Hästkapplöpningar och våldsamma sporter

På SVT Play finns det en fantastisk dokumentär om Palio di Siena att se fram till 18 december. Palion är en hetsig hästkapplöpning runt stadens snäckformade torg. I dokumentären beskrivs det hur somliga ser på jockeys som opålitliga legoknektar som kan köpas för pengar. Och det är mycket pengar inblandade i loppet varje år.

En bild från Palio di Siena 2010. Varje jockey har ett ridspö
av torkad oxhud och bär en contradas färger.

Varje jockey rider för en egen stadsdel (contrada) och det är mycket prestige på spel. Det har hänt att jockeys som inte vinner får rejält med stryk av arga och besvikna invånare i kvarteret.

Palio di Siena är inte den enda palion i Italien, och ur ett historiskt perspektiv är det bara en av många typer av hårda fysiska tävlingar som förekommit i italienska städer. Från artikeln om Palio di Siena hamnade jag på att läsa om andra ”spel” på Wikipedia och i den här artikeln på History Today.

Där kan man läsa om diverse upplägg som var gemensamma nämnare verkar vara att deltagarna slår på varandra, vare sig det gäller mazzascudo (där man rustar sig och slåss i lag med klubba och sköld) eller det som idag kallas calcio storico (eller till och med calcio storico fiorentino efter staden Florens) där två lag om 27 man möts på en avlång plan och ska göra mål på varandra genom att kasta bollen i det långsmala nät som går längs motsatt kortsida. En slags italiensk rugby kanske man kan säga.

Det här borde vara något att stoppa in i Arcaria. Calcio lär romerska legionärer ha spelat, varför inte även pannonska legionärer?

En kampanj satt i en stad där kvarteren har gamla rivaliteter och allianser skriver nästan sig själv när man plockar in helgonfesterna och spel där kvarteren möts med pompa, ståt och skitigt våld.

Tarroc skulle kunna vara en bra plats för en sådan kampanj. Kanske är mer än ett av de hårt konkurrerande hamndelshusen i örikets huvudstad baserade i samma kvarter och förväntas vara goda allierade under några dagar varje år?

Saker om Sagas värld som inte står i regelboken

I ett inlägg på rollspel.nu har Arfert just avslöjat att Arcarias alver i själva verket är från en annan värld. De har flytt från Michael Moorcocks Melniboné, det dekadenta örike där Elric var härskare.

Det här är inte första gången Arfert delar med sig av sån info: Word of God har sedan tidigare bekräftat misstanken jag haft om att människorna i Arcaria är från jorden ursprungligen. I ett annat inlägg på rollspel.nu visar det sig också att norog i själva verket också är ”alver”, bara att de varit fast som slavar i sin tidigare värld och nu lyckats fly till Arcaria även de. För min del gör det här alverna mycket lättare att förhålla sig till, och norog lite riktning i vad de håller på med.

Om man börjar pussla ihop de här nya sakerna med sånt som står i regelboken så blir det lite skojigt. I människornas egen historia menar de att Shaitan skapade världen och band människorna där, medan alver och dvärgar menar att de flydde till Arcaria genom en portal på flykt från en ond gudom de kallar Shaitan. Alverna och dvärgarna menar dessutom att det är genom portaler tillbaka till samma värld som svartkonstnärer åkallar demoner.

De som är välbekanta med Moorcocks skriverier vet att hans huvudsakliga motiv är kampen mellan ordning och kaos, och att den här kampen förs om och om och om igen. Tiden går i cykler. Om jag förstått saken rätt är Moorcocks tanke att Elrics liv och hans världs historia utspelar sig i cykeln före vår tid, men på samma jord.

Vad gör det med världen Arcaria? Har alverna och människorna flytt från samma plats, och samma typ av hot, men från olika tidscykler? Har saker läckt in från fler cykler eller världar också?

Från och med nu anser jag att aktern på alviska båtar i Arcaria ser ut så här.

