ha hett temperament.är ankornas temperament mycket likt människors. Om de tvingas (eller väljer) att ta till vapen är det för det mesta kortsvärd och lätta armborst de väljer.

---

* Eftersom ankor kan ha mindre än 7 kroppspoäng kan du behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel.

120 karaktärsdrag

Lite mer färg på figurerna skadar ju sällan. Slå två eller tre gånger på tabellerna här så får du lite färgstarkare spelledarpersoner eller några idéer till en rollperson. Rulla en t6 för att se vilken tabell du hamnar på och en t20 för att se vilket karaktärsdrag det blir.

1. Tabell A
2. Tabell B
3. Tabell C
4. Tabell D
5. Tabell E
6. Tabell F

Tabell A:

1. Adlig
2. Alltid hungrig
3. Allvarlig
4. Arg
5. Arrogant
6. Attraktiv
7. Avskyvärd
8. Avslappnad
9. Avundsjuk
10. Babblig
11. Barnslig
12. Bekymmerslös
13. Beroende
14. Beskyddande
15. Beslutsam
16. Blyg
17. Diktatorisk
18. Djupt religiös
19. Döv
20. Eccentrisk

Music of the Troubadours

En fantastisk grej med Spotify är att man kan få smaka på massor av musik man aldrig trodde fanns, bara man råkar hitta den på något sätt. En fantastisk sak med att köpa en skiva är att det i regel står nåt på skivan eller i medföljande konvolut om vad det är man lyssnar på egentligen. När jag lyssnar på dagens tips saknar jag det där konvolutet.

Music of the Troubadours har fint harpspel, mycket fint flöjtspel, och en massa annat fint också. Det som får den att sticka ut är sångerskan. Istället för det vanliga lite klassiska stuket så har hon en stil som får mig att tänka på sydeuropeisk folkmusik.

En del av låtarna är inte bara trevlig lyssning utan förslår nästan användningsområden av sig själva dessutom: Ara Lausatz, Lausat, Lausat är en livlig fest i någonstans kring Mare Pannona, Humlis Forfaitz är ett ömt eller vemodigt kärleksmöte i Dantras, och i Quan Vei La Lauzeta Mover måste man hinna ikapp någon för att utfärda en varning.

Som jag antydde i början finns albumet på Spotify. I det här fallet finns den även YouTube, dels i ett otympligt klipp på över en timme, dels enstaka låtar här och där. Här är en av dem:

Klostermakaren

Jaså, spelarna utbrister plötsligt att de söker upp närmaste kloster? Inga problem! Med några enkla rull så har du grunden klar! Plocka fram några t6 och t20 och sätt igång. Tabellerna passar bäst ihop med mysfantasy och riddarromantik där det inte är så noga vilken orden munkarna eller nunnorna tillhör.

Hur stort är klostret?

Slå 1t6, justera med -1 om klostret ligger väldigt avsides, +1 om klostret ligger väldigt centralt, +1 om det är väldigt bördigt i trakten.

1. Litet, nyligen grundlagt 2+t6 munkar eller nunnor, 2t6 konverser, 1 egenskap
2. Litet, etablerat: 4+t6 munkar eller nunnor, 6+t6 konverser, 2 egenskaper
3. Litet, växande: 6+t6 munkar eller nunnor, 4+2t6 konverser, 2 egenskaper
4. Mellanstort, etablerat: 8+2t6 munkar eller nunnor, 10+2t6 konverser, 2 egenskaper
5. Mellanstort, växande: 8+3t6 munkar eller nunnor, 16+2t6 konverser, 2 egenskaper
6. Stort: 20+2t20, 30+3t20 konverser, 3 egenskaper

Konverser kallas de män eller kvinnor som inte är munkar eller nunnor men bor i anslutning till klostret och arbetar där. De har i regel avlagt löften av något slag de också, men bär inte samma dräkter som munkarna eller nunnorna, så det är lätt att se skillnad. Många av dem är hantverksskickliga, antingen sedan tidigare eller genom sitt hårda arbete i klostret.

Vilka bor i klostret?

Förutom kloster för munkar och nunnor finns också delade kloster där de delar kyrka, men inte bostäder.

1-2. munkar
3. munkar och en mindre andel nunnor
4. nunnor och en mindre andel munkar
5-6. nunnor


Vilka egenskaper utmärker klostret?
Alla kloster är ju inte lika, utan präglas av de som bor där och verkar, eller av omgivningen. Slå en till tre gånger på tabellen (enligt klostrets storlek). Slår man samma resultat två gånger är klostret särskilt präglat av denna egenskap (kanske känt i hela riket), slår man samma resultat tre gånger är klostret antagligen känt över hela kontinenten.

1. Biodlingar (framställer honung, vax, mjöd)

2. Bryggeri (framställer öl)

3. Driver hospital (sjukhus för spetälska)

4. Har fått en gruva i förläning

5. Har fått ett stenbrott i förläning

6. Håller marknadsvecka

7. Korrumperat (många i klostret dyrkar i själva verket Shaitan)

8. Kunniga smeder (framställer varor av ovanligt god kvalitet)

9. Känd kompositör (någon i klostret skriver särskilt vackra hymner)

10. Omgivet av äppellundar (tillverkar cider)

11. Produktivt skriptorium (framställer böcker och andra handskrifter av god kvalitet)

12. Radikal teologi (abbotten eller abbedissan möjligen i konflikt med biskopen)

13. Skådespelartalanger (några av munkarna/nunnorna och konverserna framför mysteriespel)

14. Skönsång (klostret har en ovanligt välodlad sångkultur)

15. Starka murar (klostret har uppförts av särskilt skickliga murarmästare/stenhuggare och är särskilt försvarbart)

16. Stor fiskdamm (klostret är känt för att munkarna/nunnorna är välgödda)

17. Stor örtagård (odlar medicinalväxter)

18. Tar emot pilgrimer

19. Tystnadslöfte (endast konverserna talar, abbotten/abbedissan meddelar sig i skrift)

20. Öppen klosterskola (klostret tar emot elever från rikare familjer eller av ovanlig begåvning, inte bara blivande munkar eller nunnor)

Hur är abbotten/abbedissan?

Det är stor risk att spelarna känner sig viktiga och vill träffa klostrets överhuvud. Slå 1t6 två gånger så får vi se vad det är för någon typ som tar emot.

1. Sträng

2. Rundlagd

3. Mycket gammal

4. Fåordig

5. Halvdöv

6. Nyckfull

    och/men

1. gillar att skämta

2. skarpsint

3. har en djup klangrik röst

4. har allvarliga ögon

5. svarar på frågor med frågor

6. girig

Vad heter klostret?

Någon namngenerator kommer inte finnas med förrän i Klostermakaren 2.0, men några tips kan jag bjuda på. Den enklaste metoden är att du tar och rullar på en namnlista och säger att klostret är döpt efter helgonet vars reliker finns att beskåda i klosterkyrkan. Två andra varianter är att döpa klostret efter platsen där det ligger, eller att ge det något namn på latin som låter bra.

Broder Anselm

Den här snubben är för cool för att inte basera en spelledarperson på:

Broder Anselm anlände till Findon för några veckor sedan. Han pratar inte så mycket, men av hans kraftiga accent listade man snabbt ut att han måste vara från Marksland från början. Han säger att han inte är eller har varit munk eller präst, men många tvivlar. Han bär bär flera pilgrimsmärken, sjunger uteslutande kyrkliga sånger (om än med en innerlighet man aldrig hör prästerna sjunga med), och ryktet säger att han dessutom är läskunnig.

De flesta dagar kan man finna honom på Sankt Oscrics torg. Om inte sången leder en rätt kan man hålla utkik efter folksamlingen. Kontrasten mellan hans höga och klara sångröst och hans björnaktiga utseende har gjort honom till en riktig attraktion i staden, och hans mystiska förflutna bidrar förstås också till hans popularitet.

Anselm var tidigare ordensriddare, medlem i Panons Näve och har tampats med Mizadhirs härar långt i söder. Efter en särskilt blodig batalj uppenbarade sig den helige Kouzaios för honom och befallde att Anselm skulle ge fångarna av Panons nåd istället för att utsätta dem för människors vrede. Flera av hans ordensbröder blev rörda till tårar när Anselm berättade om sin syn, men några förkastade hans ord. I slutändan fick de flesta av fångarna löpa med livet i behåll, främst för att riddarna var för upptagna med att slå ihjäl varandra. Sedan dess är Anselm stämplad som förrädare och kättare av sin forna orden.

Galdrbok

”Alltså, det här kommer ju inte vara särskilt bra”, tänkte jag när jag såg bilden på omslaget. Ett enhörningshuvud från slöjden, ett vattendrag, en flashig fantasifull titel, ensemblens namn satt med typsnittet Papyrus … nä, det måste ju vara nåt smetigt grejs (kanske nåt ”keltiskt” – genren som Loreena McKennitt är drottning av). En massa reverb, nån syntmatta, harpa eller smäktande hackbräde.

Tji fick jag.

Det visar sig att Daughters of Elvin är en medeltidsensemble som ligger nånstans mellan det torra jag normalt visar upp här, och de ”glättigare” partybanden med stora trummor och säckpipor. Istället för att ha mycket av samma så har albumet Galdrbok istället lite av varje. Härligt livligt slagverk, mångsidig instrumentering, och bitvis känns det ganska autentiskt. Sången är som vanligt lite för klassiskt skolad för min smak, men man kan ju inte få allt här i världen.

Albumet finns på Spotify, och det finns en del videos med ensemblen på YouTube. Här är en liveversion på en av låtarna från skivan:

Ännu mer musik

I brist på någon vältuggad klokskap att dela med mig av i afton så ska jag i alla fall ställa upp med två länkar till album på Spotify.

Det första albumet snubblade jag in på via en vän som lyckats nämna och länka en låt tillräckligt ofta för att jag skulle vara tvungen att höra några versioner. Albumet heter Mil suspiros dió Maria och på det framför ensemblen Continens Paradisi musik från den brazilianska renässansen. Musiken är troligen sprungen från vad man spelade i Portugal och Spanien under renässansen, och sedan något knådad i den nya världen.

För Arcaria tror jag det här kan vara lämplig musik för besök i fina residens eller hov i Tarroc, Ondaria eller kanske Castoria.

Coola äventyr (som inte finns än)

I februari i år drog jag igång en tråd på rollspel.nu där jag uppmanade folk att spotta ur sig coola namn på äventyr som inte finns än. Jag tyckte det var dags för ett återbesök i den för att se om jag kan hitta några som skulle kunna passa i Arcaria.

Dödens köpmän

Den här titeln fastnade jag för redan när det begav sig. Helt uppenbart rör det legosoldater. I Saga-äventyret Dödens köpmän spelar man armborstskyttar från Talmont och Albion som håller på att vandra hem från ett Marksland som först härjats av inbördes strider och nu av norog. På vägen stöter de på allsköns typer: gamla kamrater som hänfallit till banditliv, överlevande från skövlade byar som har god anledning att klandra alla soldater för sin olycka, munkar och nunnor vars fridfulla kloster blivit överbelamrade sjukhus eller små borgar som de aggressivt försvarar.
 

Det är mörkt och skitigt, alla kommer må dåligt, och korparna kommer få äta. Inspirationsläsning: Dimmornas skog av François Bourgeon.

Smetigast möjliga riddarromantik

Jag känner att jag slarvade lite i senaste inlägget. Jag berättade ju inte var bilden jag använde kom ifrån. Det är en målning av Edmund Blair Leighton (1852 - 1922), som var britt och målade en massa smetigt medeltidsgrejs bland annat. Jag skulle tippa på att det här är den av hans bilder som är mest spridd i rollspelskretsar:

Beroende på humör kan jag ha lite svårt för sån här väldigt romantisk konst. För det mesta beror det nog att man finmålar alla ridderlighetens dygder lite extra, får riktigt tråkiga bilder av kvinnor ofta (stilriktigt superpassiva och väna – inte så hett idag), och … ja, säkert nåt mer också.

När jag kollade igenom de av hans verk som finns att beskåda på Wikimedia Commons så hittade jag dock några som slog an nåt hos mig (högerklicka och välj ”Visa bild” för att se dem i större format):

Markslands lejon – en kampanjidé

Höst 1147. En armé av norog har svept in i Marksland österifrån. Staden Retzburg är under belägring.

Vinter 1147. I skydd av mörkret smiter några figurer igenom belägrarnas linjer. Med sig bär de något varje kvinna och man i Marksland skulle känna igen vid första anblicken …

Det är lejonbaneret, under vilket konungen Caspar von Freistein (av historikerna omtalad som Casparus Magnus, den ende av Markslands kungar som fått tillnamnet ”den store”) samlade sina främsta riddare i kriget mot norog 947. Han kallade dem Markslands lejon, och sa till dem att de vunnit så stor ära att deras egna liv inte räckte till för att bära den. Därför skulle deras arvtagare också få bära äran genom att rida under lejonbaneret. På så vis lades grunden för rikets mest berömda riddarorden.

Falksången

En kort sång från Marksland, känd som Falksången:

Jag tämjde mig en jaktfalk under långa år.
Då han blivit fostrad som min önskan står
och jag prytt hans fjädrar rikt med guld och band
han till flykt sig höjde bort mot andra land.

Sedan såg jag falken härligt draga
och med foten sidenfjättrad jaga.
Och nu var hans fjäderskrud idel guld.
Dem som samman längtar hjälpe himlens Herre huld.

Många är de som tror att sången faktiskt handlar om en falk – vem skulle inte sakna en så värdefull ägodel om den flög bort? De som är bevandrade i det romantiska hovlivet vet dock bättre. Sångens falk var i själva verket en ung riddare, fager och från god familj, som drog iväg till Castoria för att kämpa mot härarna från Mizhadir.

Medeltidsfilmernas ”Sound of Music”

Närbilder på några blommor. Panoramavy över Perugias gröna kullar. Francesco som springer bland ängsblommorna medan Donovan sjunger en smäktande folkpoplåt om att vara en av Guds varelser. Ja, Brother Sun, Sister Moon från 1972 är baske mig medeltidsfilmernas Sound of Music.

Francesco i sin finaste skrud vid staden Assisi’s stadsportar

Filmen handlar om den unge Francesco som är mer känd för oss som den helige Franciskus, grundare av Franciskanorden. Det är inte så fasligt mycket prat, det är inte så fasligt mycket handling. Ändå tar det två timmar innan filmen är slut. Många blommor och kullar blir det, men också snö, närbilder på spetälska åldringar som äter gröt, och annat man kan vänta sig av en film som vill visa både fint och fult från nån slags sjuttiotalsmedeltid.

Var hittar vi sandsten i Arcaria?

Återigen kommer verkligheten och är coolare än nåt jag kunnat komma på själv. Varför har ingen sagt att det finns över 450 sandstensgrottor under Nottingham, alla utgrävda? De har förstås blivit turistattraktion, och man håller på att kartlägga grottorna med hjälp av laserscanning. I ett anonymt citat från 1870 sägs det att den fattige kan bege sig till Nottingham med verktyg för att leka mulvad och bygga sig en håla för sig och sin familj.

Det här är ju alldeles för bra för att inte sno. Någon stad i Arcaria måste genast berikas med underjordiska gångar utgrävda i sandstensgrunden. Inte bara källare och förvar åt de som har hus, utan även bostäder och verkstäder för de fattiga. Kanske bor det någon utstött dvärg bland dem, så att de inre grottorna är förvånansvärt välarbetade?

Om man är beredd på att det kommer gå illa för många av de som bor där skulle man kunna förlägga en sådan stad till Arlac, där det skulle kunna gå bra ihop med de teman om förtryck av folket och tankar på uppror som finns planterade där.

En annan variant vore att ta det i norra Albion och koppla ihop grottorna med forntiden på något vis. Kanske är de äldsta ända från druidkonungen Aldrocs tid? Kanske finns det gömda och glömda ting i gångar som inte längre används?

Tyska tongångar

Jag blev lite nyfiken på minnesang häromdagen och var tvungen att kolla om det inte fanns lite dylikt att höra på Spotify. Jag hittade bland annat albumet Minnesang in Südtirol (Spotify) där den här låten fanns med:

Ingen alltför poppig bit, men den faller mig väldigt väl i smaken. Vill man ha något lätt och luftigt kan man istället lyssna på Ich seunge gerne huebschen sanc på Spotify, det är låten som kommer direkt efter på albumet.

För mina öron låter det som att trubadurerna i Talmont får värdig konkurrens från Marksland!

