Stället som SL glömde: Bakgården

Det här inlägget består av åttonde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Bakom husen finns en ofta bortglömd värld i form av bakgårdarna. Faktum är att de är en viktig och livlig del av staden där många verkstäder finns och mycket av hushållens arbeten utförs.

Öde idag, men en gång full av liv. Foto av Norbert Kaiser.

Bakgårdarna var väsentligt livligare förr än de är idag. Man lastade av och på varor och det fanns verkstäder, stall, lager, tvättstuga, bastu, stora vedtravar, utedass och mycket annat. Det var heller inte ovanligt att se en hel del bökande djur.

Grannar samarbetade mer förr än idag. Det fanns gemensamma utrymmen och byggnader på bakgården och man samordnade aktiviteter så som tvätt, bastu, barnpassning, slakt, etc. Alla kände alla runt gården … på gott och ont.

Variation

Bakgårdarna och deras innehåll varierar beroende på tidsera, storlek på staden, stadens huvudsakliga verksamhet, kultur och geografiskt område. Det som beskrivs i den här artikeln är gårdar i större senmedeltida städer i centrala eller norra Europa. Detta är den vanligaste typen av stad i många fantasymiljöer.

Men tankarna kan med lite modifikation användas för andra typer av städer. Det viktigaste är inte exakt hur bakgårdarna ser ut utan att de finns, för det ger mer stämning till städerna.

Utseende

Bakgårdar är sällan planerade utan de blir som de blir. Det gör att formerna på en bakgård kan variera vilt och kan vara labyrintartade. De är omgärdade av byggnader och fyllda med innehåll vilket ger en klaustrofobisk känsla. Husen som står runt bakgården kan ha fina fasader mot gatan, men oftast lämnas baksidan rå och osmyckad. Flervåningshus kan ha vinschar som används för att hissa upp och ner varor.

Nuförtiden kan man se kalla stenbelagda bakgårdar i storstäderna. Så var det inte förr. Marken täcktes av hästspillning och annan smuts. Där letade både grisar, katter, hundar, råttor, höns, och fåglar efter föda.

Kanske finns det snygga killingar på bakgården också?

Ingångarna till bakgården kan vara valv eller öppningar mellan byggnader. Ibland finns öppningar som vagnar kan åka in och ut igenom. I vissa fall fanns portar som kunde reglas eller till och med låsas, men detta var sällsynt. Om det fanns många ingångar till bakgården så kunde den fungera som genväg och blev en kombinerad gata och bakgård. Det fanns bakgårdar som inte var direkt kopplade till någon gata utan det fanns en gång till ytterligare en bakgård. Ibland kunde detta resultera i ett flertal bakgårdar sammanbundna i en lång kedja.

Ljud och lukt

Bakgårdarna är omgärdade med väggar vilket ger ett kraftigt eko. Kombinera detta med en verkstad, vagnar som åker, ungar som skriker, folk som pratar och hundar som skäller så blir ljudnivån obekvämt hög.

Tre år av medeltidigheter

Idag fyller Nor Bannog tre år. Jag säger som jag sa efter första året: Att jag som är en hopplös periodare och brukar byta spel att vurma för var eller varannan månad inte tappat sugen och lagt ner. Jag är nästan lite imponerad.

För ett år sen hoppades jag på att jobba mer med Niederbek och att skriva något om olika typer av ämbeten och vad vi kan kalla dem på svenska. Inget av de sakerna har hänt, men det blev en massa annat: fler förslag på stats för fantasyvarelser så du slipper spela gamla Drakar och Demoner, artikelserie Stället som SL glömde flyttade in, det blev några nya 20 saker-listor (den senaste crowdsource:ad), och bloggen har fått en sida på Facebook (48 som gillar i dagsläget, visst kan ni väl göra det till åtminstone 50 innan dagen är slut?).

Året bjöd också på två gästinlägg: dels Terje Nordins slumptabell för att plocka fram en sedelärande fabel, dels Einar Axelssons inlägg om adliga nunnor och fäktande präster. Sånt vill jag se mer av.

