Elizabeths släkt har band till Burgund och menar sig vara ättlingar med vattengudinnan Melusina. Legenden om Melusina berättas i brottstycken då och då under bokens gång, invävda bland de politiska intriger och de långa perioder av väntan som utgör det mesta av handlingen. Ja, det är en hemsk massa väntan faktiskt. Kommer inte min make tillbaka snart? Kommer han ha segrat? Kommer skeppen som ska bära fiendehären över kanalen att avsegla från Frankrike snart?
Jag kan ärligt talat inte säga att jag tycker det händer så mycket i större delen av boken, men ändå kom jag till slutet av dem på inte allt för lång tid. Det måste finnas nånting däri som jag tycker är bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det bara att Gregory är en duktig berättare?
För den som söker rollspelsinspiration så är Den vita drottningen en bok som kan ge lite känsla för det politiska spelet som man sällan ser i film eller litteratur annars: den politiska strategin istället för den militära, funderingar över vem man ska gifta bort med vem för att vinna på det långsiktigt, och hur man ska kunna tänkas samarbeta med folk man behöver men avskyr eller misstror.
Avsnitten om Melusina och anspelningarna till att det kanske faktiskt finns krafter som följer med vattengudinnans blod ger en sagoaktig ton till politiken och det känns bitvis riktigt drömskt. Kanske är det den biten jag direkt skulle sno ur boken. Elizabeths mor Jacquetta, en högkalibrig adelsdam som gift ner sig och har diverse små trick med övernaturliga tecken för sig, är för mig den mest intressanta personen och den jag tar med mig i bakhuvudet till den dagen jag behöver en mystisk spelledarperson som besitter både list, mod och en känsla för det övernaturliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar