27 mars 2013

Nor Bannog på GothCon

Nor Bannog gör premiär i nerkopplad form på GothCon. Jag har förpackat några av mina favorittexter från bloggen i två mysiga A5-häften som du gärna får lägga beslag på för en blygsam peng. Du hittar dem hos Rävsvans Förlag som sitter i södra byggnaden som vanligt. Jag tror förresten Rävsvans-Krille har några exemplar av Saga kvar – köp ett om du inte redan har spelet, lätt värt det bara för att boken är fin!


Själv kommer jag nog mest hålla till i Indierummet (sal NE07) där jag spelleder små coola spel, som Meguey Bakers Psi*Run, men lär titta förbi hos Rävsvans lite då och då. Haffa mig gärna om du vill prata lite Saga!

23 mars 2013

The Dark Age Renaissance of Northern Europe

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men via Beatles som spelar dödsmetall och Chuck Norris som läser upp fakta om sig själv kan man snubbla på nåt riktigt smaskigt: en dokumentär från BBC som handlar om konst och kultur i norra Europa under den karolingiska perioden. Kan lova att det blir mycket ögongodis.


21 mars 2013

Prins Valiant

I lördags såg jag Prins Valiant, spelfilmen från 1954 med bland andra Robert Wagner, Janet Leigh och James Mason. Jag antar att jag borde skriva nåt om det men ärligt talat är jag fortfarande lite matt och förundrad.

Några tankar som for igenom mitt huvud:
  • Vilken jäkla peruk!
  • Jäklar vilket överaktivt soundtrack!
  • Helveeeeete så många hornprydda hjälmar!
  • Det där är ju inget svärd, det är en bit tågräls!
Det här kanske låter negativt, men jag är inte säker på att det är det. Det var en omtumlande erfarenhet att se den här filmen, och jag tror det kommer ta ytterligare ett par veckor av återhämtning för att kunna säga nåt sammanhängande om den. Gillar man mustascher, vikingahjälmar med horn och 50-talsfärg så ska man absolut se den, men man får vara beredd på att livet kan komma att delas upp i före Prins Valiant och efter Prins Valiant.

Kika på trailern och fundera på om du är villig att ta risken:


14 mars 2013

I miraklers tid

I morse när jag vaknade så hade jag kommit på något riktigt bra att skriva om, men jag hade inte min lilla anteckningsbok till hands. Det var med andra ord bortglömt när jag kom hem. I alla fall till jag tog Maja Hagermans bok I miraklers tid i min hand. Då kom bilderna tillbaka av hur gårdsfolket bar tillbaka de gamla gudarnas del av festmåltiden – ben och kranier från gris och häst – till källan vid våtmarken.

Den lilla scenen kommer direkt ifrån kapitlet ”Närheten till hedendomen” som berör vad som försegick, religiöst sett, i Sverige närmast innan kristendomen dyker upp och när den börjar sprida sig. Hela boken är enligt författaren tänkt att vara en lite ovanlig guidebok som bjuder in till de svenska medeltida kyrkorna och avslöjar lite av vad de har att berätta. Bilderna i boken (många och vackra) är tagna av Claes Gabrielson och presenterar både detaljer och vyer som kan kittla fantasin.

Jag har bara börjat skrapa på ytan av vad I miraklers tid har att erbjuda, men den har redan gett mycket tillbaka. För att bara nämna två saker så har jag fått ny inblick i vad torn kunde betyda för kyrkor under 1100- och 1200-tal, och så fick jag lite ny insikt i hur man kanske tänkte kring reliker när det begav sig (vilket hjälpte en hel del när jag byggde relikmakaren).

Det ska bli spännande att läsa vidare och se vad mer som dyker upp i boken, och senare att ta sig an fler av Hagermans böcker. Förstår inte riktigt att jag kunnat vara intresserad för historia så länge och inte ha blivit riktigt medveten om henne förrän nu – det verkar finnas en hel del mycket intressant material att ta sig an!
 
I miraklers tid  bjuder mig på inspiration till att spela på albisk landsbygd där gamla seder fortfarande lever kvar, eller i vikingaländerna. Kanske är det några munkar eller nunnor på väg dit just nu, med löfte om att få uppföra en kyrka bara de lägger in ett gott ord för hövdingen hos handlarna där hemma?

