Stället som SL glömde: Brunnen

Det här inlägget består av första delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brunnens historia

Redan de äldsta civilisationerna grävde brunnar. Den grundläggande principen är mycket enkel och kräver ingen avancerat teknologi. Det finns exempel på apor som gräver i fuktig jord för att få fram vatten, så vi kan anta att grävandet av vatten, dvs grävandet av brunnar har funnits längre än människan. Att gräva mer permanenta brunnar är endast något svårare och verkar åtminstone ha funnits i alla de gamla civilisationerna. Att kunna gräva brunnar är kanske till och med en förutsättning för att större samhällen ska kunna uppstå.

Att leda vatten med vattenledningar, kanaler eller akvedukter är även det en mycket gammal uppfinning. Vi vet att åtminstone de gamla grekerna kunde tillverka rätt avancerade vattenledningar. De förstod sig på lagen om kommunicerande kärl och kunde därmed leda vatten från en höjd till en annan (något lägre) genom att förbinda dessa med rör som tålde trycket. Romarnas vattenledningar som oftast fungerade utan tryck var på så sätt och vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Men även de kände till hur man kunde tillverka vattenrör med tryck, men den tidens teknologi tillät inte rören att transportera den enorma mängd vatten som romarna var ute efter. Akvedukterna förlitade sig i stället på en jämn (svag) lutning.

En annan mycket gammal uppfinning i detta sammanhang är brunnsborrning som användes åtminstone redan 2500 f.kr. i Indusdalen. Även Kineserna var mycket tidiga med detta.

Ett problem med brunnar är hur man ska få upp vattnet ur dem. Om det bara handlar om en brunn för en eller ett par gårdar så går det bra med en hink i änden av ett rep, men om vattnet ska användes av många personer eller till bevattning av åkrar så är man tvungen att kunna få upp vattnet mycket snabbare. I början så löstes problemet med slavar eller djur som fick driva ett ekorrhjul. Under medeltiden tog man till vindkraft och vattenkraft.

Gårdsbrunn i ett soldränkt Galvez?

Typer av brunnar

Gårdsbrunnen

En del gårdar hade en egen brunn. Det rörde sig oftast om ett enkelt schakt med ett trälock på. Vatten tog man med en skopa om grundvattnet var tillräckligt nära, annars användes rep och hink.

Bybrunnen

Byar hade alltid minst en vattenkälla. Det kunde vara en källa, bäck, flod eller sjö, men det kunde även vara en brunn. Även om det fanns en naturlig vattenkälla av något slag så grävdes ofta en brunn för att på så sätt sila vattnet. Brunnen täcktes med lock eller med ett enkelt tak för att undvika föroreningar.

Runt bybrunnen uppstod det oftast en öppen plats där folk kunde samlas. Det var även praktiskt att kunna utföra vissa vattenkrävande arbeten i närheten av brunnen i stället för att bära en massa vatten.

Stadsbrunnen

I städerna fanns det många brunnar. Runt dem fanns ofta en öppen plats, t.ex. ett torg.

Städernas brunnar skyddades alltid från föroreningar med hjälp av brunnshus eller någon slags tak. En del brunnar gjordes till fontäner om man kunde få till tillräckligt med tryck. Fontäner var imponerande på den tiden och gav staden status.

Slottsbrunnen

I borgar, kloster och dylikt ville man helst ha brunnen inom väggarna och därför placerades den ofta på borggården eller i källaren. Detta gav givetvis mindre spelrum när man letade efter vattenådror och därför var ofta dessa brunnar av en sämre kvalité. Alternativt så var en bra brunnsplats ett krav för placeringen av byggnaderna.

Vattentillgången var av en avgörande betydelse vid belägring. Utan ordentligt med vatten så kunde man inte hålla sina försvarare i stridbart skick. Slottsbrunnen kunde kompletteras med insamlandet av regnvatten.

Fontänen

Fontäner var i Romariket ett tecken på städer. Varje stad skulle ha en fontän på ett torg. Vattnet till fontänerna kom från akvedukterna vilket gav ett naturligt tryck tack vare fallhöjden.

När teknologi motsvarande akvedukter inte finns så blir fontäner svåra att bygga. Det gör också att deras statusvärde ökar. Det finns olika lösningar till att pumpa upp vatten i fontäner som t.ex. muskelkraft, vattenkraft, vindkraft eller naturlig fallhöjd. I en fantasyvärld så kan magi vara ett gångbart alternativ.

Muskelkraft används typiskt i fontäner som inte alltid behöver vara verksamma, t.ex. i kungens sommarpalats där fontänen endast är igång när det är fest.

Vattenkraft och vindkraft är bra alternativ. Vattenkraft har varit den vanligaste (och den tillförlitligaste) för fontäner.

