30 maj 2014

Stället som SL glömde: Vägen

Det här inlägget består av fjärde delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brukar verkligen SL glömma vägarna? Faktiskt tycker jag det. Vägar har endast blivit något som tar rollpersonerna från punkt A till punkt B i stället för någonting stämningsfullt som berätta något om världen. Det finns många typer av vägar att använda sig av och det kan finnas mycket att uppleva längs vägen.

 Vägar som Pannonska Imperiet en gång byggde kan hittas nästan överallt i norra Arcaria.
Här en väg i Castoria som leder förbi ett gammalt pannonskt fort.

Vägarnas ursprung
De flesta vägar i en historisk- eller fantasymiljö har inte planerats utan har uppstått genom en slags evolution. Vissa vägar har tillkommit från djurstigar som människor börjat använda medan andra är uppkommit av att människor travat fram där i generationer. Det gemensamma med dessa vägar är att de har en kort "räckvidd". Med räckvidd menar jag att en väg inte uppstår mellan städerna A och B som ligger på 20 mils avstånd från varandra utan mellan stad A och by 1 som ligger på 1 mils avstånd ifrån varandra. För att ta sig från stad A till stad B krävs det att man tar vägen från stad A till by 1, sen till by 2 och sen till klostret och... etc. Resan från stad A till stad B kommer därför att ske på varierande vägar och det kommer definitivt inte gå rakt!

Det finns dock undantag, t.ex. byggde romarna planerade vägar. I trakter där det finns ett mäktigt och välorganiserat rike kan vägnätet vara relativt bra. Men även om vägarna är planerade av en högt stående civilisation så kommer de aldrig i närheten av våra supereffektiva vägar. Sådana möjligheter finns helt enkelt inte (om inte magin ger det).

Vägar och vattenvägar
I medeltida miljöer så är vattenvägar att föredra framför vägar. Det är enklare, säkrare och snabbare att transportera personer och varor längs sjöar, kanaler, floder och kuster än längs landbundna vägar. I områden med bra vattenvägar så är vägarna antagligen i dåligt skick och näst intill oanvända.

Speciellt för långa resor och för tunga laster så är vattenvägarna det överlägset bästa alternativet. För dagsresor utan last så kan vägarna vara enklare.

I nordliga trakter är det under vintertid enklare att resa med skidor eller med slädar och då behövs inga vägar.

Resenärer
Nästa sak att tänka på är vem som utnyttjar vägnätet idag. Det finns ett antal vanliga grupper:

Lokalbefolkningen
De flesta vägar utnyttjas mest av lokalbefolkning, men det finns undantag som t.ex. långväga karavanvägar som passerar obefolkade områden. En väg som endast används av lokalbefolkning kommer inte vara så viktig för makthavarna och centralt organiserad underhåll saknas antagligen. Däremot kan byrådet vara intresserat av att hålla vägarna runt byn i någorlunda skick.

Handelsmän
Handelsrutter är viktiga vägar eftersom stora rikedomar transporteras på dessa. Vissa karavanvägar kan vara extremt långa, t.ex. silkesvägen till Kina. Eftersom handelsrutter är så viktiga ekonomiskt så är makthavare mer intresserade av att spendera pengar på underhåll och bevakning. Men det betyder också att tullarna kommer att sättas därefter. En makthavare kommer alltid att förvänta sig vinst i en eller annan form från sina investeringar i vägarna.

Varutransport
En väg kan byggas för att transportera en viss vara, t.ex. så vill man transportera mat till gruvor och metall ifrån dem. Helst använder man sig av vattenvägar för alla transport, men det alternativet finns inte alltid. Det kan röra sig om tillfällig transport, t.ex. till ett bygge som ska pågå ett par decennium. Vägen kan dock finnas kvar efter att behovet upphört.

Pilgrimer
I en värld med religioner som betonar pilgrimsfärder så kan de vägar som utnyttjas av dessa bli vältrafikerade. Tänk bara på vägarna runt Mecka eller Jerusalem. Pilgrimsrutter kan vara underhållna och skyddade (Tempelriddarna) av religiösa eller statliga institutioner, men det är inte säkert.

Militären
Vissa vägar är viktiga för militära transporter av trupper och/eller förnödenheter. Om det finns en organiserad stark stat så är det troligt att viktiga militära vägar är i gott skick. Romarna var specialister på att bygga bra vägnät för sina legioner.

