Hantlangaren är död, länge leve hantlangaren!

När jag knåpade ihop elefanten tidigare så sa jag lite i förbifarten att jag tyckte den var likvärdig med en jätte ”om inte logiskt, så i alla fall dramatiskt”. Vad menade jag med det egentligen? Att kroppspoäng inte nödvändigtvis måste spegla någon slags verklighet förstås.

Det allra bästa exemplet på det är tilläggsregeln för hantlangare som Tomas Arfert postat på Saga-bloggen, inspirerad av fjärde versionen av Dungeons & Dragons. 1 kp rätt och slätt är precis lagom för den namnlösa vakten som står utanför baronens sängkammare. Det enda som är intressant i ett sånt fall är om man lyckas oskadliggöra vakten innan den slår larm, för om det faktiskt blir strid så blir det tillräckligt med oljud för att folk ska reagera ändå.

Förslagsvis räknar man inte varenda hantlangare som går ner som död, utan som utslagen, eller ovillig att fortsätta kämpa, avväpnad, etc.

Att sätta antalet kroppspoäng betydligt högre än vanligt på en vanlig mänsklig motståndare bara för att det är skurken eller någon man inte vill ska dö skulle däremot kännas knasigt för mig. Det finns inget dramatiskt i att någon inte dör, om det inte avslöjas att det rör sig om någon vandöd eller dylikt. Nej, håll mänskliga motståndare inom det vanliga spannet (7 till 12), eller gör dem till hantlangare om de ändå bara är vakt 1, vakt 2, vakt 3. Och kom ihåg att de faktiskt är farliga tills de går ner.

Om du inte spanat in den tidigare så tycker jag förresten att du ska gräva runt lite i vad som finns på Saga-bloggen. Det finns en del godbitar, till exempel inlägget om alver i Saga!

Höjden av riddarromantik på film

I kommentarerna till förra inlägget blev det lite prat om filmer som kan vara inspiration för de olika smakerna jag pekade ut. Det första jag kom att tänka var det här klippet från Excalibur (1981):

De första 20 sekunderna är snudd på kulturspel, men sen drar det igång, och i slutet är det fullkomlig riddarromantik som får Balians dubbning i Kingdom of Heaven (2005) att framstå som riktigt träigt kulturspel (träigt är bra när det gäller kulturspel!).

Tre smaker

En av de lurigaste sakerna med Saga i mitt tycke är att välja hur man vill ha det. I grundboken tycker jag det finns tre ganska distinkta smaker: mysfantasy, riddarromantik, och kulturspel.

En och samma företeelse blir helt annorlunda beroende på vilken man väljer. Låt mig ge några exempel:

En munk:

Mysfantasy

Va, en munk? Nä, hitta på nåt häftigare, några illvättar som ligger i bakhåll till exempel!

Riddarromantik

Munken är tjock och fryntlig och har antagligen en tunna mjöd på en vagn som han drar på. Behöver han involveras i listiga ränker så ställer han upp, bara det är för en god sak.

Kulturspel

Munken är asket och äger inte mer än en sliten kåpa, ett rep till bälte och en mycket enkel vandringsstav. Ögonen är någon insjukna och mycket kloka, och på läpparna finns ett litet leende. Han bara nickar till hälsning.

En fredlös

Mysfantasy

Robyn från Bowmor har fått ett pris på sitt huvud från baron Wictred själv. Hon har samlat ihop ett brokigt band av äventyrare och planerar att storma baronens borg för att befria Bannok från sin tyranniske härskare.

Riddarromantik

Robyn från Bowmor har fått ett pris på sitt huvud från baron Wictred själv. Hon har samlat ihop ett frejdigt band med fredlösa som tagit sin tillflykt till Calevanskogen. Därifrån gör de räder mot baronens underhuggare och tar från de rika för att ge till de fattiga.

Kulturspel

Robyn från Bowmor har blivit fredlös efter att ha dömts för grisstöld av greve Wealgrin. Hon har slagit sig ihop med några andra fredlösa som tagit sin tillflykt till Calevanskogen och måste nu stjäla och tjuvjaga för att överleva.

En magiker

Mysfantasy

Magikern är en lite komisk tankspridd gubbe som är med i stadens magikergille. I hans verkstad pyser och ryker det ur diverse märkliga glasföremål fyllda med märkligt färgade vätskor. Han bär ögonglas och har en ung kvinna som assistent – det är hennes förtjänst att verkstaden inte brunnit ner.