Robin of Sherwood

Igår blev jag till slut introducerad till den brittiska 80-talsteveserien Robin of Sherwood. Jag har hört mycket gott om den och kan bara konstatera att om man bara ska snatta saker till Saga från ett enda ställe så är det kanske Robin of Sherwood man ska snatta ifrån.

Här finns kulturspel (gräl om storleken på klostrets fiskdamm!), mysfantasy (svartkonst, mystik och legender!) redan i första avsnittet. Riddarromantiken kanske infinner sig i vissa avsnitt senare i serien, men det känns inte helt säkert: det är en bitvis ganska lerig serie.

Bitvis får jag sitta och skratta lite överseende eller skruva på mig när actionscener och annat känns alldeles för daterat. Det är helt okej pris att betala för att istället få se ett av de absolut härligaste porträtten av en klassisk skurk som finns: Nickolas Grace som spelar Sheriffen av Nottingham fullkomligen glänser stundvis. Baron de Belleme som figurerar i de första avsnitten är en härlig skurk också och är perfekt för att plocka in i Saga (om han nu inte redan är där – kanske är baron Wictred av Bannok just en sådan figur som de Belleme!).

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga förutom att hela (eller i alla fall stora delar) finns på YouTube, så det finns ingen anledning för någon att missa skönaste sheriffen! Första avsnittet hittar du här nedan:

En tanke om kulturspel

Kolla vad jag hittade i en låda:

Klicka så kanske det blir läsbart!
Klottret längst till vänster och uppe i högra hörnet
är inspirerat av kalkmålningar från 1400-talet.

Verkar som jag funderat lite på vad jag skulle vilja ha med om jag skulle vara delaktig i att skriva ett supplement med fokus på gillen. Gissningsvis nedklottrat förra eller förrförra sommaren. Kanske inte så konstigt att ett par av mina första inlägg på bloggen handlade om just ett gille och helgonet som det tagit namn efter?


Jag har en stark känsla av att det skulle kunna bli en ganska torr skrift där till och med omslaget skulle påminna om sånt material som museer producerar. Jag måste erkänna att jag älskar såna trycksaker ibland, men det tror jag knappast alla gör.

Den här tankekartan illustrerar nog ganska bra på hur jag tänker kring kulturspel. I ett litet hörn så står det ”exempelgillen” medan gillenas organisation, vilka privilegier de har och hur de funkar i olika länder är mer centralt. Jag är helt enkelt mer intresserad av att ha ett grepp om hur kulturen fungerar än att översvämmas av detaljer. För mig är detaljer lätta att hitta på men jobbiga att läsa in, medan strukturer är något jag har lätt för att läsa in. Det tar däremot en väldig massa läsande och tänkande innan jag är så hemma i en sån struktur så att jag kan sammanfatta det på något kortfattat och bra sätt. Ju mer jag läser, desto mer komplext ter sig det medeltida samhället (och ju mer komplext det ter sig, desto mer intressant blir det!).

Det är mänskligt att fela

Varning! Det här är nog det nördigaste inlägget jag någonsin kommer göra på den här bloggen.

Kära läsare. Hämta din grundbok till Saga och slå upp den på sidan 60. Där finner du ett musikinstrument avbildat. Om du inte råkar ha din bok i närheten, eller inte har någon (vilken skandal!) så kan jag skvallra om att teckningen ser ut lite som den här:

  Detta anges vara en fela, troligen från Talmont eller Arlac. Så kanske det ligger till i Arcaria, men jag upptäckte nyligen att i vår värld är det en ombygd citole. Det finns bara ett medeltida exemplar bevarat, och det har tyvärr byggts om (gissningsvis under 1500-talet) till det fiolliknande instrument vi ser på bilden.

Ursprungligen lär den ha haft platt lock och botten, och inte varit försedd med f-hål utan med en eller flera rosetter (sirligt utskurna ljudhål som de man ser på t.ex. lutor). Enklare varianter av instrumentet kunde se ut såhär:

Här syns det också tydligt att instrumentet är menat att ha band (som lutor eller gitarrer), och spelas med någon form av plektrum (här gissningsvis tillverkat av en fjäder).

Felan, då känd under namnet vielle, var under medeltiden även den försedd med platt lock och botten (den moderna fiolens välvda lock och botten är ännu några hundra år bort). Hur många strängar den hade och hur den var stämd varierade (allt varierade faktiskt – det fanns just ingen standardisering alls), men här spelade man i alla fall med stråke. Jämfört med idag hade stråken betydligt lägre spänning vilket gav svagare ljud men också möjlighet att med hjälp av en plattare greppbräda spela på fler strängar samtidigt.

Nu tycker jag vi tar och provlyssnar!

Citole:

Fela:

Om du är nyfiken på fler medeltida instrument så tycker jag du ska ta en titt på gruppen Trouvère’s hemsida där de har beskrivningar och ljudexempel på ett gäng instrument. Själv vill jag skaffa en gittern, men efter att ha skrivit det här inlägget känns en citole ganska rolig också!

Namn från Malakan och Mizhadir

Dags för namn från de enda två människorikena på kartan som inte avhandlats ännu, Malakan och Mizhadir. Jag har tänkt mig att den första listan med namn är för vanligt folk och den andra är för prästerskapet och övriga delar av eliten.

Om man hamnar i något av de här länderna och behöver fler namn kan man med fördel låna in några från närliggande områden. Jag tänker särskilt på namn från Seyadh och Khamad, tawhidnamn, samt på namn tillhörande ursprungsbefolkningen i Castoria (tredje listan i inlägget). Utöver det lär det finnas slavar från hela världen i Malakan och Mizhadir, så det är nog bara att hugga till med nåt.

Kvinnonamn

1. Amare
2. Amata
3. Ashayt
4. Bennu
5. Dedet
6. Gemeka
7. Irisi
8. Kebi
9. Kemisi
10. Khamaat
11. Kiwu
12. Mehnit
13. Nebet
14. Nubiti
15. Paniwi
16. Sadeh
17. Sagira
18. Salidji
19. Siti
20. Talibah

1. Ahassunu
2. Arahuna
3. Banunu
4. Baranamtarra
5. Erishti-Aya
6. Gashansunu
7. Ku-Aya
8. Meshenna
9. Molok-gamelat
10. Mushezibti
11. Nidintu
12. Nigkalla
13. Ninshuel
14. Tabni-Molok
15. Tanafriti
16. Tiankhit
17. Tinubiti
18. Ubalnu
19. Zakiti
20. Zimuandagal

Mansnamn

1. Adjo
2. Baraka
3. Bek
4. Hemon
5. Iteti
6. Kemosiri
7. Khenti
8. Laqip
9. Medhu
10. Menes
11. Mtidja
12. Nahti
13. Neshi
14. Paheri
15. Paneb
16. Sabestet
17. Senh
18. Seti
19. Shushu
20. Wenamun

1. Arishaka
2. Burnaburiash
3. Dipatusu
4. Ekurzakir
5. Enshunu
6. Hillalum
7. Ibbi-Adad
8. Kirizal
9. Kurigalzu
10. Sainhur
11. Mageshgetil
12. Manishtusu
13. Naram-Sin
14. Nikanuur
15. Puzur-Molok
16. Sizkur
17. Suusaandar
18. Ugurnaszir
19. Ulsharra
20. Zabar

 
 

Men Tawhiderna då?

Ja, just! Jag glömde ju faktiskt en grupp igår när jag pysslade med namn från Seyadh och Khamad: de stolta ökennomaderna man kallar Tawhider. I det fallet tänker jag helt enkelt rekommendera den namnlista med berbiska namn som Jessica Hammer sammanställt för Story Games Name Project.

Namn från Seyadh och Khamad

Seyadh och Khamad är troligen de riken med mest intrikat namnkultur i Arcaria. Ett fullständigt namn kan bestå av upp till fem element som alla kan användas samtidigt:

1. Ett förnamn, kallat ism.
2. Ett namn som visar att man är abu (far) eller umm (mor) till sitt äldsta barn. Namnet kallas kunya, och används vid respektfullt tilltal. Vid användning av hela namnet kommer det här allra först.
3. Ett (eller flera) namn som säger vem man är son (ibn) eller dotter (bint) till, kallat nasab. Man kan fortsätta fler generationer bakåt, men det är mycket ovanligt att gå längre än tre.
4. Ett tillnamn som beskriver någon egenskap personen har eller skulle vilja ha, kallat laqab. I vissa fall, särskilt om namnet beskriver en som al-Wáhids tjänare, ersätter detta laqab ens ism.
5. Ett tillnamn baserat på yrke, släkttillhörighet, eller var man kommer ifrån, kallat nisba. Sista delen av ett namn.

