Tänk vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sen jag sparkade igång Nor Bannog. Under den här månaden har jag hållit ett rasande tempo med lite drygt inlägg om dagen. Framöver kommer jag slå av på takten, men jag siktar på ett par inlägg per vecka i alla fall.
Den här veckan blir nog väldigt lugn på inläggsfronten eftersom jag tillfälligt är datorlös privat. Eftersom ni får tid över från utebliven läsning så tycker jag ni ska passa på att fundera över vad ni vill se här på Nor Bannog i framtiden och skriv en kommentar. Jag har en del idéer, men jag snor gärna era också!
27 februari 2012
26 februari 2012
Namn från Marksland och Alberan
Här kommer 80 namn från Marksland och Alberan, insamlade från sidor med historiska tyska namn, främst senmedeltida. De är uppdelade på fyra listor, två för kvinnor och två för män, och den första listan av de två har i regel lite enklare och mindre pompösa namn.
Många av namnen går ganska bra att knåda om så de får en karaktär av Lingua Pannona. Det passar väl främst för de som vill vara lite märkvärdiga eller är belästa och beresta. Gertrud kan bli Gertrudis, Hedwig kan bli Hedewigis, Anselm kan bli Anselmus och Jocop kan bli Jocopius.
Grovt sett på med ändelsen -is för kvinnor och -us för män alltså.
Kvinnonamn
Många av namnen går ganska bra att knåda om så de får en karaktär av Lingua Pannona. Det passar väl främst för de som vill vara lite märkvärdiga eller är belästa och beresta. Gertrud kan bli Gertrudis, Hedwig kan bli Hedewigis, Anselm kan bli Anselmus och Jocop kan bli Jocopius.
Grovt sett på med ändelsen -is för kvinnor och -us för män alltså.
Kvinnonamn
- Agnes
- Agnete
- Beate
- Brigitta
- Elisabeth
- Else
- Erlinda
- Gertrud
- Ghisela
- Hedwig
- Helena
- Ilse
- Judith
- Katherine
- Liesl
- Lore
- Marlene
- Regine
- Sophia
- Trudi
- Adelheid
- Berchte
- Gerdhild
- Gütel
- Herlinde
- Hildeburg
- Hildegard
- Hildegund
- Isentrud
- Kunegunde
- Margarethe
- Methild
- Osanna
- Ottilie
- Reinhed
- Roswitha
- Sascha
- Ursula
- Wiebke
- Yrmegard
- Anselm
- Barthel
- Berhtold
- Bernhard
- Berold
- Clement
- Eberhart
- Gunther
- Herman
- Hertil
- Jocop
- Jörg
- Konrad
- Ludolf
- Ludwig
- Otmar
- Otto
- Reinhard
- Richel
- Valten
- Adolfus
- Albrecht
- Baldewin
- Balthasar
- Caspar
- Dietmar
- Diterich
- Ermenrich
- Friderich
- Greimolt
- Gundram
- Heinrich
- Hildebrand
- Leopold
- Manegold
- Olbrecht
- Sigmund
- Ulrich
- Volkmar
- Wilhelm
25 februari 2012
Petri tårar
I boken om svensk filmhistoria misstänker jag att kaptilet om svenska medeltidsfilmer kommer vara kort. Det kommer nog domineras av Det sjunde inseglet och filmerna om Arn. Jag känner mig ganska tillfreds med det första, och väljer att inte kommentera det andra.
Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.
En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.
Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:
Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.
Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.
Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).
Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.
Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.
En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.
Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:
Carlo Marcellini är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark …Trots syntmusik, väldigt stolpigt skådespel av Häckner, rätt sunkiga kvinnoporträtt och en massa annat så var det faktiskt ett rätt kärt återseende. Det enda som kändes särskilt daterat tyckte jag var syntmusiken, för i övrigt har filmen rätt mycket känslan av ett historiskt lustspel, något som en omtyckt bygdeteater skulle kunna tänka sig att spela på sommaren.
Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.
Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.
Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).
Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.
24 februari 2012
Weapons that Made Britain
Finns det nåt bättre än att se en skallig britt vifta med en massa medeltida vapen? Jo, självklart, men serien Weapons that Made Britain är riktigt trevlig att titta på ändå. Lite handbegripligt förevisande av hur man använt de vapen som behandlas, lite återkoppling till historiska slag då de varit viktiga, och en del mer tekniska tester av vad de egentligen duger till, lite om hantverket bakom dem. En bra blandning.
Serien består av fem avsnitt och behandlar svärd, rustning, lans, långbåge och sköld. Hela serien finns att se på YouTube så det är bara att sätta igång och kika när du känner att du inte har nåt bättre för dig.
I flera av avsnitten ligger fokus på perioder som ligger efter Sagas ungefärliga 1100-tal (rustningsavsnittet handlar främst om plåtrustning t.ex.) men utöver korta omnämnanden av artilleri så behandlas inget som inte finns med i spelet.
Serien består av fem avsnitt och behandlar svärd, rustning, lans, långbåge och sköld. Hela serien finns att se på YouTube så det är bara att sätta igång och kika när du känner att du inte har nåt bättre för dig.
I flera av avsnitten ligger fokus på perioder som ligger efter Sagas ungefärliga 1100-tal (rustningsavsnittet handlar främst om plåtrustning t.ex.) men utöver korta omnämnanden av artilleri så behandlas inget som inte finns med i spelet.
23 februari 2012
Sagans regler
Har du hört talas om Silverriddaren från Cadon? Han kallas så för att hans rustning blänker som ingen annans – kanske har han fått den i gåva från fédrottningens hov? – och det sägs att han är den mest renhjärtade riddaren i hela världen. Man säger att han är så oskuldsfull att inte ens den värsta niding kan ljuga i hans närvaro.
Antagligen har du inte det, för han fanns inte nyss. Då fanns en kvinnlig riddare från fjärran Italien som var med i ett äventyr jag spelledde för flera år sedan. Hon dök upp för att delta i en tornering i Burgund, och när jag presenterade henne sa jag just att ”… det sägs att ingen kan ljuga inför hennes blick”.
I slutet på äventyret satt hon till bords med adelsmannen som inte var någon adelsman, utan en frejdig lurendrejare som lurat en annan godhjärtad riddare att hjälpa honom. Hon vände sig till honom och frågade ”Vem är ni egentligen?” Hans svar fick avsluta det hela: ”Å, jag är blott en enkel tjuv som hoppas stjäla ert hjärta.”
Det som jag tidigare presenterade som ett rykte blev faktum när spelaren spelade med. Det var ljuvligt, och kändes påtagligt sagoaktigt.
Om jag ska spela mer renodlad mysfantasy eller riddarromantik i Saga så kommer jag ta med mig sagans regler och använda dem mer handbegripligt. Egentligen handlar det bara om att sätta det vi har sagt som sant över eventuella regler som har med tärningar och värden att göra. Att låta spelvärdlens sanning komma i första hand.
Osynlighetsringen i Ivan Lejonriddaren är ett perfekt exempel på vad jag tänker mig. Den som har den i sin slutna hand kan man inte se. Inga slag eller dylikt för vi vet ju alla att det är så ringen fungerar. Samma sak med Silverriddarens blick – inför den kan ingen ljuga (men det innebär förstås inte att man är tvingad att tala).
Fler exempel:
Antagligen har du inte det, för han fanns inte nyss. Då fanns en kvinnlig riddare från fjärran Italien som var med i ett äventyr jag spelledde för flera år sedan. Hon dök upp för att delta i en tornering i Burgund, och när jag presenterade henne sa jag just att ”… det sägs att ingen kan ljuga inför hennes blick”.