Riddarromantik

Magikern är en gammal mystisk man som dyker upp lika plötsligt som sällan för att säga något kryptiskt och göra hjälten/hjältinnan en tjänst, men givetvis mot ett pris. Alternativt har han kidnappat någon till sitt torn och är äventyrets skurk.

Kulturspel

Magikern bor i ett torn i skogen med några andra magiker. Vanligt folk söker sig aldrig dit, och ovanligt folk endast i nöd. Magikern kan inte övertalas att lägga sig i andras affärer utan synnerligen goda skäl.

En ensam riddare

Mysfantasy

Riddaren Gwendolen rider land och rike runt i jakten på äventyr, och för att göra gott. I sitt bälte har hon det magiska svärdet Ståltunga som hon erövrat från en svartkonstnär, och ett jakthorn med vilket hon kan kalla på den jätteörn som befriade under ett tidigare äventyr.

Riddarromantik

Riddar Gwendolen har fattat post vid en bro och utmanar alla riddare som passerar. Endast den som kan besegra henne är värdig hennes lojalitet, men hon fruktar att den dagen aldrig kommer komma: hittills har hennes lans kastat varje motståndare till marken.

Kulturspel

Riddar Gwendolen från Gleyum är greve Rigord Järnnäves enda barn. Hon rider ensam (det vill säga med bara tre väpnare, en page och cirka 8 hästar) till Dunbar för att avlägga trohetslöften till länsherren innan hon ger sig iväg på pilgrimsfärd till Pannona.

Jag gillar alla tre smakerna, men jag skulle nog inte blanda dem i samma äventyr eller kampanj. De är också egentligen ganska knutna till Albion och de andra riddarländerna. Om man flyttar spelandet till Dantras eller utkanterna av Skjagland så öppnar man för nya smaker, samtidigt som riddarromantiken blir lite missplacerad.

Valfrihet alltså. Sjukt jobbigt!

Music from the Time of the Crusades

Om man vill få sig ett smakprov på hur musik skulle kunna tänkas låta i Arcaria så har jag ett tips som jag tycker är lite bättre än alla andra: skivan Music from the Time of the Crusades.

Av de skivor med tidig musik som jag hört så är nog den här den som håller bäst klass när det gäller att både leverera tillgängliga framföranden och en bra autentisk känsla.

Om du har Spotify så hittar du skivan här (under namnet Music at the Time of the Crusades). Annars kanske det bara är att beställa en CD, till exempel från Amazon.com.

Sankta Clarimonds liv och leverne

Ur den levnadsteckning som Cateline från Marcourt författade på 300-talet:

Så kom det sig, att när hennes fars vakter kom för att gripa henne så gjorde hon motstånd, och under kampen kom hennes arm att skiljas från hennes kropp. I det att hon dog lovade hon återigen sin odödliga själ till Rama, och när det sista andetaget lämnat hennes läppar omgärdades den avhuggna armen av ett gudomligt ljus, och osynliga händer bar den till altaret.

Händelserna som beskrivs ovan ska ha inträffat kring år 40 efter Panon, innan majoriteten av befolkningen i trakten konverterat sig till Det Sanna Ordets Kyrka. Själva levnadsteckningen över sankta Clarimond tar upp en blygsam del av verket i helhet, större delen ägnas istället åt böner som antas ha författats av helgonet själv.

Man vet att Clarimond levde i en stad i södra Arlac, men man är inte ense om vilken. Både Gilvaux och Gallevaux har kyrkor döpta efter henne, och båda påstås var just den kyrka som uppfördes av Clarimonds mor efter hon bevittnat miraklet efter sin dotters död. Båda kyrkorna anses dock ha äkta reliker, delar av hennes avhuggna arm.

Större delen av sankta Clarimonds hand återfinns däremot i en kyrka i Montmar, där den hamnat genom furtum sacrum, ”helig stöld”. Munkarna från Montmar stal helt enkelt relikerna och förde dem till sin kyrka. Företeelsen är inte helt ovanlig då varje kyrka av betydelse behöver ha kraftfulla reliker och kyrkor uppförs i högre takt än helgon föds.

Sankta Clarimond är vävarnas skyddshelgon, och även den man vänder sig till för lindring eller bot av tandvärk och ögonbesvär. Det sägs att blinda har återfått synen efter att ha under bön och fasta ha vakat inför hennes reliker i tre dagar.

---

Förebilden för Clarimond är sankta Alena som levde i Belgien på 600-talet.

Jättemånga äventyr om jättar

Hjälp! En jätte har kommit till trakten. Så fort du slagit 4t6 och 1t20 kan äventyret börja.