En del att hålla reda på, inte sant? Nå, det behöver inte göras särskilt avancerat. Det går lika bra att kalla Fathuna al-Kātiba (ism + nisba) för Fathuna skrivaren, eller Salma al-Dhalfā (ism + laqab) för Salma den trubbnästa. I fallet spelledarpersoner skulle jag till och med säga att det är att föredra om man har spelare som inte kan arabiska men kan svenska, för då säger namnet direkt det som det skulle ha sagt till rollpersonerna.

Att redogöra för några föräldrar är ett bra sätt att bygga ett mer imponerande namn. Genom att slå tre t20 och läsa av resultaten lite slumpmässigt på namnlistorna så får jag till exempel namnet Jabir ibn Asad ibn Bilal (Jabir son till Asad son till Jabir – ism + nasab för två generationer bakåt).

Som det står ovan så kan man ibland ha ett religiöst laqab som ism. För att göra det så tar man ordet för tjänare (abd för män, amat för kvinnor) och lägger till ett av den Endes namn (jag föreslår att man lånar ett av Allah om man inte har några andra idéer). Amat aš-Šakūr (”Den Tacksammes tjänarinna”) och Abd al-Khāliq (”Skaparens tjänare”) kan alltså fungera både som förnamn och tillnamn.

Här har vi alla fem elementen, med en twist:

Abu Amat aš-Šakūr Yamin al-Rashid ibn Abi Wasil ibn Sufyan al-Ashshāb

Kunya allra först, dotterns ism (Amat aš-Šakūr) är i form av en religiös laqab/ism-variant. Sedan hans eget namn Yamin (ism) och hans laqab (al-Rashid betyder ungefär ”den rättstyrde”). Sedan kommer nasab för två generationer. Här är twisten: namnet referar till Yamins far med kunya (Abu blir Abi i det sammanhanget), så Wasil är en bror till Yamin. Yamins far är i sin tur son till Sufyan. Sist av allt kommer nisba, ett tillnamn baserat på yrke i det här fallet, och Yamin är alltså medicinalväxtodlare. Puh!

För den som vill ha ett komplett namn utan för mycket krångel så är kunya + ism + nasab (förälder till, eget namn, barn till) ett bra val. Annars upprepar jag: ism + tillnamn på svenska. Det kommer man hur långt som helst med.

Vill man hitta några laqab och nisba man kan använda så finns det listor här och här. Den senare länken består i stort av en artikel om just arabisk namnsed och rekommenderas till den som vill grotta ner sig mer. Det jag har återgivit här ovan är lite förenklat.

Här kommer listorna med förnamn:

Kvinnonamn

1. Abdah
2. Aziza
3. Danā
4. Faynān
5. Hadija
6. Halima
7. Ḥamda
8. Izza
9. Jamila
10. Kanza
11. Layla
12. Maryam
13. Najma
14. Nuzha
15. Rahmat
16. Rashida
17. Rasis
18. Salma
19. Ulayya
20. Zahra

1. Aminah
2. Atikah
3. Baraka
4. Dananir
5. Fathuna
6. Ḥalāwa
7. Ḥassāna
8. Hushayma
9. Karima
10. Mahjūna
11. Nalkah
12. Nu’ayma
13. Qusayma
14. Rayḥana
15. Raziya
16. Sabiha
17. Sayyida
18. Umayma
19. Zaynab
20. Zulaikha

Mansnamn

1. Ahmad
2. Asad
3. Asim
4. Bakr
5. Bilal
6. Darras
7. Dirar
8. Farras
9. Ghalib
10. Hammad
11. Jabir
12. Khalid
13. Salim
14. Sinan
15. Sufyan
16. Tahir
17. Umar
18. Utbah
19. Wasil
20. Yaskar

1. Babak
2. Bashshar
3. Dabbah
4. Farqad
5. Hamid
6. Harun
7. Hassan
8. Khuzaymah
9. Mansur
10. Nasr
11. Qurrah
12. Rashid
13. Sabur
14. Shaybah
15. Sulaiman
16. Talib
17. Uthman
18. Yamin
19. Yasir
20. Ziyad

 

Namn från Normark, Hamar och Skjagland

Utan vidare omsvep har jag nöjet att presentera ett gäng namn som inte bara hör hemma i vikingaländerna utan även i mina två favoriter bland Albions län, nämligen Tumbria och Highstone.

Här och där förekommer den härliga bokstaven ð (edd, eth, edh). Den kanske verkar avskräckande, men man behöver inte göra det svårare än att uttala den ungefär som th i engelskans ”them”.

Kvinnonamn

1. Alvi
2. Botvi
3. Disa
4. Finna
5. Halla
6. Helvi
7. Hlif
8. Holma
9. Ingdis
10. Jodis
11. Jora
12. Njala
13. Ragna
14. Runa
15. Signe
16. Svala
17. Tova
18. Unna
19. Virun
20. Yrsa

1. Alfhildr
2. Auða
3. Eydis
4. Fríða
5. Halldis
6. Herdis
7. Hroða
8. Ingifast
9. Ingunn
10. Lifdis
11. Oddrun
12. Ragnhildr
13. Rannveig
14. Roshildr
15. Salgerðr
16. Solbjörg
17. Solveig
18. Ulfrun
19. Valdis
20. Vigdis

Mansnamn

1. Ale
2. Anund
3. Are
4. Atli
5. Bersi
6. Björn
7. Egill
8. Einarr
9. Finn
10. Galdur
11. Hafni
12. Halvdan
13. Ketill
14. Orm
15. Ottarr
16. Rafnar
17. Ragi
18. Runar
19. Steinn
20. Toli

1. Aðalbjörn
2. Aðalsteinn
3. Asmundr
4. Botvid
5. Brandr
6. Böðvar
7. Eymund
8. Eyvind
9. Gisli
10. Grettir
11. Gyllir
12. Holmfast
13. Hrappr
14. Kettilmundr
15. Kolgrim
16. Ragnfast
17. Rurik
18. Salmundr
19. Valdrikr
20. Viðfastr

 

Rollpersonen i det medeltida samhället

Jag tänkte jag skulle dela med mig av det som jag just nu tror är nyckeln till att placera sin rollperson i det medeltida samhället. Det är två enkla frågor:

1. Vem tjänar du?
2. Vilka är din familj?

Om man svarar på de frågorna utan att säga ”ingen” och ”har ingen (de blev alla dödade av illvättar)” så har man antagligen en rollperson som fungerar bra att ägna sig åt kulturspel med. Den klassiska äventyrartypen som inte har några lojaliteter är nog mest bara lämpad som tjyv och bandit om man vill ägna sig åt kulturspel.

Ingen välanpassad individ i det medeltida samhället står utan någon att tjäna. Som hantverkarlärling tjänar du din mästare, som riddare har du svurit att tjäna någon ädling av viss betydelse, som en av kyrkans tjänare så har du plikter både mot mänskliga överordnade och Rama. Till och med en regent har någon att tjäna: även om det inte finns någon önskan att tjäna folket så måste regenten i alla fall tjäna sina vasaller.

Här kommer alltså det luriga: de här banden är ömsesidiga. Jag tjänar inte dig utan förbehåll, utan jag får något tillbaka. Bonden som brukar jorden får beskydd och själva jorden i sig till låns av riddaren som äger den. Den här riddaren i sin tur kanske har en marknad som inkomstkälla som den fått som förläning från en biskop. Biskopen förväntar sig att riddaren ställer upp militärt vid behov och en viss andel av vinsten i gengäld, medan biskopen själv måste tjäna kyrkan för att bli kvar i sin maktställning. Alla de här banden är personliga och bygger på löften om tjänster och gentjänster, så det är mycket intressant att veta vem du tjänar (och vilka som tjänar dig).

Vilka som är din familj kanske är allra viktigast när du råkat illa ut. Familjen kan hjälpa dig ekonomiskt och juridiskt (ett vittnesmål om din goda karaktär kan vara tillräckligt för att fria dig från misstankar om brott!) och är din trygghet i tillvaron. På många sätt är inte individen lika intressant i det medeltida samhället, utan familjen är på sätt och vis den minsta enheten.

Med familj menar jag inte bara blodsband. Som hantverkarlärling lever du som en del av mästarens hushåll och ingår därmed i dennes familj. Som medlem i en klosterorden så är ditt kloster din familj.