Boskap
En del kortare vägsnuttar används främst för att förflytta boskap. Dessa vägar är ofta helt söndertrampade.

Vägarnas historia och nuvarande skick
En väg förändras under sin livstid. Om en makthavare märker att det finns resenärer som är intresserade av att reguljärt utnyttja vägar inom makthavarens domäner så kanske denne utnyttjar dagsverken, slavar, e.dyl. för att förbättra vägnätet. Detta är en bra investering, ty resenärer betyder tull och införsel av rikedom.

Det kan också finnas militära intressen för att förbättra vägnätet, t.ex. romarna.

Vägar kan även försämras. Om de inte underhålls så kommer de slitas och om de inte används så kommer de så småningom att försvinna. Gamla vägar från en svunnen civilisation kan finnas kvar, men de kanske är i dåligt skick pga dåligt underhåll, t.ex. romarnas vägar under senare medeltid.

23 maj 2014

Stället som SL glömde: Kvarnen

Det här inlägget består av tredje delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Kvarnen var en viktig plats i det medeltida samhället och runt kvarnarna uppstod det en hel del regler, traditioner och myter. Det bäddar för intriger och intressanta äventyr.

Tidvattenkvarn i Talmont? Foto: Flore Allemandou.
Användningsområden
I kvarnar mals främst säd, men även frön av olika slag (t.ex. senapsfrön) och djurmat. Kvarnar har även använts för att mala mineraler.

Men kraften från kvarnliknande konstruktioner kan även användas för att driva sågar, blåsbälgar eller pumpar av olika slag, t.ex. fanns det mängder av väderkvarnar som användes för dränering i Holland. Dessa konstruktioner är givetvis intressanta, men den här artikeln inriktar sig på malande kvarnar.

Vissa mindre hushållskvarnar som t.ex. köttkvarnar och pepparkvarnar finns också men behandlas inte heller av den här artikeln.

Tidigaste kvarnarna
Från början så hade hushållen egna kvarnar. Antingen var det handkvarnar eller enkla vatten- eller väderkvarnar. De tillgodose hushållens behov men de var tids- och arbetskrävande. Redan de gamla grekerna började bygga större kvarnar som kunde klara av flera hushålls malande och så började utvecklingen av de "riktiga" kvarnarna.

Det är runt 1100-talet som byggandet av väder- och vattenkvarnar verkligen tar fart i Europa. Teknologin har dock funnits längre, men infrastrukturen och det ekonomiska incitamentet har saknats.

Byggandet
Att bygga en kvarn var ett stort projekt som krävde specialistfärdigheter. Det var dåtidens high-tech. Det svåraste var mekaniken i kvarnen. Kvarnbyggnaden var enkel att bygga och hade inget större värde. Ofta byggde man kvarnarna av trä trots att man visste att de inte skulle hålla så länge, men i och med att det var så enkelt att ersätta byggnaden så spelade det ingen roll.

Det mest åtråvärda var dock inte kvarnen utan kvarnläget. Läget var helt avgörande för hur effektiv kvarnen blev. Detta gäller särskilt vattenkvarnar som var de kraftfullaste. Land som var beläget intill strömmande vatten var sålunda värdefullt. Men även väderkvarnar var beroende av en bra position.

Kvarnar kan vara i funktion under lång tid. Än idag finns det svenska kvarnar från åtminstone 1600-talet som fungerar. Men de flesta kvarnar förfaller snabbt pga slitage, röta (främst vattenkvarnar) och bränder. De som finns kvar är oftast senare kvarnar där det använts sten eller tegel/klinkel för byggnationen (åtminstone för bottenvåningen som är mest utsatt).

En kvarns kapacitet beräknas på antalet kvarnstenar. En liten kvarn har antagligen bara ett par kvarnstenar medan en stor kvarn vid en bra fors kunde ha tio par.

Materialet i kvarnstenarna är av betydelse. I t.ex. Egypten användes kvarnstenar som var så pass mjuka att sand och stenrester hamnade i säden vilket resulterade i att emaljen på tänderna slets sönder av de som åt. Det är en av faktorerna som gjorde att egyptiernas tänder var mycket sämre än den medeltida européns. I Europa användes tåligare stensorter.