I slutet på äventyret satt hon till bords med adelsmannen som inte var någon adelsman, utan en frejdig lurendrejare som lurat en annan godhjärtad riddare att hjälpa honom. Hon vände sig till honom och frågade ”Vem är ni egentligen?” Hans svar fick avsluta det hela: ”Å, jag är blott en enkel tjuv som hoppas stjäla ert hjärta.”
Det som jag tidigare presenterade som ett rykte blev faktum när spelaren spelade med. Det var ljuvligt, och kändes påtagligt sagoaktigt.
Om jag ska spela mer renodlad mysfantasy eller riddarromantik i Saga så kommer jag ta med mig sagans regler och använda dem mer handbegripligt. Egentligen handlar det bara om att sätta det vi har sagt som sant över eventuella regler som har med tärningar och värden att göra. Att låta spelvärdlens sanning komma i första hand.
Osynlighetsringen i Ivan Lejonriddaren är ett perfekt exempel på vad jag tänker mig. Den som har den i sin slutna hand kan man inte se. Inga slag eller dylikt för vi vet ju alla att det är så ringen fungerar. Samma sak med Silverriddarens blick – inför den kan ingen ljuga (men det innebär förstås inte att man är tvingad att tala).
Fler exempel:
- Om man lägger trollringen i vatten och läser ramsan över den tre gånger och lämnar den där över natten så kommer man på morgonen ha tre guldringar till – men ingen av dem med samma kraft eller skönhet som trollringen själv.
- Den blinde som dricker ur källan där sankta Lucille dränktes skall återfå synen, om så ögonen har bränts ut med glödgade järn.
- Den som bär järn mot huden kan inte rövas bort av älvorna.
22 februari 2012
Ett boktips på entreprenad
Man skulle nästan kunna tro att jag beställt det, men det har jag inte: på bloggen Explorator kan du läsa en liten presentation av boken Skapelsens sedelärande samtal (eller Dyalogus Creaturanum Moralizatus som den förstås heter på de lärdas språk).
Det är en fantastisk bok som bör finnas i varje svensk medeltidsnörds bokhylla. Kostar i regel nånstans mellan 50 och 100 spänn, och alla (alla!) exemplar jag har sett har varit riktigt fräscha.
I den kan du läsa om apan som skrev böcker, om vattenbuffeln som skomakare, och mycket mycket mer!
Det är en fantastisk bok som bör finnas i varje svensk medeltidsnörds bokhylla. Kostar i regel nånstans mellan 50 och 100 spänn, och alla (alla!) exemplar jag har sett har varit riktigt fräscha.
I den kan du läsa om apan som skrev böcker, om vattenbuffeln som skomakare, och mycket mycket mer!
21 februari 2012
Trudvang + Arcaria = sant
I dag åkte jag buss och tittade ut över den snötäckta Norrlandskusten som passerade utanför fönstret. Mina tankar vandrade iväg till Trudvangs skogar, och vad jag skulle stjäla från dem och stoppa in i Arcaria. Jag har länge känt att det skulle passa bra med mer mystik och mytisk känsla öster om Hamar och Skjagland, så vad skulle man kunna tänka sig att hitta där?
Det första jag skulle göra är att helt enkelt lägga in skogen Vildhjarta, och spela äventyret med samma namn om en grupp äventyrare skulle råka hamna där. Kanske finns det detaljer jag skulle ändra, men av det jag minns från sist jag läste igenom det så är det inte så mycket.
Vildhjarta är på något sätt symbolen för den mytiska och magiska skogen som jag tycker är kärnan i Trudvang. Den mystiken måste absolut följa med även när man flyttar skogarna till Arcaria. Troll och andra sagolika vidunder kommer kunna ses i skogarna, tillsammans med dimslöjor, skogstjärnar, märkligt formade träd och lukten av våt mossa.
Trudvangs alver, med smak av Finland och Kalevala, har jag alltid varit svag för så de följer förstås med de också. Jag misstänker att de är fåtaliga och gärna undviker kontakt, men det betyder ju inte att man aldrig ska få se dem, bara att de ska vara extra mystiska när man väl får göra det. Kanske kan de berätta något hemlighetsfullt om kopplingen mellan alver och norog?