Om du vill integrera din rollperson i samhället, fundera på vem du tjänar och vilka din familj är.

Life in a Medieval City

I samband med att jag fick tipset om artikeln rörande kvinnor och arbete under medeltiden i början av juni så snappade jag också upp en rekommendation om Frances och Joseph Gies’ böcker Life in a Medieval City,  Life in a Medieval Castle, och Life in a Medieval Village från Meg Baker.

För några veckor sedan läste jag ut Life in a Medieval City och kan nu vidarebefordra rekommendationen. Boken fokuserar på livet i staden Troyes 1250 och är full av intressanta saker rörande vardagslivet i staden i stort och smått. Särskilt upplysande tyckte jag det var att läsa om handel och hantverk – två områden som var mycket mer utvecklade än jag hade trott.

Jag har börjat på Life in a Medieval Castle och än så länge verkar även den full med smaskiga saker. Det här är den typ av böcker som nog är min största inspiration till Saga. Jag snubblar över små bitar av information som jag gärna vill ta med mig från böckerna om historia in i spelvärlden och se hur de får liv. Ett exempel från Life in a Medieval City: vävarna är bland de första att utvidga lärlingssystemet med gesällnivån (tidigare fanns bara lärlingar och mästare). Anledningen är för att man vill säkerställa tillgång till kunniga arbetare, för det krävs en många utbildade händer för storskalig tygproduktion. Hur reagerar vävgesällerna i Selinor på att plötsligt behöva söka anställning månad för månad i flera år istället för att bli mästare direkt som generationen innan?

Paret Gies har skrivet flera böcker till, både ihop och var för sig, och jag tycker alla titlarna ser intressanta ut. Kanske har jag några år av antikvariatsurfning framför mig?

Namn från Albion och Calanor

I riket Albion kan man stöta på namn av flera ursprung. Bland adeln är pannonska namn vanliga och i öster bär nordmännens ättlingar alltjämt vikinganamn, medan befolkningen i stort oftast har namn ur den inhemska albiska traditionen. Det är albiska namn som dagens listor innehåller.

Då Albion är utgångspunkten för Saga så tänkte jag att det var bra att ha extra många albiska namn. Alltså är det tre listor idag. Den tredje är tänkt att passa Calanor lite extra bra. Jag har försökt undvika dubletter från namnlistan i regelboken, men det kan ha slunkit med något namn som redan finns där.

Kvinnonamn

1. Adain
2. Aife
3. Albree
4. Alyna
5. Betha
6. Cille
7. Cinnia
8. Dera
9. Dusa
10. Efa
11. Enid
12. Fina
13. Imme
14. Kinna
15. Lia
16. Mavie
17. Minna
18. Nona
19. Tilla
20. Tola

1. Adara
2. Adyna
3. Aeaba
4. Blitha
5. Elewisa
6. Emelota
7. Fenella
8. Gemma
9. Godid
10. Gunnora
11. Idone
12. Immine
13. Mildrythe
14. Owena
15. Rhiannon
16. Tangwen
17. Theda
18. Wulfrun
19. Ysbail
20. Ysmene

1. Aelic
2. Angharad
3. Banon
4. Braith
5. Branwen
6. Cerwen
7. Cwen
8. Cynwise
9. Deirdriu
10. Emer
11. Fluri
12. Grainne
13. Iola
14. Kiena
15. Lewena
16. Mab
17. Mair
18. Penarddun
19. Roheis
20. Rothais

Mansnamn

1. Adarc
2. Aiden
3. Ath
4. Bran
5. Cadoc
6. Calder
7. Dallan
8. Edwyn
9. Erc
10. Fergus
11. Find
12. Godric
13. Hew
14. Mael
15. Rab
16. Rhun
17. Tam
18. Tindell
19. Uryen
20. Wynn

1. Collen
2. Drystan
3. Eadmund
4. Eadric
5. Eadwyn
6. Graeme
7. Iain
8. Idris
9. Illand
10. Killian
11. Moray
12. Oengus
13. Osmær
14. Oswyn
15. Owein
16. Ranald
17. Reduald
18. Turstan
19. Wulfric
20. Wulfstan

1. Alun
2. Amery
3. Aodh
4. Brys
5. Cailean
6. Conmac
7. Conn
8. Conwy
9. Cormag
10. Cuichelm
11. Donall
12. Eanraig
13. Fflam
14. Hengist
15. Hereric
16. Kentigern
17. Niall
18. Rorie
19. Tarawd
20. Weylyn 

 
 
 

Namn från Pannonska Imperiet

Namndags! Idag är det namn från självaste Pannonska Imperiet som gäller.

De flesta av de här namnen går enkelt att göra om från feminina former till maskulina, och tvärtom. Byt bara -a och -ia till mot -us eller -ius. Fabia blir Fabius, Rufa blir Rufus, Furius blir Furia, Trebellius blir Trebella, etc.

Namnen är förstås tagna från listor med romerska namn. I romersk namnsed har man i regel flera namn (i alla fall som fri man): ett praenomen, ett nomen, ett cognomen. Jag känner inget behov av att stoppa in något liknande i Arcaria, men det kan vara roligt att läsa lite om ifall man är nyfiken. Det kan man t.ex. göra här.

Som vanligt består första listan i varje par av namn med enklare klang.

Kvinnonamn:

1. Aelia
2. Atia
3. Bassa
4. Bestia
5. Caelia
6. Crassa
7. Decria
8. Didia
9. Fabia
10. Graccha
11. Livia
12. Marcia
13. Novia
14. Ocella
15. Petillia
16. Rufa
17. Saturia
18. Spuria
19. Vatia
20. Vesnia

1. Amatia
2. Aquillia
3. Desticia
4. Epria
5. Flava
6. Floria
7. Herennia
8. Herminia
9. Hosidia
10. Icilia
11. Lucilia
12. Modia
13. Nigidia
14. Platoria
15. Praesentia
16. Quirinia
17. Sallustia
18. Sulpicia
19. Terentia
20. Viducia

Mansnamn

1. Ambustus
2. Asellio
3. Atellus
4. Balventius
5. Barbatius
6. Bucco
7. Caesennius
8. Calidius
9. Calvus
10. Cammius
11. Cossus
12. Denter
13. Furius
14. Larcius
15. Norbanus
16. Pansa
17. Pedius
18. Rullus
19. Rustius
20. Silus

1. Aemilius
2. Albius
3. Ecimius
4. Epidius
5. Helvidius
6. Honorius
7. Lucretius
8. Marius
9. Metellus
10. Milonius
11. Olcinius
12. Priscus
13. Scribonius
14. Socellius
15. Statorius
16. Trebellius
17. Umbrius
18. Valerius
19. Varius
20. Vitellius

 

Namn från Tarroc och Ondaria

Ny veckan, nya namn. Denna gång från kommer de från örikena i Mare Pannona.

Kvinnonamn från Tarroc

1. Bianca
2. Donata
3. Elizabeta
4. Florentia
5. Luca
6. Marte
7. Micola
8. Penina
9. Gervisa
10. Maroccia
11. Sica
12. Magalda
13. Cosetta
14. Gostanza
15. Emerenzia
16. Morena
17. Salvagia
18. Lizia
19. Dina
20. Iolanda

Mansnamn från Tarroc

1. Almerico
2. Andrea
3. Baiamonte
4. Bernardo
5. Bertuccio
6. Dario
7. Dragano
8. Giorgio
9. Iordanus
10. Lionetto
11. Lodovico
12. Marco
13. Melchion
14. Nicolo
15. Pascal
16. Poluccia
17. Rizardo
18. Tusco
19. Uberto
20. Vito

 

Kvinnonamn från Ondaria

1. Auria
2. Blanca
3. Bona
4. Costanza
5. Dinisa
6. Domeca
7. Elena
8. Enez
9. Estevania
10. Godina
11. Ildaria
12. Iuliana
13. Marquesa
14. Missol
15. Ortissa
16. Ramira
17. Sancia
18. Servanda
19. Taresa
20. Vitoria

Mansnamn från Ondaria

1. Alfonso
2. Alvaro
3. Andemio
4. Bartolome
5. Diago
6. Durante
7. Esteuan
8. Felipe
9. Garvisso
10. Guillermo
11. Lazaro
12. Lupi
13. Marcos
14. Paulo
15. Petro
16. Ramón
17. Ranemiro
18. Rodrico
19. Sebastian
20. Sereno

 

Namn från Belagros och Castoria

Idag har jag lite extra många namn åt er. Dels är det namn från Belagros (som till stor del också används i sydöstra delarna av Pannonska Imperiet och i Castoria), dels är det namn som kan användas för ursprungsbefolkningen i Castoria. Den nämns inte i världskaptilet i Saga men figurerar som hastigast i artikeln om Dantras som fanns i Fenix 2/2009. Artikeln finns tillgänglig för att ladda ner från Saga Games.