Nor Bannog som plattform
Den nya utgåvan av Saga kommer med all sannolikhet ut någon gång i år, och då förväntar jag mig en explosion av intresse (nåja, hoppas i alla fall!). Därför vill jag öppna Nor Bannog som plattform för material till spelet, och för artiklar och inlägg som kan vara av intresse. Det kan röra sig om allt från husregler till alternativa settings (kanske i Arcarias forntid?), rent historiska artiklar för inspirationens skull, slumptabeller, osv.

Finns det någon hake? Ja kanske. När jag kikar på ditt material kommer jag ta på mig redaktörshatten, föreslå förbättringar i språk, diskutera eventuella avsteg från världen som den finns beskriven och påpeka om det finns något problematiskt rörande representation av kön, etnicitet och andra sådana saker. Det är upp till dig om du vill se det som en hake eller en resurs.

Varför posta på Nor Bannog?
Vill du få feedback från många så gör du bättre i att posta på ett forum, exempelvis rollspel.nu. Anledningen att lägga det på Nor Bannog är att folk förhoppningsvis har lättare att hitta tillbaka till ditt material i framtiden. Det är ingen dum strategi att göra både delarna: posta på forum först, titta på reponsen, slipa lite till, och sedan lägga upp det känns färdigt.

Maila mig på anders.norbannog@gmail.com så kikar jag på det du skrivit.

Måtte St. Hugh vare oss skrivare nådig under det kommande året!

Adliga nunnor och fäktande präster

Det är dags för ett gästinlägg! Det är Einar Axelsson som ger oss lite konkreta exempel på vad kyrkans representanter hittat på en gång i tiden. Detta är förresten det 200:e inlägget som publiceras på Nor Bannog.

”Alltså kan du fatta att en del tror att jag bara läser böcker hela dagarna?”

Att munkar och nunnor under medeltiden var mer än bara religiöst lärda människor som kopierar manuskript hoppas jag att ni läsare förstår efter troget läsande av den här bloggen. Om denna stereotypa bild av klosterfolk ändå lever kvar bland er så kan man inte klandra er. De flesta rollspel brukar vinkla munkars och nunnors roll till att vara spelgruppens ”lärda” eller ”helare”. Det är inget fel på denna rollfördelning men för den som vill så finns dock ingen anledning att inte slänga in lite historisk information som kan ge idéer för variationer på era klosterbröder och systrar.

I Sverige på 1200- och 1300-talen så var det rätt vanligt bland den lägre aristokratin, och även ibland bland högaristokratin, att sätta en dotter i kloster. Det fanns en del anledningar till detta, som bland annat historikern Catharina Andersson diskuterar i en av sina artiklar*. Bland annat var de donationer som gavs till klostret mindre än vad en hemgift hade varit ifall man gifte bort dottern. Ännu viktigare var naturligtvis de religiösa motiven, med en släkting i klostret så hade man någon som kunde be för ens själ och släktingen kunde också utgöra ett bevis på ens egen fromhet och hjälpa till att knyta kontakt med kyrkan.

En munk eller nunna i Albion skulle därför mycket möjligt kunna vara av adlig börd. Detta kan ge rollen en insikt i aristokratisk kultur och även kontakter högt upp i samhället som skulle kunna vara av nytta för spelgruppen.

Även byapräster kan vara mer än en from man eller kvinna i religionens tjänst i Albion. Jennifer D. Thibodeaux beskriver i en artikel** de problem som Odo Rigaldus, ärkebiskop av Rouen, hade under 1200-talet. Många av de präster som fanns i församlingarna runt om i hans stift var nämligen den andra sonen till en adelsman och därför blivit tvungna att axla prästkappan för att ge sin familj ett fotfäste i kyrkan. Detta ledde till många svårigheter då dessa unga adelsmän kom från en krigarkultur som stod i motsättning till kyrkans läror. Ärkebiskop Odo fick många klagomål från församlingarna om att deras präster drack sig fulla på tavernorna, höll sig med kvinnor under äktenskapsliknande förhållanden och bar på svärd när de vandrade på gatorna. En by skrev till ärkebiskopen och jämrade sig över att deras präst gick omkring på gatorna på nätterna, beväpnad, och spred skräck. En annan präst brukade både duellera och engagera sig i tornerspel.