I slutändan är det du som bestämmer hur det ska vara. Även om det tydligen finns en tanke hos Arfert om hur saker hänger ihop så är mycket utelämnat, och det är delvis för att du och jag ska få göra vad fasen vi vill av det. Men nog känns det väl som vi får extra stor frihet att göra whatever av alltihop när tids- och världshoppande är etablerat som en viktigt del av världens historia?

Kanske är det ett stort slag mellan ordning och kaos på gång igen …

Jag gillar den fåra av fantasy som Elric-böckerna tillhör. Där gäller andra regler för vad fantasy kan/får vara än i Tolkien-fåran, och den här typen av korsbefruktningar är inte så ovanliga (exempelvis finns ganska tydliga kopplingar mellan Conans Hyborien och Lovecrafts mythos).

På tal om Lovecraft: läs stycket om Nerons bukt i beskrivningen av Malakan och försök låta bli att låtsas som det inte är en stor inbjudan till mythos-crossover!

Stället som SL glömde: Fäktskolan

Det här inlägget består av nionde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Historiska fäktskolor var från början omoraliska institutioner som existerade i lagens gråzon (och stundtals även som helt olagliga verksamheter). Så småningom blev en del respektabla skolor för respektabelt folk. Oavsett typ så har de inte mycket gemensamt med de fjantasyvarianter som brukar finnas i rollspel.

Fäktmästaren
I den här artikeln diskuteras civila fäktmästare. Med det menar jag fäktmästare som främst instruerade civila elever och inte militär. Officerare och riddare kunde mycket väl ha träna under en fäktmästare, men det var mycket ovanligt att en simpel soldat skulle göra det (han hade inte råd och han tränades redan inom det militära och dessutom var det fel sorts träning för honom).

Vi vet egentligen inte när fäktmästarna dök upp på den historiska scenen, men helt klart är att de redan var väletablerade på 1100-talet och de fortsätta sedan att verka genom resten av medeltiden och renässansen. Deras roll var främst att undervisa i kampkonst. Jag skriver främst för de kunde även ta på sig andra uppgifter som att vara förkämpar i juridiska dueller (dock var de ofta inte tillåtna att göra det på grund av sin antagna överlägsenhet). Just juridisk duell är något centralt för fäktmästare och fäktskolor, utan duellen hade den civila fäktkonsten antagligen inte haft den utveckling som den hade i Europa – speciellt norr om alperna. I korthet så byggde det juridiska systemet på att rättvisa kunde överföras till Guds bedömning genom en juridisk duell. Folket märkte dock snabbt att Gud ofta stod på den skickligas sida så det var en bra idé att träna sin fäktkonst.

Två kämpar redo (får vi hoppas) att mötas i juridisk duell. De står placerade så att
ingen av dem ska ha solen rakt i ögonen i enlighet med de riktlinjer för duell
som finns i Sachsenspiegel, en lagsamling från 1200-talet.

Fäktmästaren var sålunda en person som kunde kallas in för att utbilda personer som skulle in i juridisk duell. Att få utbildning verkar ha varit mer eller mindre en rättighet (åtminstone för vissa samhällsklasser) för det finns exempel på att dömda personer fått långa uppskov (i vissa fall upp till 6 månader) för att träna inför duellen. Det finns till och med fall där fäktmästare kallas in för att utbilda en förkämpe till en dömd person 6 månader innan själva duellen.

Mellan uppdragen så kunde fäktmästaren syssla med något annat yrke (vi har t.ex. uppgifter på fiskhandlare, ridmästare och hantverkare). Andra valde att resa mellan städer och utbilda alla och envar som var intresserade och kunde betala. Redan tidigt (nämns åtminstone så tidigt som 1189 när fäktskolor görs olagliga i London) så började en del fäktmästare att sätta upp mer eller mindre permanenta skolor där de lärde ut sin konst.

Eleverna
Det var främst borgarna som studerade under fäktmästare även om adelsmän också kunde göra det. Borgare hade pengar att betala för träningen och de hade inget annat naturligt sätt att lära sig kampkonst.

Det var givetvis mestadels män som utbildades i fäktkonst.