Teknik
Som kraftkälla för kvarnar under medeltiden har muskelkraft (handkvarnen och djurdragna kvarnar), vindkraft (väderkvarnen) och vattenkraft använts. Senare så kom även ångkvarnen i och med utvecklingen av ångkraft. Väderkvarnar och vattenkvarnar var de mest avancerade och de som gav bäst effektivitet under medetiden. Vattenkraft är att föredra om man har tillgång till en bra flod eftersom man inte blir lika beroende av väderförhållanden (även om vattenmängden kan variera och i nordliga trakter så kan isbildning ställa till det).

När det gäller vattenkvarnar så finns det tre olika huvudtyper beroende på hur kraften tas från vattnet. Den effektivaste är typen där vattnet kommer uppifrån till det lodräta hjulet, detta kräver störst fallhöjd men ger mest kraft. Det är sämre om vattnet träffar hjulets nedre del (vilket gör att hjulet snurrar åt motsatt håll). En ovanlig och rätt ineffektiv variant är om hjulet ligger vågrätt och vattnet flödar förbi. Vilken typ som byggdes beror på förutsättningarna.

Rättigheter
Kvarnar var betydande inkomstkällor och det var kungen, adelsmän, kloster eller städer som ägde dem (hade "malningsrätten"). I många medeltida länder krävdes tillstånd från kung eller länsherre för att få bygga och driva en kvarn. Det krävdes också resursstarka ägare för att kunna underhålla kvarnen så det var endast rika grupper som kunde äga kvarnar.

Under senare medeltid blev bestämmelserna om ägandet svagare i och kapitalstarka borgarna klev in som kvarnägare. Samtidigt blev mjölnargillet mäktigare och det utvecklades omfattande regelverk som mjölnarna skulle följa.

22 maj 2014

Ett gammalt rollformulär

En gång för länge sen så var jag på väg att spela Vildhjarta med två fina personer i Piteå. Rollpersonerna var klara, jag hade bakat ihop nåt tänk om hur de skulle hamna i den mystiska skogen och så, men det blev aldrig något spelat vad jag kan minnas.

Igår hittade jag några utskrivna exemplar av ett rollformulär som jag gjorde enkom för det där spelandet som aldrig blev av. Efter lite rotande fick jag fram pdf:en av det i ett gammalt mail. Det har ett par anpassningar på sig och pdf:en är ohemult tung (nästan 2 Mb) trots att det inte är nåt märkvärdigt i den.


De två specialarna är dels att det står ”Son/dotter av:” (eftersom vi skulle spela vikingastuk/trudvangskt) och att det finns en färdighet som heter Rörelse där Försvar står på vanliga Saga-formulär. På den tiden när jag petade ihop det här formuläret så tyckte jag inte de vanliga reglerna för försvar var något vidare, så jag tänkte vi skulle köra Pendragon-stuket: om man fajtas så rullar båda de stridande för Närstrid, den som slår under sitt färdighetsvärde men högre än motståndaren gör skada. Rörelse skulle då dels vara en allmän färdighet för att klättra och ha sig, men också en färdighet att försvara sig med om man bara ville komma undan.

Jag la bort det där tänket ganska snart efter det där, otestat, så jag vet inte riktigt hur bra idén var. Antagligen inte så jättebra utan vidare anpassning.

Bästa biten med formuläret är nog typsnittet jag använde till rubriken, Anglo-Saxon 8th century, som dök upp i Saga Trudvang också.

21 maj 2014

Sedelärande fabler

Terje Nordin drabbades av inspiration från Skapelsens sedelärande samtal och blev tvungen att snickra några tabeller som jag fått glädjen att dela med mig av. Terje är medförfattare till bland annat Svärd & Svartkonst (som figurerar i dagens pressrelease från Fria Ligan om Spindelkungen Förlag!) och Sägen.

Den hjälpsamma gäddan talar med sina fränder
I Arcaria berättar såväl lärda som enkelt folk fabler för att förmedla sedelärande och uppbyggliga budskap. Många av de fabler som fortfarande berättas skrevs ner redan innan Pannons tid. Läsaren bör dock vara försiktig: vissa texter lånar fabelns form men döljer ett helt annat innehåll.