Naturlig fallhöjd kan fås genom att leda vatten från en naturlig källa som ligger på högre höjd. Men det går också att samla in regnvatten på hög höjd och leda till en fontän.

Brunnens anläggande

Vatten är ett måste för överlevnad även om man oftast inte drack det direkt p.g.a. sjukdomsriskerna. Det fanns många sätt att leta upp en bra brunnsplats på, t.ex. kunde man läsa naturens egna små ledtrådar eller så kunde man använda slagrutan. Just slagrutan verkar ha varit vanlig (i alla fall i Nordeuropa) och används faktiskt än idag. Hur man än gjorde så har många av de brunnar man grävt träffat rakt på vattenådror och ett flertal fungerar än idag.

Brunnar kunde vara av varierande djup men man klarade inte av att gräva lika djupa schakt som idag. Brunnens kanter skoddes ofta med trä, något flätat material eller sten. Ras var en reell risk och stenskodda brunnar var de säkraste. Oftast täcktes brunnen på något sätt. I byarna byggdes kanske ett litet tak medan man i städer ofta byggde ett helt brunnshus över brunnen så att skräp inte kunde ramla eller slängas ner. En öppen brunn blev snabbt oren, t.ex. kunde ett djur ramla ner och dö.

Att bygga brunnen var ett stort jobb och det planlades av byalaget eller stadsrådet. Lokala adelsmannen/makthavaren kunde vara inblandade. Brunnar var viktiga för makthavarna eftersom vatten utgör en nödvändighet för tillväxt. Däremot försökte man normalt inte ta betalt för vattnet som man gjorde med så mycket annat, ty törstande folk blir snabbt desperata.

Brunnsbyggandet var ett enkelt jobb som inte krävde någon större yrkesfärdighet och därför kunde största delen av arbetet utföras av bönder eller grovarbetare. På landsbygden så byggdes de flesta brunnar av bönder och gårdsfolk av alla de slag. Även borgarnas och klostrenas brunnar grävdes antagligen av bönderna som var vasaller till borgherren eller abboten. Om brunnens kanter skulle muras så kanske man skaffade hjälp av en murare eller stensättare. Möjligtvis kunde man också behöva hjälp av en snickare.

I städerna däremot så ville gillena vara med i alla typer av projekt. Det troliga är att det var något gille (t.ex. murarnas) som fick ansvaret för hela arbetet och att de i sin tur anlitade grovarbetare för grävandet och andra hantverkare (t.ex. snickare för ställningar och brunnshusbyggande, smeder för metalldetaljer, repslagare för rep, etc.).

Brunnar kunde också borras. Då använde man sig av en så kallad stötborr. En stötborr är mycket tung används med hjälp av en träställning ovan jord. Borren har en slags egg i ändan. Den lyfts med hjälp av muskel- eller vindkraft och släpps ner så att den krossar sig en bit nedåt. Varje gång den släpps ner så vrids den också en bit så att den borrar sig djupare. Hålet tömdes sedan med en slags sked. På det sättet kan man borra rätt djupa hål. Oftast la man sedan in blyrör i hålen så att de skulle hålla sig.

Brunnen sinar!

Det var varierande kvalité på brunnarna. De bästa var grävda genom två eller fler korsande (på något olika höjd) vattendrag med bra vatten. Även om ett vattendrag sinade eller ändrade lopp så fick man vatten ur de andra.

Men många låg bara över en vattenåder och levde därmed farligare. Vattenådror kunde sina helt eller ändra lopp, båda förändringarna gjorde brunnen obrukbar och man blev tvungen att anlägga en ny illa kvickt.

Förutom att vattenådrorna kunde sina helt så kunde de också torka ut temporärt, typiskt under varma och torra somrar.

Men det räckte inte med att det fanns vatten, det kunde vara olika kvalité på vattnet också. Vissa brunnar kunde inte drickas ur av människor utan bara användas för tvätt eller kreatur. Många stadsbrunnar blev snabbt sämre då brunnen eller själva grundvattnet förorenades av allt avfall. Vattnet i städernas brunnar var sällan drickbart.

Vid kusterna fanns risk att saltvatten tog sig in i brunnen och gjorde vattnet odrickbart. Detta kunde även hända med djupa brunnar långt inne i landet. I båda fallen så var risken störst under torra somrar då grundvattnet sjunker och saltvatten dras inåt land.

Riktigt välsmakande vatten kunde ge upphov till bryggerier och annan företagsamhet i området.