Kvinnonamn

1. Aella
2. Agacia
3. Anna
4. Catelin
5. Daria
6. Destasia
7. Diota
8. Dorcas
9. Eirene
10. Elana
11. Elene
12. Galene
13. Ioanna
14. Ioulia
15. Petra
16. Phemie
17. Sophia
18. Thais
19. Xene
20. Zora

1. Anestasia
2. Antigonia
3. Appolina
4. Ariadne
5. Barbata
6. Chrysoula
7. Deonisia
8. Despoina
9. Elaiodora
10. Epiphania
11. Eufemia
12. Filimena
13. Isidora
14. Marilena
15. Pateria
16. Pelagia
17. Sostrate
18. Theokleia
19. Xanthe
20. Zenais

1. Ashourina
2. Aurya
3. Awita
4. Baila
5. Damrina
6. Domarina
7. Erfanieh
8. Jila
9. Martha
10. Mehrzad
11. Naramsina
12. Nardina
13. Nineveh
14. Parvaneh
15. Ramsina
16. Sahra
17. Samaneh
18. Tajie
19. Wardina
20. Zhila

Mansnamn

1. Alexios
2. Aniketos
3. Arsenios
4. Bardas
5. Ector
6. Galenos
7. Gregoras
8. Ioannes
9. Jani
10. Karpos
11. Kouzaios
12. Kyros
13. Lykos
14. Michali
15. Nestor
16. Nikolaos
17. Nilos
18. Okeanos
19. Pagos
20. Petros

1. Alisander
2. Andronikos
3. Bartolomaios
4. Basileios
5. Chodainos
6. Demetrios
7. Diomedes
8. Hilarion
9. Iakobos
10. Leontios
11. Lysandros
12. Makarios
13. Mardauos
14. Orsiomichos
15. Pankratios
16. Pantoleon
17. Phourtas
18. Sanagos
19. Sarakos
20. Theodoulos

1. Aram
2. Arsalan
3. Baildan
4. Bareil
5. Davoud
6. Esfandiyar
7. Farrokh
8. Farzin
9. Hamid
10. Hardar
11. Javid
12. Madsa
13. Nardeen
14. Navid
15. Parviz
16. Ramak
17. Sahand
18. Shahruz
19. Yaraan
20. Zahir

 
 

Kvinnor och arbete under medeltiden

Jag tycker ni ska klicka er iväg och läsa en liten artikel som heter Women and Work in the Middle Ages som Pat Knapp och Monica von Zell har skrivit. Artikeln ger exempel på hur liv och arbete kunde se ut för kvinnor i olika klasser (från borgfrun och kvinnorna i kloster, via kvinnorna i städerna till bönder och trälar).

Några exempel på intressanta punkter som tas upp:

• Ju lägre samhällsklass, desto större jämlikhet. I bondefamiljen delades arbete och ansvar ungefär lika.
• Att spinna (typiskt en kvinnosyssla) var ofta det enda som gav inkomst i pengar till bondefamiljen.
• Högre medelklasskvinnor i städer förväntades vara inblandade i affärerna och kunde ofta fortsätta verksamheten själva om de blev änkor.

Det är sånt här som jag tycker man ska mumsa i sig om man vill ha en mer levande bild av det medeltida samhället. I rollspel (och i skolan!) förenklar man ofta ner hela grejen så det bara blir riddare och prinsessor av alltihop, och så slänger man sig lite med f-ordet (feodalism).

Ju mer jag snappat upp om det medeltida samhället desto mer dynamiskt ter det sig, och desto mer märker jag att man faktiskt kan göra lite precis hur som helst – det blir mer korrekt än att hålla sig till de alltför strama ramar som man ofta får serverade när man ska försöka presentera medeltiden kortfattat.

Namn från Talmont, Arlac och Cadon

Det blåser kraftigt, regnar och är så väldigt grönt utanför mitt fönster. Fantasin svävar iväg till Talmonts norra kust, där en båt gör sig redo att korsa Brandus sund trots vädret. Lasten är legoknektar vars svärd och låsbågar ska tjäna Wictred av Bannok.

Men vilka är de? Vad heter de, och deras familjer? Ja, det är väl bara att greppa några t20:or och slå fram några namn.


Kvinnonamn

1. Arlette
2. Aude
3. Avelina
4. Calliste
5. Corinne
6. Edelina
7. Elianor
8. Elisot
9. Elysant
10. Flore
11. Jacotte
12. Joisane
13. Lilou
14. Luisette
15. Maura
16. Pernelle
17. Solène
18. Sybille
19. Ursanne
20. Yvette

1. Alissende
2. Alphonsine
3. Bernadette
4. Clarimond
5. Cyrielle
6. Emelenine
7. Emersende
8. Esclarmonde
9. Fredegonde
10. Genevieve
11. Isabelle
12. Julienne
13. Marceline
14. Melisande
15. Mirabelle
16. Oriabel
17. Philomène
18. Rosemonde
19. Viviane
20. Zénaïde

Mansnamn

1. Abelard
2. Alain
3. Bastian
4. Bernier
5. Colinet
6. Dedier
7. Fallard
8. Garnot
9. Gontier
10. Guillot
11. Henry
12. Jacques
13. Jean
14. Joçon
15. Laurent
16. Marcel
17. Pierre
18. Rémi
19. Renier
20. Richart

1. Alphonse
2. Arnaud
3. Bertrant
4. Brantome
5. Clarembaut
6. Durand
7. Flourent
8. Fouqueret
9. Fromondin
10. Guillaume
11. Isembard
12. Lijart
13. Malbert
14. Ogier
15. Philippe
16. Poincet
17. Raymond
18. Thibault
19. Ydevert
20. Ymbert

Ett litet smakprov på klosterinteriör

Jag är ledsen, men jag måste länka till underbara St. Thomas guild nu igen. Jag kan inte låta bli när de bjuder på så fina bilder av medeltida garderober som är en del av klostrets murar (och ännu i bruk).

Förutom de fina bilderna så myser jag också över det ljuvliga namnet på klostret: Isenhagen. Nu vet jag vad jag döper första bästa kloster till om jag spelar i Marksland eller Alberan!

Nåd och bot: två nya fördelar

Jag gick och la mig i god tid igår, men då jag vänt ordentligt på dygnet i början av helgen så fick jag gott om tid att låta tankarna vandra innan jag somnade. Då trillade de här två idéerna på fördelar ned. Jag bjuder på några kommentarer efter båda.

RAMAS NÅD. I en värld full av faror är det en självklarhet att man vänder sig till högre makter för att be om beskydd. Dina böner tycks bli hörda, för du undgår ibland faror med en hårsmån. Någon annan förklaring för detta än att Rama eller något helgon måste vaka över dig kan du inte finna. En gång per spelmöte kan spelaren välja att rollpersonen genom Ramas nåd undkommer de allvarliga konsekvenserna av ett misslyckat slag då den annars skulle gjort att den kom till skada. Rollpersonen kanske träffas med bredsidan av ett vapen, eller mirakulöst bara stukar en fot när den faller istället för att slå ihjäl sig.

I praktiken ger den här fördelen spelaren chansen att rädda livet en gång varje spelmöte i utbyte mot att rollpersonen är religiös. Det blir inte riktigt som att ha ett extra hjältepoäng (det är ju bara verksamt i specifika situationer), men ganska nära. Jag tycker religionen är en otroligt viktig del i den medeltida världen, så i mina ögon är det en helt okej deal. Jag tänker mig att den bör passa lika väl i spelet oavsett om man tänker sig att kyrkan faktiskt har rätt (och Rama finns) eller om det bara är inbillning: rollpersonen och de runt omkring ser faktiskt ingen skillnad på gudomligt beskydd och ofantlig tur som tolkas som gudomligt beskydd.