Äventyrarna kontaktas av …

1. en förskräckt präst.
2. riddaren som styr över området.
3. en gammal, god och mycket vidskeplig vän.
4. en försupen person på värdshuset.
5. en orolig och bonde som har sin gård i området.
6. en äldre äventyrare som säger sig vara jättejägare.

Jätten kom …

1. i smyg, få vet om dess närvaro än.
2. vandrande under natten – hela trakten kunde höra stegen närma sig.
3. för länge sen, men har nyligen blivit väckt ur sin decennier långa sömn.
4. med buller och brak, och kastade stenbumlignar på närmaste borg eller bosättning.
5. för några dagar sedan och har slukat minst två kor varje dag – snart finns det inga kvar.
6. långt norrifrån och i dess fotspår bildas frost på marken trots att det är sommar.

Jätten är …

1. vilse och behöver hjälp att hitta tillbaka till sitt hem i Drachmorebergen.
2. ond för att man börjat bygga en kyrka nära hans hem, och kyrkklockan stör dess sömn.
3. hämndlysten, ty en äventyrare från trakten dräpte jättens mor eller far, för drygt tvåhundra år sedan.
4. utsvulten efter den hårda vinter som nyligen släppt greppet om jättens hemtrakter.
5. förälskad i någon från trakten.
6. på flykt från något.

Jätten har …

1. smak för människött.
2. blivit vän med någon i trakten (1-2 ett barn, 3-4 prästen, 5-6 en blind gammal enstöring).
3. en förtrollad guldring på sitt finger.
4. glömt sitt namn.
5. tagit någon till fånga.
6. ett barn med sig.

Jätten heter:

1. Berg
2. Dagg
3. Dis
4. Duva
5. Finna
6. Frost
7. Fura
8. Gjalp
9. Grid
10. Hevring
11. Ide
12. Korpa
13. Källa
14. Rafnar
15. Riste
16. Sola
17. Storm
18. Svala
19. Unn
20. Vördur

Monsterstatistik

I en tråd på rollspel.nu frågades det efter riktlinjer på hur man gör egna monster till Saga. Några sådana har jag inte tänkt skriva, men jag blev lite nyfiken på hur det ser ut i bestiariet i grundboken. Går det att hitta några mönster som duger som grova riktlinjer? Jag svarar nog kort och gott ”ja” på den frågan.

När man sorterar siffrorna i ordning så blir det ganska lätt att få ett hum för vad som skulle kunna tänkas passa. Ta en titt på tabellerna nedanför, så klurar vi ihop nån varelse efter det.

Så där ja. Då har vi dem där. Ska vi börja med att skriva ihop en elefant?

En elefant är helt klart större och tuffare än en häst. Större och tuffare än en grip? Jodå! Större och tuffare än en jätte? Hmm, lurigt. Jag skulle säga att de är ungefär likvärdiga (om inte logiskt, så i alla fall dramatiskt). 20-25 kp alltså.

Försvar då? Det är nästan bara tränade djur, monster, och fladdermusen (som är liten och flyger omkring) som har mer än 6 i Försvar, så 6 känns lämpligt för vår elefant också.

Naturligt skydd? De flesta djur har inget som kvalificerar som naturligt skydd, utan vi måste upp på riktigt stora saker som hajar innan det dyker upp. Elefanten med sin läderartade tjocka hud och väldiga storlek borde väl allt få 1 i Naturligt försvar tycker jag.

Magiskt försvar? Eftersom vår elefant bara är ett vanligt djur så har den inget magiskt skydd. Hade det varit fråga om den mytomspunna vita olifanten som man talar om i Khamad kanske det hade varit annorlunda.

Över huvud taget så ser jag inte just den här biten som det intressanta med att pussla ihop en varelse till Saga – det roliga är att leta reda på vad man trodde om djuren på medeltiden och fundera på om man vill göra det till en verklighet i sitt spelande.

Kikar man runt lite så kan man lära sig en massa roliga saker. Till exempel ansågs elefantens blod vara kallt, varför drakar ibland vill dricka det för att kyla ner sitt brinnande inre. Det kalla blodet ansågs också vara orsaken till att elefanter inte ville föröka sig, och de kom därför att bli symboler för kyskhet. Även elfenben sågs som en symbol för kyskhet. I Arcaria, där kyrkan bygger på katarernas tro, är kyskheten en minst lika stor dygd som inom katolicismen, så elefanten borde nog hållas i ganska stor aktning.