Fäktskolan
Vissa fäktmästare bildade fäktskolor där de utbildade betalande elever. Detta gav dem möjlighet att arbeta kontinuerligt med fäktningen och bibehålla jämn inkomst- och kunskapsnivå.

Dessa skolor var från början inte alls populära då de sades leda till omoraliskt beteende och våldsamheter. I vissa illustrationer likställs fäktskolor med horhus, vilket väl säger allt om hur respektabla ställen det rör sig om. Ofta blev de till och med förbjudna och den mästare (det verkar ha varit rätt många) som ändå bedrev skola i smyg kunde straffas hårt. I vissa stora städer som London och Paris verkar fäktskolor ha varit synnerligen förbjudna och oönskade.

Ett möte framför katedralen

Se, de möts. Hon, grevinnan, glad att se honom. Han, en uppkomling i vackra kläder, plågad av det han måste säga henne.

Söker han hjälp? Är det kanske skulder som fått honom att uppsöka henne? Eller har han hört – kanske till och med sett – något som hon måste få veta? Stöld, planer på förräderi, samröre med svartkonst?

Målningen föreställer i själva verket Laura och författaren Petrarca. Han har tydligen skrivit mycket om henne, men exakt vilken Laura det faktiskt är fråga om är osäkert. Många har pekat ut Laura de Noves, maka till greven Hugues de Sade (ja, markisen de Sade är deras ättling)

Det är Eleanore Fortescue-Brickdale som målat och den kommer från Eleanore Fortescue-Brickdale’s Golden Book of Famous Women från 1919 som innehåller färgmålningar som hon gjort föreställande diverse kända kvinnor från litteraturen (somliga fiktiva, somliga inte) och utvalda avsnitt från olika författares texter. Du kan själv bläddra igenom den på archive.org!

Slumpa fram bondeintriger med Jord & blod!

Högtidlighållandet av det lokala helgonet närmar sig och bara prästen vet 
att reliken egentligen blivit stulen.
Tre kandelabrar i silver, stulna från kyrkan, gömda i en mjölsäck.
En änka som kräver ersättning för att ha blivit anklagad för stöld.
En ko som sinat har fått rykten om trolldom att florera.

Igår träffade jag mina historieintresserade vänner Einar och Johan. Vi skulle egentligen spela rollspel, men hittade inte riktigt fokus. Istället skrev vi ett orakel för att slumpa fram intriger i en by någonstans på Albions landsbygd. De inledande raderna är exempel på saker som finns med.

Klicka här för att ladda ner pdf:en Jord & blod!

”Vaddå orakel?” kanske du undrar. Jo, det är ungefär som en vanlig slumptabell fast istället för att vara numrerad som vanligt så är den upplagd så att man drar kort från en kortlek.

Jag har spelat mycket med orakel sen jag stötte på spelet In a Wicked Age (där idén kommer ifrån). Framförallt har jag använt dem tillsammans med det norska spelet Archipelago som är ganska friformigt.

Ta en titt och se om det är nåt du kan ha användning för!

Tillägg 16/2: Det visar sig att jag råkat välja ett namn till oraklet som är ett gammalt nazistiskt uttryck fast vänt bak och fram. Min tanke var att det handlar om bönder så jord är ju viktigt hela tiden, och att det finns lite mord och slagsmål och sånt på listan över händelser vilket symboliseras fint av blod. Jag googlade för att kolla att det inte var något som hette så redan och missade nazistvarianten. Ingen avsiktlig koppling alltså.

Namnet får i vilket fall stå. Det nazistiska projektet kan omöjligen få lägga beslag på två så grundläggande ord för varje människa som inte lever på 100 % konstgjord mat.

Fyra år med Nor Bannog

Idag är det fyraårsjubileum för Nor Bannog. Det var i januari 2012 som jag bestämde mig för att sjösätta en blogg till ett svenskt rollspel som jag tyckte förtjänade mer snack och buzz.

Nu, 2016 finns en rykande färsk utgåva i butikerna, och en del av materialet är sådant som plockats härifrån bloggen.