Historierna brukar ha titlar som ”Den hjälpsamma gäddan” eller ”Den rättfärdiga påfågelns insikt”, så rulla tre tjugosidiga tärningar för att få fram namnet på din fabel. Slå sedan ytterligare en tjugosidig tärning för att ta reda på om det är något speciellt med den eller det manuskript den återfinns i.

Djurets karaktär
1. Kyska
2. Ståndaktiga
3. Modiga
4. Ärliga
5. Renhjärtade
6. Hjälpsamma
7. Rättfärdiga
8. Botfärdiga
9. Flitiga
10. Gudfruktiga
11. Syndfulla
12. Sluga
13. Lögnaktiga
14. Falska
15. Giriga
16. Lata
17. Stolta
18. Fåfänga
19. Otuktiga
20. Hämndlystna

Djurets art
1. Kaninen
2. Hjorten
3. Vargen
4. Räven
5. Ugglan
6. Björnen
7. Oxen
8. Gäddan
9. Svanen
10. Duvan
11. Marulken
12. Mården
13. Biet
14. Spindeln
15. Kräftan
16. Fåret
17. Påfågeln
18. Ormen
19. Ödlan
20. Myran

Eventuell ändelse
1-10. Ingen ändelse
11. Dilemma
12. Lärdom
13. Belöning
14. Straff
15. Sökande
16. Uppenbarelse
17. Insikt
18. Berättelse
19. Uppvaknande
20. Svåra val

Vad är speciellt med just detta manuskript?
1-10. Inget.
11. Boken är skriven på återvunnet pergament. Tidigare fanns en hädisk text för Shaitan-dyrkare präntad på dessa sidor. Den ursprungliga texten kanske kan återställas med magi.
12. Texten innehåller ett skiffer. Vad är budskapet och vem riktar det sig till?
13. I texten finns en liten sång. Den som är skolad inom de arkana konsterna kan se att detta är en magisk besvärjelse. Vad gör den?
14. Fabelns budskap är mycket kritiskt till överheten, såväl den kyrkliga som den jordiska, och manar de arbetande massorna till uppror.
15. Fabeln är humoristisk på ett mycket grovt och vulgärt sätt.
16. Fabeln beskriver med ganska stor detalj var en skatt begravts i Highstone-skogen. Kan det vara på riktigt?
17. Fabeln är i själva verket en nidvisa riktad mot en lokal makthavare. Det kan vara farligt att ha den i sin ägo.
18. I detta uråldriga manuskript förekommer namnet på en sidhe. Detta är en verklig varelses namn och om någon uttalar det högt kommer denne att väcka varelsens uppmärksamhet.
19. Texten är skriven på en ovanlig dialekt och kan vara mycket svår att förstå.
20. Bläcket är förgiftat och riskerar döda den som kommer i kontakt med det.
 

Quant je voy hiver returner

Så här kan det låta när lekare i Cadon eller Arlac drömmer om festmåltider de vill ta del av. Låtern är från mitten av 1200-talet och av en händelse del av min egen medeltidsrepertoar!

19 maj 2014

Robin and Marian

Tittar på Robin and Marian från 1976 där Sean Connery och Audrey Hepburn spelar mogna versioner av det välbekanta medeltidsparet. Vilken märklig film.

Den är sentimental och komisk, med avsiktlig tafflighet hos figurerna. Kontrasten känns enorm när det plötsligt blir fråga om dödligt våld framställt i några av de långsammaste actionscenerna jag sett i en medeltidsrulle.

Mycket märklig film.

Egentligen är det nog mer en film om andra Robin Hood-filmer, mer än en egen medeltidsfilm. En kärleksfull granskning av vilka Robin och Marian skulle kunna ha varit om berättelsen inte handlade om ungdomliga äventyr.

Många av miljöerna är märklig dramatiska och tomma på det där sättet det lätt blir när man inte kan bygga upp en fantasimiljö utan måste filma någonstans där det helt enkelt inte finns något modernt inom synhåll. Grusslätten och de nakna bergsklipporna som ska föreställa Frankrike känns som om de skulle vara svåra att hitta om man åkte dit och letade.

Trots att de inte är så super korrekta kan jag inte låta bli att gilla en del av kläderna. Kanske är det för att Connery kan ses i bara särken ganska tidigt i filmen? Man får också njuta några glimtar av en riktigt kaminhjälm som hade passat fint i Brother Sun, Sister Moon.

En riktigt märklig film.