”Men vem bryr sig om sånt? Säg bara hur mycket skada den gör!” Okej okej! Attack närstird 9, 1t6+2 i skada. 2t6+2 om den kliver på dig.

En fest i Montmar

Trots att det varit hårda tider i Cadon – eller kanske just därför! – ställer man till med fest. På en bakgård i Montmar samlas de som bor i kvarteret för att äta och dricka, dansa och leka, skämta och berätta historier.

Lilla Thieffane är blindbocken och famlar efter några andra barn i full fart. Hennes mor Madeleine talar affärer med grannen, Girard, en framgångsrik tyghandlare, medan hennes far hämtar mer vin.

I hörnet har musikanterna samlat sig, med sina instrument: trumma, säckpipa, vevlira och nyckelharpa. Samtalen tystnar när de börjar spela, och de som inte dansar lyssnar. Gårdens musikanter är några av stadens bästa.

De församlade är inte bara grannar. De flesta är även sammanslutna i Sankta Clarimonds gille. Gillet är ersättningen för den gemenskap man hade i byn på landet, och för tryggheten man hade med släkt och vänner nära omkring sig. En religiös gemenskap och ett socialt skyddsnät. Skulle dispyter uppstå mellan två medlemmar så är gillet den första rättsinstansen. Skulle dispyter uppstå med utomstående så är tanken att hela gillet tar medlemmens sida, på gott och ont.

Gillet kan också ställa krav på och sluta avtal med stadens beslutsfattare. Medlemmarna kan till exempel ha förhandlat sig till rätten att fritt bedriva handel i staden, medan utomstående måste betala avgifter eller hålla sig till att delta på marknadsdagar.

---

Den som vill spela hantverkare eller handlare, eller någon annan stadsbo bör absolut fundera ett slag på om rollpersonen är med i ett gille. Kanske fundera på att ta det som en fördel:

GILLESMEDLEM. När dåliga tider drabbar dig så står du inte ensam – som medlem i ett gille finns det de som är redo att backa upp dig på ett eller annat sätt (t.ex. genom att låna dig pengar). Du är också en av dem som får bedriva handel helt fritt i din hemstad medan hantverkare och köpmän utifrån oftast bara får göra det mot avgift och under marknadsdagar.

Lyckliga stund

Från hovet i Coronne, diktat av en ung riddare vars namn är okänt:

Lyckliga stund, då jag först henne kände,
hon, som i fjättrar mitt väsen har slagit!
Sinne och sans så till henne jag vände,
att hon dem båda ifrån mig har tagit.
Att från den sköna ej skiljas jag kan
har hon, den goda besörjt utan möda
– och hennes läppar, de leende röda.

Så har jag helgat min själ och mitt sinne
blott åt den kära, den goda, den rena.
Bägge omsider den sällhet vi vinne
jag vågar kräva av henne allena.
Allt vad på jorden av glädje jag vann
har hon, den goda, mig räckt utan möda
– och hennes läppar, de leende röda.

Dikten har hörts i många hallar i Albion under det senaste året. Många säger sig veta vem som skrivit den, och ännu fler har själv påstått sig vara författaren. Vid ett olyckligt tillfälle hände det att tre unga herrar tog till vapen mot varandra för att styrka sina anspråk. Du förstår, de sade sig alla tre vara författaren. En miste två fingrar, en blev halt, och en lär visst helt ha slutat prata efter incidenten.

Ytterst lustigt att jag skulle råka vara där och bevittna det hela förresten, för det är i själva verket jag som skrivit dikten. Jo, det är sant! Jag svär vid sankt Cergius!

---


Dikten är i vår värld skriven av Walter von der Vogelweide under 1200-talets början. Den översattes till svenska av A. U. Bååth, och den här versionen är bearbetad av Karl-Ivar Hildeman.

Välkommen till Nor Bannog!

Ja, inte till druidkonungens mytomspunna borg långt uppe i norr, utan till bloggen som jag döpt efter den. Jag har lekt med tanken på att skaffa en blogg för klotter om/till Saga en längre tid, men har inte kommit till skott. Nu är det dags: mindre dagdrömmar, mer verkstad.

Varför jag fastnat för Saga har jag lite svårt att förklara. Kanske är det för att världen Arcaria ligger nära vår egen medeltid så jag kan kasta in en massa coolt från historiböckerna. Kanske är det för att jag är hopplöst förtjust i riddare. Kanske är det för att sepiafärgat bläck på fint papper gör själva grundboken oemotsåndlig.

Lika bra att bara strunta i förklaringen och skriva nåt roligt istället. Välkommen till Nor Bannog!