Drömmar om ett dockskåp

Av okänd anledning kom jag att tänka på Ars Magica idag. Ni vet, det klassiska rollspelet där man spelar mäktiga magiker som bor i ett magikerkonvent tillsammans? Ska jag vara ärlig så är magikerna en del av spelet som inte lockar mig så värst. Nä, när jag tänker på Ars Magica så tänker jag på spelformen.

Den kallas ”troupe play” (truppspel brukar jag och mina vänner ha sagt när vi pratat om det) och fungerar något förenklat som så att varje spelare skapar en rollperson som är magiker, en som är någon annan viktig figur i konventet, och ett antal mindre roller som kanske är vakter eller andra mer ordinära personer som bor eller arbetar i konventet. När spelet sedan kommer igång så är grundtanken att man delar på spelledarerollen, och alltså turas om att ta den sysslan. Flera alternativ på hur man kan göra det presenteras, där en av de vanligaste använda kanske är att ha en primär spelledare som har ett övergripande ansvar för kampanjen, och ett antal andra spelledare som spelleder sina egna sidohistorier eller har ansvar för ett visst område i spelet (t.ex. ett land, ett visst kloster, eller någon maktgrupp). Eftersom fokus är tänkt att ligga på konventet snarare än rollpersonerna (det är klart man engagerar sig i deras historier, men de kan komma och gå – det är konventets historia man bygger i slutändan) så blir det inte helt olikt att tillsammans skapa ett detaljerat dockskåp.

Omslaget från första utgåvan av Ars Magica, utgiven 1987.

För mig som mest spelat enkvällsäventyr och saker på tre till fem spelmöten så känns det lite skrämmande att tänka på vilka mängder material en sån här kampanj skulle generera: minst 10-15 rollpersoner för en grupp på fem (varav minst 10 lär ha egna intriger), relationer till diverse organisationer, kartor över egendomar och ägor, etc.

Om skogens mystik och äventyret Vildhjarta var det jag skulle stjäla från Drakar och Demoner 6 och lägga in när jag spelar Saga så är det definitivt truppspelet jag skulle stjäla från Ars Magica. Jag skulle gladeligen hoppa över upplägget med magikonvent (även om det passar ypperligt i Arcaria) och spela med fokus på ett gille eller en borg istället. I det senare fallet skulle jag nog ersätta magikerna med adelsfamiljen som styr borgen, bygga på med deras rådgivare, riddare, och andra betrodda, och runda av med det vanliga folket som får livet att verkligen gå runt. Hela spannet från politik och maktkamp, ner till orättvisorna bland tjänarna och kärleksintriger i köket.

Det är tanken på sånt som gör Ars Magica till ett av de bästa spel jag aldrig spelat.

---

Här hittar ni förresten Spotify-listan som rullat här senaste veckan när jag suttit och funderat och skrivit till bloggen. Det mesta är sånt jag tipsat om här på bloggen tidigare på olika sätt (t.ex. Brian Boru’s March av Clannad (vilken har blivit min främsta Saga-låt) som jag nämnde i samband med Den vita döden).