Illvätten finns närmare än du tror

Den som läser om illvättarna i Saga får lätt för sig att man kan sitta i sitt hus och känna sig trygg ifrån dem. ”De lever i bergen och de delar av skogarna som de andra raserna sällan besöker” säger grundboken. Det låter väl skönt? Visst, men det är inte riktigt sanningen, utan snarare vad de flesta tror.

Läser man den längre texten om illvättar på Saga-bloggen så kommer det fram annat (bland annat att de är ena superpatriarkala gerillakrigare men det är inte dagens ämne):

[D]e lever nära människornas byar och städer är det ganska få personer som har sett en illvätte i det fria. Det beror på två saker: dels så undviker illvättarna att röra sig ute i dagsljus, dels så är de mästare att gömma sig och smälta in bland lövverk och stenar.

Även om illvättarna fruktar och hatar människorna så ser de fördelar med att riskera att bo nära människornas boplatser, precis som rävar och andra djur lever i moderna storstäder. Den främsta anledningen är såklart tillgången på mat; illvättarna stjäl hellre det de behöver än att jaga och samla själva, som de gjorde innan människorna kom. Dessutom kan de få tag i dyrbara råvaror som hudar, tyger, järn och annat användbart under sina tjuvraider. Och givetvis även mat, illvättarna äter helst kött, vilket kött som helst. Tillfångatagna människor hamnar understundom på illvättarnas meny.

Jag kom att tänka på den passagen igår och börjar dra paralleller till nordisk folktro om gårdstomtar och vittra. Varelser som man aldrig ser men som man tror sig ha inpå knuten. Såna som man kanske ställer ut mat åt för att hålla sig väl med dem.

Det hela blev förstås väldigt klart: det är inte nån snäll tomte som kommer förbi och äter gröten/osten/mjölken utan illvätten. Men visst känns det skönt att låtsas att de illvilliga varelserna bor långt bort i berg och skogar istället för alldeles runt knuten?