16 maj 2014

Stället som SL glömde: Bron

Det här inlägget består av andra delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Broar är stora investeringar som kräver organisation och resurser. De utgör perfekta positioner för tull och försvar.


Brobygget
Att bygga en enkel träbro över den lokala ån är ett jobb för byalaget. Antagligen görs det för att förenkla förflyttning av boskap eller transporter. Bron underhålls av byalaget men kommer antagligen förr eller senare rasa samman på grund av slitage eller översvämningar.

Att bygga en stenbro över en flod är ett svårt företag. Det kräver kunniga brobyggare, stora mängder material och arbetskraft. Att bygga långa stenbroar är höjden av vad byggnadstekniken klarar av under medeltiden. Det kan vara ett jobb som tar flera år att slutföra men resultatet är förhoppningsvis mer eller mindre permanent. Oftast är investeraren feodalherren som äger landet runt broplatsen, men i vissa fall kan det vara andra intressenter som vill öka möjligheterna för handel. Investerarens heraldiska vapen finns ofta tydligt presenterad på bron, inhugget i själva stenen som bron är byggd av.

I vissa fall kan bron även ha ett tak och bron kan kombineras med t.ex. en kvarn eller en borg. Broar som ligger i samband med en stad kan ha hus eller affärer på sig.

Något att förtulla?
Stenbroar är en investering som förväntas ges inkomst. Vid bron uppförs typiskt en tullstation och en broavgift/tull tas ut. Avgiften kan variera allt ifrån "en penning per ben" till en del av godsvärdet. Lokala invånare får använda bron gratis eller så betalar de en årsavgift (typ en spädgris eller två tjog ägg). Tullarnas ska förutom att ta ut tull även bevaka investeringen.

I vissa områden kan pilgrimer slippa betala avgifter. Det anses som en välgärning av broägaren att släppa över pilgrimer gratis och belöningen för givmildheten kommer i livet efter detta.

13 maj 2014

Tudor Monastery Farm

Idag har jag sett första delen av dokumentären Tudor Monastery Farm som finns upplagd på YouTube. Kort sagt är det ett gäng människor som ger sig i kast med att driva en 1500-talsbondgård.

Även om seriens fokus ligger flera hundra år bort från det 1100-tal som ligger i bakgrunden i Arcaria så är det mest bara kläderna som är sådär direkt ”fel”. Mycket av det andra man får se – ett lerklinat hus utan härd, enkla bloss som belysning om kvällen, matlagning, kalligrafi och illuminering – är nog ungefär lika i båda perioderna.

Saker jag tyckte var extra roliga: att man får se ”rätt” sorts fjädepenna (utan en massa fjäder kvar alltså) och hur man gör en fjäderpensel (!), tillverkningen av talgbloss och grisskjul, plogning med oxar.

Den främsta tveksamheten jag noterar är ”ingen dricker vatten på medeltiden”-grejen som möjligen är en riktig skröna.

Rekommenderas varmt i alla fall. Väldigt trevligt att få se lite vardagsliv!

09 maj 2014

Stället som SL glömde: Brunnen

Det här inlägget består av första delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Brunnens historia
Redan de äldsta civilisationerna grävde brunnar. Den grundläggande principen är mycket enkel och kräver ingen avancerat teknologi. Det finns exempel på apor som gräver i fuktig jord för att få fram vatten, så vi kan anta att grävandet av vatten, dvs grävandet av brunnar har funnits längre än människan. Att gräva mer permanenta brunnar är endast något svårare och verkar åtminstone ha funnits i alla de gamla civilisationerna. Att kunna gräva brunnar är kanske till och med en förutsättning för att större samhällen ska kunna uppstå.

Att leda vatten med vattenledningar, kanaler eller akvedukter är även det en mycket gammal uppfinning. Vi vet att åtminstone de gamla grekerna kunde tillverka rätt avancerade vattenledningar. De förstod sig på lagen om kommunicerande kärl och kunde därmed leda vatten från en höjd till en annan (något lägre) genom att förbinda dessa med rör som tålde trycket. Romarnas vattenledningar som oftast fungerade utan tryck var på så sätt och vis ett steg tillbaka i utvecklingen. Men även de kände till hur man kunde tillverka vattenrör med tryck, men den tidens teknologi tillät inte rören att transportera den enorma mängd vatten som romarna var ute efter. Akvedukterna förlitade sig i stället på en jämn (svag) lutning.