Man skulle kunna ha en variant på fördelen där beskyddet upplevs komma från skyddsformler från hednisk folktro: hartassar, häxstenar och liknande. Säkert inte helt populärt hos kyrkan …

HELBRÄGDAGÖRARE. Rollpersonen besitter läkande kraft och kan genom handpåläggning lindra och bota sjukdomar och skador. Förmågan kräver dock sina pris:

• Rollpersonen kan fritt stilla blod, lindra smärta och läka enkla färska benbrott. 
• För att läka ett gammalt benbrott som läkt fel, bota lindrigare åkommor såsom t.ex. hudbesvär och enklare sjukdomar får rollpersonen betala 1 kroppspoäng.
• För att hela skador (återställer 1t6 kroppspoäng hos mottagaren), eller bota allvarligare åkommor såsom lunginflammation får rollpersonen betala 2 kroppspoäng. 
• För att bota svåra sjukdomar som normalt anses obotliga, t.ex. pest eller spetälska, får rollpersonen betala 3 kroppspoäng.

Att använda förmågan kräver tid, minst 10-30 minuter beroende på hur allvarlig åkomman är, och rollpersonen känner sig matt efteråt. En helbrägdagörare är nästan helt immun mot sjukdom (undgår alltid smitta från även de mest smittsamma sjukdomar på 2-6 på 1t6), men kan inte läka genom magi (t.ex. genom formeln Medicus Vulnus) utan måste själv läka sina sår på naturlig väg. De som besitter denna förmåga blir inte helt sällan helgonförklarade, eller brända på bål.

Jag har flera gånger funderat på hur jag skulle vilja göra helgon i Saga (för helgon är faktiskt grymt coola). Det här skulle kunna vara ett sätt. Fördelen ger en väldigt kraftfull förmåga, men den kommer inte gratis. Min tidiga tanke var att förmågan skulle höra ihop med att man levde i enlighet med sin tro (oavsett vilken), och att förmågan gick förlorad om man handlade emot sin tro. När jag väl börjat skriva upp fördelen kändes det däremot som att det räckte utan att klistra på ytterligare en förhållningsregel.

Jag är osäker på om det går att ha den här fördelen utan att rollpersonen på ett eller annat sätt blir en martyr. Kroppspoäng är ju en resurs som man visserligen återfår, men inte i en sån takt att helbrägdagöraren kan stå emot en epidemi. Om spelet drar åt ett sånt håll att det blir mycket misär i bilden så kommer nog en rollperson med den fördelen (och dess spelare) få lida kval. Skulle kunna bli hur bra som helst, om man gillar sånt.

Herr Gundram och ormen

Och så kom det sig att herr Gundrams häst lät sig skrämmas och sedan inte mer tyglas. Den sparkade och hoppade och störtade fram utan mål. Riddaren själv kastades olyckligt av och fann sig vilse till fots i vinterskogen.

Han vandrade där från tidig morgon till dess solen stod högt på himlen men kunde inte finna något slut på skogen. Sina böner sände han till den heliga Isentrud, vandrarnas och de vilsnas beskyddare, och till sankt Marcor, som inte bara värnar om jägare utan även om andra som dristar sig in i skogarna.

Matt av törst och hunger slog sig Gundram ned på ett fallet träd för att vila. Turligt var det, för när han suttit där bara några ögonblick hörde han ett dämpat knakande och brakande närma sig. Den tappre riddaren grep sin sköld och sin yxa och ropade:

– Vem är du som nalkas i smyg, med så tunga släpande steg?

Ingen röst svarade herr Gundram. Istället blev han plötsligt omsluten av ett isande kallt rökmoln. När röken skingrade sig blev riddaren varse att andedräkten tillhörde den väldiga orm som dvaldes i skogen.

Jag är osäker på vilken gång det är i ordningen, men jag har i dagarna återigen lekt med tanken på hur schysst det skulle kunna vara att plocka i figurspel på ett hörn i Saga. Kanske är det baronierna i Albion som möts på slagfältet? Eller är det Markslands riddare som tar sig an Norog?

I efterforskningarna kring tillgängliga figurer att använda så snubblade jag in på Paul’s Bods där jag hittade bilden här ovan. Det är en blogg där Paul visar upp sina pyssel med (främst) plastfigurer i skala 1/72 (25 mm om jag förstått saken rätt, något snäpp mindre än Warhammer-figurer alltså).

Jag tycker det är enklare att måla plastfigurer än metallfigurer (som lätt tappar färg och har sig om man inte lackar dem), och det har visat sig finnas ganska gott om tillverkare och figurer att välja. Ryska Zvezda verkar mest lovande. Metallalternativet vore figurer i 15 mm-skala, där det finns ännu mer att välja på.

Regelsystemet jag kikar på är Mighty Armies som verkar lagom komplicerat för min smak (dvs. hemskt enkelt) och gå fort att spela. Den som är nyfiken kan kika på den här recensionen som går igenom spelet rätt bra.

Medan jag fortsätter drömma om fältslag i Arcaria så tycker jag ni kan låta några äventyrare slåss mot ormen om de har vägarna förbi en skog:

Vinterskogens orm
Kroppspoäng: 25
Förflyttning: 18
Attack närstrid: 13/2T (bett), 1t6+3 (svans)
Attack avstånd: –
Försvar: 8
Naturligt försvar: 1
Närvaro/Magiskt försvar: 3
Magi: –
Speciella förmågor: Isande andedräkt (se nedan)

Ormen är fyrbent och mäter hela 16 meter från nos till svansspets och förvånansvärt snabb och tyst för sin storlek. Om den anfaller så är det i regel för att den jagar föda eller för att den vill försvara sitt bo (en grotta eller håla i skogen). Den äter hellre hästar än människor och stannar inte gärna för att strida om den kan dra sig tillbaka med ett mumsigt byte. När ormen anfaller med svansen är det för att fälla motståndare till marken.

Ormen har en isande andedräkt som kan omsluta sina offer likt en mycket kall rök eller dimma. De som är inneslutna i röken har inte klar sikt längre än en meter framför sig (-2 på anfall i närstrid, att veta vem man skjuter på i avståndsstrid är i princip omöjligt). Röken skingrar sig efter 1t6+2 rundor. Det tar en runda för ormen att använda sin isande andedräkt. Under tiden kan den inte gör något annat än försvara sig.

Mer än bara möbler

En av bloggarna jag håller koll på heter St. Thomas guild. Den har namn efter en liten reenactmentgrupp i östra Nederländerna, nära tyska gränsen. I första hand brukar bloggen handla om trähantverk och möbler, och det finns massor med fint bildmaterial att kika på – dels på deras egna saker, dels på bilder ur historiska källor. Perfekt för den som vill få ett hum om hur möbler i Arcaria skulle kunna tänkas se ut.

I det allra senaste inlägget i skrivandets stund så bjuder de dock på något annat än möbler, nämligen matrecept! Den som känner sig nyfiken på vad en torta in balconata är för något, eller titta på gamla hyvlar gör bäst i att besöka St. Thomas guild omgående!

En dos husregler

Jag har precis uppdaterat nedladdningssidan med en ny länk. Den leder raka vägen till en PDF med mina husregler för att göra rollpersoner till Saga.

Kortfattat så kör jag med 18 poäng att dela ut på grundegenskaper (sist jag spelade drog jag till med 20, och det kändes som lite för många), kortsiktiga och långsiktiga mål som jag berättat om tidigare, och språkregler rakt av från Saga Trudvang (om jag minns rätt i alla fall). Inga konstigheter.

Det som kan vara nytt är modifieringen av kroppspoäng baserat på några frågor, inspirerat av rollspelet Burning Wheel. Lever rollpersonen i smuts och misär? Dra av 1 kp. Är rollpersonen atletisk och aktiv? Lägg till 1 kp. Just nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag tänkte var så bra med det när jag först skrev ihop de här husreglerna för mer än ett år sedan, men jag gillar fortfarande själva grejen så det fick vara kvar.

Utöver de här husreglerna som bara gäller hur man gör rollpersoner och hur språk funkar så har jag nog bara en husregel till jag tänkt använda, även den från Saga Trudvang. Det är regeln om att attacker som gör mellan 1T6+4 och 1T6+6 i skada omvandlas till 2T6 istället. 1T6+7 blir 2T6+1, osv. Höga fasta plus på skada känns helt enkelt för farligt i ett spel som Saga där man inte har så rikligt med kroppspoäng. Då känns det sportsligare att slå en tärning istället.

När jag putsade på mina husregler idag och funderade på det här med att Utbildning ger extra poäng att köpa språk för kom jag att tänka på det här problemet att alla duktiga magiker per automatik blir sämre på språk. Tanken slog mig då att man kanske skulle kunna tänka sig något slags bytessystem. Det jag tänker mig är att man kanske skulle kunna välja att köpa grundegenskaper för en eller två poäng mindre, och då få växla in mot nivåpoäng i sekundära egenskaper eller färdigheter.

En möjlig växlingskurs vore att 1 poäng från grundegenskaperna är lika med 2 poäng i sekundära egenskaper eller 4 färdighetspoäng. Då får man samma förhållande mellan de olika värdena som man har när man höjer dem med erfarenhetspoäng.

Jag tror det här skulle kunna vara en hygglig variant för att ha ovanligt belästa eller erfarna rollpersoner, något som jag funderat många gånger på hur man kan lösa.

Nå, det är lite vad jag har tänkt på när det gäller husregler. Hur ser det ut vid ditt spelbord?

En riddarsida om riddargrejer

När man googlar lite så kan man halka in på de mest underbara ställen. Jag snubblade nyss in på Unga Faktas sida om riddare. Det är kanske inte faktabiten som imponerar på mig utan alla jättemysiga bilder de har. Om det hade funnits äventyrsserier för 12-åringar som utspelade sig i Arcaria så borde de se ut precis så!

Om man tänker spela Saga med riktigt unga spelare kan det vara en guldgruva för att ge lite basinfo om främst den mer militanta sidan av medeltidsvärlden, med avsnitt om vapen, rustning, heraldik och en massa annat.

Själv trillade jag ganska raskt in på avdelningen om film där följande står att läsa (jag förväntar mig att det ger alla som är bekanta med filmen ett gott skratt):

Excalibur (1981) är nog den mest realistiska och blodiga tolkningen, och samtidigt en av de vackraste. 

Bland filmtipsen finns Lioneheart från 1987. Eftersom jag aldrig hört talas om den så letade jag reda på trailern på YouTube:

Spontant fick den mig att tänka på dels Astrid Lindgren-medeltid (Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta) och det här klippet ur Alexander Nevsky från 1938.

Någonstans mellan mysfantasy och riddarromantik skulle jag tippa. Känns tyvärr inte som någon höjdarfilm dock. Är det helt ogrundat? Är Lionheart en riktig pärla, värd stor möda att få tag på? Upplys mig gärna!

Under tiden ska jag nog ta och titta på Unga Faktas sida om riddarborgen!

Bestiarium

Vilken sällsam värld de levde i, medeltidsmänniskorna! För dem var drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som apor, hundar och elefanter. I bestiarier, djurböcker, skildrades riktiga djur sida vid sida med rena fabelväsen. Syftet med djurböckerna var inte att visa vilka djur som fanns i världen, utan att förklara vad de olika djuren symboliserade.

Så börjar baksidestexten på Bo Erikssons bok Bestiarium: en medeltida djurbok. Det är en stilig lila sak i nästan samma storlek som Sagas regelbok.

Boken är illustrerad med bilder ur de medeltida djurböckerna, och tar upp många djur och monster. Som baksidestexten säger så är inte poängen med de gamla bestiarierna att lära ut en massa fakta om olika varelser. De handlar istället om människor och ideal. Bokens inledning ger läsaren en bild av hur bestiarierna passade in den medeltida världen.

Efter inledningen kommer olika kapitel med olika typer av varelser, t.ex. fiskar, stenar och träd, vilddjur och monster. Ja, stenar och träd får också vara med då de figurerar i en del gamla bestiarier. Anledningen är kort sagt att de ansågs vara besjälade och inneha vissa förmågor och krafter, snarare än att vara helt livlösa ting.

Varje djur presenteras först kortfattat med medeltida glasögon på, och sedan blir visar Eriksson hur djuret passar in i dåtidens symbolvärld och vad olika källor säger om det. För att få en känsla för presentationen så ska ni få läsa den om bin:

Bina är de minsta av fåglar: de föds ur oxarnas kroppar och ur ruttnande kött då de utvecklas från mask till bi. De lever i stora samhällen som styrs av en rättrådig kung, och precis som människorna tvingas de ibland dra ut i krig. Av daggstänk tillverkar bin honung, och av blommor gör de bivax.

Jajamen, de minsta av fåglar, styrda av en rättrådig kung. Kort sagt kan vi säga att människor idag tror och vet andra saker om djuren än vad medeltidsmänniskorna gjorde.

Vad har rollspelaren för glädje av den då? Tja, om man är ute efter häftiga monster att slåss mot så är den inte så bra faktiskt. De flesta lite vettiga monster som finns i den här boken finns redan i Saga, och de som blir över är av sådan typ att de kanske inte är så kittlande. Låt oss ta leucrotan som exempel: en varelse som bor i Indien, är en blandning av hyena och lejon, med storleken av en åsna, en hästs huvud, klövar på som en hjort och en käft som går från öra till öra. Precis som hyenan kan den härma mänskligt tal.

Nej vet ni vad, jag vill inte slåss mot leucrotan. Jag ser däremot gärna att de lärda i Arcaria kan ge exempel på fantasifulla bestar som lever i fjärran länder. Till sånt är de här monstren superba förstås, för det är ju bara att sno dem rakt av!

Det mesta av boken går inte åt till drakar och gripar, utan till helt vanliga djur. Inte heller så intressant för den som främst är ute efter att dryga ut monsteravsnittet i regelboken, men klart intressant för den som vill få fler insikter i vilken slags tankevärld som medeltidsmänniskan levde i.

En månad med Nor Bannog

Tänk vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sen jag sparkade igång Nor Bannog. Under den här månaden har jag hållit ett rasande tempo med lite drygt inlägg om dagen. Framöver kommer jag slå av på takten, men jag siktar på ett par inlägg per vecka i alla fall.

Den här veckan blir nog väldigt lugn på inläggsfronten eftersom jag tillfälligt är datorlös privat. Eftersom ni får tid över från utebliven läsning så tycker jag ni ska passa på att fundera över vad ni vill se här på Nor Bannog i framtiden och skriv en kommentar. Jag har en del idéer, men jag snor gärna era också!

Namn från Marksland och Alberan

Här kommer 80 namn från Marksland och Alberan, insamlade från sidor med historiska tyska namn, främst senmedeltida. De är uppdelade på fyra listor, två för kvinnor och två för män, och den första listan av de två har i regel lite enklare och mindre pompösa namn.

Många av namnen går ganska bra att knåda om så de får en karaktär av Lingua Pannona. Det passar väl främst för de som vill vara lite märkvärdiga eller är belästa och beresta. Gertrud kan bli Gertrudis, Hedwig kan bli Hedewigis, Anselm kan bli Anselmus och Jocop kan bli Jocopius.

Grovt sett på med ändelsen -is för kvinnor och -us för män alltså.

Kvinnonamn

1. Agnes
2. Agnete
3. Beate
4. Brigitta
5. Elisabeth
6. Else
7. Erlinda
8. Gertrud
9. Ghisela
10. Hedwig
11. Helena
12. Ilse
13. Judith
14. Katherine
15. Liesl
16. Lore
17. Marlene
18. Regine
19. Sophia
20. Trudi

1. Adelheid
2. Berchte
3. Gerdhild
4. Gütel
5. Herlinde
6. Hildeburg
7. Hildegard
8. Hildegund
9. Isentrud
10. Kunegunde
11. Margarethe
12. Methild
13. Osanna
14. Ottilie
15. Reinhed
16. Roswitha
17. Sascha
18. Ursula
19. Wiebke
20. Yrmegard

 Mansnamn

1. Anselm
2. Barthel
3. Berhtold
4. Bernhard
5. Berold
6. Clement
7. Eberhart
8. Gunther
9. Herman
10. Hertil
11. Jocop
12. Jörg
13. Konrad
14. Ludolf
15. Ludwig
16. Otmar
17. Otto
18. Reinhard
19. Richel
20. Valten

1. Adolfus
2. Albrecht
3. Baldewin
4. Balthasar
5. Caspar
6. Dietmar
7. Diterich
8. Ermenrich
9. Friderich
10. Greimolt
11. Gundram
12. Heinrich
13. Hildebrand
14. Leopold
15. Manegold
16. Olbrecht
17. Sigmund
18. Ulrich
19. Volkmar
20. Wilhelm