Så nästa gång du spelar en kyrkans man eller kvinna i Albion, varför inte bära med sig ett svärd och hota med duell när din ära blir förolämpad? Eller varför inte ha en jaktfalk med dig som du vägrar göra dig av med? Här finns också möjligheter för äventyrsuppslag, rollpersonerna kanske blir kontaktade av oroliga bybor som hotats av deras våldsamma byapräst och vill ha hjälp med att driva henom från byn. Detta kanske försvåras när rollpersonerna inser att prästen är barn till en av de mäktigaste riddarna i området.

Jag hoppas att detta kan ge er, kära läsare, lite inspiration till nästa gång ni spelar kyrkligt folk. Jag önskar er ett trevligt spelande!

* Andersson, Catharina. "Varför Satte Svantepolk Knutsson Sina Döttrar I Kloster?: Om Egendom, Kloster Och Aristokrati I 1200- Och 1300-talets Sverige." 61-79. 2003.

** Thibodeaux, Jennifer D. "Man of the Church, or Man of the Village? Gender and the Parish Clergy in Medieval Normandy." Gender & History 18, no. 2 (2006): 380-99.
 

Stridsmanövrar till Saga

 
En av de coola sakerna med nyare utgåvorna av RuneQuest är systemet med ”special effects” i striderna. Kort sagt innebär det att särskilt lyckade anfalls- eller försvarsslag ger möjlighet att utföra någon eller några manövrar. Jag har aldrig testat, men det ser coolt ut på papper i alla fall!

För ett bra tag sen satte jag mig ner och anpassade dessa manövrar till Saga, och nu har jag snyggat till dokumentet och lagt upp det på nedladdningssidan.

Det är ganska dåligt med förklarande text, men ta gärna en titt och speltesta gärna om andan faller på för det har inte jag gjort. Det är bara en skrivbordskonstruktion än så länge.

Jag tänker mig att jag skulle plocka fram stridsmanövrarna för dueller eller liknande, men borde gå att använda i vilken strid som helst (även om man kan behöva hitta på nåt enstaka värde för sina spelledarpersoner/monster när det behövs motsatta slag).

Time of the Templars

Det är mer än två år sedan jag kom hem från Stockholm med en CD-box i bagaget. Time of the Templars (utgiven av Naxos) erbjuder tre skivor med varsitt tema: musik för en riddare, kyrkans musik, samt medelhavets musik. Gissningsvis är materialet från minst tre olika tidigare utgivningar som plockats fram ur arkiven och givits ett nytt gemensamt ansikte.

Jag tänkte inte orda så mycket om skiva ett och tre, de innehåller en massa låtar som är roligare att lyssna på att skriva om och mycket låter säkert bekant för den som spisat lite i den här genren tidigare. Jag vill istället vurma lite extra för skiva två, den med fokus på kyrkans musik.

Det är Nova Schola Gregoriana som sjunger, och som de sjunger. Lugnt, men inte släpigt. Mjukt. meditativt, och unisont. De låter sig aldrig lockas till att använda några billiga knep för att få det att låta ”häftigare” eller ”mer medeltida”, de bara sjunger. Som det ska vara.

Den gregorianska sången kännetecknas av att den är oackompanjerad, enstämmig och rytmiskt fri. Jag tror att det är den här rytmiska friheten som gör att mitt öra inte tröttnar på att höra det. Det finns inget mekaniskt, inget tvingande, allt sker när texten, melodin och sångaren möts. Det är lite baklänges att bli knockad av något stillsamt, men det är något som kan hända mig med den här musiken.

Det här är förstås den perfekta bakgrundsmusiken till Arcarias stora katedraler eller till kloster där stämningen är trygg och lugn.