En annan mycket gammal uppfinning i detta sammanhang är brunnsborrning som användes åtminstone redan 2500 f.kr. i Indusdalen. Även Kineserna var mycket tidiga med detta.

Ett problem med brunnar är hur man ska få upp vattnet ur dem. Om det bara handlar om en brunn för en eller ett par gårdar så går det bra med en hink i änden av ett rep, men om vattnet ska användes av många personer eller till bevattning av åkrar så är man tvungen att kunna få upp vattnet mycket snabbare. I början så löstes problemet med slavar eller djur som fick driva ett ekorrhjul. Under medeltiden tog man till vindkraft och vattenkraft.

Gårdsbrunn i ett soldränkt Galvez?
Typer av brunnar

Gårdsbrunnen
En del gårdar hade en egen brunn. Det rörde sig oftast om ett enkelt schakt med ett trälock på. Vatten tog man med en skopa om grundvattnet var tillräckligt nära, annars användes rep och hink.

Bybrunnen
Byar hade alltid minst en vattenkälla. Det kunde vara en källa, bäck, flod eller sjö, men det kunde även vara en brunn. Även om det fanns en naturlig vattenkälla av något slag så grävdes ofta en brunn för att på så sätt sila vattnet. Brunnen täcktes med lock eller med ett enkelt tak för att undvika föroreningar.

Runt bybrunnen uppstod det oftast en öppen plats där folk kunde samlas. Det var även praktiskt att kunna utföra vissa vattenkrävande arbeten i närheten av brunnen i stället för att bära en massa vatten.

08 maj 2014

Artikelserien ”Stället som SL glömde” kommer till Nor Bannog!

Goda nyheter! Till min stora förtjusning så kommer artikelserien Stället som SL glömde till Nor Bannog. Mika ”Faehrengaust” Keskitalo är författaren och artiklarna har tidigare publicerats på rpglab.net, en webbsida som bara är tillgänglig sporadiskt i dagsläget.

Artiklarna handlar om vardaliga platser och är stadigt rotade i historia och skrivna för att ge information, idéer och perspektiv som är lätta att ta med i spel. Riktigt matnyttiga grejer, så jag är jätteglad att få göra dem tillgängliga här.

Mika är en profil på rollpspel.nu med sitt lättigenkända men svårstavade användarnamn Faehrengaust, och har spelat rollspel i drygt 30 år. Den som som tycker om att fundera över realism i rollspel ska hålla utkik efter hans inlägg i allt som har med strid att göra: med bakgrund inom flera kampsporter, medeltida kampkonst inom SCA, och som utövare och instruktör inom historisk fäktning (för närvarande i föreningen UHFS, Uppsala Historiska Fäktskola) så har han en hel del på fötterna.

Första artikeln handlar om brunnen och den kan du läsa imorgon!

06 maj 2014

Riddar Priscus och den dansande björnen

Se så stolt han rider! Riddar Priscus passerar genom stadens port.
Se, en björn går vid hans sida! Inte finns väl någon ann' av riddar Priscus sort?

Nej, ingen har väl skådat en så ståtlig ung riddare som Priscus? Den unge mannens leende glänser ikapp med solen. Vacker och vältalig, rask och rakryggad! Och björn följer vid hans sida! Ibland dansar den och människorna i var stad klappar i händerna av förtjusning.

I själva verket är Priscus inget annat än bondson med lite läshuvud, en stor men outnyttjad magisk potential, och dåligt med själslig styrka. Stackarn har blivit besatt. En av Shaitans demoner har tagit björnhamn och styr och manipulerar ynglingen.

Demonen vill ha hans kropp, men än så länge har demonen inte nog med styrka. Den är gammal och svag, nästan bortglömd, och behöver samla styrka. Det gör den genom att äta själ och hjärta från de som Priscus kan lura med sig avsides genom att locka dem till kärleksmöten eller fresta dem att följa med honom ut på vägarna som färdkamrater. Pojkar, flickor, fattiga, rika – det spelar ingen roll bara de är unga och friska.

Efter att de lurat iväg några enstaka drar de vidare innan ruset lagt sig. Det är som att Priscus förtrollande utstrålning dröjer kvar några dagar innan folk börjar förstå att allt inte är som det ska och att det faktiskt saknas människor.