13 mars 2013

Codex Gigas

I jakten på bilder av medeltida kalendrar så snubblade jag in på Kungliga bibliotekets sida om Codex Gigas. Verkar finnas massor av roligt där. KB får själva presentera skriften:
Codex Gigas, eller Djävulsbibeln i Kungliga biblioteket i Stockholm är berömd av två anledningar: Den lär vara den största bevarade europeiska handskriften (Codex Gigas betyder »jättebok«) och den innehåller ett stort helsidesporträtt av Djävulen.
Den här webbplatsen innehåller en digitaliserad version av alla sidor i handskriften tillsammans med kommentarer om dess historia, dess texter, initialer och utsmyckning.
Det berömda porträttet av hin onde.
Sista biten i Codex Gigas är tydligen ett kalendarium och KB är bjuder på lite insikt i hur det är utformat och uppbyggt. Missa inte heller avsnitten rörande besvärjelser. Rena guldgruvan!

Jag har också hamnat på en sida som kan presentera den julianska kalendern för 1148 också (eller ja, vilket år som helst mellan 1 och 9999 menar den) vilket också kan visa sig användbart, för risken är rätt hög att jag bara döper om den till den pannonska kalendern.

11 mars 2013

Kalenderklur

Januar: By thys fyre I warme my handys
Februar: And with my spade I delfe my landys
Marche: Here I sette my thynge to sprynge
Aprile: And here I here the fowlis synge
Maii: I am as lught as burdie in bowe
Junii: And I wede my corn well mow
Julii: With my sythe my mede I mowe
Auguste: And here I shere my corne full lowe
September: And with my flaylle I erne my brede
October: And here I sawe my whete so rede
November: At Martynesmasse I kylle my syne
December: And at Chritemasse I drynke redde wyne
Dikten här ovan är skriven på 1300- eller 1400-talet av någon anonym typ i England. Den ger en kortbild av bondens år, och jag snubblade på den i samband med en fin liten artikel om just året såg ut för en jordbrukare under medeltiden. Ett trevligt fynd, även om det inte alls var vad jag var ute efter. Jag snubblade över jordbruksartikeln när jag googlade för att se hur det såg ut med kalendern i Hârn.

Jag slumrade nämligen till en stund ikväll efter maten och vaknade med denna fruktansvärda insikt: för att verkligen kunna kulturspela i Arcaria behövs namn på veckodagarna, och om man har namngett veckodagarna är det bara att namnge månaderna också.

Jag har aldrig pluggat in något dylikt till andra spel (kan inte ett dugg av kalendern från Warhammer Fantasy Roleplay till exempel, fast det är en av mina favoritsettings), och ofta tyckt att sånt är fullkomligt onödig information. När jag spelat Dungeons & Dragons har jag nog aldrig sagt nåt annat än ”om tre dar” och aldrig behövt nåt annat heller. Min misstanke är dock att det är väldigt givande att ha lite grepp om kalendern ifall man vill köra en kampanj som utspelar sig över längre tid, eller är baserad i något sammanhang där årets olika delar är extra intressanta: bonde- och klosterliv tänker jag på spontant.

Givet att Saga är medvetet skrivet för att ta vara på sånt som folk redan vet och är bekanta med så lär det väl bli sju veckodagar och tolv månader. Får fundera på vad de kan tänkas heta. Tror ni man kan få folk att säga ”måndag” med långt å utan att förstöra för sig själv?

10 mars 2013

Fyrkantiga trummor

Det var en gång en skäggig farbror som hade en blogg tillägnad ett fantasyspel i legendarisk medeltid. En dag snubblade han runt på YouTube och hittade några klipp med folk som spelade adufe. Här är ett av dem:


Adufe är namnet på en fyrkantig trumma som finns i portugisisk tradition och har rötter i den muslimska världen. Wikipedias artikel om instrumentet berättar att det lär ha använts i kristna processioner och att det traditionellt är ett instrument som spelas av kvinnor (åtminstone i religiösa sammanhang). Trummans båda sidor är täckta med ett skinn och ramen är en enkel konstruktion av trä. Det ska gärna finnas något skrammel innuti (vanligen ett par bjällror som knyts fast). Det hela syns rätt väl på den här videon där en äldre herre bygger ihop en adufe:


Varför är det här så intressant för mig då? Jo! För att mitt öga fastnade på en särskild bild i Maciejowskibibeln (som vi ju redan bekantat oss med här på Nor Bannog). Den föreställer Jefta som återvänder hem efter ett slag och möts av sin dotter. Vad har hon i händerna om inte en fyrkantig trumma?


09 mars 2013

Påfågelodlare är också purjo!

Jag måste få bjuda på en till länk till Tricky Dicks blogg. Om man inte vill vara varken gris- eller getodlare så verkar det gå alldeles utmärkt att vara påfågelodlare och ha en marknad för sina varor så långt bort som i Skjagland och Hamar. Coolt!

Är grisodlare purjo?

Bland mina vänner (och kanske bland dina också?) har begreppet ”period” (flitigt använt inom SCA och andra föreningar för återskapande misstänker jag) knådats ner till ”purjo”. Det är ett underbart uttryck. ”Vikingabrallor tillsammans med en doublet med knäppning? Inte särskilt purjo”, skulle vi säga.

En grej som jag avfärdat som en myt konstruerad bland rollspelare är den om grisodlaren. En god vän till mig påtalar gärna att grisar ju helst äter typ samma saker som vi människor. Genom att vi konkurrerar om samma mat till viss del så blir de alltså lyxdjur. Ett sunt resonemang, inte sant?

Under min något planlösa kvällssurfning snubblade jag in på ”Tricky Dick” Harrisons blogg på Svenska Dagbladets sida och vad ser jag där? Stöd för att grisar minsann var bland de mest mångtaliga djuren under tidig medeltid, åtminstone i franska Brebières! 40 % av djurbenen man hittade i utgrävningen visade sig tillhöra svin.

Nåja, jag får väl medge att grisodlare är väldigt purjo då, men i min mening är det ändå ett dåligt val om man poängen är att visa på vilken nolla ens rollperson är. Har man grisar är det nog inte så synd om en. Jag tror getodlare hade det mycket värre!

02 mars 2013

Medeltida borgar: maktens hus i Norden

Om du känner att du inte kan leva utan en bok som har en fin helsidesbild på ett medeltida dass så ska du genast skynda dig ut och se om Medeltida borgar ligger och skräpar på nåt bokreabord nära dig.

Jag lånade den från biblioteket när den var ny, men den blev liggande. Den verkade glättig. Titeln satt med Carol Twomblys typsnitt Charlemange med gradient och några filter? En omslagsbild som man fixat med kontrasten på så att den ska se ärkedramatisk och häftig ut? Billigt!


Förra veckan råkade jag plocka upp den från det förberedda bokreabordet och började bläddra. Då insåg jag att den skulle bo i min bokhylla. Utsidan hade inte så mycket med innehållet att göra. Innuti fanns några fina foton på diverse borgar, kastaler, och ruiner som finns spridda över Norden, några kapitel som ger en bred bild av borgens olika roller, och det hela kröns med både en diger referenslista och en förteckning över bildkällor. Så ska det se ut! Jag vill ha min populärhistoria serverad lättläst men lite träig, och det ser ut som att Martin Hansson kan leverera.

01 mars 2013

Den vita drottningen

Vad gör man om man är änka under Rosornas krig? Blir ömsesidigt tokkär i tronpretendenten som ens make slogs mot i inbördeskriget förstås. Det är upptakten till Philippa Gregorys Den vita drottningen som kretsar kring Elizabeth Woodwille (stavat Elisabet i åtminstone den svenska utgåvan – det är många olika Elisabetor att hålla reda på nämnligen. Ett par olika Richard/Rikard också vill jag minnas).


Elizabeths släkt har band till Burgund och menar sig vara ättlingar med vattengudinnan Melusina. Legenden om Melusina berättas i brottstycken då och då under bokens gång, invävda bland de politiska intriger och de långa perioder av väntan som utgör det mesta av handlingen. Ja, det är en hemsk massa väntan faktiskt. Kommer inte min make tillbaka snart? Kommer han ha segrat? Kommer skeppen som ska bära fiendehären över kanalen att avsegla från Frankrike snart?

Jag kan ärligt talat inte säga att jag tycker det händer så mycket i större delen av boken, men ändå kom jag till slutet av dem på inte allt för lång tid. Det måste finnas nånting däri som jag tycker är bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det bara att Gregory är en duktig berättare?

För den som söker rollspelsinspiration så är Den vita drottningen en bok som kan ge lite känsla för det politiska spelet som man sällan ser i film eller litteratur annars: den politiska strategin istället för den militära, funderingar över vem man ska gifta bort med vem för att vinna på det långsiktigt, och hur man ska kunna tänkas samarbeta med folk man behöver men avskyr eller misstror.

Avsnitten om Melusina och anspelningarna till att det kanske faktiskt finns krafter som följer med vattengudinnans blod ger en sagoaktig ton till politiken och det känns bitvis riktigt drömskt. Kanske är det den biten jag direkt skulle sno ur boken. Elizabeths mor Jacquetta, en högkalibrig adelsdam som gift ner sig och har diverse små trick med övernaturliga tecken för sig, är för mig den mest intressanta personen och den jag tar med mig i bakhuvudet till den dagen jag behöver en mystisk spelledarperson som besitter både list, mod och en känsla för det övernaturliga.