Hela samlingen finns på Spotify, och till synes på YouTube också. Här bjuder jag på ett spår från den första skivan som bjuder på läcker växelsång:

20 saker som den elake sheriffen kan ha hittat på

I måndags fyllde jag år och traditionsenligt tiggde jag födelsedagspresenter av rollspel.nu. I år bad jag användarna berätta för mig vad den elake sheriffen hittat på den här gången. Det finns en som sticker ut lite extra mycket, men de andra 19 kan gott vara fröet till ditt nästa äventyr i Arcaria.

Innan den matiga listan kommer ska jag droppa en video med en av de allra bästa elaka sherifferna någonsin: Nickolas Grace som sheriffen av Nottingham i tv-serien Robin of Sherwood från mitten av 80-talet (tidigare omnämnd på bloggen):

1. Höjt skatten på smör. Vid första anblick är det för att han är girig och elak men i själva verket så är det för att han är girig, elak och efter att ha hört att smör gör en tjock så håller han smöret ansvarig för hans växande midjemått. Han vill alltså straffa smörproducenterna för sina växande skrädderinotor.
2. Allierat sig med en minst sagt främmande makt. En person med avancerade kunskaper har dykt upp i staden och Sheriffen har blivit lovad makt bortom den vanliga om han hjälper personen samla in stora mängder guld. Personen är en utomjording och behöver guldet för att laga felande kretsar i sitt skepp, men det är det ingen annan inblandad som vet om.
3. Sheriffen har fängslat en till synes helt oskyldig bybo. Anledningen är: 1: Den fängslades nära anhöriga har nekat till Sheriffens (sexuella eller romantiska) närmanden. 2: Den fängslade känner till hemligheter om Sheriffen eller Prinsen/Prinsessans kärleksaffärer men vet inte om det själv. 3: Den fängslade är faktiskt farlig (spion, svartmagiker etc) men av någon anledning går det inte att presentera dessa bevis.
4. Sedan Bambino sköt den förra sheriffen och tog dennes jobb har han vart gravt olycklig, att upprätthålla lagen på den här sidan av territoriet är inte vad en hästtjuv önskar sig direkt. Till råga på allt har has odugliga bror, Trinity, djävulens högra hand, dykt upp och börjat med sin vanliga jargong. Snart kommer deras liv att fyllas av slagsmål, pistoldueller och slapstick. Bambino som bara vill ta det lugnt … Det kan vara värt att påpeka att Bambino mer är otrevlig och hänsynslös bandit än den vanliga onda sheriffen, egentligen har han ett hjärta av guld.
5. Sheriffen fyller jämnt och firar det med pompa och ståt! Stor fest på borgen med tillhörande tävlingar i bågskytte, fäktning, turnering, stockkastande, ostrullande och korvätande! Något måste ju vara skumt eftersom inbjudan som sitter uppklistrad överallt hävdar att mat och fest är gratis, vad är det Sheriffen nu har hittat på? Ingenting faktiskt. Sheriffen är faktiskt uppriktigt glad över att ha överlevt till jämna 30/35/40/50 och han till och med bjuder på festligheterna från egen ficka, och inte från stadskassan som många antog. Det här kommer däremot aldrig dina spelare tro på och därför kan du vara säker på att de ställer till med något djävulskap som resulterar i ett äventyr. Och är dina spelare mer godtrogna blir det åtminstone en spännande bågskytte/fäktning/ostrullartävling de kan delta i!
6. Det kommer en cirkus till området och Sheriffen blir givetvis misstänksam. Bara tjuvar och banditer ägnar sig åt en livsstil som innebär att man reser mycket och lär sig nya saker. Sheriffen och hans män är där och terroriserar cirkusfolket direkt, men ger sig iväg då de inte hittar något. Kort efter att föreställningen börjar stormas den dock. Även om inget som sker faktiskt är olagligt så tänker Sheriffen stoppa byborna från att ha roligt. Bara Sheriffen får ha roligt. Alltså tvingar han sen cirkusfolket att hålla en enda föreställning, enbart för Sheriffen och hans närmaste.
7. Sheriffen är less på de fredlösa som ställer till förtret och försvårar fulbeskattning av bönderna och skickar efter ett litet och vältränat band av legoknektar från Talmont, anförda av den oroväckande stilige Henri Fitz Gilbert.
8. Sheriffen planterar ett falskt rykte om en värdetransport: det är såklart en fälla! Planen är att ta någon ledande figur til fånga och tvinga de andra att lämna länet/landet om de vill att hen ska komma levande ur det hela.
9. Sheriffen har tillfångatagit en populär och alltför rättskaffens riddare och stoppat in sin egen hejduk på den lediga platsen. Missnöje hos folket! Är en stormning av sheriffens torn/borg på gång?
10. Sheriffen söker kontakt med de fredlösa för att be om hjälp! Skogen och växterna och framförallt ogräset runt om i länet har börjat växa onaturligt mycket och det riskerar att förstöra skörden! Om inget görs kommer Sheriffen gå skattlös och byborna svälta ihjäl! Om de sammarbetar kan de kanske stoppa vad som visar sig vara Ondfrö, en märklig växtvarelse/ande/demon. Sheriffen tänker såklart passa på att försöka kontrollera det här för att utnyttja det till sin personliga vinst och kanske passa på att göra sig av med de fredlösa också, men det är ju som vanligt.

Ivanhoe (1997)

Igår gick ju Sveriges mest kända riddarfilm, Ivanhoe från 1982, på TV i vanlig ordning. Jag hoppade över den i år. Vi vet ju hur det går, så det kanske räcker med att kolla varannan nyårsdag?

I miniserien från 1997 så sluter det inte särskilt annorlunda, men det är helt andra skådisar och ett betydligt längre format. Vad får man då? Rebecca (spelad av Susan Lynch) är bra som vanligt, men Rowena (spelad av Victoria Smurfit) bättre än … ja kanske någonsin. Spetsa öronen för Rowenas sång på natten mellan första och andra dagen av torneringen – Smurfit har (ironiskt nog?) en fantastisk altröst!

Filmen innehåller ett par namn och ansikten som kanske känns igen: Ciarán Hinds (Julius Caesar från Rome) spelar Bois-Guilbert, James Cosmo spelar Cedric, och Christopher Lee axlar manteln som Lucas de Beaumanoir, stormästare för Tempelherreorden.

Innan Saruman lät skäget växa ut var han tydligen tempelriddare.

Nick Brimble som Front-de-Boeuf är på gott och ont ingen John Rhys-Davies, Valentine Pelka ger nog den gestaltning av Maurice de Bracy som jag är mest förtjust i.

Tydligen finns hela miniserien i sex delar upplagd på YouTube, så om du också hoppade över Ivanhoe på TV igår, eller om du bara vill få en annan version av det hela, så är det bara att börja kika!

Om namn och signaler

Jag börjar det nya året med att fundera på namn. Om varför jag uppmuntrar folk att säga sig heta Heriman von Alterbrück eller Esclarmonde de Toury när von och de ändå bara är ”från”. Eller för den delen, varför jag, möjligen en aning ohistoriskt, skiljer på från och av här på bloggen.

Det jag kommer fram till är att det är en form av signaler. Genom att använda små snuttar av andra språk signaleras att det är något annat som försegår, nåt utöver det typiska. Att man inte är i Kansas längre, som Dorothy skulle ha sagt. Eller att man inte är i Skövde längre, som jag inbillar mig att Krille skulle ha sagt.

När jag gjort spelledarpersoner som varit helt vanligt folk och postat här på bloggen så heter de Zielind från Bendrek eller Lilou från Toury. Inget konstigt. Skulle jag däremot nämna ädlingar från samma platser skulle det nog bli von Bendrek eller de Toury. Det låter märkvärdigare i våra öron, och tjänar som signal för deras börd.

Om vi tittar på vad en albisk riddare heter, till exempel Lowyen av Fredwyc, så kan vi ju lägga märke till att det plötsligt inte är aktuellt att blanda in det tänkta språket. Signalen är istället att det albiska är det normala för oss, det är därifrån vi utgår när vi som spelare först lär oss om världen Arcaria.