Det fanns slagrutetekniker för att följa en vattenåder (för att hitta korsning), mäta djup och mäta kvalité, men det vanligaste var att slagrutemannen endast kunde hitta vatten. I en värld med magi skulle vattensökandet kunna vara en syssla för magiker. Kanske skulle magiker även kunna styra vattnet dit man vill ha den.

Vattenstöld

Inte nog med att brunnar kunde sina naturligt, men man kunde även råka ut för stöld av någon form. Om många gräver brunnar i ett och samma område så är risken stor att någon av brunnarna förr eller senare sinar. Det kommer antagligen att ske under en varm och torr sommar då vattenbehovet är som störst.

Bäckar och åar riskerar att bli omdirigerade längre uppströms. Detta händer normalt inte av misstag utan det görs avsiktligt, t.ex. som en del av en belägring.

I Romkarriket förekom det vattenstölder från akvedukter. En villaägare såg helt enkelt till att omdirigera lite vatten till sina ägor.

Förgiftning av vattenkällor

Föroreningar, dvs oavsiktliga förgiftningar av vattenkällorna var mycket vanliga. Att dricka vatten direkt från en brunn i en stad kunde vara direkt hälsofarligt. Detta är ett av de stora skälen till att man drack så mycket öl. Det fina med öl är att det bryggs med humle som tar död på bakterier.

Avsiktliga förgiftningar förekom, oftast i samband med krig eller andra oroligheter. Den typen av brott är normalt belagt med dödsstraff (ligger i samma kategori som anläggandet av bränder i städer).

Brunnens sociala roll

Brunnen är en central samlingsplats i byar och städer. Samtidigt som invånarna hämtar vatten för matlagning och tvätt så stannar de för att utbyta nyheter. I närheten av brunnen kan officiella anslag finnas (om sådana existerar i världen) och nyhetsuppläsare samt demagoger kan sprida sitt budskap. Det är ett naturligt ställe för en skvallerbänk.

Aktiviteten runt brunnen är beroende av tid på dygnet. Före måltider hämtas vatten för matlagning och efter arbetet kommer många till brunnen för att tvätta av sig. I städerna kan professionella vattenbärare ses hämta vatten med hjälp av ok under hela dagen.

Det är till brunnen som nyanlända resenärer först styr sina steg. De tvättar bort vägdammet från ansikte, händer och kläder och vattnar sina hästar. Det är vanligtvis vid brunnen som resenären kommer i kontakt med byborna och frågar runt efter sovplats, matställen eller förnödenheter.

I städerna kan det finnas andra lösningar som t.ex. akvedukter och vattenledningar. Men de flesta städer har liknande lösningar som byarna och brunnen blir här kvarterets eller stadsdelens samlingsplats i stället för byns. I städerna är brunnens omgivning även en naturlig samlingsplats för tiggare, underhållare och allehanda löst folk.

Legender

Eftersom brunnen var av en sådan betydelse så uppstod det givetvis myter, legender och historier om brunnar. Det kunde handla om monster som lagt sig i brunnen och nu förgiftade vattnet, onda häxor som gjorde vattnet odrickbart eller heliga brunnar vars vatten kunde utföra mirakel. Ansågs någon ha blivit helad av vattnet i en mirakelbrunn så kunde brunnen bli ett berömt vallfärdsmål. Detta var för de flesta orter mycket önskvärt så det förekom många falska mirakel.

Det kunde också finnas andar eller väsen förknippade med brunnar och de försökte man hålla sig väl med så att vattnet inte skulle sina eller bli oanvändbart.

Det finns även legender om brunnar med superkrafter som vishetens/magins/ungdomens brunn/källa, t.ex. Mimers Brunn.

Ett annat exempel som lever kvar är lyckobrunnarna där man kastar in ett mynt och får önska sig något. Varifrån denna vana kommer från början är omtvistat.

Hälsobrunnar och –källor

Vissa brunnar/källor ansågs vara bra för hälsan och hit reste folk (främst de rika) och "drack brunn". Med tiden uppstod det ett slags hälsohem runt hälsobrunnarna där de rika minglade och intrigerade. Det förekom även bad vid hälsobrunnarna. En del av de förnämsta hälsobrunnarna kom med tiden att bli mycket mer av nöjescentra för samhällets elit än hälsohem.

Många av dessa brunnar är fortfarande aktiva idag och man har funnit att vatten ur dessa är rika på nyttiga mineraler. Det kan tänkas att hälsobrunnarnas nyttiga mineraler botade en del av gästerna från mineralbrister, men i många fall kan det ha varit själva resan som var det hälsosamma.

Varma hälsokällor

Vid de varma hälsokällorna så var det inte drickandet som var det viktigaste utan badandet eller doppandet av det onda i vattnet. En del av dessa källor kunde ha vatten som var uppemot 80 grader varmt och ofta var de dessutom rika på en del grundämnen som t.ex. svavel. Vissa typer av hudåkommor och led- och muskelsjukdomar kan må bra av både värmen och mineralerna i vattnet vilket kan förklara en del av de läkande förmågorna.