För min del finns det en risk med det. Jag har hållit igång bloggen, samlat en del material i häftena, och nu finns en del i nya boken. Risken är att jag skulle kunna nöja mig så. Projektet har på något sätt fått en fast form, det går att ta på.

Nor Bannog fick under 2015 på sätt och vis fast form i Mikael Hassels DrakSaga också. Mina inlägg om hur olika fantasyvarelser skulle kunna göras i Sagas regelsystem bidrog med lite inspiration till en omarbetning av Sagas grundregler där målet var att fånga känslan av Drakar och Demoner. Reslutatet finns som pdf på DriveThruRPG eller som print on demand-bok till självkostnadspris på Lulu.com.

Bloggen i sig fick inte så mycket kärlek och tid under 2015. I genomsnitt skrev jag ett inlägg varannan vecka, men i praktiken kom så gott som alla de inläggen under årets första halva. Jag hoppas att 2016 blir ett mer aktivt år. Än finns det gott om böcker som jag inte har läst eller som jag bara plockat någon enstaka godbit ur.

Några av böckerna jag skulle vilja hinna med att ösa ur i år.

Vad kan tänkas dyka upp under året då?

En del av mig skulle vilja syssla med ganska konkreta saker. Skriva ihop material om någon by eller något kloster kanske. Sånt som går att plocka fram och faktiskt använda. Det lite luriga nu när Saga finns i butik igen är om sådant material i första hand ska hit till bloggen eller om det borde skickas till speltidningen Fenix och läggas upp här eller på SagaGames hemsida sedan.

I juni ifjol skrev jag att jag tycker vi ska korspolinera mera: flytta världar till olika system, låna, stjäla och ha oss. I den andan skulle jag under året gärna titta närmare på Järn och Blood & Bronze.

Andra utgåvan av Saga är här!

Häromdagen begav jag mig till min Collectors Point här hemma i Umeå och hämtade upp ett exemplar av nya Saga. Trots att jag haft ett två dagar på mig har jag inte riktigt kommit över hur stor den nya boken är.

Andra utgåvan till vänster, den första till höger. I bakgrunden min kökstapet.

De som tyckte första utgåvan hade liten storlek på texten kan glädje sig över att texten nu är väldigt stor istället. Hade det inte var för att boken i sig var så pass stor (inlagan är hög som A4 men smalare) så hade det varit alldeles för mycket, men nu känns det maffigt på något vis.

Något som verkligen bidrar till den känslan är förstås att boken är tjock också – strax över 400 sidor, En dryg fjärdedel är material som är nytt eller tidigare har varit spritt i olika nummer av speltidningen Fenix (som förresten kör en Kickstarter just nu!) eller bara funnits på nätet.

Innehållsförteckningen ser ut som följer:

Kapitel 1, Saga
Kapitel 2, Rollpersonen
Kapitel 3, Att utföra handlingar
kapitel 4, Utrustning
Kapitel 5, Strid
Kapitel 6, Magi
Kapitel 7, Världen
Kapitel 8, Albion
Kapitel 9, Calevan
Kapitel 10, Selinor
Kapitel 11, Bestiarium albica
Kapitel 12, Äventyr

Appendix I: Spelledarverktyg
Appendix II: Helighet och hyckleri
Appendix III: Ett ständigt byggande?
Appendix IV: Arcarias helgon
Appendix V: Spelledarpersoner
Appendix VI: Namnlistor
Appendix VII: Myter och legender i Arcaria
Appendix VIII: Konspirationer

Även om det stod klart från början att nya utgåvan skulle domineras av världsmaterial, spelledarverktyg och äventyr så var jag ändå inte riktigt beredd på hur det skulle visa sig i verkligenheten. På bilden här nedanför ligger märkbandet mellan sidorna 142 och 143, där världskapitelet börjar.

Ooooh, märkband i nya utgåvan!

Boken är förresten förvånansvärt lätt för att vara så pass stor, så bli inte skrämd av allt prat om hur stor den är. Gå och kläm på den i en butik när dig, hos en kompis, eller beställ hem ett exemplar helt enkelt.