Jag har dålig koll på detaljerna om människokulturerna (jag har bara läst den första utgåvan av Drakar och Demoner 6 som ju innehåller väldigt lite om världen Trudvang) så jag är osäker till vilken utsträckning jag skulle tycka det passar att lägga in dem i Arcaria utan ändringar. Jag misstänker att jag kan tycka de är för ”coola” för att passa sida vid sida med de jordnära och historiskt betonade kulturerna som dominerar värld. Samtidigt så härskar ju svartkonstnärer som utför människooffer i Mizhadir så vad vet jag? Många saker tror jag i alla fall det går att ta till vara på om man vill befolka Terra Incognita med några olika riken eller barbarstammar.
Jag tror jag skulle kunna tänka mig att behålla guden Storme och kanske några till, men Nidendomen tror jag att jag skulle utelämna: det räcker alldeles utmärkt med en stor monoteistisk religion för min del. Istället skulle jag nog göra så att de gudar som vikingar tillber (Vorgan, m.fl.) även vördas längre österut, men kanske under lite andra namn eller under andra former.
För mig känns det som att bara det här lilla skulle räcka ganska långt för att rama in äventyrandet i den okända östern, men jag har ju bara skrapat lite på ytan av Trudvang. Vad finns det mer för grejer som skulle passa att lägga in i sin Saga-kampanj? Vad är din favoritgrej från världen Trudvang?
Det första jag skulle göra är att helt enkelt lägga in skogen Vildhjarta, och spela äventyret med samma namn om en grupp äventyrare skulle råka hamna där. Kanske finns det detaljer jag skulle ändra, men av det jag minns från sist jag läste igenom det så är det inte så mycket.
Vildhjarta är på något sätt symbolen för den mytiska och magiska skogen som jag tycker är kärnan i Trudvang. Den mystiken måste absolut följa med även när man flyttar skogarna till Arcaria. Troll och andra sagolika vidunder kommer kunna ses i skogarna, tillsammans med dimslöjor, skogstjärnar, märkligt formade träd och lukten av våt mossa.
Trudvangs alver, med smak av Finland och Kalevala, har jag alltid varit svag för så de följer förstås med de också. Jag misstänker att de är fåtaliga och gärna undviker kontakt, men det betyder ju inte att man aldrig ska få se dem, bara att de ska vara extra mystiska när man väl får göra det. Kanske kan de berätta något hemlighetsfullt om kopplingen mellan alver och norog?
Jag har dålig koll på detaljerna om människokulturerna (jag har bara läst den första utgåvan av Drakar och Demoner 6 som ju innehåller väldigt lite om världen Trudvang) så jag är osäker till vilken utsträckning jag skulle tycka det passar att lägga in dem i Arcaria utan ändringar. Jag misstänker att jag kan tycka de är för ”coola” för att passa sida vid sida med de jordnära och historiskt betonade kulturerna som dominerar värld. Samtidigt så härskar ju svartkonstnärer som utför människooffer i Mizhadir så vad vet jag? Många saker tror jag i alla fall det går att ta till vara på om man vill befolka Terra Incognita med några olika riken eller barbarstammar.
Jag tror jag skulle kunna tänka mig att behålla guden Storme och kanske några till, men Nidendomen tror jag att jag skulle utelämna: det räcker alldeles utmärkt med en stor monoteistisk religion för min del. Istället skulle jag nog göra så att de gudar som vikingar tillber (Vorgan, m.fl.) även vördas längre österut, men kanske under lite andra namn eller under andra former.
För mig känns det som att bara det här lilla skulle räcka ganska långt för att rama in äventyrandet i den okända östern, men jag har ju bara skrapat lite på ytan av Trudvang. Vad finns det mer för grejer som skulle passa att lägga in i sin Saga-kampanj? Vad är din favoritgrej från världen Trudvang?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)