Oljebrunnar

I oljerika marker så kan det finnas oljekällor som ligger nära markytan. När man då gräver efter vatten är det inte helt ovanligt att man i stället träffade en oljekälla. Detta var oftast något dåligt då oljan när den blivit frisläppt snabbt förorenade marken runt omkring.

En del oljekällor utnyttjades dock för oljeutvinning. Det fanns inte så mycket användningsområden för olja så det var inte alls eftertraktat på samma sätt som nuförtiden. De två användningsområden som antagligen förbrukade mest olja var asfaltering av gator (vilket var sällsynt) och för att tjära fartyg. Men man kunde även använda oljan till facklor, smörjning och som läkemedel. En intressant tillämpning är givetvis den grekiska elden.

I vissa fall användes även naturgas som kunde hittas på samma sätt som olja. Den användes då främst för förbränning och kunde ledas från källan med hjälp av rör, t.ex. bamburör. En sådan ”evig eld” kan verka magisk för den okunnige.

Övergivna brunnar

En övergiven brunn vars lock har blivit svagt med ålder kan utgöra en fara för både vandrare och djur. Skulle någon sedan hitta en brunn fylld med skelett och lik så kan detta snabbt leda till legender och rykten.

Äventyrsförslag:

1. Brunnen har sinat och byborna är förbryllade för sommaren är inte särskilt torr. Äventyrarna kommer ridandes och blir indragna i historien. Antingen kan de få skulden (är någon av dem en magiker?) eller bli ombedda att hjälpa till med att undersöka. Orsaken kan vara naturlig (vattenådern har ändrat lopp) eller onaturlig (förbannelse, brunnsanden är sur, etc.).

2. Brunnens vatten har fryst till is mitt i sommaren (eller förvandlats till svart sörja, blod eller något annat otrevligt). Annars liknande förslag 1.

3. Äventyrarna övernattar vid en ruin som de ska undersöka på morgonen. Mitt i natten börjar spöklika ljud höras. I verkligheten är detta ett vilddjur (t.ex. björn eller räv) som ramlat ner i en övergiven brunn. Om spelarna undersöker under natten finns risken att någon ramlar ner (till det uppretade djuret).

4. Äventyrarna anländer till en by där ett brunnsgrävningsprojekt pågår. Under natten stiger det upp något som borde ha förblivit nedgrävt ur det grävda schaktet. Vem var det som valde brunnsplats och varför? Kan äventyrarna få stopp på den uppstigne?

5. Äventyrarna anländer till en by där en del av folket beter sig väldigt underligt. De märker att om man dricker ur den nygrävda brunnen så blir man galen. Hann någon av äventyrarna dricka? Hur får man stopp på galenskapen? Vad är orsaken?

6. Ett brunnsgrävningsprojekt har hittat en grotta/ruin/något annat underligt. Är det någon som vill undersöka vad det är?

7. Ett barn har ramlat ner i brunnen och någon måste snabbt rycka in. Här finns det möjlighet att snabbt göra sig till vän med byborna.

8. Fortsättning på 7. På vägen ner ser man en sidogång. Vad kan det finnas i den?

9. Ett lik hittas i en av stadens brunnar. Vem är det? Hur hamnade den där?

10. En sjukdom härjar i byn/stadsdelen men sprids inte. Brunnen är orsaken men det dyker upp flera andra teorier och vissa personer hotas med häxbål (kanske är skälet liket i 9.).

11. Rollpersonerna får i uppdrag att utreda om en mirakelbrunn är äkta vara eller en bluff. Ett bra tillfälle för intrigrollspel. Tvärtom kan äventyrarna få i uppdrag av borgmästaren att få igång rykten om en mirakelbrunn. Eller varför inte båda i samma äventyr?

12. Vattenstölder kan ge upphov till många äventyr.

13. Förutom att själva brunnen kan utgöra fokus för äventyr så kan också många äventyr starta här för det är hit äventyrarna ofta kommer först när de når byn. Dessutom är brunnen ett bra ställe att snappa upp rykten och känna pulsen på samhället.

14. Ett mord har inträffat på en kurort. Äventyrarna anländer precis efter mordet och blir indragna i utredningen. Alla gästerna är högdjur så det gäller att vara försiktig och välja rätt sida (vilket kanske är den skyldiges?).

Skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo

Tack till

Kristoffer ”Illern” Holmén för idéer och material om antiken

Andreas ”Angellis_Ater” Rönnqvist för bra påpekanden