Medeltidsfilmernas ”Sound of Music”

Närbilder på några blommor. Panoramavy över Perugias gröna kullar. Francesco som springer bland ängsblommorna medan Donovan sjunger en smäktande folkpoplåt om att vara en av Guds varelser. Ja, Brother Sun, Sister Moon från 1972 är baske mig medeltidsfilmernas Sound of Music.

Francesco i sin finaste skrud vid staden Assisi’s stadsportar

Filmen handlar om den unge Francesco som är mer känd för oss som den helige Franciskus, grundare av Franciskanorden. Det är inte så fasligt mycket prat, det är inte så fasligt mycket handling. Ändå tar det två timmar innan filmen är slut. Många blommor och kullar blir det, men också snö, närbilder på spetälska åldringar som äter gröt, och annat man kan vänta sig av en film som vill visa både fint och fult från nån slags sjuttiotalsmedeltid.
Det som är finast är nog just bilderna av naturen. Det fulaste är helt klart de rustningar man skymtar vid några tillfällen i filmen. Vad tusan tänkte de? De ser ju ut som en blandning mellan rymdraketer, retrorobotar och kaminer. Det är knepigt att fånga riktigt hur fula de är på bild, men jag har ordnat två smak prov i alla fall.

Skön hjälm?

De kaminklädda männen rider ut ur kyrkan

Det som förbryllar mig mest är nog de fula hjälmarna. Eller de där märkliga kragarna. Var kommer de ifrån? Det enda liknande jag sett är faktiskt i Saga: rigarditerna på sidan 138, och nioriten på sidan 171. Är det en slump att det finns likheter? Eller är i själva verket Francescos far månne arketypen för hur rigarditer ser ut? Rikt smyckade röda klädnader, hög rund krage … Hmmmm.

Uppenbarligen en girig rigardit som är upprörd över
att någon form av privilegium nekas honom

Filmen är nog främst intressant för den som vill få lite mer idéer till hur de vill gestalta kyrkan i Arcaria. Själv fick jag helt klart några nya uppslag. Efter det tyckte jag nog miljöbilderna, med en del väldigt fina gamla italienska stenhus, var den främsta behållningen.